Enheten i Guds familj

”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” — Ps. 133:1.

 1. Var kommer söndring och tvedräkt till synes?

VI LEVER i en söndrad värld. Tvedräkten är uppenbar överallt. Den framträder skarpt och tydligt i förhållandena mellan nationerna, ty världen är delad i olika block, det östliga, det västliga och det neutralistiska blocket av nationer. Men spänningen och tvedräkten existerar också inom dessa block av nationer och rentav inom varje enskild nation. Tvedräkt råder också i varje landskap, i varje stad eller samhälle. Samma spända förhållande och brist på enhet präglar oräkneliga familjer, det mänskliga samhällets själva byggstenar. Dessa förhållanden råder inte bara mellan föräldrarna inbördes utan också mellan föräldrarna och barnen. Hur har inte Jesu ord besannats: ”Vidare skall broder utlämna broder till döden och en fader ett barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och låta döda dem.” — Mark. 13:12, NW.

 2. Varför kan man kalla vår tid för tvedräktens tid?

² Aldrig någonsin har väl en tid präglats av tvedräkt och avsaknad av frid såsom vår gör. Friden har tagits bort från jorden, såsom bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, har förutsagt: ”Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen, som satt på den, blev givet att taga friden bort ifrån jorden, så att människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet.” (Upp. 6:4) Såsom en uppfyllelse härav har första och andra världskriget utkämpats nu i vår tid, de mest omfattande krigen i människans historia. Som om detta inte vore nog rustar sig nu nationerna med feberaktig energi för ett tredje världskrig.

 3. a) Har denna världens religionssamfund lyckats åstadkomma något verkligt föreningsband? b) Vad har prästerna varit tvungna att erkänna?

³ Denna skrämmande bild av tvedräkt i hela världen gör sannerligen om intet ärliga människors eventuella förhoppningar om att de många religionerna och kyrkosamfunden skulle kunna åstadkomma ett föreningsband starkt nog för att sammanföra alla människor och bevara endräkten och enheten bland dem. Även de så kallade kristna kyrkorna har grundligt misslyckats med att åstadkomma sådan enhet. Inte ens förmedelst de ekumeniska strävandena, som har välkomnats av många och som har till syfte att sammanföra de många avvikande religiösa samfunden till en enhet, kan man åstadkomma enhet och frid. Vid avslutningen av den konferens som Kyrkornas världsråd höll i Amsterdam i Nederländerna år 1948 utsände denna generalförsamling ett budskap, i vilket man klart och tydligt erkände hur söndrade kyrkorna är från varandra. I detta budskap hette det bland annat: ”Vi är söndrade från varandra inte endast beträffande trosfrågor, kyrkoformer och traditioner utan även på grund av vår syndiga stolthet: nationellt högmod, klass- och rasfördomar. Fördenskull kan vi inte av oss själva åstadkomma kyrkans enande.” (National-Zeitung, Basel, nr 425, 14 september 1948) Detta utgör ett erkännande från kyrkosamfunden själva om deras tvedräkt. Ja, de så kallade kristna kyrkorna har inte bara misslyckats med att vara ett föreningsband folken emellan, utan de har i själva verket, genom att ta del i politiken och i krigen, visat sig vara en söndrande faktor. Är detta förenligt med Guds sanna församling? Nej. Aposteln Paulus ställde frågan: ”Är då Kristus delad?” (1 Kor. 1:13) Det är sannerligen inte svårt att inse att alla dessa världsliga kyrkosamfund inte utgör Guds sanna församling. En kyrklig tidning tillstod följande: ”Denna världens furste [Satan] har lyckats föra kyrkosamfunden i frivillig fångenskap.” — Johannes und Markus-Gemeindeblatt, Bern, Schweiz, 4 juli 1959.

 4. Vad är det som bevisar att man kan uppnå sann kristen enhet?

⁴ När man betraktar förhållandena i världen, kan man känna sig frestad att fråga: Är sann kristen enhet bara ett ideal som inte kan uppnås i denna världen, som är så söndrad politiskt och ideologiskt och i vilken det råder sådana kontraster inom samhällslivet samt hundraåriga schismer och meningsskiljaktigheter i den religiösa världen? För många iakttagare verkar det vara så. Men sann kristen enhet är inte bara ett ideal, en dröm, nej, den är en verklighet. Det är riktigt att man inte finner den här i världen och i dess världsliga religioner och kyrkosamfund utan bara bland den skara människor, som fastän de befinner sig i denna världen, likväl inte är någon del av den. Denna skara går under benämningen den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. De utgör en oas av frid och enhet mitt i denna söndrade värld med dess ökenlika tillstånd. Hur har de kunnat uppnå detta? Vad är det som har medfört denna enhet?

Andlig grundval för kristen enhet

 5. På vilken grundval vilar den kristna enheten?

⁵ Enheten och endräkten bland sanna kristna skall inte tillskrivas någon människa. Liksom befrielsen av det forntida Israels folk ur slaveriet i Egypten inte berodde på en människa, så beror inte Guds kristna vittnens befrielse från denna världen, som symboliskt kallas Egypten, på ofullkomliga människor. (Upp. 11:8) Grundvalen till denna befrielse lades av Jehova Gud i och med att han sände sin Son, Jesus Kristus, hit till världen, på det att han skulle predika sanningen och dö en offerdöd, bli uppväckt och förhärligad och utgjuta Guds ande över sina efterföljare. Härigenom öppnades så att säga dörren till bildandet av den kristna församlingen och till den kristna enheten. — Joh. 18:37; Matt. 20:28; Joh. 10:7.

 6. Vilken enhet talade Jesus om?

⁶ Det skulle råda verklig enhet bland medlemmarna av Guds sanna församling. Detta framgår av den bön, som Jesus Kristus riktade till sin himmelske Fader kort före sin död: ”Jag framställer en begäran, icke endast beträffande dessa, utan också beträffande dem som sätta tro till mig på grund av deras ord; på det att de alla må vara ett, alldeles såsom du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss, på det att världen må tro att du har sänt ut mig. Jag har också givit dem den härlighet som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro ett. Jag i förening med dem och du i förening med mig, på det att de må bliva fullkomnade till ett.” — Joh. 17:20—23, NW.

 7. Hur inverkar kunskap om sanningen på enheten, och varför hindras somliga från att uppnå enhet?

⁷ Om man inte skulle lära något annat av denna bön, så måste man i varje fall förstå att Kristi sanna efterföljare skall uppnå en enhet som kan jämföras med den enhet som råder mellan Jehova och hans Son, Jesus Kristus. Detta är utan tvivel Guds vilja beträffande alla hans skapelser, åt vilka evigt liv blivit utlovat, och denna fullkomliga enhet mellan Gud och hans enfödde Son är den höga enhetsnormen för dem. Enhet är möjlig endast om det råder samförstånd i tanke och handling. Den fasta grundval, på vilken en sådan enhet kan byggas, är det rätt uppfattade Guds ord, som är bibeln. Det är denna sanning som försätter människor i frihet och skapar enhet och endräkt bland dem. ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” (Joh. 8:31, 32, NW) Jesu lära och gärningar väckte genklang hos hans lärjungar; det rådde samförstånd mellan Jesus och lärjungarna. De blev ett med honom. Detta innebar en förändring i deras liv, och de följde sin Herre och Mästare. Men fariséerna var oense med Jesus om hans lära och gärningar. Deras stolthet och felaktiga tolkning av Skriften hindrade dem från att uppnå enhet med honom. Så är det i våra dagar.

 8. På vilka sätt hjälper Guds ande en ärlig kristen?

⁸ Guds ords uppenbarade sanning kan emellertid inte begripas och omfattas, såvida Guds heliga ande inte vägleder de ärliga, sanningsälskande människorna till och in i denna sanning. Denna heliga ande framkallar sedan andens underbara frukter hos dessa människor och renar dem från köttets gärningar, som verkar nedbrytande på förhållandena bland människorna och som är omnämnda i Galaterna 5:19—21. Till dessa gärningar hör hat, kiv, svartsjuka, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, vilket allt är sådant som skiljer människor åt och vållar oenighet i mindre eller större utsträckning. Men sådana negativa egenskaper avlägsnas genom Guds andes inflytande. Detta sker inte som genom ett trollslag, på en gång, nej, det är en fortgående process, som påminner om hur frukten behöver tid för att växa och mogna. Människor som är fyllda av Guds ande eller verksamma kraft blir kärleksfulla, vänliga, fridsamma, tålmodiga, goda, milda och fördragsamma mot varandra. (Gal. 5:22, 23) Guds ande är alltså en väsentlig och verksam faktor, som bidrar till sannskyldig kristen enhet. Utan Guds ord och utan Guds ande skulle kristen enhet vara något otänkbart.

Det är nödvändigt med ordning

 9. Vilka fakta inser och erkänner Jehovas folk såsom en världsvid familj av kristna?

⁹ Men endräkten är också nära förbunden med ordning, liksom tvedräkten är förbunden med oordning. I en familj där det saknas enhet och endräkt kommer det också att saknas ett harmoniskt, ordnat familjeliv. Förmodligen går far sin egen väg, mor går sin och barnen sin. Ordningen i familjen har råkat i oordning. Den kristna skaran av Jehovas vittnen kan liknas vid en världsvid familj. Eftersom det råder samband mellan enhet, endräkt, och ordning, måste alla medlemmarna i denna stora familj erkänna och respektera den ordning som fastställts för detta ”trons husfolk”. Gud är en ordningens Gud. ”Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.” (1 Kor. 14:33) Han är själv denna underbara ordnings eller anordnings centrum och krön. Fördenskull böjer alla medlemmarna i Guds stora familj knä inför honom, hyllar och ärar honom, i sin kärlek till honom. De inser att Jehova har förordnat sin Son, Jesus Kristus, till arvinge av allt och åt honom anförtrott all makt och myndighet i himmelen och på jorden. (Matt. 28:18; Hebr. 1:2) Därför intar Jesus Kristus andra platsen i denna Guds anordning av tingen och måste bli erkänd av alla i Guds familj. Den som inte erkänner Sonen kommer inte att bli erkänd i Guds familj och har ingen plats i den. ”Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.” — Joh. 3:36.

10. Vilken uppfattning har en del människor om den sanna kyrkan, men hur framgår det av Skriften att den inte är rätt?

¹⁰ Den goda ordningen i Guds familj kommer också till synligt uttryck här på jorden. Ordning hör samman med organisation. Många människor hyser den åsikten att den sanna kyrkan inte kan vara identisk med en organiserad skara människor utan att den i stället består av många individer som är kringspridda i alla de olika samfund som tillhör den så kallade kristna religionen. Detta är för dem den enda logiska förklaringen, eftersom de är medvetna om den förvirring och de motsättningar som kännetecknar de många kyrkorna. Men denna idé eller uppfattning är inte skriftenlig. Otvivelaktigt finns det många ärliga människor i alla dessa olika kyrkosamfund, som är en del av det stora Babylon. Men bibeln visar att de kallas ut ur detta Babylon, den falska religionens världsvälde, och att de måste komma ut, om de vill att Gud skall godta dem. Så här säger aposteln Paulus: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? ... ’Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orena’; ’och jag vill taga emot eder’. ’Och jag skall vara en fader för eder, och ni skola vara söner och döttrar åt mig’, säger Jehova, den Allsmäktige.” (2 Kor. 6:14—18, NW) Johannes skrev också: ”Det stora Babylon har fallit. Gå ut ur henne mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och ... få del av hennes plågor.” — Upp. 18:2, 4, NW.

11. Hur visade de första kristna att de förstod att det endast fanns en sann tro?

¹¹ Om Guds sanna församling bestode av individer som vore kringspridda i kristenhetens alla kyrkosystem, vad bleve det då av enheten i tanke och handling? Var kunde man då finna den enhet, som präglade den första församlingen och som så eftertryckligt beskrivs i brevet till efesierna, kapitel 4: ”En kropp finnes det och en ande, alldeles såsom ni blevo kallade i det ena hopp, vartill ni blevo kallade; en Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla”? (Verserna 4—6, NW) För att de första kristna skulle kunna uppnå denna enhet övergav de allesammans sin forna religion och blev förenade i den kristna församlingen. Jesu judiska lärjungar lämnade judaismen och dess sekter, de grekiska lärjungarna övergav sin tids filosofiska riktningar och avgudadyrkan, och detta gjorde också de romerska kristna. Oberoende av hur fast de varit förankrade i dessa system övergav de dem; de gav sig bort ifrån den babyloniska falska religionen och slöt sig till den enda synliga skara som utgjorde den kristna församlingen.

12. Vilken ordningsfull anordning fanns i de första församlingarna?

¹² Denna synliga skara människor hade sin ordning eller organisation. Det fanns en styrande eller ledande del, som bestod av apostlarna och andra mogna män. De olika ortsförsamlingarna hade sina tillsyningsmän och biträdande tjänare. (1 Tim. 3:1—9) Alla församlingarna hämtade sin undervisning och sina föreskrifter från samma källa, Guds inspirerade ord. Församlingarna uppmanades att erkänna de lokala tillsyningsmännen såväl som den styrande kretsen. En av de särskilt ansvariga bröderna, aposteln Paulus, skrev till dem: ”Var lydiga mot dem : som hava ledningen bland eder och var undergivna, ty de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och icke med suckan, ty detta skulle vara till skada för eder.” (Hebr. 13:17, NW) Genom att församlingarna erkände de bröder som hade ansvar för verksamheten, både lokalt och mera allmänt, bevarades enheten. Ett sådant erkännande var nödvändigt, även om alla dessa tillsyningsmän och ansvariga bröder var ofullkomliga män, män som kunde begå fel. Dessa tillsyningsmän var delaktiga av Guds ande.

13. Vilket råd gav Paulus om hur man skulle uppnå enhet?

¹³ Det tillkom inte tillsyningsmännen att predika och lära församlingen det som föll dem in eller att bara godta vissa delar av Guds ord. Detsamma gällde alla de enskilda medlemmarna i församlingen, som var ålagda att predika. De hade inte frihet att predika vad som helst. Allesammans hade kallats att predika sanningen. Följaktligen måste de predika samma budskap var de än befann sig, i Jerusalem, i Rom eller i Korint. ”Nu uppmanar jag eder, bröder, ... att ni alla må tala i överensstämmelse med varandra och icke låta några söndringar vara bland eder, utan att ni må vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt.” (1 Kor. 1:10, NW) Motstridiga rörelser hörde inte hemma bland dem, såsom det förhåller sig i våra dagar, då det i en och samma kyrka kan finnas en ”positiv” grupp och en ”liberal”, som inte ens erkänner Jesu offerdöd och hans uppståndelse. Aposteln Paulus skrev till en tillsyningsman, Titus, att han skulle visa sig ofördärvad i sin undervisning och vinnlägga sig om ”ett hälsosamt tal som icke kan domfällas”. (Tit. 2:7, 8, NW) Detta skrevs sannerligen inte bara till gagn för Titus och hans församling utan till nytta för alla kristna tillsyningsman i alla tider.

14. Hur bör människor som främjar partisöndring behandlas?

¹⁴ För att man i Tessalonika skulle kunna bevara enheten och undvika sektväsen och partisöndring, skrev aposteln Paulus, en man som tillhörde den styrande kretsen vid denna tidiga tidpunkt, följande i sitt brev till tessalonikerna: ”Men om någon icke lyder, vad vi hava sagt i detta brev, så märken ut för eder den mannen och haven intet umgänge med honom, på det att han må blygas.” (2 Tess. 3:14) En sådan man, som inte ville ta emot apostelns inspirerade undervisning, var inte något tryggt sällskap för församlingens medlemmar. Han skulle inte få tillträde till podiet för att därifrån kunna framlägga sina egna synpunkter, vilka var i strid med det som aposteln hade skrivit och sagt. Nej, en sådan man skulle ignoreras, så att han kunde inse det oförnuftiga i sin hållning och genom förmaningar slutligen hjälpas till att ådagalägga lydnad. Härigenom bevarade församlingen enheten inom sina led såväl som i förhållande till andra församlingar och till de ledande bröderna.

15. Vilken grund för enheten får de som lämnar den babyloniska religionen?

¹⁵ I våra dagar finner vi att samma ordning och samma principer följs i de återställda kristna församlingarna av Jehovas vittnen. Under de närmast förflutna årtiondena har hundratusentals människor av en god vilja lämnat sina kyrkor i den babyloniska religionen, som de flesta av dem hade tillhört alltifrån födelsen. De har tagit emot det hälsosamma budskapet om Guds rike, de har överlämnat sig åt Jehova och förenat sig med de organiserade församlingarna av Jehovas vittnen. Vad de än tidigare har varit, katoliker, protestanter, judar, buddister, muhammedaner, anhängare av andra trosriktningar eller rentav ateister, så har de nu församlats i Guds stora familj under Guds rike och funnit sin gemensamma nämnare i bibelns sanningar. De har uppnått en enhet som de inte tidigare känt till.

Ingen diktatur

16. Vad är en diktatur, och vilka frågor framställs i förbindelse med detta begrepp?

¹⁶ En del människor som har iakttagit den världsvida fasta enheten bland Guds folk, har undrat om Jehovas vittnen lever under en diktatur, eftersom de lagt märke till att alla vittnena underordnar sig vissa principer. Med ”diktatur” menar man vanligen nu för tiden det slags statsstyrelse som tillvällar sig absolut myndighet och härskar genom att bruka makt och våld. Millioner människor i våra dagar lever i ett sådant despotiskt styrt rike, och i allmänhet får sådana styrelser en hel del stöd av kyrkoorganisationerna. Men hur många av de människor, som lever i en diktatur, är nöjda och belåtna med en sådan styrelse? Hur många lider orätt under en diktatur? Hur många är det som längtar efter att bli befriade från det despotiska väldet? Flertalet människor som lever under denna form av statsstyrelse har inte önskat sig ett sådant levnadssätt. Det har påtvingats dem. Men de har inget annat val än att finna sig i det.

17. Vad råder det för skillnad mellan Guds herravälde och en diktatur?

¹⁷ Men Guds rike är inte någon diktatur, och den nya världens samhälle av Jehovas vittnen är det inte heller. Diktatorn härskar genom tvång; Jehova Gud vädjar till ärliga människors fria och goda vilja. Gud tvingar ingen enda att tjäna honom. ”Utväljen åt eder i dag, vem I viljen tjäna.” (Jos. 24:15) Detta har alltid varit Jehovas princip, och det är det än i dag. Ingen enda tvingas att godta den teokratiska organisation som fungerar inom Guds familj i vår tid. Envar har frihet att göra sitt val. Jehova vinner undersåtar genom att han visar dem kärlek. Och han förväntar att hans undersåtar oförbehållsamt skall älska honom. (Matt. 22:37, 38) Guds herravälde är grundat på kärlek, uppifrån och ända ned. Så är det inte i någon diktatur. Guds herravälde är dessutom grundat på fullkomlig rättvisa, vishet och makt. Dessa egenskaper finner man inte heller i en diktatur. Eftersom Jehova är alltings Skapare, har han absolut och obestridlig rätt till fullkomlig lydnad och hängivenhet från alla sina skapelser. Ingen diktatur kan göra anspråk på sådana rättigheter.

18, 19. a) Vad begär Gud av oss? b) Vilken inställning bör vi nu ha såsom en del av Guds familj?

¹⁸ Den kärlek en kristen hyser till Gud och hans rike under Kristus kommer till uttryck i den lydnad han visar för Guds bud: ”Ty däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud.” (1 Joh. 5:3) Vår lydnad gentemot Gud är inte framtvingad utan ges frivilligt och glatt. Den är inte någon börda, som vi suckar och lider under. Så här sade konungen i Guds rike: ”Mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt. 11:30) Det ligger lycka i att göra Guds vilja, såsom psalmisten uttryckte det i dessa ord: ”Lycklig är den man, som fruktar Jehová, som har stor lust i hans bud.” — Ps. 112:1, Åk.

¹⁹ Det är alltså en oerhörd skillnad mellan en diktatur och Jehovas organisation. Ett oräkneligt antal människor skulle fly från det despotiska väldet, om de kunde göra detta. Med Guds rike är förhållandet det rakt motsatta. Vi ser hur ärliga människor i tiotusental varje år flyr till det, ty här har de löfte om evigt liv och lycka. De förenar sig med Guds familj och blir delaktiga av enheten i den. ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” — Ps. 133:1.

[Bild på sidan 414]

Jag framställer en begäran att de må vara ett, såsom vi äro ett.

[Bild på sidan 416]

Aposteln Paulus skrev: ”Var lydiga mot dem som hava ledningen bland eder.”