Det allmänna prästadömet — kristenhetens förgätna lära
”Ni äro’ ... ett konungsligt prästerskap, en helig nation’.” — 1 Petr. 2:9, NW.
1. Varför kan läran om det allmänna prästadömet kallas en glömd och försummad lära?
DEN kristna läran om det ”allmänna prästadömet” har du förmodligen inte stiftat bekantskap med i skolan eller i söndagsskolan. I själva verket kommer det för ett stort antal att vara första gången som de nu får höra talas om det. Denna lära har av påtagliga skäl blivit kristenhetens förgätna och försummade lära. I flera hundra år har den knappast omnämnts från predikstolarna, den yngre generationen har inte fått lära känna den under förberedelserna till konfirmationen, de som studerat teologi fann bara en sida eller två om den i de digra verk där kyrkans dogmatik behandlas, och lekmännen har kunnat finna ytterst litet eller ingenting om den i avdelningarna för religiösa böcker i boklådor och bibliotek. Men de första kristna kände till denna lära och levde efter den.
2. Vilken förändring har skett under de senaste åren med avseende på den uppmärksamhet man har ägnat åt det allmänna prästadömet?
2 Under de senaste åren har det skett en förändring med avseende på detta. I teologiska kretsar världen runt har man tagit fram den gamla läran om det allmänna prästadömet, dammat av den och låtit den bli den främsta punkten på dagordningen jämte sådana viktiga ting som den kristna kyrkans väsen och endräkt. ”I dag”, säger en teologie professor, ”är det knappast något annat ämne som har tagits upp med samma energi och allvar, både i den romersk-katolska kyrkan, som tar ledningen häri, och i de evangeliska kyrkorna.” Vad är då det allmänna prästadömet? Med några få ord sagt: Det är bibelns lära att varje av anden pånyttfödd kristen är en präst. För att vi skall kunna förstå hur vittfamnande denna lära är, tar vi några historiska fakta till hjälp.
3. a) Vad är en präst? b) Vad är det levitiska prästadömet? c) Vilka var de två slagen av grundläggande prästerliga åligganden som dessa leviter fullgjorde?
3 En präst är en Guds tjänare. I Israels nation föreskrev lagen att det skulle finnas ett prästadöme. ”Prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty det är dem som Jehova, din Gud, har utvalt till att göra tjänst åt honom.” Fördenskull kallas detta prästadöme ofta för det levitiska prästadömet. Dess officiella åligganden var av två slag, och Mose sammanfattade dem med orden: ”Må de undervisa Jakob i dina rättsliga beslut och Israel i din lag. Må de frambära rökelse för dina näsborrar och ett heloffer på ditt altare.” När leviterna ”undervisade i Juda och hade Jehovás lagbok med sig och foro omkring i alla Juda städer och lärde bland folket”, var de följaktligen Guds tjänare; och när levitsönerna av Arons familj frambar rökoffer, sädes- och djuroffer på Jehovas altare för folkets räkning, var de Guds tjänare. — 5 Mos. 21:5; 33:10; NW; 2 Krön. 17:9, Åk; Mal. 2:7; 3 Mos., kap. 1—7, 16.
4. a) Vad utgjorde de av det levitiska prästerskapet framburna djuroffren förebilder till? b) Varför kom slutet för det levitiska prästadömet, och hur visade Jehova detta?
4 I Hebréerbrevet förklaras det att detta levitiska prästadöme med dess överstepräst, dess offer, läror och ceremonier i förbindelse med tempeltjänsten, såväl som templet i sig självt med alla dess olika tillbehör, utgjorde en förebild till någonting större som skulle komma. De flesta av offren och i synnerhet det som förehades på försoningsdagen utgjorde förebilder till Kristi Jesu stora offer, då han utgav sitt liv såsom ett försoningsoffer för människor. När Jesus dog, blev uppväckt och for upp till himmelen och värdet av hans offer godtogs av Jehova Gud i himmelen såsom ett återlösningspris, hade följaktligen det levitiska prästadömet fullgjort sin profetiska roll för sista gången. Att det förhöll sig så framgår av att den stora förlåten i templet, vilken hade tjänat såsom en vägg mellan ”det heliga” och ”det allraheligaste”, genom ett underverk rämnade uppifrån och ända ned just i det ögonblick Jesus dog. Genom att låta denna förlåt rämna visade Jehova att de offer, som den judiske översteprästen hade framburit på försoningsdagen, inte längre hade något värde, och fördenskull behövdes inte längre det levitiska prästadömets tjänster, ty detta hus eller tempel lämnades nu övergivet. — Matt. 27:51; 23:38; Hebr. 9:1—15.
5. Hur gjordes det bokstavligen slut på det levitiska prästadömets åligganden?
5 Men eftersom de levitiska prästerna inte insåg detta, fortsatte de att tjäna också efter Jesu död och att föra djuroffer in i templet, men detta skedde utan laglig grund; lagförbundet hade inte längre något värde i Guds ögon, och år 70, när romarna erövrade Jerusalem, visade Gud hur överflödiga de hade blivit genom att också rent bokstavligt göra slut på deras prästadöme. De som utövade prästämbetet blev antingen dödade eller förskingrade, och detta prästadömes tempel förstördes, och ett nytt levitiskt prästerskap kan inte upprättas igen, ty ingen jude i våra dagar kan säga från vilken av Israels stammar han leder sitt ursprung. — Kol. 2:14.
Ett nytt prästadöme
6, 7. Visade det förhållandet att det levitiska prästadömet avlägsnades att det inte därefter skulle finnas något prästadöme alls på jorden? Ge skäl för svaret.
6 Ville Gud genom att så fullständigt göra slut på tillvaron av en levitisk prästklass visa att det inte längre fanns något behov av ett prästadöme på jorden? Nej, inte alls! Allt som hade inträffat var att en förebild eller symbol hade avlägsnats, eftersom tiden var inne för motbilden, verkligheten. När levitprästerna förkastade Jesus såsom Guds överstepräst, visserligen av ett annat slag än de själva, och när de vägrade att erkänna att deras tid var ute och vägrade att ta emot större privilegier, måste de bli avlägsnade med våld. — Hebr. 10:1.
7 Paulus talar om denna förändring i fråga om prästadömet och dess rättsliga grund, lagen, och säger: ”Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet — och på detta var ju folkets lagstiftning byggd — varför hade det då behövts, att en präst av annat slag, ’efter Melkisedeks sätt’, skulle uppstå, en som icke nämnes ’efter Arons sätt’? (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.)” Översteprästen för detta nya prästadöme efter Melkisedeks sätt, inte efter Arons, är Kristus Jesus, och såsom sådan har han underpräster på jorden. — Hebr. 7:11, 12.
8. Vilka efterträdde det levitiska prästerskapet i Guds föranstaltning? Ge skäl för svaret.
8 Vilka är dessa underpräster? Vilka skulle utgöra en motbild till det levitiska prästerskapet? I kapitlen 7—10 i sitt brev till hebréerna gör Paulus först en jämförelse mellan Aron, det gamla förbundets överstepräst, och Kristus Jesus i hans egenskap av det nya förbundets överstepräst. Därpå, i kapitel 10, talar han om underprästerna, leviterna, och deras åligganden och visar att de skulle efterträdas av ett prästerskap som inte skulle frambära några djuroffer. Han säger: ”Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten — det är genom sitt kött — och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete och till kroppen tvagna med rent vatten.” Genom att säga ”låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram ... till kroppen tvagna med rent vatten”, anspelar Paulus på de levitiska reningsceremonierna och uppmanar så sina kristna bröder att inträda i ett ämbete såsom efterträdare till det levitiska prästerskapet. Det är alltså den kristna församlingens medlemmar som påvisas utgöra ett nytt prästerskap, Guds nya skara av jordiska tjänare, vilka frambär andliga offer av lovprisning och goda gärningar. — Hebr. 10:19—22; 13:15, 16; 3 Mos. 16:4; 4 Mos. 8:6, 7.
Paralleller
9. Hur kan man påstå att den kristne är en Guds tjänare liksom levitprästen var det?
9 Det finns ett stort antal paralleller mellan det gamla och det nya prästadömet, som bekräftar deras samband med varandra. Den kristne är Guds ords tjänare, alldeles såsom levitprästen var det. ”Gud ... har ... givit åt oss försoningens ämbete. Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud, som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.” — 2 Kor. 5:18—20.
10. Hur påvisar Petrus parallellerna mellan det levitiska och det kristna prästerskapet?
10 Men det är aposteln Petrus som, i det han framhåller parallellerna, direkt kallar den kristna församlingen för ett prästerskap. Petrus gör jämförelser mellan det bokstavliga templet och det levitiska prästerskapets bokstavliga offer och ger sina medkristna följande uppmaning och förklaring: ”Låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett ’heligt prästerskap’, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud. I åter ären ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk’, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus. I som förut ’icke voren ett folk’, men nu ären ’ett Guds folk’.” — 1 Petr. 2:5, 9, 10.
11. a) Vad är de ”andliga offer” som omtalas i 1 Petrus 2:5? b) Vilka prästerliga plikter som åvilar de kristna omnämns i Hebréerna 10:23—25?
11 Att dessa ”andliga offer”, som det kristna prästerskapet frambär, först och främst innebär att de skall ”förkunna hans [Guds] härliga gärningar” eller ”vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna” (NW) hos Gud bekräftas av Paulus, som i Hebréerna 13:15 (NW) kallar dem ”frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn” och därpå tillägger: ”För övrigt, glöm icke att göra gott och att dela med eder åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag.” (NW) Lägg också märke till att Paulus, sedan han i Hebréerna 10 har påvisat vilka som utgör det nya prästerskapet under Kristus Jesus, i verserna 23—25 (NW) fortsätter sin framställning och nämner minst tre av detta nya prästadömes särskilda prästerliga plikter: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast. Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och förträffliga gärningar, i det att vi icke försumma att församlas, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” — Rom. 12:1.
En olikhet
12. Varför kallas det levitiska prästadömet ett ”särskilt” prästadöme?
12 Men i ett avseende finns det en olikhet mellan de båda prästadömena. Det levitiska prästadömet var inte ett ”allmänt” utan snarare ett ”särskilt” prästadöme. Det var ingenting allmänt med det. Prästtjänsten kunde inte utövas av vem som helst oberoende av härkomst och kön, utan det var endast de manliga medlemmarna av Levi stam som kunde utföra sådan tjänst, och ämbetet såsom offrande präst var rentav begränsat till medlemmar av Arons familj, hans som var den förste översteprästen. Till följd av lagens föreskrifter kom prästerskapet i en klass för sig, inte enbart i fråga om ämbetet utan också i fråga om andra ting. Leviterna fick ingen arvedel i landet, och särskilda föranstaltningar gjordes för deras försörjning. Deras stam räknades inte bland Israels tolv stammar, sedan den hade avskilts för prästtjänsten; Efraims och Manasse stammar, Josefs söners, fyllde ut antalet. Leviterna kom således att utgöra en särskild grupp eller klass, de kom att inta en särställning i det judiska samhället. Det rådde en tydlig åtskillnad mellan prästerskapet och folket. Israels prästadöme var ett ”särskilt” prästadöme. — 4 Mos. 8:14; 18:20—24.
13. a) Vad är ett ”allmänt” prästadöme? b) Är det kristna prästadömet eller prästerskapet, enligt vad Petrus säger, ett allmänt eller särskilt sådant? Hur bestyrker Petrus’ ord ditt svar?
13 Så är det inte med det nya prästerskapet och prästadömet. Petrus säger: ”Ni äro ’... ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning’.” (NW) Han kallar dem som utgör det kristna prästerskapet för en nation. Den är det nya ”Guds Israel”. Prästerskapet och nationen är ett och detsamma. Det råder ingen åtskillnad mellan ”prästerskapet” och ”folket” inom denna nation. Varje medlem av nationen är präst. Det är ett ”allmänt” prästadöme. — Gal. 6:16.
14. Anför ytterligare bevis för att det kristna prästadömet är ett allmänt sådant.
14 Uppfattningen att det inte är någon skillnad mellan de kristna inbördes är inte ny. Vi spårar den i bilden av den kristne såsom en lem i Kristi kropp, om vilken det heter: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna”; och vi finner den i det barnaskap i förhållande till Gud, som den kristne uppnår och tack vare vilket varje kristen kan vända sig direkt till sin himmelske Fader genom översteprästen, Jesus Kristus, utan att ha behov av en människa såsom medlare eller präst, eftersom Jesus Kristus själv är medlaren. — Gal. 3:28; 4:5—7; Hebr. 4:16; 1 Tim. 2:5.
Det allmänna prästadömets ursprung
15. Vem gav det kristna prästadömet dess allmänna karaktär? Hur skedde det?
15 Det var Jehova Gud själv som med stor kraft upprättade det allmänna prästadömet i den kristna församlingen vid dess själva begynnelse. På pingstdagen utgöt Gud sin ande över de första som blev medlemmar av församlingen. Genom att de fick ta emot denna ande, blev de smorda till att vara underpräster och fick hjälp till att genast börja utöva sina prästerliga åligganden, ty under andens inflytande började de frambära andliga offer genom att predika om Gud och hans uppsåt. Lägg märke till att Gud inte bara valde några få av de omkring 120 personerna, som var närvarande, till att utgöra ett prästerskap, vars medlemmar skulle utföra predikandet medan de övriga skulle vara åhörare eller lekmän, utan ”de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala ... om Guds väldiga gärningar”. — Apg. 2:4, 11.
16. Hur förberedde Jesus sina efterföljare för det allmänna prästadömets plikter redan före pingstdagen?
16 Det finns mycket som vittnar om att läran om det allmänna prästadömet förstods och tillämpades i den första församlingen. Dess medlemmar uppmanades att följa i sin översteprästs, Kristi Jesu, fotspår, och under sin förkunnartjänst på jorden utförde han inte bara själv de plikter som åvilar den nye översteprästen, utan han gjorde de prästerliga åliggandena till allmänna plikter genom att lära sina efterföljare att göra detsamma som han gjorde. — Luk. 10:1—12.
17—19. Hur vet vi att missionsbefallningen, som Jesus gav och som står att läsa i Matteus 28:19, inte endast gällde de elva apostlarna?
17 En del människor påpekar att när Jesus till exempel utfärdade sin välkända missionsbefallning, som står att läsa i Matteus 28:19, var endast de elva apostlarna närvarande, och de menar fördenskull att denna befallning bara gavs åt apostlarna. Men vi tror oss förstå att ”mer än fem hundra bröder” också var med vid detta tillfälle. (1 Kor. 15:6) Det är riktigt att apostlarna mer än några andra ägnade sig åt att bilda nya församlingar i många länder, men de var sannerligen inte ensamma i detta arbete. Alla hjälpte till. När Paulus kom till Rom första gången, var det inte för att bilda en församling, ty det fanns redan en församling där, och bröderna kom ut ur staden för att möta honom, innan han nådde fram till den. — Rom. 1:8, 13; Apg. 28:14—16.
18 Apostlarna själva uppfattade inte missionsbefallningen såsom något som gällde bara dem. Lägg märke till de lovord som Paulus riktar till bröderna i Tessalonika: ”Det förhåller sig faktiskt så, att icke endast har Jehovas ord ljudit från eder i Macedonien och Akaja, utan överallt har eder tro till Gud spridit sig, så att vi icke behöva säga någonting.” — 1 Tess. 1:8, NW.
19 Titus och Timoteus var lärare eller undervisare, men de var undervisare av andra undervisare; de var inte några Ordets tjänare som hade sänts ut för att undervisa lekmän. Paulus skrev så här till Timoteus: ”Vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män, som äro förtroende värda och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra.” (2 Tim. 2:2) Detta är i överensstämmelse med vad vi läser i Uppenbarelseboken 22:17: ”Anden och bruden säga beständigt: ’Kom!’ Och må var och en som hör det säga: ’Kom!’” (NW) När hebréerna var tröga i att göra framsteg, så att de kunde ta aktiv del i det allmänna prästadömets plikter, kände sig Paulus missräknad: ”Ty fastän det kunde vara på tiden, att I själva voren lärare, behöves det snarare, att man nu åter undervisar eder i de allra första grunderna av Guds ord.” Inga lekmän tolererades i den församlingen. — Hebr. 5:12.
20. Hur bekräftar historien att det allmänna prästadömet var ett av den första kristna församlingens kännetecknande drag?
20 Historien bekräftar samma sak. Den danske professorn Hal Koch säger i sin kyrkohistoria: ”Endast under apostlatiden och de närmast följande årtiondena hör vi talas om verkliga missionärer, vars särskilda uppgift och kall var att utbreda kristendomen. Annars var det helt vanliga kristna, köpmän, hantverkare, slavar, och vad deras sociala ställning i övrigt kunde vara, som drog nya medlemmar till församlingen.” Det råder inget tvivel härom: Det allmänna prästadömet var ett för den första kristna församlingen kännetecknande drag; varje medlem var en präst, som ansåg det vara sin plikt att predika och undervisa om Gud inom och utom församlingen, och de understöddes alla av Guds ande, som utgöts över dem. Det fanns inga lekmän i denna kyrka eller församling. Hur har det då kunnat bli så att man i kristenhetens kyrkor och samfund i våra dagar knappast känner till något annat än en predikstolspredikande prästklass och en passiv lekmannaklass?
En djävulsk förändring
21. Utgjorde de män som var tjänare i den första kristna församlingen ett prästerskap?
21 Eftersom den första kristna församlingen var en verksam organisation, var det nödvändigt att förordna några av medlemmarna till att utföra särskilda tjänster. Om man skulle kunna bli förordnad till att bekläda en sådan post, måste man vara en mogen äldre man, en ”äldste” (grekiska: presbýteros). Bland de äldre männen utvaldes församlingens tillsyningsmän (grekiska: epískopoi) och dessas medhjälpare, de biträdande tjänarna (grekiska: diákonoi). I överensstämmelse med vad vi nyss har fått klart för oss om det allmänna prästadömet i den första församlingen blev dessa inte förordnade till att utgöra ett prästerskap; de var rätt och slätt tjänare åt sina kristna bröder. — Apg. 6:1—7; Tit. 1:5; 1 Petr. 5:2, 3; Matt. 20:25—28.
22. Hur blev församlingens tjänare senare ett prästerskap?
22 Men Paulus uttalade en sann profetia: ”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig.” Ett mycket beklagligt resultat av att dessa själviska människor kom att utöva ett förtryckande välde var att man alldeles förlorade det allmänna prästadömet ur sikte. Enligt kyrkohistorien upphöjdes under 100-talet tjänarna i församlingarna sakta men säkert till ett slags särskilt prästerskap. Församlingens tillsyningsmän, de så kallade epískopoi, iklädde sig en biskops skrud, de äldre männen, de så kallade presbýteroi, förblev inte längre rätt och slätt mogna, äldre män, bland vilka tjänare kunde utväljas, utan kom i stället att inta en prästs ställning, och de biträdande tjänarna eller medhjälparna blev en motsvarighet till dem som i våra dagar på sina håll kallas diakoner. Människor tillskansade sig ställningar, varigenom de kom att utgöra en hierarki, som i många hundra år utövade en hård andlig och världslig myndighet, i det att de spelade herrar över en lekmannaklass. — Apg. 20:29, 30.
23. a) Vad är det som gör att det katolska prästerskapet är ett framträdande exempel på ett så kallat kristet prästerskap, som har övergått från att utgöra ett allmänt prästerskap till att vara ett särskilt prästerskap? b) Varför var denna förändring djävulsk?
23 Den romersk-katolska kyrkans prästerskap är ett slående exempel på detta. Det stannar inte vid att detta prästerskap utgör en särskild, avskild klass, som är höjd över lekmännen i fråga om makt, bildning och sitt sätt att vara och som härigenom efterliknar de anordningar som hör samman med ett särskilt prästadöme, utan det har också byggt bokstavliga tempel med bokstavliga altaren och klätt sina medlemmar i särskilda skrudar för att göra åtskillnad mellan dem och de vanliga kyrkomedlemmarna. För att göra återvändandet till det särskilda prästadömet fullständigt har katolska kyrkans prästerskap gjort anspråk på att dess medlemmar tack vare särskild ”vigning” till sitt ”kall” äger makt och förmåga att efter behag kalla ned Kristus Jesus på kyrkans altare för att offra hans bokstavliga kött och blod i och genom det romersk-katolska mässoffret. Övergången från det allmänna prästadömet tillbaka till det särskilda prästadömet kunde knappast ha skett mera perfekt, om man nu samtidigt skulle bevara ett kristet sken. Genom att beröva kyrkans medlemmar deras rätt att vara Guds verksamma tjänare, som predikar hans ord, och genom att så att säga stympa dem till att tillhöra en skara okunniga, ofta icke läs- och skrivkunniga, kyrkobesökare släckte prästerskapet Guds andes glöd i kyrkan och fråntog den dess ursprungliga dynamiska kraft till att sprida de goda nyheterna och fråntog den således det rätta slagets pånyttfödelse, varigenom sanningen om Gud och Kristus skulle erövra världen. Denna förändring var djävulsk.