En förändring från sorg till högtid

1. Varför blir sanna kristna inte förbryllade när förföljelse kommer?

SANNA kristna vet att de kommer att bli hatade av världen, därför att världen också hatade Jesus och till och med grymt dödade honom. (Joh. 15:18—25) Aposteln Petrus skrev till den kristna församlingen: ”Mina älskade, var inte förbryllade över den brännande ... [förföljelsen] ibland er. ... Fortsätt tvärtom att fröjdas, eftersom ni är delaktiga i Kristi [Messias’] lidanden, för att ni må fröjdas och vara övermåttan glada också under hans härlighets uppenbarelse.” — 1 Petr. 4:12, 13, NW.

2, 3. a) Vad möjliggjordes genom förföljelsen i Mordokais och Esters fall, men varför började Mordokai sörja? b) Vilket handlingssätt bestämde sig Mordokai för, och vilket gensvar gav Ester?

² Detta privilegium att ha del i att hävda och rättfärdiga Guds namn genom uthärdande och genom förtröstan på Jehovas förmåga att ge befrielse visades av både Mordokai och Ester, då Haman planerade att förinta alla judar. En skrivelse, som utpekade den trettonde Adar som den ödesdigra dagen, offentliggjordes i alla de 127 hövdingdömena i persernas och medernas välde, ja, också i Susan, den kungliga borgen. När Mordokai fick veta detta, klädde han sig i säck och aska och vände sig utan tvivel i bön till Jehova, liksom andra Guds tjänare har gjort. (Dan. 9:3; Ps. 12:2) När Ester frågade om orsaken till hans djupa sorg, omtalade han för henne allt vad som hade hänt och ålade henne att gå in till konungen och direkt inför honom framställa en begäran för det folk hon tillhörde.

³ Djupt rörd av denna uppmaning från Mordokai påminde Ester honom om medernas och persernas lag, som påbjöd att var och en som kom inför konungen utan att vara kallad skulle dödas. Endast om konungen räckte ut den gyllene spiran mot honom skulle han få leva. Dessutom talade Ester om för Mordokai att hon inte på trettio dagar hade varit kallad att komma till konungen. Att nu göra det som Mordokai begärde, utan att vara kallad av konungen, kunde betyda döden för henne. Mordokai var emellertid orubblig och svarade Ester: ”Tänk icke, att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet, om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?” Esters lydnad för Mordokai och hennes kärlek till sitt folk segrade. Hon svarade: ”Gå åstad och församla alla judar, som finnas i Susan, och hållen fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.” — Est. 4:1—17.

Urskillning när man ställs inför fara

4. Vilken inställning visade både Ester och Mordokai, och vilket föredöme ges av dem som de var förebilder till?

⁴ Ester förlitade sig inte på sitt nära förhållande till konungen. Inte heller förlitade sig Mordokai på sin egen handling av lojalitet, som fram till denna stund hade förblivit obelönad. (Est. 2:21—23) Båda förlitade sig helt på Jehova och sökte hans vägledning i fråga om det handlingssätt de skulle följa för att tjäna som redskap till att bevara Guds folk vid liv. Ester, som vågade livet, klädde sig i konungslig skrud och trädde fram inför konungen. ”När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene spira, som han hade i sin hand.” (Est. 5:1, 2) Också i vår tid är Esterklassen i samma fara som Mordokaiklassen. Men de drar sig inte tillbaka, utan de visar verklig kärlek till allt Guds folk och arbetar tillsammans med Mordokaiklassen i fullständig enhet för att söka bevara dem som Gud kallar ut ur denna värld för att representera honom i denna ”ändens tid”. (Matt. 12:30; Ps. 133:1) Vilket föredöme är inte detta för dem som är förenade med Jehovas smorda, i det de är säkra på resultatet i sin förtröstan på den större Ahasveros, Jesus Kristus.

5. Vilken begäran framförde Ester, men hur var hennes handlingssätt inte oförenligt med Mordokais?

⁵ Ester nalkades konungen men bad bara att konungen skulle komma till ett gästabud som hon hade tillrett för honom och Haman. Konungen accepterade villigt. (Est. 5:3—5) Det är tydligt att Ester genom att inbegripa Haman i denna anordning visade ynnest mot Haman, till skillnad mot vad Mordokai gjorde. Detta överensstämmer med det förhållandet att Esterklassen i motbilden, då den handlar enligt Mordokaiklassens anvisningar, inte försöker att med våld tillintetgöra kristenhetens till bekännelsen kristna prästerskap. Den försöker inte upphäva de intima banden i föreningen mellan kyrka och stat. (Ef. 6:12) Enligt bibelns profetia måste denna förbindelse avslöjas i fullständig utsträckning. De som tillhör Hamanklassen kommer att avslöja sig och visa vad de verkligen är: fiender till Gud genom att vara vänner till världen. Det måste bli fullt uppenbart att de som visas i bild genom Haman är ”laglöshetens människa” gentemot Gud och är oundvikligen dömda till tillintetgörelse. — 2 Tess. 2:3, 4, 8, NW.

6. Vilket gensvar gav Haman på denna skenbara ynnest från Esters sida, men vad planerade han nu gentemot Mordokai?

⁶ Ännu omtalade inte Ester vad hon hade i hjärtat. Det var utan tvivel så att hon handlade under ledning från Jehova, något som de följande händelserna är en kraftig antydan om, då hon bad konungen komma tillbaka till ett andra gästabud, vid vilket Haman också skulle vara närvarande. Haman gick ut ”glad och väl till mods”. Men när han såg Mordokai i konungens port varken böja knä eller röra sig för honom, blev han omedelbart uppfylld av vrede. Han behärskade sig dock och kom in i sitt hus, där han inför sin hustru och sina vänner skröt över sin storhet. De gladde sig med honom men instämde när Haman klagade: ”Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.” Därpå rådde honom Seres och alla hans vänner: ”Låt resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen, att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med konungen till gästabudet.” Detta behagade Haman i hög grad. Han beslöt att tidigt nästa morgon träda inför konungen och lägga fram denna begäran inför honom. — Est. 5:6—14.

Jehova manövrerar förhållandena

7. Vilken oväntad tilldragelse denna natt förändrade situationen för Mordokai?

⁷ Nu tog händelserna en oväntad vändning. Denna natt, medan Haman planerade ont mot Mordokai, gick Ahasveros till sängs men kunde inte sova. Han drog slutsatsen att han hade försummat någonting, var skyldig till någon underlåtenhetssynd, någon uraktlåtenhet, och därför lät han hämta krönikorna och bad sina tjänare att läsa. De sökte i förteckningen för att se om någonting hade underlåtits. ”Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom Bigetana och Teres, två av de hovmän hos konungen, som höllo vakt vid tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros. Konungen frågade: ’Vilken ära och upphöjelse har vederfarits Mordokai för detta?’ Konungens män, som betjänade honom, svarade: ’Intet sådant har vederfarits honom.’” Konungen beslöt genast att ära Mordokai. — Est. 6:1—3.

8. Vad utvecklade sig som försäkrade Mordokai om en fortsatt andel i förverkligandet av Jehovas uppsåt?

⁸ Tidigt nästa morgon kom Haman för att träda fram inför konung Ahasveros, och konungen lät honom komma in. Men innan Haman kunde framföra sitt beslut mot Mordokai, uttalade konungen sin fråga och avvände därigenom vad som kunde ha blivit ett helt annat resultat av händelserna. Om Haman hade tillåtits att först be om att Mordokai skulle bli hängd, kunde konungen, som sökte ära Mordokai, mycket väl ögonblickligen ha vänt sig mot Haman utan ingripande av drottning Ester eller Mordokai. Följaktligen skulle deras uppgift i detta drama ha föregripits, och så skulle de inte ha tjänat till att slutföra Jehovas krigföring mot amalekiterna. — Est. 6:4, 5.

9. Hur blev Haman förödmjukad inför Mordokai?

⁹ Enligt Jehovas uppsåt talade konungen först: ”Huru skall man göra med den man som konungen vill ära?” (Est. 6:6) Haman, som fortfarande hade sitt skryt från den föregående kvällen i friskt minne, kunde inte tänka sig att någon annan än han själv kunde vara så högt uppskattad av konungen, och han drog slutsatsen att han måste vara den som konungen ville ära. Därför gav han konungen råd i enlighet med sin egen ärelystnad: För fram konungens egen häst med en krona på huvudet och låt den man som skall äras sätta sig på hästen. Låt sedan den högste ämbetsmannen i konungens rike leda hästen, så att denne gynnade man får rida på den öppna platsen i staden, och kungör högt framför honom: ”Så gör man med den man som konungen vill ära.” Med förtröstan väntade Haman på konungens svar, men fick då höra honom säga: ”Skynda dig att taga klädnaden och hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai som sitter i konungens port.” Haman blev fullständigt tillintetgjord. Men han kunde inte göra annat än att lyda. Underlåtenhet att göra det skulle ha betytt säker död. När således Mordokai allra mest behövde bli ihågkommen, handlade Jehova till förmån för honom för att skydda honom och för att rädda hans liv. I kontrast härtill tvingades Haman medge att det inte var Haman utan denne hatade och föraktade jude, Mordokai, som konungen ville ära. — Est. 6:6—11.

En fullständig omsvängning

10. Vad ledde fram till Hamans fall, och vilken motsvarighet äger rum i vår tid?

¹⁰ Haman var en stolt man. Ordspråksboken 16:18 säger: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” Enligt denna princip kunde det bara bli ett resultat för Haman. Det måste bli ett fall. I vår tid utspelas en exakt motsvarighet. I gångna tider har prästerskapet varit upphöjt till den högsta ställningen i denna tingens ordning. Fastän det gjort anspråk på att härska med Guds nåde och förmedelst hans konung, Jesus Kristus, har det inte haft något verkligt anseende hos Gud, och detta faktum blir mer och mer uppenbart för alla fördomsfria iakttagare. (Matt. 7:15—23) Å andra sidan vinner Mordokaiklassen mer och mer ynnest hos Herren Jesus Kristus, i synnerhet sedan 1926, då de som tillhörde denna klass förklarade sig vara för Gud, nämligen i The Watch Tower, i numret för 1 januari det året (på svenska i Vakt-Tornet för 1 april), i den ledande artikeln ”Vem vill ära Jehova?” Många händelser sedan den tiden har bekräftat dessa fakta. Från 1922 till 1928 offentliggjorde Jehovas vittnen en serie proklamationer, och många av dessa syftade direkt till att avslöja prästerskapet. År 1930 utgavs (på engelska) två böcker som kallades ”Ljus” och innehöll en förklaring till Uppenbarelseboken. Också dessa böcker avslöjade kristenhetens prästerskap samtidigt med att de upphöjde Guds rike genom Herren Jesus Kristus. Alla dessa proklamationer och avslöjanden gav sting av förödmjukelse åt kristenhetens prästerskap. Trots att prästerskapet stod på höjden av sin makt var det ur stånd att förhindra att dessa böcker och många andra publikationer spreds över hela världen i millioner exemplar.a Denna redogörelse gäller fortfarande, och i ljuset av vad som nu händer bevisas den i ännu högre grad vara sann. De som är angelägna att granska skildringen kan själva se att prästerskapets trolöshet gentemot bibeln och brist på intresse för att bygga upp människornas moralnormer inte är någonting nytt, utan att det är alldeles som det har avslöjats av Jehovas vittnen från denna tidiga period, då Gud visade sin ynnest över sina sanna tjänare, Mordokaiklassen, på prästerskapets bekostnad och till skam för det. Vilken ytterligare förödmjukelse som väntar prästerskapet före det vanhedrande slutet kommer framtiden ensam att uppenbara.

11. Vilken framtid för Haman förutsågs nu av hans hustru och av hans vänner?

¹¹ Haman smög sig hem till sin familj och sina vänner, men där fann han ingen tröst. Tvärtom ”sade hans vise män och hans hustru Seres till honom: ’Om Mordokai, som du har begynt att stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom, utan skall komma alldeles till korta för honom.’” Knappt hade dessa domsord uttalats förrän konungens hovmän anlände och hämtade Haman till det andra gästabudet som Ester hade tillrett för konungen. — Est. 6:12—14.

Identifiering och avslöjande

12. Hur avslöjade Ester Haman, och vad blev följden för honom?

¹² Nu, vid avslutningen av det andra gästabudet, hade tiden kommit för Ester att lägga fram sin begäran för konungen. ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt liv mig skänkt på min bön och mitt folks på min begäran. Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke sådan, att vi borde besvära konungen därmed.” Konungen blev mycket upprörd. ”’Vem är den, och var är den som har fördristat sig att så göra?’ Ester sade: ’En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman där.’” Konungen, som var ur stånd att hålla tillbaka sin vrede, gick ut i palatsets trädgård för att återvinna sitt sinneslugn. Haman, som var förskräckt över denna vändning i händelserna, talade bevekande till Ester för sitt liv, eftersom han visste att konungens vrede var riktad mot honom. Så ihärdiga var hans böner att han föll ned på hennes soffa bredvid henne just då konungen återvände från trädgården. När konungen såg detta, sade han: ”’Vill han ock öva våld mot drottningen, härinne i min närvaro?’ Knappt hade detta ord gått över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte. Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: ’Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman har låtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant gagn.’ Då sade konungen: ’Hängen upp honom på den.’ Så hängde de upp Haman på den påle som han hade låtit sätta upp för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.” — Est. 7:1—10.

13. a) Hur åstadkoms identifieringen av Esterklassen? Hur har detta ytterligare avslöjat Hamanklassen? b) Vad visas i bild genom att Haman blev hängd på den påle som gjorts i ordning för Mordokai?

¹³ Esters avslöjande av Haman såsom ärkefienden gjorde det nödvändigt att hon uppenbarade sin egen identitet. När identifierade sig de som i denna tid tillhör Esterklassen, enligt vad den historiska skildringen visar? Det bästa beviset är den identifiering som ägde rum söndagen den 26 juli 1931 vid en sammankomst för Jehovas folk som hölls i Columbus i Ohio i USA. Vid detta tillfälle antog de en resolution genom vilken de identifierade sig, i det de antog namnet ”Jehovas vittnen”. (Jes. 43:10, 12, NW) En broschyr som innehöll denna resolution offentliggjordes och spreds vida omkring. Denna identifiering tjänade också till att avslöja prästerskapets klass. Det hat som redan visats mot Guds sanna tjänare blev nu uppenbarat i ännu starkare handling, och Hamanklassen blev nu identifierad med ännu större visshet och visades vara mot Gud och besluten att tillintetgöra Guds tjänare. (Matt. 23:29—36) Jehovas folk kom i en motsatsställning såsom aldrig förut i sin historia.b Uppfyllelsen av att Haman blev upphängd på den påle som iordningställts för Mordokai behöver inte vänta till dess det stora Babylon blir tillintetgjort, eftersom Hamanklassen från denna tid genom dessa gärningar dog i Guds ögon och i uppriktiga människors ögon överallt i världen. Dessutom levde Hamans tio söner längre än Haman, så att de kunde föra bilden vidare till en fortsatt uppfyllelse.

14. Vilket ytterligare arbete kunde man nu se ligga framför Mordokaiklassen?

¹⁴ Det var detta samma år, 1931, som första bandet (på engelska) i en serie på tre böcker, nämligen Rättfärdighetens triumf, utgavs, och vid samma sammankomst hölls ett tal som i detalj förklarade det nionde kapitlet i Hesekiels bok. I detta tal blev mannen som var klädd i linnekläder och bar ett skrivtyg identifierad i den motbildliga uppfyllelsen liksom också de som suckade och jämrade sig och därför skulle få ett tecken på pannan samt de tjugofem män framför templet vilka tillbad solen i stället för Jehova Gud. Mordokaiklassen och Esterklassen insåg nu tillsammans att de hade ytterligare arbete att utföra för vilket de fick vara kvar på jorden ännu en tid. Detta arbete var att finna dem som suckade och jämrade sig på grund av de förhållanden som orsakades av dem som fördärvade den sanna tillbedjan av Gud och som visades i bild av de tjugofem män som tillbad solen, nämligen prästerskapets klass. Detta verk med att rädda liv måste äga rum innan alla de som inte fått tecknet på pannan skulle tillintetgöras. Identifieringen av Jehovas folk genom det betydelsefulla namnet Jehovas vittnen kom alltså under en tid av stor nöd för Guds folk och samtidigt med påbörjandet av ett nytt och viktigt skede av Guds uppsåt under denna ”ändens tid”.

Organiserade för försvar och anfall

15. a) Vilken omsvängning för Mordokaiklassen förutsade Jesus? b) Vilket hot hängde fortfarande över judarna, och vilka åtgärder vidtog Mordokai för att avvända det?

¹⁵ Mordokai blev nu upphöjd och fick ta emot konungens signetring, som hade tagits av Hamans finger innan han blev hängd. Uppfyllelsen är i överensstämmelse med Jesu profetia: ”Det är därför jag säger till er [dvs. till prästerskapet på den tiden]: Guds rike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 21:43, NW) Detta har sannerligen varit en dramatisk omsvängning som ägt rum i vår tid. Men någonting annat behövde göras. Mordokais eget liv hade räddats, och han hade också blivit upphöjd, men Hamans tio söner levde ännu, och påbudet att alla judar i hela väldet skulle förgöras den 13 Adar gällde fortfarande. Mordokai insåg att det fanns en utväg för judarna, en som Hamans påbud inte hade räknat med. Det var ett bemyndigande för Jehovas folk att komma tillsammans och strida i självförsvar. Nu kunde judarna ta initiativet mot dem som ville förgöra dem och i stället tillintetgöra den illvillige fienden. Konungen samtyckte till denna föranstaltning, påbudet bekräftades med hans ring, och avskrifter sändes till alla de 127 hövdingdömena. — Est. 8:1—14.

16. a) Vilken förändrad inställning visade sig nu bland judarna? b) Hur har detta uppfyllts i vår tid?

¹⁶ Det gjorde att en stor förändring ägde rum. Nu var det inte längre stor sorg, fasta, gråt och klagan bland judarna, utan i stället började de glädjas och komma tillsammans och förena sig för att stå emot sina fiender. Dessutom kom skräck för judarna över landets folk, och många började förklara sig vara judar. (Est. 8:15—17) Denna del av dramat hade en dramatisk uppfyllelse under de kritiska åren på 1930-talet. Guds tjänare insåg att de hade rätt att vidta alla fredliga, lagenliga åtgärder för att skydda sitt liv, och de grep sig an med att vädja till domstolar och myndigheter till förmån för sitt gudagivna verk att finna dem som är ärligt sinnade gentemot Jehova och hans folk. Ytterligare steg hänemot enande togs, och organisationens teokratiska struktur blev fullt förverkligad år 1938. Guds folk var nu fullt enat och redo, då tiden för den motbildliga uppfyllelsen av den 13 Adar skulle komma.c

17. När kom den 13 Adar i motbilden, och vad inträffade?

¹⁷ Denna tid kom under andra världskriget. Alla bevis leder fram till slutsatsen att Guds folks fiender beslöt att göra bruk av denna krigssituation med dess patriotism, nationalism, partiskhet och falska anklagelser från kommunismen å den ena sidan och nazismen å den andra sidan för att få fast Jehovas vittnen och tillintetgöra dem. Ett världsomfattande angrepp tog form, och det såg ut som om det skulle fullständigt utplåna det världsvida predikande som utfördes av Mordokai- och Esterklasserna och deras följeslagare, som nu hade börjat förena sig med dem.d Det kunde verkligen ha blivit en dyster dag, en dag av sorg, men dessa trogna Guds tjänare gav sig inte utan vidare för denna gemensamma aktion. Under denna tid, som visades i bild genom den 13 Adar, stred Jehovas vittnen som de aldrig förut hade stridit. De förde en andlig strid för att bevara sitt andliga liv överallt i världen, i det de kämpade från ett centraliserat högkvarter och vände en organiserad front mot fienden. Det förekom förluster, men det var inte fråga om strid med köttsliga vapen från Jehovas folks sida. (2 Kor. 10:3, 4) Till och med i koncentrationslägren välsignade Jehova det mod som hans vittnen visade, och resultatet av denna strid gjorde ett bestående intryck på dem som suckar och jämrar sig i kristenheten på grund av att prästerskapet avslöjade sig mer än någonsin och visade att det var mot Gud och mot Kristi rike.e (2 Tess. 1:4, 5) Denna förblivande andliga död för prästerskapet i uppriktiga människors ögon visas tydligt genom att Hamans tio söner blev dödade den 13 Adar. Samtidigt dödades 500 av Guds fiender i Susan och 75.000 i övriga delar av väldet. Den 14 Adar fortsatte striden i Susans borg, och ytterligare 300 fiender till judarna dödades, medan judarna i de övriga områdena firade sin seger. — Est. 9:1—19.

Från sorg till glädje

18. Vad blev resultatet av fiendens ansträngningar att förgöra Guds folk, och vad är en förebild till fortsättningen av denna andliga krigföring?

¹⁸ Denna dag, som enligt planerna skulle bli en sorgens dag, hade blivit en högtid, en dag av seger, triumf för rättfärdigheten och glädje! På samma sätt är det i vår tid! När andra världskriget började år 1939, var 71.509 av Jehovas folk förenade i sitt försvar för sann tillbedjan. Vid den tid då detta krig var slut bland världens nationer var den trogna skaran av verksamma vittnen långt ifrån förintad, den hade i stället nästan fördubblats, och 1945 var det 141.606 som tog del i den andliga krigföringen mot Guds fiender. Men vårt andliga krig i självförsvar är inte slut. Det fortsätter i vår tid enligt vad som visas i bild genom det årliga firandet av ”purimsfesten”, som stadgades av Mordokai för allt folket, nämligen ”att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, eftersom det var på dessa dagar, som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid”. (Est. 9:20—32) I år (1971) firade de ortodoxa judarna ”Esters fest” den 10 mars och purimsfesten den 11 och 12 mars.

19, 20. Vilket slutligt resultat är säkert och visst, och hur bör vi i uppfyllelsen betrakta det ”tvångsarbete” som pålades av konung Ahasveros?

¹⁹ Eftersom ett fullständigt bevis på Jehovas befrielse redan är en del av den historiska redogörelsen såväl i forntiden som i vår tid, kommer vi att med förtröstan och ivrig förväntan se fram emot den ”stora vedermödan”, som ligger alldeles framför oss, då alla de som tillhör Hamanklassen och deras understödjare bokstavligen kommer att skörda vad de har sått, alldeles som konung Ahasveros tillkännagav beträffande Haman att ”det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud”. (Est. 9:25; Matt. 24:21, 22) När den tiden kommer, skall den större Ahasveros bokstavligen göra slut på alla sina fiender och upphöja Mordokai- och Esterklasserna till den ställning som är bestämd för dem i det messianska riket. — 2 Tess. 1:6—10.

²⁰ Under tiden måste den slutliga förberedelsen av de övriga av konungens undersåtar utföras i enlighet med Jehovas uppsåt för denna ”ändens tid”. Detta sker såsom det visas av Ester 10:1: ”Och konung Ahasveros började lägga tvångsarbete på fastlandet och öarna i havet.” (NW) Vilket välsignat privilegium är det inte i vår tid för dem som tillhör Messias’ ”andra får” att helhjärtat och lojalt åtlyda det nutida tjänsteuppdraget! Detta gör de genom att till sitt eget eviga gagn samarbeta med dem som tar ledningen i denna ”kraftfulla verksamhet” som leds av dessa smorda kristna, vilka visades i skuggbild genom Mordokai. ”Ty juden Mordokai var näst efter konung Ahasveros och var stor bland judarna och godkänd av mängden av sina bröder, i det han verkade för sitt folks bästa och talade frid till alla deras avkomlingar.” — Est. 10:2, 3, NW.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 351]

Ester avslöjade Haman såsom ärkefienden och uppenbarade följaktligen också sin egen identitet