Lojalitet med samlat hjärta

”O bevara min själ, ty jag är lojal. Undervisa mig, o Jehova, om din väg. Jag skall vandra i din sanning. Samla mitt hjärta till att frukta ditt namn.” — Ps. 86:2, 11, NW.

 1, 2. a) Vad förväntar man av en ledare, och av vilka nationer förväntar man politiskt ledarskap i dessa dagar? b) Vilket slags annat ledarskap ropar man på, och vilken fråga uppstår fördenskull?

I DENNA värld av ovisshet, ständiga förändringar och förvirring söker folk, ja, hela nationer, efter någon som kan leda dem. De önskar följa en pålitlig, orubblig ledare med ett klart, bestämt angivet program, som lovar goda resultat. En sådan ledares anseende grundar sig på hans framgång, på utförda bedrifter, på hans rang, på hans mod att handla enligt sin övertygelse, hans mogna omdöme. Han måste inspirera till lojalitet hos sina efterföljare, ty han, å sin sida, är lojal mot sina efterföljare och mot bestämda syften och regler för hur man skall handla.

² I denna värld, som är söndrad av det ”kalla kriget”, har några talesmän för nationerna uppmanat Amerikas Förenta stater att ta ledningen i fråga om världens angelägenheter, i synnerhet för Västerlandets demokratiska nationers räkning. Därför att USA är så stort, rikt och mäktigt, anser de att denna nation bör åta sig det ledarskap som ödet tycks ha skapat åt den. Andra nationer, de som tillhör kommunistblocket, förväntar att Moskva i det röda Ryssland skall utöva ledarskapet, och de ger öppet till känna sin lojalitet mot detta land. Lojalitet är en sak som fordras även om det inte existerar någon hjärtats övertygelse. Förutom rop och yrkande på politiskt ledarskap, ropas det på religiöst ledarskap. Allt detta gör att frågan om lojaliteten blir mycket invecklad i dessa dagar. Mot vem bör vi vara lojala med samlat hjärta?

 3. a) Vilken kamp pågår nu mellan politiska och religiösa maktfaktorer, och vad förlorar folk allt mer och mer tilliten till? b) Men vilket budskap har en sann och äkta klang? Varför har det det?

³ Vår tid kan kallas propagandans tid mer än någon tidigare period. De politiska och religiösa maktfaktorerna kämpar med alla till buds stående medel för att genom syn och hörsel nå människorna och fängsla deras sinnen och tillvälla sig deras lojalitet. Detta har lett till förvirring och söndring. I allt större och större utsträckning förlorar folk tilliten till det som de ser och hör, därför att så mycket av det visar sig vara ”lögnpropaganda”. En stor del av det hör med till det ”kalla kriget”, som nu rasar. Men genom allt det larm som propagandastriden har väckt hörs ett budskap som har sanningens klang. Det finner stöd av en obestridlig auktoritet och leder inte till besvikelse. Det är budskapet med de goda nyheterna om Guds rike. Det är ett budskap som inte bedrar oss eller gör oss till slavar under människor och mänskliga organisationer, ty det kommer från ”Gud, som icke kan ljuga”. (Tit. 1:2) ”Det är omöjligt för Gud att ljuga.” — Hebr. 6:18, NW.

 4, 5. a) Hur vet vi att det inte är bara av en händelse eller till följd av mänskligt skarpsinne eller människors planläggning som detta budskap om Riket nu blir kungjort? b) Till svar på vilken fråga och som bevis för vilket förhållande förutsades detta?

⁴ Det är inte bara av en händelse, inte bara till följd av mänskligt skarpsinne och människors planläggning, som detta budskap om Guds rike har blivit kungjort för hela världen alltsedan 1914 e. Kr. Det hade förutsagts för länge sedan, och nu ljuder det i uppfyllelse av profetian. För nitton hundra år sedan förutsade den störste predikare av Guds rike, som någonsin levat på jorden, att detta budskap skulle utgöra ett kännetecken för våra dagar. I sin förutsägelse av den historiska utvecklingen i vår generation talade denne predikare av Riket, Jesus Kristus, om första världskriget, som tydligt visade att vi år 1914 nådde en vändpunkt i mänsklighetens historia, och sade att det skulle åtföljas av livsmedelsbrist, farsoter, jordbävningar, illojalitet eller otrohet, laglöshet, religiös förföljelse och världsvid ångest och fruktan för framtiden, vilket allt har kännetecknat vår tid alltifrån 1914.

⁵ Men i sin förutsägelse målade Jesus Kristus inte framtiden helt och hållet mörk. Han sade också: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:3—14, NW) Allt detta förutsade han i sitt svar på frågan hur vi skulle kunna veta när han skulle vara närvarande på Guds himmelska rikes tron och när det sista kapitlet, avslutningen, på denna gamla världsliga tingens ordning skulle skrivas. I den gamla världens historias slutkapitel har alltifrån 1914 uppfyllelsen av detta upplivande drag i Jesu profetia blivit skriven, nämligen predikandet av dessa goda nyheter om Riket världen runt. Men av vilka har det predikats?

 6, 7. a) Av vilken skara människor skulle man rimligen förvänta att de goda nyheterna om Riket skulle bli predikade? b) Vilka är det, enligt vad vår tids historia utvisar, som utför det förutsagda predikandet?

⁶ Naturligtvis inte av fienderna till Guds rike, även om fienderna genom sina offentliggjorda angrepp mot Riket och mot dem som predikar det bara gör det alltmera känt. Predikoverket har utförts av samma skara människor som predikade Guds rike i Jesu och hans tolv apostlars dagar, av Jesu åt Gud överlämnade, döpta efterföljare. När det gäller politiska kampanjer, låt oss säga i Amerikas Förenta stater, vilka är det då som predikar det demokratiska partiet och dess partiprogram och propagandalöften? Jo, naturligtvis demokraterna! Vilka är det som predikar det republikanska partiet och dess program och löften? Jo, naturligtvis republikanerna! Vilka är det som predikar socialistpartiet och dess politiska syften och som stöder dess kandidater? Jo, naturligtvis socialisterna! Vilka borde det då vara som i överensstämmelse med Jesu profetia predikar ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”? Jo, naturligtvis Jesu Kristi efterföljare! Dessa står helt och hållet på Guds rikes sida och är lojala understödjare av det. De gör såsom Jesus sade till sina lärjungar i bergspredikan: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet.” — Matt. 5:1, 2; 6:32, 33, NW.

⁷ Innebär detta att alla de 869 millionerna som den dag i dag är bekänner sig vara katolska eller protestantiska kristna fullgör Jesu profetia beträffande predikandet av de goda nyheterna om Guds rike under avslutningen på denna tingens ordning? Nej, visst inte. De senaste årtiondenas historia har bevisat att det blivit utfört och alltjämt blir utfört av de åt Gud överlämnade, döpta kristna som är kända såsom Jehovas vittnen. — Se The Americana Annual för 1961, sidan 396, spalt 2.

 8, 9. a) Vilka frågor beträffande vittnandet för Riket måste vi nu besvara? b) Vilka människor kommer inte att få del av Rikets välsignelser, och varför är det då Jehovas vittnen som fått predika de goda nyheterna?

⁸ Detta predikande av Riket skulle komma att utföras i våra dagar, ty Gud förutsade det genom Jesus Kristus, och Gud kan inte ljuga och har inte befunnits vara en lögnare. Eftersom predikandet av Riket till ett vittnesbörd nu pågår i uppfyllelse av den inspirerade profetiska utsagan, tvingas vi alla och envar att ta ställning till och besvara en mycket viktig fråga. Nämligen denna: Kommer vi att rätt och slätt tillhöra dem som det predikas för till ett vittnesbörd och som inte gör något positivt för att stödja predikandet, eller skall vi vara bland dem som utför detta predikande och vittnande och därmed visar att vi lojalt förfäktar detta rike såsom det enda hoppet och botemedlet för hela mänskligheten? Om vi bekänner oss vara kristna, hur står det då till med våra hjärtan? Är våra hjärtan söndrade, därför att vi engagerar oss i denna världens politiska strävanden och menar att ”Guds rike” bara är ett tillstånd i hjärtat nu och att en kristen blir verksam för Guds rikes sak först då han dör och kommer till himmelen?

⁹ Människor som är söndrade vad deras lojalitet angår kommer aldrig att vinna Guds rikes välsignelse. I bibelns sista bok säger Jesus Kristus, Guds Son: ”Nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” (Upp. 3:16) Det är inte människor, vilka det bara vittnas för, utan människor, vilka utför predikandet och vittnandet, som kommer att bevaras vid liv genom denna tingens ordnings ände och få åtnjuta Rikets välsignelser sedan det har övergått världen, som beskrivs såsom ”en stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera”. (Matt. 24:21, 22, NW) Detta är orsaken till att det är Jehovas kristna vittnen som Gud brukar till att uppfylla profetian genom att predika de goda nyheterna om Riket.

”Samla mitt hjärta”

10. a) Är det rimligt att de som predikar Riket skall bli förföljda? b) Varför låter de namnkristna bara andra vittna inför dem?

¹⁰ Också när det gäller politiska strider, får människor som förfäktar ett visst slag av statsstyrelse såsom bättre än ett annat känna på att de har motståndare och får röna gensägelse. Är det då rimligt att de som predikar och förfäktar Guds rike såsom det rättmätiga herraväldet och såsom det enda hoppet för mänskligheten skall få röna motstånd, bli illa behandlade, ja, rentav förföljda? Ja, det är det, enligt Jesu egen profetia beträffande ”avslutningen på tingens ordning”. Omedelbart efter det att Jesus hade förutsagt världskriget, sade han till lärjungarna, som lyssnade till honom: ”Då skola människor överlämna eder åt bedrövelse och skola döda eder, och ni skola bliva föremål för hat från alla nationer för mitt namns skull.” (Matt. 24:9, NW) Från hur många nationer? ”Från alla nationer”, sade Jesus, och därmed fastslog han klart och tydligt att alla de politiska nationerna skulle vara emot Guds rike och skulle hata dem som predikar det. Detta är orsaken till att människornas flertal, också katolska och protestantiska kristna, bara låter andra vittna inför dem i stället för att själva utföra vittnandet.

11. Vad krävs av den som skall predika Riket, och vad beder fördenskull en sann kristen om?

¹¹ Om man skall kunna predika de goda nyheterna om Riket, måste hjärtat vara lojalt mot Guds rike. Men vilken sann kristen skulle vilja vara illojal mot Guds rike, som Jesus Kristus har dött för? En sann kristen önskar av hela sitt hjärta vara lojal mot detta härliga rike, som han har bett om i Fader vår, även om det innebär att han blir förföljd och hatad av alla nationer. Han beder om att kunna vara lojal mot Guds rike, alldeles som David gjorde, han som blivit smord att sitta ”på Jehovas tron” över Israels nation. — 1 Krön. 29:23, NW.

12. a) Vilken egenskap i förhållande till Gud lade David i dagen, och vad väntade han att Gud i sin tur skulle visa sig vara? b) När och varför kan vi förvänta att Gud skall vara lojal mot oss?

¹² I Psalm 86 talar David om hur han blir förföljd och säger: ”Böj, o Jehova, ditt öra härtill. Svara mig, ty jag är betryckt och fattig. O bevara min själ, ty jag är lojal. Fräls din tjänare — du är min Gud — som förtröstar på dig.” (Ps. 86:1, 2, 14, 17, NW) David hyste lojal kärlek till Jehova Gud, i vars rike han hade blivit smord att tjäna såsom Guds främsta verkställande redskap. I överensstämmelse med sin egen lojalitet litade han på Jehova Gud. Han förväntade att Gud skulle vara lojal mot honom och mot dem som hade lidit med honom för riket. I Psalm 18:26 (NW) sade David till Gud: ”Mot den som är lojal kommer du att handla lojalt.” (2 Sam. 22:1, 2, 26) Om vi alltså har överlämnat oss till att tjäna Guds rikes intressen och söker detta rike först, kommer vi också, i likhet med David, att önska sträva efter att vara lojala mot Gud, vars rike det är. I så fall kan vi vara vissa om att Gud skall vara lojal mot oss. Hur underbart är det inte att tänka på att Gud är lojal mot oss! Men hur underbart och förunderligt det än är, så läser vi: ”’Jag är lojal’, är Jehovas uttalande.” (Jer. 3:12, NW) Det är rätt av oss att vi är lojala mot Gud, som är lojal mot oss.

13. Ur vilket organ springer lojaliteten fram, och vad måste vi alltså göra med avseende på lojaliteten?

¹³ Lojaliteten springer fram ur hjärtat. Vi kan inte vara lojala om våra hjärtan är söndrade i fråga om tillgivenheten, kärleken, böjelsen. Vi kan inte vara lojala om vi fruktar någon som motstår föremålet för vår kärlek och hängivenhet och som fördenskull förföljer oss. Våra förföljare och motståndare uppträder som Satans, djävulens, tjänare, och deras avsikt är att få oss att bryta vår lojalitet mot Gud och hans rike. Om vi först av allt önskar söka hans rike och predika det såsom Jesus Kristus gjorde, måste vi odla lojaliteten och alltid nära den, hålla den vid liv och därtill låta fruktan för fienden fara. David angav för oss hur man skall kunna göra detta, då han sade, i Psalm 86:10, 11: ”Du är Gud, du allena. Undervisa mig, o Jehova, om din väg. Jag skall vandra i din sanning. Samla mitt hjärta till att frukta ditt namn.” — NW.

14. a) Vad antyder uttrycket ”Samla mitt hjärta” beträffande hjärtetillståndet? b) Varför visade sig konung Saul illojal?

¹⁴ Vilket märkligt uttryck: ”Samla mitt hjärta”! Det tyder på att hjärtat inte är enat, inte är ett helt, att det är söndrat i sig självt vad beträffar dess tillgivenhet och dess orsaker till fruktan. Det tycks utgöra en bekännelse av att det råder en viss människofruktan i hjärtat, vilken tar bort något från den fullständiga fruktan för Gud. ”Bävan för människor lägger en snara”, säger Ordspråksboken 29:25 (NW); och en sådan snara innebär att man blir fångad för att lida döden genom deras förvållande, som önskar uppsluka eller tillintetgöra oss. Davids förföljare, konung Saul, fruktade människor, och på grund av denna sin fruktan glömde han att frukta Gud och överträdde Guds bud och föreskrifter. Konung Saul sade till Guds profet Samuel: ”Jag har syndat; ty jag har överträtt Jehovas förhållningsorder och dina ord, därför att jag fruktade för folket och fördenskull lydde deras röst.” (1 Sam. 15:24, NW) En sådan fruktan ledde till illojalitet mot Jehova Gud.

15. Vilken föreskrift med avseende härpå gav Jesus sina apostlar, när han sände ut dem för att predika, och varför gav han den?

¹⁵ David ville inte ge efter för en sådan fruktan. När Jesus Kristus, Davids Son, sände ut sina tolv apostlar såsom missionärer till att predika och säga: ”Himmelriket har kommit nära”, varnade han dem för sådan människofruktan. Den skulle avhålla dem från att frimodigt predika Riket. Jesus sade: ”Bliv icke förskräckta för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:5—7, 27, 28, NW) Till denne var det fördenskull rätt och tillbörligt av David att bedja: ”O bevara min själ, ty jag är lojal.”

16, 17. a) Vad måste Jehova göra för att samla Davids hjärta till att frukta Guds namn? b) Hur sker det att fruktan fullständigt omsluter Jehovas vittnens hjärtan, då deras uppmärksamhet riktas på Jehovas namn, och vad leder detta till?

¹⁶ Davids inspirerade psalm har blivit bevarad till gagn för oss i denna tid. Hur bör vi då uppfatta Davids bön till Jehova: ”Samla mitt hjärta”? Vad måste Jehova Gud göra för att besvara denna bön? Gud måste avlägsna allt annat slags fruktan, som kunde verka söndrande på Davids hjärta och hindra honom från att frukta den allsmäktige Guden, som kan tillintetgöra både själ och kropp i förintelsens Gehenna. Det innebar att Davids hjärta skulle göras helt, odelat, i fråga om att frukta Jehovas namn. Människor i denna världen kan ha imponerande namn eller rykte, och om någon rätt och slätt nämner deras namn, kan detta injaga skräck i hjärtat hos envar som inte känner en högre fruktan. I våra dagar bävar människor inte då de hör talas om Gud. Men nämn under hot inför dem namnet på någon gangsterledare, någon diktator eller någon trollkarl, så blir de spaka, de bävar, de fruktar för liv och lem.

¹⁷ Men så var det inte med David för tre tusen år sedan! Så är det inte med Jehovas vittnen i denna tid. När de blir påminda om Jehova Guds namn, när de hör Jehovas namn nämnas, då tänker de på all den härlighet, som han har krönt detta namn med. De drar sig till minnes alla hans underbara gärningar och bedrifter i det flydda och alla de profetior som han låter gå i fullbordan nu på 1900-talet. Blotta omnämnandet av hans namn påminner dem om alla de tillfällen då han låtit straff och tillintetgörelse drabba sina fiender och dem som visat sig otrogna mot honom. Ja, hur han tillintetgjorde en hel värld av människor i Noas dagar. (2 Petr. 2:5; 3:6) Deras fruktan för Jehova kommer då att göra sig gällande före varje annat slags fruktan, som de skulle kunna hysa. Fruktan för hans namn omsluter deras hjärta och gör det samlat, helt, odelat, och leder det samlade hjärtat på den väg som innebär lojalitet mot den Gud som inger fruktan.

18. Varför är detta inte en fruktan som är förbunden med feghet?

¹⁸ Detta är inte en fruktan som är förbunden med feghet. Så här säger Psalm 19:10: ”Jehovás fruktan är ren, den består för alltid.” (Åk) Den hindrar oss från att vara fega stackare inför människorna och leder oss till ett liv i renhet. Den avlägsnar all obeslutsamhet i frågan om man skall lyda Gud såsom härskare mer än människor. Med hjärtat samlat i Guds fruktan är man inte längre ”en obeslutsam man [ordagrant: en tvesjälad man], ostadig på alla sina vägar”. (Jak. 1:8, NW, fotnot till 1950 års upplaga) Vi följer fördenskull vishetens kurs, om vi helhjärtat fruktar Gud, den Högste.

19. Vad visar David att Gud måste göra för att samla hjärtat?

¹⁹ Om en människa som har överlämnat sig åt Jehova Gud beder att hennes hjärta på detta sätt måtte bli samlat, hur besvarar Gud då hennes bön? Vad bör den kristne, som beder på detta sätt, göra i överensstämmelse med denna bön, för att samarbeta med Guds sätt att verka? Omedelbart innan David återger denna bön, talar han om för oss vilken del Gud har i denna sak och nämner så vad som kom på hans lott, i det han säger: ”Ty du är stor och gör underfulla ting; du är Gud, du allena. Undervisa mig, o Jehova, om din väg. Jag skall vandra i din sanning.” (Ps. 86:10, 11, NW) Det var nödvändigt för Jehova att ge undervisning om sin väg; det var också nödvändigt att David vandrade på Jehovas väg och i hans sanning. Detsamma är nödvändigt i våra dagar.

20. Vad innebär det också för oss att vi beder till Gud om att han skall undervisa oss?

²⁰ Om vi beder, såsom David gjorde, om att Jehova må undervisa oss, innebär detta att vi är villiga att låta oss undervisas, att vi söker efter att bli undervisade och lära känna allt om Guds väg. Detta har varit den bön som Jehovas vittnen, i likhet med David, har bett under många hundra år.

21. Vad har Jehova till svar på vår bön frambragt, som är mera omfattande än det som David hade tillgång till?

²¹ Som svar på denna bön har Jehova sörjt för en mycket omfattande undervisning, mer omfattande än den som David erhöll på sin tid. David hade bara tillgång till de åtta första böckerna i bibeln, jämte möjligen Jobs bok, om denna skrivits av Mose. Nu äger vi den fullständiga bibeln, som består av sextiosex böcker. Vilken rik källa till undervisning innehåller den inte, undervisning som aldrig blir föråldrad, så att en ny religiös lärobok måste skrivas åt den kristna församlingen i denna rymdålder!

22. a) Hur uppenbarar Guds profetior hans väg för oss? b) Vad måste vi fördenskull först och främst göra för att få undervisning om hans väg?

²² Förutom de många profetior som enligt vad bibeln själv beskriver fick sin uppfyllelse medan den höll på att skrivas, har en väldig mängd av dess profetior fått sin uppfyllelse sedan bibeln fullbordades för nitton hundra år sedan. Dessa olika ting, som utgör uppfyllelser av profetiorna, tjänar också till undervisning för oss i denna tid och uppenbarar för oss Guds väg, som vi beder om att få lära känna. Hur vi skall samarbeta med Gud för att få svar på vår bön är fördenskull uppenbart. Om vi beder honom om att undervisa oss om hans väg, måste vi först och främst vända oss till hans bok, hans skrivna ord, som säger oss mera om hans vägar än någon annan bok som finns, också den så kallade Naturens bok inräknad. Gud skjuter inte sin egen bok åt sidan och undervisar oss direkt. Vi måste göra just så som hans egen Son gjorde, då han var här på jorden, vi måste studera Guds skrivna ord. Jesus sade: ”Här har jag kommit, i bokrullen är det skrivet om mig. I att göra din vilja, o min Gud, har jag haft min lust, och din lag är i mitt inre.” — Ps. 40:8, 9, NW; Hebr. 10:5—9.

23. Hur inverkar det på vårt förhållande till Gud att vi söker igenom bibelns blad?

²³ Om vi skall kunna tillägna oss undervisning om hans vägar, finns det inget annat handlingssätt, som vi kan följa, än att gripa oss an med att studera hans dyrbara skrivna ord. Vi måste söka igenom dess blad för att inhämta upplysning. Detta är inte något ointressant, urtråkigt religiöst företag, utan det är lika spännande och lönsamt som att söka efter dolda skatter. ”De visa äro de som lägga upp förråd av kunskap.” (Ords. 10:14, NW) Vårt studium gör oss förtrogna med Gud och med hans vägar. Det bygger upp vår tillförsikt till honom och vår respekt för honom. Det ingjuter i oss en ren, hälsosam fruktan för honom. Att den sanna kunskapen om honom har en sådan verkan framhålls utmärkt väl i Ordspråksboken 22:17, 19: ”Böj ditt öra härtill och hör de visas ord, att du må inrikta själva ditt hjärta på min kunskap. För att din tillförsikt må komma att stå till Jehova själv har jag givit dig kunskap i dag, ja, just dig.” — NW.

24. Vad fastslog Jesus i Johannes 17:3?

²⁴ Vårt eviga liv beror på att vi skaffar oss ingående kunskap om Gud, vilket Jesus Kristus framhöll tydligt och klart, då han sade: ”Detta betyder evigt liv att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NW) Själva det förhållandet att det slutliga avgörandet beträffande vårt eviga liv eller vår eviga tillintetgörelse ligger hos Jehova Gud bör vara nog för att samla våra hjärtan till att frukta hans namn.

25, 26. a) Vad måste vi göra förutom att vi personligen studerar bibeln, och varför måste vi det? b) Vilket slags människor är det som Jehova vill ha i sin nya värld, och genom vilka söker vi fördenskull att få undervisning?

²⁵ Men vår undervisning om Jehovas väg stannar inte vid att vi studerar hans skrivna ord enskilt, för oss själva. De ”underfulla ting” som han utförde under den tid då bibeln höll på att skrivas och hans tillvägagångssätt, då han, alltsedan bibeln fullbordades, låtit bibelns profetior gå i uppfyllelse, utvisar att han alltid handlar genom sitt folk, i förbindelse med sina vittnen. För att få fullödig undervisning, för att få förstahandsundervisning, måste vi helt enkelt söka gemenskap med hans folk, hans vittnen. De som odelat önskar ge sina hjärtan åt Jehovas fruktan studerar inte oberoende av varandra och isolerar sig inte från varandra. De samlas med varandra. Så här heter det i Malaki 3:16 (Åk): ”Då talade de, som fruktade Jehová, den ene med den andre; och Jehová gav akt och hörde det, och det skrevs en minnesbok för hans ansikte angående dem som frukta Jehová och högakta [eller tänka på] hans namn.”

²⁶ Om de tänker på hans namn, kommer de att tala med varandra om det och kommer därmed att öka varandras uppskattning av detta namn. Det är detta slags människor som Jehova vill ha i sin nya värld. Alltså är det detta slags människor som han lovar bevara vid liv under ”Jehovas stora och fruktansvärda dag”, som alltmer närmar sig. I överensstämmelse med Guds tillvägagångssätt, som tydligt anges i bibeln, är det alltså genom Guds organiserade folk, genom dem som fruktar hans namn, som Gud ger ytterligare undervisning, varigenom det kastas ljus över hans skrivna ord och det blir lättare i många avseenden att förstå bibeln. Om vi alltså är uppriktiga i vår bön att Jehova må undervisa oss om sin väg, visar vi oss villiga att ta emot undervisning genom hans organiserade folk. Vi kommer att vara ivriga att få del av den.

27. Hur gör man bruk av den undervisning man får och vandrar i Guds sanning?

²⁷ David låter det inte bero vid att han beder om att få undervisning. Han tillägger omedelbart: ”Jag skall vandra i din sanning.” På så sätt gör man bruk av den undervisning man får; man tillämpar den. På detta sätt vandrar man i Guds sanning. Man lever i överensstämmelse med sanningen. Man ser till att ens liv bringas i samklang med denna sanning om Gud och hans rike. Man överger de lögner, traditioner, ceremonier och sedvänjor och det helgdagsfirande som man ärvt från denna världens falska religioner. Man predikar sanningen och bär vittnesbörd om den i ord och gärning, såsom Jesus gjorde, vilket också var syftet med att Jesus föddes såsom människa.

28. Hur gör sanningen oss fria, och vilken inverkan har det på våra hjärtan att vi vandrar i sanningen?

²⁸ Genom sanningen blir man befriad från förslavande vidskepelse och fruktan för falska gudar och demoner. Fruktan för den ende ”levande och sanne Guden” blir det som behärskar och danar ens liv. Genom att vi alltså tar emot undervisning från Jehova om hans väg och sedan vandrar i hans sanning, besvarar Jehova vår bön om att han må samla vårt hjärta till att frukta hans namn. Vilken lättnad, vilken frihet ger inte detta åt vårt liv: att vi har ett samlat hjärta!

29. Vilket förhållande bland människorna visar att vi lever i ”ändens tid”, och hur drar ärelystna människor självisk fördel av detta och framtvingar att lojaliteten sätts på prov?

²⁹ Vi lever i en tid då det råder världsomfattande fruktan i en utsträckning som inte varit känd tidigare. Det är en fruktan som ger vid handen att vi nu upplever ”ändens tid” för världen eller ”avslutningen på tingens ordning”. Förhållandena är sådana som Jesus förutsade: ”Människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden.” (Luk. 21:25, 26, NW) Sådan fruktan och skräckfylld väntan förmår folk som inte fått undervisning att söka skydd eller tillflykt i mänskliga organisationer, som lovar att skänka beskydd, trygghet och säkerhet. De ser sig omkring efter en kompetent ledare. Det är därför inte att undra på att det finns människor och organisationer som drar fördel av folks förhoppningar och den fruktan de hyser och som tillvällar sig ledarskap och därpå kräver lojalitet av folket. Allt detta bidrar till att tillspetsa den fråga som gäller vem eller vad vi skall skänka vår lojalitet utan att begå det misstaget att vi ger vår lojalitet åt fel föremål och får lida härför utan förskoning.

30, 31. a) Vilka delar inte världens fruktan, och vad gör de? b) Vad kan vi vara vissa om att följden blir, om vi förblir lojala, och vilken belöning i den närvarande tiden ger Gud åt dem som är lojala?

³⁰ Vi, det vill säga de som har fått sina hjärtan samlade till att frukta Jehovas namn, hyser inte samma fruktan och är inte offer för samma skräckfyllda väntan som denna gamla världs folk och nationer. I stället för att frukta det som de fruktar gör vi såsom Jesus bjöd oss att göra just i denna tid: ”När dessa ting börja inträffa, så räta upp eder och lyft upp edra huvuden, ty eder befrielse nalkas.” (Luk. 21:28, NW) Det är inte till någon mänsklig organisation eller någon politisk diktator, utan till den allsmäktige Guden, som vi med psalmisten Davids ord säger: ”O bevara min själ, ty jag är lojal.” (Ps. 86:2, NW) Genom att vi är lojala mot Jehova Gud och hans rike kan vi inte handla orätt och få lida obotlig skada härigenom. Vi litar på att han skall hålla sitt löfte och leda våra steg på den rätta vägen. Om honom är det skrivet: ”Sina lojalas fötter bevarar han; vad de onda beträffar, bringas de till tystnad i mörkret, ty det är icke genom makt som en människa bevisar sig överlägsen.” — 1 Sam. 2:9, NW.

³¹ Vilken kraft att ge stadga åt hjärta och nerver är inte detta löfte! Likaså det här löftet: ”För dem som vandra i ostrafflighet är han en sköld genom att iakttaga dömandets stigar, och han skall skydda själva vägen för dem som äro lojala mot honom.” (Ords. 2:7, 8, NW) Vilken belöning i den närvarande tiden är inte detta, för att vi har varit lojala mot Jehova Gud med ett samlat hjärta i fruktan för hans namn! Han belönar oss redan nu, därför att han önskar att vi skall åtnjuta en bestående belöning i hans nya värld, som skall ärvas och bebos av alla dem som för evigt är lojala mot honom.