Antag helt och fullt den uppfordran som tjänsten för Jehova innebär

”’Jag [dolde] bara ett ögonblick mitt ansikte för dig, men i kärleksfull godhet till obestämd tid skall jag vara barmhärtig mot dig’, har din återköpare, Jehova, sagt.” — Jes. 54:8, NW.

1, 2. Vilka händelser i det forntida Betlehem ledde fram till en uppfordran som skulle få vittgående verkningar?

GRYNINGEN började bryta in över Betlehem. En del rörelse kunde redan dunkelt urskiljas på gatorna, då den nya dagens svaga ljus uppenbarade några skuggfigurer, som skyndade omkring i någon tidig morgonsyssla. En ung kvinnas behagfulla gestalt nalkas staden och glider snabbt över den öppna platsen vid porten. Det finns ett uttryck av glädje över hennes ansikte, och hennes steg är spänstiga trots den börda hon bär insvept i sin mantel. Hon viker åt sidan och går in i ett anspråkslöst hus, där hon blir hälsad med några ord av en mycket äldre kvinna. Därpå sätter sig båda ner förtröstansfullt väntande, den yngre kvinnan med förhoppningar för den tid som skall komma och den äldre kvinnan med hoppet att se en livslång önskan uppfyllas.

² De två kvinnornas tankar går till stadsporten och de händelser som börjar inträffa då den uppgående solens första strålar lyser på den lilla staden uppe på kullens krön. Fler människor är i rörelse på gatorna. Solen stiger högre upp. Fastän det ännu knappast är sommar har man kommit ett gott stycke in på den sex månader långa torrtiden, och redan vid denna tidiga timme på dagen börjar solen låta sin hetta kännas. Nu finns det folk överallt, och på den öppna platsen framför stadsporten är verksamheten livlig. Men invid porten sitter en äldre man helt för sig själv. Hans hållning och klädsel tyder på att han är en man som äger förmögenhet och har en viss framträdande ställning i samhället. Hans uppträdande denna morgon är allvarligt, medan hans ögon noga granskar varje nytt ansikte som visar sig på torget. Det är tydligt att han söker någon. Plötsligt ropar han: ”Vik av, slå dig ner här, Så-och-så.” En annan man, som också har nått mogen ålder, viker av och sätter sig bredvid den förste. Med denna hälsning och detta gensvar började en rad händelser, som skulle förändra livet för de två kvinnor som tålmodigt väntade i det lilla huset i Betlehem, men inte bara för dem, utan också för många människor i följande generationer. En uppfordran skulle föreläggas ”Så-och-så”, och den skulle ha vittgående verkningar, ja, ända fram i vår tid.

3. Vilka var huvudpersonerna i dramat med Noomi och Rut, och vilka frågor måste avgöras beträffande deras förhållanden?

³ Namnet på den unga kvinna som gick in i staden denna betydelsefulla dag var Rut, och den äldre kvinna som hälsade henne då hon kom in i huset var hennes svärmor, Noomi, änka efter Elimelek. Rut var inte infödd judinna, vilket däremot Noomi var. Rut var moabitiska. Men hur kom det sig att hon blev svärdotter till Noomi och nu bodde i Betlehem så långt borta från sitt eget land och folk? I vilket förhållande stod hon till Boas, den äldre man som var så angelägen att dryfta en angelägenhet med Så-och-så? Och vad var denna angelägenhet av sådan vikt att den uppfordran som var förbunden med den kan påverka vårt liv i denna tid, mer än tre tusen år senare?

4. Vilka eller vad visas i bild genom huvudpersonerna?

⁴ Det drama som utspelade sig i det forntida Israel, enligt uppteckningen i Ruts bok, var profetiskt och pekade fram mot händelser i denna tid, händelser som är lika uppfordrande och vittomfattande till sina verkningar som händelserna då på den tiden. (1 Kor. 10:11; Rom. 15:4) Och var och en av de personer som är inbegripna i det forntida dramat är likaså förebildlig. Elimeleks namn betyder ”Gud är konung”. Han är således en bild av Herren Jesus Kristus. Det är också Boas, en nära släkting till Noomi, och hans namn betyder förmodligen ”i kraft”. Man bör då förvänta att Noomi, vars namn betyder ”min ljuvlighet”, skulle vara en bild av dem som är förmälda med Jesus, är hans brud, i synnerhet de som är på jorden i denna ”ändens tid”, då dramat får sin märkliga uppfyllelse. Rut, vars namn kanske betyder ”vänskap”, blev svärdotter till Noomi och fick på så sätt möjlighet att frambringa avkomma åt Noomi. Alltså skulle också hon representera dem som tillhör Kristi brud, men de är då sedda från en något skiljaktig synpunkt och befinner sig under andra omständigheter. Vilka är det då som visas i bild av den person som kallas ”Så-och-så”, som också var en nära släkting till Noomi? Vi skall låta dramats utveckling i vår tid göra denna identifiering klar och tydlig.

En övergiven kvinna

5. a) Vad inträffade i Betlehem på Noomis tid, och vad gjorde hennes man Elimelek som en följd av detta? b) Av vad i den nutida uppfyllelsen är detta en bild?

⁵ Vi återvänder nu till den tid då Elimeleks lyckliga familj fortfarande var fulltalig, då han och hans hustru, Noomi, och deras två söner, Mahelon och Kiljon, bodde i Juda land, i Betlehem eller Efrata. Betlehem betyder ”brödhus”, under det att Efrata betyder ”fruktbarhet” eller ”bördighet”. Båda namnen har att göra med överflöd, frånvaro av svält eller hunger, men på 1200-talet före den vanliga tideräkningens början drabbades Betlehem och hela Juda stams område av svält, brist på bröd, och detta var en bildlig framställning av den knapphet i andligt avseende som kom över Jehovas organisation under första världskriget. Oavsett om några andra invånare i Betlehem lämnade staden eller inte, så beger sig Elimelek av tillsammans med sin familj. Han går över floden Jordan och bosätter sig i Moabs land för att bo där tillfälligt såsom en bofast utlänning, alldeles som Jehovas tjänare i vår tid är tillfälligt bosatta i Satans tingens ordning. (Joh. 17:16; 1 Joh. 5:19) När Elimelek gör detta, lämnar han bakom sig en arvsbesittning i landet. — Rut 1:1, 2.

6. Vad hände Noomis anhöriga i Moab?

⁶ Efter en tid dör den åldrige Elimelek och lämnar Noomi som änka. Noomi finner sedan för gott att gifta bort sina två söner där i Moabs land, och Mahelon, som antagligen är den äldre, gifter sig med moabitiskan Rut, medan Kiljon gifter sig med Orpa, som också är moabitiska. Till sist dör emellertid också Mahelon och Kiljon och lämnar efter sig en mor som blivit änka, Noomi, och två hustrur som också blivit änkor, Rut och Orpa. (Rut 1:3—5) De är barnlösa änkor, som inte har fött avkomma åt Noomi. Eftersom Noomi är för gammal för att själv föda barn, måste hon bära största smäleken. Att Mahelon (som betyder ”sjuklig, klen”) och Kiljon (som betyder ”bräcklighet”) dör är en bild av den andliga död som drabbar några av dem som är förbundna med Guds organisation under denna prövande period. Det var en tid av stor sorg för Jehovas folk.

7. Hur betraktade Noomi sitt tillstånd, och vilket tillstånd profeterade Jesaja om flera hundra år senare?

⁷ Noomi såg sig själv som en kvinna som var övergiven, en som var utan säd eller utan fortplantningsförmåga att frambringa säd med. Hon var lik ”en hustru, helt och hållet övergiven och sårad i anden, och såsom en ungdomstidens hustru, som då blev försmådd”. Under den tid då livsfrukt kunde betraktas som en välsignelse från Jehova och ofruktsamhet som en förbannelse kände sig Noomi fullt berättigad att säga: ”Det är Jehova som har förödmjukat mig.” (Rut 1:21, NW) Flera hundra år senare blev profeten Jesaja inspirerad att skriva om en liknande förödmjukelse, i detta fall som en direkt följd av Jehovas misshag. För att få fullständig kännedom om den uppfordran som Noomi ställdes inför måste vi förstå Jesajas profetia och dess tillämpning på händelser som har ägt rum i vår tid såsom en uppfyllelse. ”’Ty Jehova kallade dig såsom vore du en hustru, helt och hållet övergiven och sårad i anden, och såsom en ungdomstidens hustru, som då blev försmådd’, har din Gud sagt. ’Ett litet ögonblick övergav jag dig helt och hållet, men med stora barmhärtighetsgärningar skall jag samla dig tillhopa. I ett flöde av uppbragthet dolde jag bara ett ögonblick mitt ansikte för dig, men i kärleksfull godhet till obestämd tid skall jag vara barmhärtig mot dig’, har din återköpare, Jehova, sagt.” — Jes. 54:6—8, NW.

Jehova — såsom äkta man en ägare

8, 9. a) Till vilka är orden i Jesaja 54:6—8 riktade, och hur visas detta i sammanhanget till profetian? b) Vilken skara tas med där som också visas i bild genom Noomi?

⁸ Denna profetia låter förstå att Jehova, hela skapelsens Gud, har en hustru. Är detta möjligt? Ja, symboliskt talat. Till henne sägs det i Jesaja 54:5: ”Ty din store danare är såsom äkta man din ägare, härskarornas Jehova är ju hans namn; och Israels Helige är din återköpare.” (NW) Dessa ord riktas inte till Noomi, som på Jesajas tid hade varit död i fem hundra år, och inte heller till någon annan bokstavlig kvinna, utan till en organisation, det himmelska Sion, Guds universella organisation av andesöner i himmelen. Under en tid av nitton hundra år har dessa andliga söner i Guds himmelska organisation inte varit begränsade till de osynliga änglar i himmelen som fortfarande är heliga och lojala mot Jehova Gud. Denna Jehovas universella organisation har tagit emot av anden pånyttfödda Guds söner här på jorden, vilka till sist uppgår till det sammanlagda antalet 144.000. (Upp. 14:1) Alla dessa är nära efterföljare till den främste i Guds universella organisation, nämligen Herren Jesus Kristus.

⁹ Dessa 144.000 efterföljare till Jesus Kristus, som går i hans fotspår, är trolovade med honom för att i himmelen bli förenade i äktenskap med honom, och följaktligen är de Kristi blivande brud eller, som Uppenbarelseboken 21:9 kallar dem, ”bruden, Lammets hustru”. Medlemmarna av denna brudklass har hållit på att utväljas under en tid av nitton hundra år. Av detta skäl kan det på sin höjd finnas en kvarleva av dem på jorden i vår tid. De som överlevde första världskriget, i det de var överlämnade åt Gud och döpta före år 1919, visas i detta drama i bild genom Noomi. Hur kom det sig då att de var i ett tillstånd som liknade Noomis tillstånd i Moabs land, där hon var barnlös och övergiven?

10. Vilket inbördes förhållande råder mellan kvarlevan och Guds universella organisation, och under vilken period var det som den större Elimelek ”dog” gentemot Noomiklassen?

¹⁰ För att förstå denna detalj i dramat med Noomi och Rut är det nödvändigt att förstå en annan detalj i det förhållande som kvarlevan på jorden står i till de övriga medlemmarna av Guds universella organisation, dem som är i himmelen. Eftersom de som tillhör kvarlevan är medlemmar av Guds universella organisation, måste vad det vara må som påverkar kvarlevan av bruden, som fortfarande är i köttet fastän de är Guds andliga söner, likaså påverka Guds kvinna, det himmelska Sion eller den universella organisationen. Detta blir fullt tydligt när vi begrundar profetian i Jesaja 54:6—8 i ljuset av händelser som hade med Noomiklassens verksamhet under första världskriget att göra. Det var nämligen under denna tid, under år 1918 och in på 1919, som den större Elimelek ”dog” i förhållande till Noomiklassen, som blev övergiven, som om den var utan en äkta man såsom ägare. Det betydde verkligen en förödmjukelse då Jehova, denna universella organisations äkta man, förkastade sin kvinna, representerad av de av anden pånyttfödda medlemmarna här på jorden, för att Jesaja 54:6—8 skulle uppfyllas.

Jehova är missnöjd med sin kvinna

11. När och av vilken orsak blev Jehova missnöjd med kvarlevan, och hur visades detta, i det att hela den universella organisationen påverkades?

¹¹ Lägg märke till hur Jehova i Jesajas profetia beskriver sin kvinna och säger att hon är övergiven och sårad i anden och att han har dolt sitt ansikte för henne. Detta syftar på en tid av missnöje med henne. Det är därför som han i elfte versen säger till henne: ”O plågade, stormvräkta, otröstade kvinna.” (NW) Noomikvarlevan kom i ett förhållande som liknade detta i synnerhet år 1918, då de på sätt och vis blev fördrivna från Jehova Guds ynnest. Detta år kom Jehova Gud plötsligt till sitt tempel, åtföljd av förbundets budbärare, Herren Jesus Kristus. Han rannsakade kvarlevan här på jorden; han var missnöjd med dem. (Mal. 3:1, 2) Till en tid antog de inte helt och fullt den uppfordran i tjänsten för Jehovas rike, vilken hade ställts i utsikt för dem. På grund av människofruktan höll de igen, och kvarlevan höll sig inte på tillbörligt sätt ”obefläckad av världen”. (Jak. 1:27) Därför lät Jehova dem komma i slaveri under det stora Babylon och dess politiska bundsförvanter. Under denna tid utsattes de för mycken förföljelse och smädelse, och allt detta nådde sin höjdpunkt då representanterna för Sällskapets högkvarter häktades och sattes i fängelse år 1918 på grund av en falsk anklagelse för spioneri.a Detta betydde att hela Guds universella organisation, Guds kvinna, skulle bli påverkad av hans missnöje, och profetian förutsäger att hela organisationen skulle vara som ”en hustru, helt och hållet övergiven”.

12. Hur kan detta att Jehova dolde sitt ansikte för sin kvinna stämma överens med Elimeleks död, om Elimelek representerar Herren Jesus Kristus?

¹² Men hur kan detta att Jehova döljer sitt ansikte för sin kvinna stämma överens med Elimeleks död, om Elimelek representerar Herren Jesus Kristus? Hur kan i själva verket den himmelske Jesus Kristus dö i förhållande till Noomiklassen på jorden? Under sin tjänst på jorden gav Jesus tydliga bevis för denna regel för sitt handlande: Vad jag ser min Fader göra, det gör jag. Om alltså Jehova, under den period då kvarlevan rönte Guds misshag, övergav sin kvinna, dolde sitt ansikte för henne, då måste också Sonen göra på samma sätt, särskilt gentemot den del av Guds universella organisation, den andliga kvarlevan här på jorden, som är medlemmar av hans brud. På så sätt kunde det sägas att Jesus Kristus ”dog” för dem som Jehova övergav.

En allvarlig uppfordran framställd

13. Vad beslutar Noomi nu att göra, och hur framlägger detta en uppfordran för Rut och Orpa?

¹³ I det forntida dramat har vid denna tidpunkt tio år gått, och nu får Noomi höra att en förändring har skett i Betlehem. Jehova har återigen vänt sin uppmärksamhet till sitt folk genom att ge dem bröd. Noomi beslutar att återvända. Men det finns ett ännu mera trängande skäl. Där borta i Betlehem i Juda hade Noomi en arvsbesittning, och hon behöver bege sig tillbaka dit för att överta den. Detta betyder att en allvarlig uppfordran framställs för Rut och Orpa, hennes två ”döttrar”. Vad kommer de att göra? Av allt att döma utan diskussion beger de sig tillsammans med Noomi på väg tillbaka mot Betlehem. (Rut 1:6, 7) Därpå, någonstans efter vägen, försöker Noomi avråda dem. ”’Vänden om och gån hem igen, var och en till sin moder. ... HERREN [Jehova] give eder, att I mån finna ro, var i sin mans hus.’ Därefter kysste hon dem. Men de brusto ut i gråt och sade till henne: ’Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till ditt folk.’ Men Noomi svarade: ’Vänden om, mina döttrar. Varför skullen I gå med mig? Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka kunna bliva män åt eder? Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal att överlämna mig åt en man. ... Bort det, mina döttrar! Jag känner redan bedrövelse nog för eder skull, eftersom HERRENS hand så har drabbat mig.’” — Rut 1:8—13.

14. Vilket beslut fattar Orpa, och vilket liknande handlingssätt följs i vår tid av dem som hon är en bild av?

¹⁴ ”Då brusto de åter ut i gråt. Och Orpa kysste sin svärmoder till avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne. Då sade hon: ’Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sin gud; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.’” (Rut 1:14, 15) Orpa är en bild av somliga som kommer i kontakt med den trogna Noomiklassen och till en tid visar ett visst intresse och en viss nitälskan men drar sig undan medan de fortfarande är i sin kristna ungdom. Egennytta och personliga önskningar hindrar att de antar Jehovas uppfordran att pröva honom om han inte skall ”öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse”. — Mal. 3:10; Hebr. 10:38, 39; 2 Petr. 2:22.

15, 16. Vilket gensvar gav Rut på denna uppfordran?

¹⁵ Rutklassen uppoffrar å andra sidan alla personliga förmåner för att ha del med Noomiklassen i att fullgöra Jehovas uppsåt för dem. ”Men Rut svarade: ’Sök icke intala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå, och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven. HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden kommer att skilja mig från dig.’” — Rut 1:16, 17.

¹⁶ Med dessa ord: ”HERREN straffe mig nu och framgent”, svor alltså Rut eller avlade en ed inför Jehova att hon skulle göra just detta. Hon antog helt och fullt denna uppfordran att tjäna Noomis Gud och ända intill döden följa Noomi i tjänsten för honom. Orpas underlåtenhet att ge gensvar försvagade inte Ruts beslutsamhet, dämpade inte hennes nitälskan. Noomis inflytande hade medverkat till Ruts omvändelse, och den djupt rotade önskan som fanns i Noomis hjärta skulle nu förverkligas, så att det skulle bli ett trofast gensvar från Ruts sida på den nya uppfordran som båda kvinnorna skulle möta där borta i Betlehem.

Ännu en uppfordran förelagd

17. Vad svarade Noomi på sina grannars hälsning, när hon kom tillbaka till Betlehem?

¹⁷ Den bitterhet och missräkning som Noomi hade gett uttryck åt inför Rut och Orpa när det gällde deras framtidsutsikter i Betlehem mildras inte genom Noomis hemkomst. När hon är hemma igen, blir hennes känsla av förlust bara förstärkt, och hennes tydliga insikt om sin oförmåga bara ökar hennes bitterhet och sorg. Hela staden kommer i rörelse på grund av att hon har återvänt, i synnerhet kvinnorna, och de kan inte tro sina ögon. Men var är Elimelek? Var är Mahelon och Kiljon? Och vem är denna moabitiska flicka? ”Och kvinnorna sade: ’Detta är ju Noomi!’ Och hon brukade säga till kvinnorna: ’Kalla mig inte Noomi [som betyder ”min ljuvlighet”]. Kalla mig Mara [som betyder ”bitter”], ty den Allsmäktige har gjort det mycket bittert för mig. Jag hade fullt upp, när jag gick åstad, och Jehova har kommit mig att återvända tomhänt. Varför skulle ni kalla mig Noomi, när det är Jehova som har förödmjukat mig och den Allsmäktige som har vållat mig olycka?’” — Rut 1:18—22, v. 20, 21 enl. NW.

18. Varför behövde Guds kvinna, som representerades av Noomikvarlevan på jorden, bli återlöst?

¹⁸ Under denna tid av hemsökelse kunde Noomiklassen verkligen säga: ”Kalla mig Mara, den bittra.” Jesaja 12:1 syftar också på denna stränga tuktan, då profeten säger följande till Jehova Gud: ”Väl var du vred på mig, men din vrede har upphört.” Vidare heter det i Jesaja 52:3: ”Ty så säger Jehová: I haven blivit sålda för intet, I skolen ock utan penningar återköpas.” (Åk) Med andra ord: Det folk som tog Guds överlämnade tjänare här på jorden till fånga betalade inte för dem, det fick dem för ingenting. Jes. 52:5, 6Verserna fem och sex tillfogar: ”’Och nu, vad har jag för intresse här?’ är Jehovas uttalande. ’Ty mitt folk togs för intet. ... Fördenskull skall mitt folk känna mitt namn, ja, fördenskull på den dagen, eftersom jag är den som talar.’” (NW) Gud lät alltså sitt folk gå bort för ingenting; han lät fienden ta dem i besittning utan att köpa dem. Därför behövde Guds kvinna, representerad av Noomikvarlevan här på jorden, bli återlöst, återköpt, från det stora Babylon.

19. Vilket löfte som Jakob gav Juda borde Noomi vara särskilt medveten om i sitt övergivna tillstånd?

¹⁹ Detta var den uppfordran som mötte Noomi från Betlehem inom Juda stam, hon som var barnlös och änka alldeles som om hon var övergiven, tuktad av Jehova. Fortfarande brann djupt i hennes hjärta önskan att få del i det som var Jehovas uppsåt för kvinnorna i Israel, i synnerhet ett gynnat fåtal som tillhörde Juda stam, eftersom de som tillhörde denna stam hade utsikt att få del av det löfte som getts av Jakob, som var fader till Juda. Strax innan Jakob dog i Egypten år 1711 f.v.t., välsignade han Juda med dessa ord: ”Spiran skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkets lydnad tillhöra.” (1 Mos. 49:10, NW) Denne Silo, vars namn betyder ”Han, vilkens det är” eller ”Han, vilken det tillhör”, måste vara den befälhavare som för staven. Han måste vara den som fattar den kungliga spiran. Han måste vara Messias, Abrahams sanna säd, genom vilken alla jordens släkter skulle välsigna sig. (1 Mos. 22:17, 18) Vems son skulle han visa sig vara i härstamningslinjen från Juda, Abrahams sonsonsson? Vilken mor i Juda skulle bli hedrad på ett så framträdande sätt genom att få bära honom vid sitt bröst? Inte Noomi, kunde hon mycket väl tänka i sitt hjärta, eftersom hon var barnlös och hade kommit förbi barnafödandets ålder. Det var inte att undra på att Noomi i sitt bedrövade tillstånd utropade: ”Kalla mig Mara.”

Jehova öppnar en väg

20. Vilket löfte från Jehova gavs flera hundra år senare genom Jesaja?

²⁰ Men Jehova skulle inte överge denna trogna kvinna, vars rop hade nått hans öron. Profeten kunde mycket väl ha talat till henne, så som han gjorde flera hundra år senare på Jehovas vägnar till den kvinna som hon framställde i bild: ”’Jag [dolde] bara ett ögonblick mitt ansikte för dig, men i kärleksfull godhet till obestämd tid skall jag vara barmhärtig mot dig’, har din återköpare, Jehova, sagt.” (Jes. 54:8, NW) Hur skulle detta åstadkommas i Noomis fall? Om hon skulle dö utan en köttslig avkomling, skulle hon inte ha någon arvinge, som hon skulle kunna överlämna sin döde mans egendom till. Och om det dessutom var genom henne som Jehovas uppsåt att låta Silo komma från Juda stam skulle förverkligas, då behövde hon en manlig arvinge. Vad skulle hon göra?

21. Vilken föranstaltning gjordes i Israels lag för en kvinna i Noomis belägenhet, och hur betydde detta en uppfordran för Rut?

²¹ Återigen var det så att Israels lag gjorde föranstaltningar för en person som var i Noomis belägenhet. Det var i enlighet med Jehovas eget löfte att ingen trogen kvinna i det forntida Israel skulle förbli ofruktsam. Han sade: ”När du hör HERRENS, din Guds, röst: ... Välsignad skall ditt livs frukt vara.” (5 Mos. 28:2—4) Inte heller skulle en man lämnas utan någon att föra hans namn vidare. Israels lag stadgade: ”När bröder bo tillsammans och en av dem dör barnlös, så skall den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne till hustru och så äkta henne i sin broders ställe. Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.” (5 Mos. 25:5, 6) Denna lag, tillsammans med lagen om återköp, var Noomis enda hopp. Om man kunde finna en broder eller nära släkting, då skulle Noomi kunna förtrösta på denna föranstaltning i lagen och med dess hjälp söka finna en utväg. Men Noomi själv kunde inte föda barn, även om man fann denne släkting. Hennes enda möjlighet var då beroende av Rut, hennes svärdotter, som kunde ta hennes plats i denna anordning och frambringa en säd åt Elimelek. Hur skulle Rut se på denna möjlighet? Skulle hon vara villig att skjuta åt sidan varje hopp hon skulle kunna ha om att själv finna en ung man som kunde ge henne någonting åt henne själv? Eller skulle hon i denna uppfordran se en möjlighet att söka det som var Jehovas uppsåt och göra detta till sitt levnadssätt?

22. Vilka andra i det profetiska dramat skulle bli påverkade av denna uppfordran och hur bör dramats utgång påverka oss i denna tid?

²² Och hur var det med Boas och Så-och-så? Hur skulle de svara på denna uppfordran att ge Noomi en arvinge åt hennes döde mans, Elimeleks, namn? Skulle de se det som en möjlighet att mera helt och fullt ta del i Jehovas tjänst? Och hur påverkas vi i denna tid av denna uppfordran och utgången av den? Det sätt på vilket Noomi skulle bli återställd i anden, det sätt på vilket hennes livslånga dröm skulle förverkligas och de roller som Rut, Boas och Så-och-så skulle utföra när de ställdes inför denna uppfordran — alltsammans är en del av detta inspirerande drama, som också förmår oss i denna tid att göra Jehovas uppsåt till vårt levnadssätt. Den artikel som följer kommer att visa utgången.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 271]

”Bida, min dotter, till dess du får se, huru saken avlöper; ty mannen skall icke giva sig ro, med mindre han i dag för saken till sitt slut”

[Bild på sidan 274]

Rut antog uppfordran att tjäna Jehova, i det hon förklarade för Noomi: ”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud”

”Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom: ’Se, det förbund som jag å min sida gör med dig, är detta, att du skall bliva en fader till många folk. Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag komma av dig, och konungar skola utgå från dig. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig; och jag skall giva dig och din säd efter dig det land, där du nu bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning, och jag skall vara deras Gud.’” — 1 Mos. 17:3—8.