Välj den bästa levnadsvägen

”[Ni] skyddas” ”av Guds kraft genom tro”. — 1 Petr. 1:4, 5.

1, 2. Vilken situation har vi alla befunnit oss i, innan vi tog emot de ”goda nyheterna”, och vad kan vi med tanke på detta glädja oss över?

APOSTELN Paulus skrev följande till de kristna i Efesus i Mindre Asien: Ni vandrade ”en gång ... enligt tingens ordning i denna världen. ... Ja, bland dem uppförde vi oss alla en gång enligt begären hos vårt kött och gjorde de ting som köttet och tankarna ville, och vi var av naturen vredens barn liksom de övriga. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har på grund av sin stora kärlek, som han har älskat oss med, gjort oss levande tillsammans med den Smorde, till och med då vi var döda i överträdelser — genom oförtjänt omtanke har ni blivit frälsta.” — Ef. 2:2—5.

² Om oss alla, som i dag söker tjäna Gud, gäller detta att vi, innan vi kom till kunskap om sanningen, har uppfört oss enligt begären hos vårt kött. Men är vi inte lyckliga över att vi har gjort bruk av den valfrihet som Gud i sin omtanke har gett oss? Och över att vi, då vi gjorde detta, valde en väg som befriar oss från träldom, en väg som ger löfte om evigt liv?

3. a) Vad måste vi göra, om vi skall få se vårt på bibeln grundade hopp förverkligas? b) Hur gjorde vi vårt val, och vilka frågor uppstår om våra utsikter att fullfölja detta?

³ Aposteln Petrus framhöll för de kristna i det första århundradet att Gud hade gett dem ett ”levande hopp”. (1 Petr. 1:3) Också vi har ett verkligt hopp i det som ligger framför oss. När således det som vi hoppas på ännu inte har kommit — vi ser ännu inte förhoppningarna vara infriade — skall vi på grund av detta ge upp? Aposteln Paulus sade: ”Om vi hoppas på det som vi inte ser, fortsätter vi att avvakta det med uthållighet.” (Rom. 8:25) Om således saker och ting inte tycks utveckla sig så som vi hade väntat oss, har vi ännu större skäl att lägga i dagen uthållighet och att stärka vårt hopp. Detta innebär att när vi nu har valt det verkliga livets väg, den bästa och i själva verket den enda vägen, måste vi hålla fast vid detta val. Vi kan inte hysa den tillförsikten att vi skall få se detta hopp förverkligat, om vi är vankelmodiga och ombytliga. (Jak. 1:6—8) Vårt val gjorde vi när vi överlämnade oss åt Gud och symboliserade detta genom att låta döpa oss. Men varje dag ställs vi alla inför problem som kräver att vi träffar vissa avgöranden, att vi fattar mindre viktiga beslut och gör mindre viktiga val i överensstämmelse med det där första stora beslutet eller avgörandet. Kan vi fortsätta dag efter dag att göra de rätta valen som håller oss kvar på livets väg? Kan vi vara vissa om att vi verkligen skall få se våra förhoppningar fullbordas i tid?

Stå fast vid ert val!

4. a) Varför bör vi inte låta besvikelse till följd av misstag få oss att svikta och överge den kurs vi valt? b) Vilka felaktiga tankar har längtan efter att hoppet skulle förverkligas väckt hos de kristna vid flera tillfällen i det förflutna?

⁴ Om vi förblir trofasta, skall Gud inte tillåta att vi gör fördärvbringande misstag. Men ibland tillåter han att vi tar fel för att vi skall inse vårt behov av att alltid blicka upp till honom och hans ord. Detta stärker vårt förhållande till honom och vår uthållighet medan vi väntar. Av de misstag vi gör lär vi att vi måste vara omsorgsfullare i framtiden. Längtan efter att den nya tingens ordning helt skall ta makten på jorden har alltid varit mycket stark hos de kristna ned genom århundradena. Och på grund av deras egen korta livslängd har de utan tvivel längtat efter att den skulle komma just under deras egen livstid. De som har vinnlagt sig om att ”ständigt” ha Guds domsdag ”i tankarna” har vid mer än ett tillfälle under historiens gång blivit alltför angelägna om att den dagen skulle vara inne, och de har i sina egna sinnen försökt påskynda den stund då de efterlängtade händelserna skulle börja inträffa. (2 Petr. 3:12) I första århundradet ansåg t. ex. aposteln Paulus det nödvändigt att skriva till de kristna i Tessalonika på det här sättet, enligt vad vi läser i 2 Tessalonikerna 2:1—3: ”Men vi ber er, bröder, beträffande vår Herre Jesu Kristi närvaro och hur vi skall församlas till honom, att inte fort bringas ur fattningen eller att bli upphetsade, vare sig genom ett inspirerat uttalande eller genom ett muntligt budskap eller genom ett brev såsom från oss, vilket går ut på att Jehovas dag är här. Låt ingen förleda er på något sätt, eftersom den inte skall komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras, tillintetgörelsens son.”

5. a) Hur uppstod spända förväntningar beträffande år 1975? b) Hur kom det sig att de försiktigt hållna framställningar som publicerades inte lyckades dämpa detta stora intresse för en viss tidpunkt?

⁵ På senare tid har sådan iver, som kan vara berömvärd i sig själv, lett till försök att fastställa datum för den efterlängtade befrielsen från det lidande och de svårigheter som är människors lott jorden utöver. I samband med att boken Evigt liv i Guds söners frihet kom ut och att det i den talades om hur lämpligt det skulle vara, om Kristi tusenårsregering skulle komma att sammanfalla med det sjunde årtusendet av människans tillvaro, väcktes avsevärda förväntningar beträffande år 1975. Uttalanden gjordes då och därefter, i vilka det betonades att detta bara var en möjlighet. Men tyvärr var det så att jämte sådana — försiktigt hållna — upplysningar publicerades andra framställningar, som antydde att ett sådant förverkligande av förhoppningar senast det året låg mera inom sannolikheternas än bara inom möjligheternas gränser. Det är att beklaga att dessa senare framställningar tydligen ställde de mera försiktigt hållna i skuggan och bidrog till att öka de förväntningar som redan hade skapats.

6. Innebar de upplysningar som gavs i Vakttornet för 15 november 1976 något försök att lägga ansvaret för sådana förväntningar uteslutande eller huvudsakligen på dess läsare? Förklara.

⁶ I Vakttornet för 15 november 1976 framhölls det hur oklokt det är att ställa in siktet på en viss tidpunkt, och så hette det vidare: ”Om någon har blivit besviken på grund av att han inte följt denna tankegång, bör han nu koncentrera sig på att rätta till sin uppfattning och förstå att det inte var Guds ord som slog fel eller bedrog honom och gjorde honom besviken, utan att det var hans egen förståelse som var grundad på oriktiga antaganden.” När Vakttornet använde ordet ”någon”, inbegrep detta alla besvikna bland Jehovas vittnen och inkluderade således de personer som haft att göra med att upplysningarna publicerades, upplysningar som bidrog till att öka de förhoppningar som var knutna till tidpunkten i fråga.

7. a) Vilken verkan bör sådana mänskliga misstag ha på vår tro på vad Gud själv lovar? b) Vad är det i själva verket, enligt vad Guds ord betonar, som är den verkligt betydelsefulla faktorn?

⁷ Det finns emellertid inget skäl till att vi skulle börja vackla i vår tro på Guds löften. Nej, utan det inträffade har medfört att vi alla manas till att mera ingående undersöka vad bibeln säger om en domens dag. När vi gör detta, finner vi att det viktiga inte är något datum, en viss tidpunkt. Det viktiga är att vi ständigt har i tankarna att det kommer en sådan dag — och den rycker allt närmare, och den skall kräva att vi alla och envar avlägger räkenskap. Petrus sade att det är med rätta som de kristna ”väntar på Jehovas dags närvaro och ständigt har den i tankarna”. (2 Petr. 3:12) Det är inte en viss tidpunkt framför oss som betyder något, utan det är den kristnes leverne dag för dag. En kristen får inte leva en enda dag utan att tänka på att han står under Jehovas kärleksfulla vård och ledning och måste böja sig för detta, liksom han ständigt måste tänka på att han har att svara för sina handlingar.

8. a) Hur vittnar Jesu och Paulus’ ord om att en sådan ståndpunkt är rätt och riktig? b) Vi måste hålla ut till slutet; men när kommer det här avsedda ”slutet”, och vad kan vi veta om vid vilken tid det kommer?

⁸ Jesus angav skälet till att vi bör fortsätta att hävda en sådan ståndpunkt, då han sade: ”Människosonen är nämligen bestämd att komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han återgälda var och en enligt hans handlingssätt.” (Matt. 16:27) Aposteln Paulus framhöll också: ”Vi skall ... alla stå inför Guds domarsäte. ... Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” (Rom. 14:10—12) Och: ”Vi måste ... alla göras uppenbara inför den Smordes domarsäte, för att var och en skall få igen sitt för de ting som är gjorda genom kroppen, enligt vad han har ägnat sig åt, vare sig det är gott eller uselt.” (2 Kor. 5:10) Hur länge dröjer det innan vi skall avlägga denna räkenskap? Jesus sade: ”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli frälst.” (Matt. 24:13) När kommer ”slutet”? Det här avsedda slutet kan komma antingen vid denna tingens ordnings slut eller vid den enskilda människans egen död innan dess. Hur lång tid har vi då på oss, var och en av oss? Ingen kan räkna ut sin dödsdag. Jesus sade något liknande till sina apostlar beträffande tiden för Guds rikes upprättande: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” (Apg. 1:7) Det är omöjligt för oss att i förväg räkna ut när världens ände kommer.

Förverkligandet av vårt hopp

9. Vilka ord av Petrus kan ge oss tillförsikt och uppmuntra oss att hålla fast vid det val som vi har gjort?

⁹ Om någon skulle frukta att han, på grund av prövningar som kan komma, inte skall kunna hålla fast vid sitt val att tjäna Gud och Kristus, uppmanar vi honom att lyssna till aposteln Petrus’ ord. Denne apostel försäkrar oss om att vårt hopp är säkert och visst, om vi stadigt håller fast vid det genom tro på Gud och hans säkra löften. Han säger: ”[Ni] skyddas” ”av Guds kraft genom tro ... för en frälsning redo att uppenbaras i den sista tidsperioden”. (1 Petr. 1:3—5) Vad lär vi av dessa ord?

10, 11. a) Vem bör få äran för att vi har kunnat ta emot de ”goda nyheterna”, och varför? b) Hur gör Gud det möjligt för människor att omfatta sanningens ljus? c) Vad får vi av 1 Korintierna 2:9 veta om människors förmåga att på egen hand urskilja Guds sanningar?

¹⁰ När vi först uppfattade och i tro lyssnade till de ”goda nyheterna” som förkunnades för oss, kunde vi då med rätta tillskriva oss själva det goda omdömet att omedelbart förstå deras värde och omfatta dem? Nej. ”Medan vi ännu var svaga”, hjälplösa, ur stånd att frälsa oss själva, ”medan vi ännu var syndare”, ja, medan vi ännu var fiender, blev vi ”försonade med Gud genom hans Sons död”. (Rom. 5:6—10) Vem har vi då att tacka för den gynnade ställning vi nu intar? Jesus sade till sina lärjungar: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom.” (Joh. 6:44) På eget initiativ skulle vi aldrig komma till kunskap om Gud. Vår ofullkomliga, syndiga mänskliga natur skulle aldrig låta oss göra det.

11 Vi kan emellertid söka Gud, för det heter att ”han ... inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apg. 17:27) Om vi bara medvetet söker eller trevar efter Gud, så behagar detta honom. Då skall han närma sig oss. (Jak. 4:8) Gud vet om den längtan en sådan sökare går och bär på och sänder någon till honom med de ”goda nyheterna”; och när då sökaren börjar forska i Guds ord, med hjälp av helig ande, som Gud består honom, då vaknar han upp för sin belägenhet. Sedan kan han, om han tror på vad Gud säger, komma ut ur mörkret. Om den mänskliga förmågan har bibeln detta att säga: ”Vad öga inte har sett och öra inte har hört och människohjärtat inte har tänkt ut, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor. 2:9) Med hjälp av enbart vårt mänskliga tänkesätt, vår mänskliga längtan och våra mänskliga önskningar kunde vi aldrig ha förstått sanningen, om inte Gud visat medlidande med oss och hjälpt oss personligen.

12. a) Vad måste vi ständigt ha i tankarna, om vi skall kunna hålla fast vid vårt inledande, vårt första, val? b) Hur kan Gud skydda oss från faror som vi kan råka i på grund av en viss tröghet hos vår iakttagelseförmåga?

¹² När vi alltså vet att Gud ser vår svåra belägenhet och hjälper oss ända från början, då kan vi förstå hur det är möjligt för oss att hålla fast vid vårt inledande, vårt första, val under det att åren går. Ja, Gud kan få oss att växa andligen. Som Petrus säger skyddas vi av Guds kraft. Vi måste inse att när vi väl har blivit kristna, är det inte i vår egen kraft, vishet eller insikt som vi segerrikt kan hålla ut — vi skulle aldrig kunna göra det på egen hand. Det händer till exempel ofta att vår iakttagelseförmåga är trög. Många gånger när vi är fullständigt omedvetna om det, råkar vi i situationer och omständigheter som innebär stor fara för vår kristna ostrafflighet. (Gal. 6:1) Vi kanske står i begrepp att ta något steg som kunde medföra vårt fördärv. Men Gud, som ger akt på vad som sker, som älskar oss och hyser medlidande med oss och som håller sina löften till oss, han kan i det rätta ögonblicket rädda oss ur faran. Sedan kung David, som regerade i det forntida Israel, hade fått uppleva att Gud i sin vakande omsorg hade gett honom sådant skydd, sade han: ”Du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.” — Ps. 56:14.

Skyddad från blodskuld

13, 14. a) Hur kom det sig att David var farligt nära att utgjuta oskyldigt blod? b) Hur uppträdde Abigail och lyckades få honom att avstå från det onda han hade i tankarna?

¹³ Ett tillfälle, då Gud skyddade och räddade David undan hans egen ofullkomliga tankegång och impulsivitet, är det som vi läser om i 1 Samuelsboken 25.Under den tid David var fredlös, på flykt undan kung Sauls blodtörstiga människojakt, uppträdde David och hans män till hjälp och skydd för israeliter, varhelst de hade möjlighet till detta. En man som de hjälpte var en mycket rik israelit som hette Nabal. Vid ett tillfälle, då David och hans män hade sitt läger i närheten av Nabals herdar med deras hjordar, var Davids män som en skyddande mur mot strövskaror, och de varken begärde något eller tog något för sina tjänster. När Davids män senare behövde proviant, bad David vänligt Nabal att han, som en israelitisk medbroder, skulle hjälpa honom en smula genom att förse honom med mat. I stället för att visa sin tacksamhet och sådan osjälviskhet, som den mosaiska lagen påbjöd, var Nabal mycket ovettig mot Davids män.

¹⁴ Att Nabal visade sig så elak och otacksam gjorde David så ursinnig att han gav sig av med omkring 400 man för att ta hämnd på Nabal och hans hus. Men Nabals hustru, Abigail, som fick kännedom om sin mans nedriga handling, skyndade i väg till David för att överlämna en stor mängd proviant som gåva. Hon vädjade till David — och hänvisade då till det förhållande som David stod i till Jehova — om att han skulle avstå från den hämndeakt som han hade i tankarna, då hon sade: ”Så skall detta icke vara dig till stötesten eller till hjärtekval för min herre, att du har utgjutit blod utan orsak, på det att min herre skulle frälsa sig själv.” David, som kom till besinning, svarade: ”Lovad vare Jehová, Israels Gud, som sände dig mig till mötes i dag. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du, som i dag förhindrade mig från att komma i blodskuld, ja, att min hand skulle frälsa mig!” — 1 Sam. 25:31—33, Åkeson.

15, 16. a) Om David hade fortsatt på den inslagna vägen, vilka två allvarliga fel skulle han då ha gjort sig skyldig till, och vad var det som räddade honom från detta? b) Vilken lärdom kan vi ta av detta, och hur bör det påverka oss?

¹⁵ David hade, utifrån mänsklig ståndpunkt, ansett att han handlade fullkomligt riktigt, när han begav sig av för att vedergälla Nabal för hans ondska. Men om han hade gjort detta, då hade han litat till sig själv för att utkräva hämnd och tillvarata sina intressen, och han hade då dragit blodskuld över sig genom att döda oskyldiga medlemmar av Nabals hus. Vad var det som frälste eller räddade honom från detta? Jehova Gud vakade över honom och skyddade honom, så att han inte begick denna synd.

¹⁶ Av det här exemplet ser vi att vi inte kan lita till oss själva, när det gäller att fortsätta på den väg som leder till frälsning, utan vi måste alltid blicka upp till Gud, som vakar över oss och tryggt hjälper oss igenom farorna. Detta bör ge oss tillförsikt och göra oss ödmjuka.

17. a) Bör vi tänka att Gud gör mindre för en ödmjuk människa som tjänar honom i dag? b) På vilka sätt kan Gud skydda oss från att begå allvarliga fel?

¹⁷ Men kanske någon ändå säger: ”Det där var ju Jehovas smorde kung David, som Gud ingick ett förbund om riket med. Kanske han inte skulle ägna så stor uppmärksamhet åt oss.” Kan vi med rätta säga att Gud, som har köpt oss med sin Sons dyra blod, inte lika svartsjukt skyddar våra liv? Visst gör han det. Liksom Gud räddade David från att begå en överilad, olycksbringande handling genom att han brukade Abigail, skall han osvikligt rädda oss. Liksom han förmådde Abigail att ingripa för att rädda David, kan han göra bruk av sitt ord, bibeln, eller av sina änglar eller av en kristen medbroder till oss, eller också kan han såsom genom ett under låta händelserna samverka så att vi bevaras mot att göra något dåraktigt, ifall vi har tro och fortsätter att följa en undergiven, ödmjuk kurs och litar på honom.

18, 19. Hur kan insikt om detta uppmuntra oss att troget hålla ut på den väg vi valt att vandra, och vilken fråga återstår att besvara?

¹⁸ Hur trösterik och uppmuntrande är inte denna insikt i hur det förhåller sig! Gud säger inte: ”Jaha, nu vet du vad du har att göra, och nu hänger allt på dig.” I stället visar han sig vara kärleksfullt intresserad av vår frälsning och skyddar oss verksamt så länge vi bevarar vår tro på honom och på den lösen han har sörjt för genom sin Son. ”Han vet, vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft”, och han vet att vi, om vi helt hänvisas till egna medel, med nödvändighet skall misslyckas i våra strävanden att hålla fast vid rättfärdighetens kurs ända fram till slutet. — Ps. 103:10—14, 17, 18; jämför Psalm 38:5, 234, 22; 40:13, 14; 130:3, 4.

¹⁹ Innebär detta att vi själva knappast har någon del i den här saken att föra ett troget och trofast liv — att allt beror på Gud? Nej, det är inte alls så, vilket klart framgår av följande, på Skriften grundade, framställning.

[Bild på sidan 11]

Liksom Jehova räddade David från att begå en överilad, olycksbringande handling genom att han brukade Abigail, skall han osvikligt rädda oss