”En utmärkt kvinna” visar lojal kärlek

”Alla i mitt folks port vet att du är en utmärkt kvinna.” — Rut 3:11, NW.

1, 2. Vilket sammanträffande vid midnattstid fångar vår uppmärksamhet, och vilka frågor väcker det?

NATTENS mörker har fallit, och en stilla ro har sänkt sig över Betlehem i Juda och den kringliggande landsbygden. Vid en tröskplats på ett av fälten slumrar en äldre man. Men se! En ung kvinna närmar sig smygande, lyfter lite på hans mantelflik och lägger sig ner. Mannen vaknar, finner henne vid sina fötter och frågar: ”Vem är du?” Vad svarar hon? ”Jag är Rut, din tjänarinna.” Hon har kommit till honom i ett alldeles särskilt och i högsta grad ädelt syfte. Som ett erkännande av hennes dygd säger han i själva verket längre fram under samtalet: ”Alla i mitt folks port vet att du är en utmärkt kvinna.” — Rut 3:9—11; v. 11 enl. NW.

² Vad har lett fram till detta ovanliga möte vid midnattstid? Vem är i själva verket denna kvinna? Och vem är den äldre mannen? Varför säger han att hon är känd som ”en utmärkt kvinna”? Vilka egenskaper visar hon? Dessa och andra frågor fyller våra sinnen, när vi tänker på denna märkliga nattliga scen.

3. a) Vilken bibelbok är det vi skall begrunda? b) När och av vem skrevs denna bibliska skildring, och vad framhäver den?

³ Den av Gud inspirerade skildring, som vi står i begrepp att begrunda och som sannolikt skrevs på Davids tid (omkring år 1090 f.v.t.) av den hebreiske profeten Samuel, är unik som den ena av bara två bibelböcker som bär en kvinnas namn. (Den andra är Esters bok.) Även om somliga betraktar Ruts bok som en gripande kärleksskildring, så är den mycket mera än så. Skildringen framhäver Jehovas uppsåt att frambringa en arvinge till Riket, den länge utlovade Messias. Dessutom upphöjer den Guds godhet eller kärleksfulla omtanke. — 1 Mos. 3:15; Rut 2:20; 4:17—22.a

DRABBAD AV MOTGÅNG!

4. Under vilken tidsperiod inträffade de händelser som omtalas i Ruts bok?

⁴ De händelser som skildras i denna berättelse inträffade ”i de dagar, då domare dömde” i Israel. Det måste ha varit tidigt under denna period, eftersom den man vi såg tillsammans med Rut vid tröskplatsen var Boas, son till Rahab, som levde på Josuas tid. (Rut 1:1, Åkeson; Jos. 2:1, 2; Matt. 1:5) När nu denna spännande historia utvecklar sig, kommer den att omspänna ungefär 11 år, och det hela försiggick kanske omkring år 1300 f.v.t.

5. Vilka omständigheter och vilken insikt förmår Elimelek att med sin familj flytta till Moab, och har detta något samband med kristna ansvarsuppgifter?

⁵ Det har uppstått hungersnöd i Juda land, och den håller Betlehem (eller Efrata) i sitt grepp. Motgång har i all synnerhet drabbat den familj som tillhör en viss man: Elimelek. Han inser att han behöver sörja för det nödvändiga i livet för dem som är hans egna, och därför vidtar han en beslutsam åtgärd. Inom kort kan Elimelek, hans hustru Noomi och deras två söner, Mahelon och Kiljon, ses gå över floden Jordan. Dessa efratiter blir fast boende främlingar i Moab, ett land på en platå öster om Döda havet och söder om floden Arnon. — Rut 1:1, 2; jämför 1 Timoteus 5:8.

6. Beskriv de omständigheter som leder till en smärtsam förlust för Noomi, Rut och Orpa.

⁶ Med tiden dör Elimelek och lämnar Noomi som en åldrande änka. Längre fram ingår deras två söner äktenskap med moabitiska kvinnor. Mahelon gifter sig med Rut, medan Kiljon tar Orpa till sin hustru. (Rut 1:4, 5; 4:10) Omkring 10 år går, och sedan slår olyckan till igen. Noomis båda söner dör — barnlösa dessutom. Nu är de tre kvinnorna helt ensamma, och att ha lämnats ensam och vara änka är sannerligen något som är svårt att bära.

7. Vilken möjlighet förefaller särskilt avlägsen för änkan Noomi?

⁷ I all synnerhet är Noomi sorgsen. Hon är judeiska och känner till den särskilda välsignelse som patriarken Jakob på sin dödsbädd uttalade över sin son Juda med orden: ”Spiran skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkens lydnad tillhöra.” (NW) Denne Silo skall ha den kungliga spiran — han skall i själva verket vara Messias, Abrahams säd, genom vilken alla folk på jorden skall välsigna sig. Ja, det är möjligt för kvinnor i Juda att föda söner som skall bli förfäder till den Smorde! Men Noomis söner har dött barnlösa, och hon är förbi de barnafödande åren. Möjligheten att Noomi och hennes familj skulle kunna bidra till den messianska släktlinjen är sannerligen avlägsen. — Rut 1:3—5; 1 Mos. 22:17, 18; 49:10, 33.

8. Vilka faktorer förmår Noomi att återvända till Juda trots eventuella faror längs vägen?

⁸ Likväl finns det åtminstone en glimt av hopp om att något gott är nära förestående. Noomi har hört, kanhända av några resande hebreiska köpmän, att Jehova har ”sett till sitt folk och givit det bröd”. Ja, hungersnöden har upphört, och med välsignelse från Gud finns det återigen bröd i Juda, hälsosam mat i Betlehem, ”brödhuset”. Det dröjer inte länge förrän de tre kvinnorna som lämnats ensamma ses vandra på vägen ”till Juda land”. Det är inte någon lätt färd, eftersom de måste passera genom områden som vanligen är hemsökta av tjuvar och desperata män. Men Noomis hängivenhet för Jehova Gud och en åstundan att vara tillsammans med hans folk driver henne framåt trots eventuella faror längs vägen. — Rut 1:6, 7.

EN TID FÖR AVGÖRANDE

9. Varför uppmanas Rut och Orpa att återvända ”var och en till sin mors hus”?

⁹ Kommer de unga änkorna rätt och slätt att handla hänsynsfullt genom att följa med sin åldriga svärmor endast till Moabs gräns mot Israel? Eller kommer de att gå längre? Vi skall ta reda på detta. Vid någon punkt längs vägen säger Noomi: ”Gå, vänd tillbaka, var och en till sin mors hus.” (Rut 1:8, NW) Varför ”sin mor”, när åtminstone Ruts far fortfarande lever? (Rut 2:11) Detta är något som är naturligt för en äldre kvinna att säga till yngre kvinnor, och deras mödrar hade säkra och stabila hem, till skillnad från deras utblottade svärmor. I alla händelser skulle en mors tillgivenhet vara till särskild tröst för en sorgsen och bedrövad dotter.

10. Med vilken förhoppning är Noomi villig att sända i väg båda sina svärdöttrar?

¹⁰ Lyssna då Noomi fortsätter: ”Må Jehova öva kärleksfull omtanke mot er, alldeles som ni har övat detta mot de nu döda männen och mot mig. Må Jehova ge er en gåva, och må ni finna en viloplats var och en i sin mans hus.” (Rut 1:8, 9, NW) De två moabitiska kvinnorna har visat kärleksfull omtanke eller lojal kärlek mot Noomi och mot sina avlidna män. De har inte varit lika Esaus hettitiska hustrur, som var ”en hjärtesorg för Isak och Rebecka”. (1 Mos. 26:34, 35) När Noomi nu själv är berövad ägodelar och goda ting, kan hon bara blicka upp till Gud och hoppas på att han skall belöna hennes svärdöttrar. Och hon är villig att låta dem gå med förhoppningen att Jehova skall ge var och en av de unga kvinnorna den vila och den tröst som kommer av att man har en äkta man och ett hem och på så sätt är fri från änkeståndet och dess sorger.

11. a) Varför skulle ett avsked från Noomi av allt att döma vara smärtsamt för Rut och Orpa, och ger detta någon antydan beträffande familjebanden bland kristna i vår tid? b) Är utsikterna till omgifte lovande för Rut och Orpa, om de stannar kvar hos Noomi? Ge skäl för svaret.

¹¹ Men Rut och Orpa ger sig inte av. När Noomi kysser dem, börjar de upphäva sina röster och gråta. Det är tydligt att hon är en omtänksam och kärleksfull svärmor, som det skulle vara smärtsamt att skilja sig från. (Rut 1:8—10; jämför Apostlagärningarna 20:36—38.) Men Noomi framhärdar och resonerar på följande sätt: ”Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka kunna bliva män åt eder? Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal att överlämna mig åt en man. Och om jag än kunde tänka: ’Jag har ännu hopp’, ja, om jag ock redan i natt överlämnade mig åt en man och så verkligen födde söner, icke skullen I därför vänta, till dess att de hade blivit fullvuxna, icke skullen I därför stänga eder inne och förbliva utan män?” Ja, även om Noomis döda söner blev ersatta av nya söner och dessa växte upp, skulle då dessa unga kvinnor avhålla sig från att gifta sig med någon annan under tiden? Det skulle vara oförnuftigt att tänka så. Och vad det beträffar, så skulle de som moabitiska kvinnor verkligen inte ha stora utsikter att kunna gifta sig med någon man i Juda och sedan bilda familj. — Rut 1:11—13.

12, 13. Hur blir Rut och Orpa satta på prov, och vilket beslut fattar Orpa?

¹² ”Bort det, mina döttrar!” fortsätter Noomi. ”Jag känner redan bedrövelse nog [Det är mycket bittrare för mig, Åkeson] för eder skull, eftersom HERRENS [Jehovas] hand så har drabbat mig.” (Rut 1:13) Noomi anklagar inte Gud för att handla orätt; vad det vara må han gör eller tillåter måste vara rätt. (Ords. 19:3) Men hon är bedrövad för sina svärdöttrars skull. Och för dem har detta blivit en tid för avgörande. Kommer de osjälviskt att fortsätta tillsammans med Noomi? Deras motiv och lojalitet sätts på prov.

¹³ Orpa fattar sitt beslut. Under tårar kysser hon sin svärmor och ger sig av. ”Se”, säger Noomi till Rut. ”Din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sin gud [sina gudar, NW]; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.” (Rut 1:14, 15) Ja, Orpa begav sig tillbaka till sitt folk och ”sina gudar”. Både hon och Rut hade uppfostrats bland ”Kemos’ folk” och kan rentav ha varit vittnen till fruktansvärda barnoffer i dyrkan av denne moabitiske falske gud. Orpa går tillbaka till allt detta! — 4 Mos. 21:29; 2 Kon. 3:26, 27.

14. Vad säger Rut till Noomi? Vilket beslut har alltså moabitiskan fattat?

¹⁴ Men så är det inte med Rut. ”Sök icke intala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig”, säger hon. ”Ty dit du går vill ock jag gå, och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven.” Till detta fogar moabitiskan en ed inför Gud och säger: ”HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden kommer att skilja mig från dig.” Vilket gripande uttryck för lojal kärlek! Det är i själva verket mycket mera än så. Rut har valt ett liv av tjänst för Jehova, och Noomis folk — de som befinner sig i ett förbundsförhållande till den sanne Guden — skall vara hennes folk. Moabitiskan är besluten att tjäna Jehova troget. Följaktligen upphör Noomi med alla ansträngningar att sända bort den unga kvinnan. — Rut 1:16—18.

15. a) Hur har Rut hittills visat lojal kärlek? b) Hur kan vi dra nytta av de beslut som Rut och Orpa fattade?

¹⁵ Medan den äldre judeiskan och den yngre moabitiskan återupptar sin mödosamma färd sida vid sida, har vi tillfälle att tänka på de gripande scener vi har sett. Orpa har gett vika för egennytta. Vilka som helst framsteg som hon kan ha gjort i fråga om att lära känna Jehova har inte varit nog för att hon skulle kunna avhålla sig från att återvända till sitt folk och ”sina gudar”. Om Rut själviskt hade längtat till sitt hemland, skulle hon också ha kunnat återvända till det. (Jämför Hebréerna 11:15.) Men denna unga moabitiska har visat lojal kärlek, inte bara till den åldriga Noomi, utan särskilt till Jehova. Hon har visat en självuppoffrande ande och en beslutsamhet att tjäna den sanne Guden i tro. När vi lägger märke till dessa avgöranden som står i kontrast till varandra, uppmuntras vi också att inte ”dra ... oss undan till fördärv” för oss, utan att ha ”tro, så att själen bevaras vid liv”. — Hebr. 10:38, 39.

BETLEHEM I RÖRELSE!

16. Varför frågar Betlehems kvinnor gång på gång: ”Är detta Noomi?”

¹⁶ Slutligen når de två kvinnorna sin bestämmelseort: Betlehem. Deras närvaro gör att hela staden kommer i rörelse. ”Är detta Noomi?” frågar kvinnorna gång på gång. Åren har krävt sin tribut. Kvinnorna lägger helt visst märke till hur denna en gång gladlynta kvinna har påverkats av sorg och betryck. Ja, själva det svar hon ger tyder på hjärtesorg!

17. Vad är innebörden i Noomis ord: Kalla mig inte Noomi, utan Mara?

¹⁷ ”Kalla mig inte Noomi [min ljuvlighet]”, säger hon. ”Kalla mig Mara [bitter], ty den Allsmäktige har gjort det mycket bittert för mig. Jag hade fullt upp [en man och två söner], när jag gick åstad, och Jehova har låtit mig återvända tomhänt. Varför skulle ni kalla mig Noomi, när det är Jehova som har förödmjukat mig och den Allsmäktige som har vållat mig olycka?” (Rut 1:19—21, NW) Å! Noomi är villig att finna sig i det som Gud tillåter, men hon menar uppenbarligen att Jehova är emot henne. (Rut 1:13; jämför 1 Samuelsboken 3:18.) I en tid då ett fruktsamt moderliv betraktas som en välsignelse från Gud och ofruktsamhet som en förbannelse är det otvivelaktigt en förödmjukelse för en kvinna att inte ha några levande avkomlingar. Och vilket hopp kan Noomi nu ha om att få bidra till Messias’ släktlinje?

EN ÖDMJUK AXPLOCKERSKA FINNER VÄLSIGNELSE

18. Vad kommer Rut att göra under axplockningen, och till vems åker kommer hon ”av en tillfällighet”?

¹⁸ Noomi och Rut har kommit till Betlehem ”i begynnelsen av kornskörden”, tidigt på våren. (Rut 1:22, Åkeson) Rut är flitig och villig att tjäna, och med Noomis tillåtelse beger hon sig i väg och börjar plocka ax efter skördemännen på sädesfälten. Hon vet att axplockningen är Jehovas kärleksfulla föranstaltning för den fattige och betryckte, den fast boende främlingen, den faderlöse och änkan. I Israel har dessa tillåtelse att samla eller plocka upp varje del av en skörd som skördemännen av misstag eller avsiktligt har lämnat bakom sig. (3 Mos. 19:9, 10; 5 Mos. 24:19—21) Fastän Rut har rätt att plocka ax, utber hon sig ödmjukt om och får tillstånd att göra detta på en viss åker. Men det är uppenbart att Jehovas hand är med i detta, eftersom hon ”av en tillfällighet” kommer ”till den del av åkern som tillhörde Boas”. — Rut 2:3, NW.

19, 20. a) Vem är Boas? b) Varför kan det sägas att Rut inte är någon bortskämd kvinna?

¹⁹ Se! Boas nalkas. Han är ”en rik man” och är son till Salmon och Rahab. Ja, Boas är en judeisk man. Boas är inte bara en omtänksam husbonde, som är högt aktad av sina arbetare, utan han är också en from tillbedjare av den sanne Guden, eftersom han hälsar sina skördemän med orden: ”Jehová vare med eder”, och de svarar: ”Jehová välsigne dig”. — Rut 2:1—4, Åkeson.

²⁰ Av den unge man som har tillsyn över skördemännen får Boas veta att Rut är den moabitiska som nyligen kommit till Betlehem tillsammans med Noomi. Sedan hon fått tillåtelse, hade hon ihärdigt plockat ax under morgonens svalka till dess solen steg på himlen, och hon uthärdade tåligt hettan. Det var först nu som hon tillfälligt satt i huset, som uppenbarligen bara var en hydda för skördearbetare. Rut är sannerligen inte någon bortskämd kvinna! — Rut 2:5—7.

21. Vad är det hos Rut som gör intryck på Boas? Kan kristna kvinnor dra några slutsatser av detta?

²¹ Längre fram uppmanar Boas Rut att inte plocka ax på någon annan åker, utan att hålla sig nära tillsammans med hans tjänarinnor, som sannolikt följde hans skördearbetare och band kärvarna. Boas har befallt de unga männen att inte göra henne något för när, och hon är fri att dricka ur vattenkärlen som de har fyllt. I djup uppskattning faller Rut ner på sitt ansikte och bugar sig mot jorden och frågar: ”Varför har jag funnit sådan nåd [ynnest, NW; Åkeson] för dina ögon, att du tager dig an mig, fastän jag är en främling?” Men Boas försöker inte vinna hennes tillgivenhet och påverka henne till att vara i en gammal mans smak. Han har hört hur moabitiskan har lämnat sin far, sin mor och sitt hemland och hållit sig till sin äldre svärmor. Det är tydligt att han har tagit intryck av Ruts lojala kärlek och ödmjukhet, och detta förmår honom att säga: ”HERREN vedergälle dig för vad du har gjort; ja, må full lön tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, till vilken du har kommit för att finna tillflykt under hans [skyddande] vingar.” Alldeles som Rut erkänner har Boas helt visst tröstat henne och talat vänligt och lugnande till henne. — Rut 2:8—13; Ps. 91:2, 4.

22, 23. a) Hur handlar Boas frikostigt mot Rut? b) På vilket sätt visas Ruts flit och osjälviskhet?

²² Vid skördemännens måltidsstund säger Boas till Rut: ”Kom hit fram och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i [det sura] vinet.” Vilken uppfriskande krydda under dagens hetta! Boas räcker Rut rostade ax, och hon äter sig mätt och får också något över. — Rut 2:14; jämför New English Bible.

²³ Sedan går man tillbaka till arbetet. I en frikostig anda uppmanar Boas sina unga män att låta Rut plocka ax också ”mellan kärvarna”. Han ger dem till och med anvisning om att ”draga ut strån ur knipporna” och låta dem ligga, så att hon kan plocka upp dem. Kvällen kommer, och Rut är fortfarande upptagen med att ”klappa ut” eller tröska det som hon har samlat in. Genom att använda en käpp eller en slaga till att för hand slå på säden direkt på marken kan man få sädeskornen att lossna från strån och agnar. Å, det som Rut har plockat upp under dagen är mer än tjugo liter korn! Detta bär hon med sig tillbaka hem till Betlehem. Rut tar också osjälviskt fram den mat som hon hade fått över vid måltiden tidigare under dagen och ger den åt sin behövande svärmor. — Rut 2:14—18.

24. a) Varför är det inte att undra på att människor betraktar Rut som ”en utmärkt kvinna”? b) Varför är Rut alltså ett föredöme för varje gudaktig kvinna?

²⁴ Återigen visar Rut lojal kärlek till Noomi. Lägg till detta den unga kvinnans kärlek till Jehova, hennes flit och ödmjukhet, och det är inte att undra på att människor betraktar henne som ”en utmärkt kvinna”. (Rut 3:11) Det kan sannerligen sägas att Rut ”äter ej i lättja sitt bröd”, och tack vare sitt hårda arbete har hon något att dela med sig av åt någon som har behov. (Ords. 31:27, 31; Ef. 4:28) Och genom att moabitiskan tar ansvar för sin åldriga svärmor som blivit änka får hon också känna den lycka som blir resultatet av att ge. (Apg. 20:35; 1 Tim. 5:3—8) Rut är sannerligen ett utmärkt föredöme för varje gudaktig kvinna.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 13]

Rut bönfaller Noomi: ”Sök icke intala mig att övergiva dig. ... Ty dit du går vill ock jag gå”