De kristna måste räkna med förföljelse

”Alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skola också bliva förföljda.” — 2 Tim. 3:12, NW.

 1. Vilka frågor rinner oss i hågen, då vi läser den bibliska skildringen av den förföljelse Guds tjänare fått utstå?

ALLA som har läst bibeln är förtrogna med de många skildringarna av den förföljelse som Guds tjänare utsatts för på grund av sin trohet i Guds tjänst. Denna förföljelse har tagit form av smädelse, fängelse, hugg och slag och till och med döden. Framträdande exempel på människor som visat trohet under förföljelse är Job, Daniel i lejongropen, Paulus, som ”fem gånger fått fyrtio slag, på ett när”, och framför allt Kristus Jesus, som lät förföljarna beröva honom själva livet. I Hebréerna 11 ges följande beskrivning av Guds trogna tjänares lidanden i den förkristna tiden: ”De blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De gingo omkring, höljda i fårskinn och gethudar, nödställda, misshandlade, plågade, ... de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor.” När vi läser denna målande skildring, kommer den oss att fråga: Varför? Ja, varför skall en trogen Guds tjänare behöva utstå sådan misshandel? Skulle inte Gud kunna skydda honom? Och måste de kristna i våra dagar räkna med sådan förföljelse? Hur kan de i så fall troget uthärda den och avgå med seger? — 2 Kor. 11:24; Hebr. 11:37, 38.

Varför de blir förföljda

2, 3. a) Vart måste vi vända oss för att lära känna ursprunget till denna förföljelse? b) Vad var det som ledde till att det uppstod fiendskap mellan Satan och Jehovas tjänare?

² För att lära känna ursprunget till denna förföljelse och orsaken till den måste vi gå tillbaka ända till början av den bibliska skildringen, där vi finner svaret i Första Mosebokens tre första kapitel. I dessa läser vi om hur jorden skapades och bereddes såsom en passande boningsort för människan. Slutligen finner vi skildringen av den första människans, Adams, skapelse och därpå av hans hustrus, Evas, skapelse. I sin godhet gav Gud dem föreskrifter om hur de skulle leva och förbli i samklang med sin Skapare. De fick stor rörelsefrihet i sitt paradisiska hem och kunde fritt äta av den frukt och de växter som de fann där. Deras glädje förökades genom att de fick sig givet att utöva kärleksfullt herravälde över djuren i trädgården och fick den förunderliga framtidsutsikten att uppfostra en barnskara under dessa lyckliga förhållanden. (1 Mos. 1:28—30) Gud krävde rättmätigt att de visade honom lydnad, och detta innebar att de skulle avhålla sig från att äta av frukten på ett visst träd i trädgården. Detta var naturligtvis inte någon påfrestning för dem, eftersom det fanns många andra träd, av vilka de kunde äta sig mätta. (1 Mos. 2:17) Gud hemlighöll inte för dem att ohörsamhet mot denna enkla föreskrift skulle innebära att de förlorade livet.

³ Vid denna tidpunkt beredde sig en tredje part tillträde till trädgården i en orms skepnad. Denne talade listigt till kvinnan och förledde henne genom falska löften till att äta av den förbjudna frukten. Något senare gjorde Adam gemensam sak med henne i denna upprorshandling gentemot Gud. Detta ledde till att Gud med rätta dömde dem till döden. När Gud därpå tog itu med ormen, sade han: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (1 Mos. 3:15, NW) Om den orm, som orden i själva verket hade avseende på, sägs det på ett annat ställe att han är Satan, djävulen. (Upp. 12:9) Kvinnan visar sig vara Guds stora himmelska organisation av heliga skapelser, som framställs såsom hans hustru. (Upp. 12:1—6; Jes. 54:1—6) I denna dom, som uttalades mot Satan, fastställde Jehova Gud att det skulle komma att råda fiendskap eller hat mellan Satan och Guds kvinnas säd eller avkomma. Det var först genom Satans slutliga förintelse som denna fiendskap skulle bringas att upphöra.

 4. Hur har Satans fiendskap kommit till uttryck, och varför måste vi, i synnerhet i denna tid, bereda oss på att uthärda förföljelse?

⁴ Den smälek och förföljelse, som har kommit över den sanne Gudens tjänare alltsedan den tiden, har varit uttryck för Satans fiendskap, alldeles som Jehova förutsade. Genom att på detta sätt våldsamt motstå dessa Guds tjänare har Satan sökt få dem att vända sig emot Jehova, alldeles som han gjorde i fråga om det första människoparet. Satans förtärande hat har inte förtärt sig självt under de inemot sex tusen år som gått sedan detta hat först uppstod i Eden. På Jesu tid flammade det våldsamt mot honom, då Satan sökte utplåna honom, kvinnans utlovade ”säd”. Jesus varskodde sina efterföljare om att också de skulle få utstå liknande förföljelse. ”Kom ihåg det ord, som jag sade till er: ’Tjänaren är icke större än sin herre.’ Har de förföljt mig, skall de också förfölja er.” (Joh. 15:20, Hedegård) Och nu i ändens tid för denna tingens ordning når Satans fiendskap mot Jehovas tjänare nya höjdpunkter i vad det gäller våld och raseri, alldeles som Johannes sade i Uppenbarelseboken 12:13—17. Ja, han vet fullt och fast att slutet nalkas för honom (Upp. 12:12), och han vill inte upphöra med att ge uttryck åt sin bittra fiendskap mot alla som tjänar Jehova. Denna fiendskap kommer inte att avta, förrän ”den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”, har krossats under hälen på Guds kvinnas säd omedelbart efter Harmageddon. Vi måste alltså bereda oss på att uthärda förföljelse. — Upp. 12:9, NW; 19:11—20:3.

Olika slag av förföljelse

 5. Nämn en lindrigare form av förföljelse. Bör sådant motstånd slå oss med fruktan?

⁵ I Skriftens skilda delar läser vi om många olika slag av förföljelse, som motståndaren utsatt Jehovas trogna tjänare för och som han begagnar än i denna dag. En av de lindrigare formerna av förföljelse är smädelse, illvilligt tal. Avsikten härmed är inte endast att få en Guds tjänare att rygga tillbaka utan även att förgifta andra människors sinnen, så att de inte har lust att lyssna när de goda nyheterna predikas för dem. Det är klart att ingen tycker om att bli överöst med okvädinsord eller bli förtalad. Men Jesus sade att sådant inte borde ge anledning till oro eller ängslan utan skulle väcka alldeles motsatta känslor till liv. ”Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min skull.” Och varför skulle vi vara lyckliga då vi blir så otrevligt bemötta? ”Fröjda eder och hoppa av glädje, eftersom eder belöning är stor i himlarna; ty på det sättet förföljde de profeterna före eder.” — Matt. 5:11, 12, NW.

 6. Vad sade Jesus om motstånd från närstående, och hur kan vetskapen om det som Job fick uppleva hjälpa oss att uthärda sådant?

⁶ En mera försåtlig form av förföljelse, en som ofta är mycket svår att uthärda, är motstånd från närstående. Det händer ibland att nyomvända kristna finner att anhöriga, som de älskar varmt och som alltid har stått dem mycket nära, börjar motstå och förfölja dem, därför att de följer en ny levnadskurs. Den trogne mannen Job fick uthärda detta, då hans lidande var som allra värst. Sedan Job förlorat nästan allt han hade, vände sig hans hustru emot honom och sade: ”Håller du alltjämt fast vid din ostrafflighet? Förbanna Gud och dö!” (Job 2:9, NW; 19:17) Men fastän Job hade svåra plågor och utan tvivel kände sig djupt sårad av detta ovänliga utfall från den som borde ha tröstat honom, höll han likväl fast vid sin ostrafflighet inför Jehova. Och det måste också vi göra under liknande prövningar, hur svårt det än må vara. Jesus sade att det kunde komma att gå så: ”Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ’sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och envar får sitt eget husfolk till fiender’.” — Matt. 10:35, 36.

 7. Redogör för den rätta inställningen till förföljelse genom inspärrning i fängelse.

⁷ En av Satans favoritmetoder för förföljelsen är inspärrning i fängelse. Han har ofta använt den metoden, sedan han framfört falska anklagelser, såsom det hände med Jakobs son Josef, som kastades i ett egyptiskt fängelse, sedan han falskeligen anklagats för att ha sökt våldta sin herres hustru. Detta måste ha varit mycket svårt för Josef att bära, eftersom han fullt och fast visste att han inte gjort sig skyldig till något som berättigade en så avskyvärd anklagelse. Vad gjorde han? Bröt han sig ur fängelset och befriade sig själv och sökte bli fritagen från de falska anklagelserna? Nej, visst inte, så handlade inte Josef. Han väntade tålmodigt på att Jehova skulle befria honom vid sin fastställda tid och på sitt eget sätt. Just detta gjorde Jehova, och det medförde att Josef blev upphöjd och fick en hög ställning under Farao och blev ytterligare använd av Jehova till dennes egen ära och lovprisning. Vilken underbar belöning fick inte Josef för sitt trogna uthärdande under förföljelse!

 8. Av vilka andra exempel på fängelsestraff som tilldelats Jehovas tjänare kan vi hämta mod?

⁸ Andra Guds tjänare, sådana som profeten Jeremia och aposteln Paulus, kastades i fängelse på grund av att de dristigt talade Guds ords sanning, fastän de blivit förbjudna att göra detta. Det är alltid det offentliga kungörandet av sanningarna om Jehovas uppsåt som motståndaren vill sätta stopp för. Det var på grund av sin trohet i att såsom Jehovas vittnen predika de goda nyheterna som flera tusen av våra bröder sattes i fängelse och koncentrationsläger i Tyskland på Hitlers tid. Flera tusen andra har fått utstå liknande förföljelse i kommunistiska fångläger. En broder, som nyligen blev frigiven, har tillbringat tjugofyra år i nazistiska och kommunistiska fängelser och har vägrat att kompromissa. Många som spärrades in i de nazistiska fängelserna kunde ha köpt sig fria genom att avsvära sig sin tro, men de reflekterade aldrig ett ögonblick på den möjligheten. I stället fortsatte de att predika i fängelset och fann där många av Jehovas ”får”. Under alla dessa prövningar uppehölls de av Guds löfte i Uppenbarelseboken 2:10 (NW): ”Var icke rädd för det som du skall få lida. Se, djävulen skall fortsätta med att kasta några av eder i fängelse, för att ni må bliva till fullo satta på prov.” Ja, de blev ”till fullo satta på prov” och fick bevisat för sig att Jehova kunde föra dem igenom.

 9. Hur har motståndaren använt fysiskt våld såsom en form av förföljelse?

⁹ På den tid då bibeln skrevs förekom en form av förföljelse som var värre än rätt och slätt fängelse, nämligen våldsam, fysisk misshandel. Den judiska högsta domstolen gav befallning om att apostlarna skulle gisslas, varigenom man ville söka avskräcka dem från att predika om Jesu uppståndelse. (Apg. 5:40) Paulus och Silas upplevde att man slet av dem deras kläder, varpå de blev piskade med spön. Detta hände i Filippi till följd av deras verksamhet som kristna missionärer. (Apg. 16:22, 23) På senare tid har flera hundra av våra bröder i Afrika blivit kringrända av soldater, vilka brutalt slagit dem med gevärskolvar för att söka tvinga dem till avgudisk dyrkan av en nationalsymbol.

10. Hur har pöbelvåld övats mot kristna?

¹⁰ Pöbelvåld är ett annat förföljelsevapen som Satan har använt både på den tid då bibeln skrevs och i våra dagar. Det användes av judarna mot Jesus Kristus, efter det att han med sin frispråkiga predikan i synagogan i sin hemstad Nasaret hade sårat deras religiösa känslor. (Luk. 4:28, 29) Aposteln Paulus utsattes för pöbelangrepp åtminstone vid två tillfällen, i Tessalonika och i Lystra, där Paulus blev så allvarligt skadad av den stenkastande pöbeln att han släpades ut ur staden, där man lämnade honom i tanke att han var död. Men Paulus kvicknade till, och med förunderligt mod vände han tillbaka in i staden för att styrka lärjungarna där, varvid han uppmuntrade dem att stå fasta i tron, i det han sade: ”Det är genom mycken bedrövelse, som vi måste ingå i Guds rike.” (Apg. 14:19—22; 17:5) Tusental av våra bröder i Förenta staterna och andra länder har modigt uthärdat pöbelvåld på senare år och har härigenom blivit styrkta i sin tro.

11. a) Vad är förföljarnas yttersta vapen, och vilka uppmuntrande exempel på trohet intill döden har vi? b) Vad är det som kan styrka oss till trohet, då vi hotas av våldsam död?

¹¹ Det yttersta förföljelsevapnet är döden. Också det har Satan använt i stor omfattning, då Jehova har tillåtit detta. Under den unga kristna församlingens första dagar blev bröderna styrkta genom Stefanus’ underbara exempel, hans som blev stenad av en fanatisk pöbel bestående av judiska religiösa ledare. Längre fram lät Herodes Agrippa I avrätta Jakob med svärd. (Apg. 7:57—60; 12:1, 2) Det yppersta exemplet på trohet intill döden under förföljelse utgör Herren Jesus Kristus. Om honom säger Paulus: ”För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.” (Hebr. 12:2, NW) Det kräver mod att stå fast inför en säker död. Det var mod som förmådde Jonathan Stark att med fullständig fattning gå döden till mötes genom hängning, vilket skedde på hösten år 1944 i koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland. När bödeln tvekade, trots att han var en förhärdad brottsling, och lägerkommendanten glömde att ryta ut sin order, tog Jonathan till orda och sade: ”Varför tvekar ni? Ta er ståndpunkt för Jehova och Gideon!” Vad är det som förmår de kristna att utan att darra gå en våldsam död till mötes? Det är deras på övertygelse grundade förhoppning att Jehova enligt sitt löfte skall uppväcka dem, liksom han uppväckte Jesus Kristus. ”Bevisa dig trogen ända till döden, så skall jag giva dig livets krona.” (Upp. 2:10, NW) ”Frukta icke för dem som väl kan döda kroppen men icke har makt att döda själen!” — Matt. 10:28, Hedegård.

Kristet uppförande under förföljelse

12, 13. a) Blir vi förvånade, då det utbryter förföljelse? Varför svarar du så? b) Hur bör vi reagera, då vi blir utsatta för smädelse?

¹² Eftersom det är uppenbart att förföljelse är något som Jehova tillåter komma över sina tjänare såsom en prövning av deras ostrafflighet, bör vi inte bli förvånade, när det utbryter förföljelse av det ena eller det andra slaget. Ja, om vi inte tvingas uthärda prövning av ett eller annat sådant slag, då undrar vi om vi verkligen befinner oss på den kristna livsvägen. Naturligtvis behöver inte alla ställas ansikte mot ansikte med döden för att få röna motståndarens hat. Ibland stannar det vid de skymfliga ord som alla som tar del i den kristna verksamheten med att predika de goda nyheterna från hus till hus under vissa omständigheter blir överösta med. Hur bör den kristne predikaren reagera i en sådan situation?

¹³ Det bästa sättet att få svar härpå är att fråga: Vad skulle Kristus Jesus göra? Vi behöver inte gissa oss till svaret, ty det ges oss i 1 Petrus 2:23: ”När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.” Om Jesus hade skymfat och smädat dem som skymfade honom, då skulle han ha förnedrat sig till att handla lika lumpet som de, och han skulle då ha blivit lik djävulen, vilket namn betyder ”baktalare”. Han skulle då ha förnekat syftet med att han blivit född, vilket var att han skulle ”bära vittnesbörd om sanningen” (NW) och inte att han skulle baktala dem som motstod honom. (Joh. 18:37) Jesus visste att det bara var därför att hans Fader tillät det som allt skymfligt tal slungades mot honom, och fördenskull visade han sig fullständigt underdånig Jehovas vilja genom att i tysthet uthärda denna förföljelse. När vi på liknande sätt blir utsatta för hånfullt tal och lögnaktiga beskyllningar, kanske vi får tillfälle att ge ett svar i all mildhet, såsom Paulus framhöll. ”Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; man talar illa om oss, men vi tala goda ord.” (1 Kor. 4:12, 13) Om någon spyr ut skarpa, hetsiga ord i vredesmod, kan ett stillsamt svar ofta verka såsom olja på upprörda vatten. ”En mjuk tunga krossar ben.” (Ords. 25:15) Ja, den som är en sådan motståndare att hans ande är lika hård som ben kan ibland komma på andra tankar genom ett mjukt och lugnt svar. — Ords. 15:1.

14. a) Vilken insikt kan hjälpa oss att uthärda förföljelse? b) Hur visade apostlarna att de hade en rätt inställning till förföljelsen?

¹⁴ För att kunna uthärda hätsk förföljelse under en lång tidsperiod måste vi förstå varför den tillåts. När vi har studerat bibeln och känner till hur ondskan uppkom, då vet vi att Satan helt och fullt har gått in för att söka omintetgöra tron hos alla och envar som tjänar Gud. Vi vet att om vi skall bli välsignade av Jehova med evigt liv i hans nya tingens ordning, då måste det först utrönas huruvida vi är lämpade att leva där. Vår ostrafflighet och ståndaktighet måste prövas. Jehova har underrättat oss om att han kommer att låta Satan utsätta oss för förföljelse för detta syfte, och att vi troget härdar ut kommer att hävda och förhärliga Jehovas stora namn. När vi vet det kan vi rentav fröjda oss under förföljelsen, såsom apostlarna gjorde. Apostlagärningarna är en spännande skildring av de trosprov som denna lilla skara av kristna sattes på. De kastades i fängelse, och när Guds ängel genom ett underverk befriade dem, återupptog de omedelbart sitt predikoverk med stor frimodighet. En gång till förde man dem inför judarnas högsta domstol. Denna befallde dem att sluta predika om den uppväckte Jesus, men de svarade frimodigt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apg. 5:29, NW) Den här gången blev de gisslade och befallda att inte predika vidare. Tystade detta slutgiltigt ned dem? Blev de alldeles modlösa, när förföljelsen nu blev så mycket svårare, och fick den dem att gömma sig undan? Läs svaret i Apostlagärningarna 5:41, 42 (NW): ”Dessa gingo därför ut från Sanhedrin och fröjdade sig, emedan de hade räknats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull. Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” Ja, de var lyckliga över att Jehova hade givit dem detta tillfälle att få visa sin varma kärlek till honom. Detta är den rätta inställningen till förföljelse.

15. Vilken inställning bör vi ha till människor som förföljer oss? Ge exempel.

¹⁵ Men hurudan bör vår inställning vara gentemot de människor, genom vilka vi blir utsatta för förföljelse? Jesus gav det enkla svaret: ”Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder.” (Matt. 5:44, NW) Är det möjligt för en människa? Kunde våra bröder i Tyskland hysa kärlek till sina nazistiska förföljare, som slog dem brutalt med tillhyggen av stål, till dess de förlorade medvetandet, som befallde till åren komna människor att utföra hårt, mödosamt arbete och bära tunga bördor, till dess de segnade ned, och som gav dem så knappt med mat att många blev så svaga att de var för hjälplösa att kunna värja sig mot råttorna som gnagde ihjäl dem? Kunde de likväl visa kärlek mot människor som behandlade dem så omänskligt? Det beror på vilket slags kärlek du menar. De kunde naturligtvis inte hysa broderlig tillgivenhet för dem, det slag av kärlek som avses med det grekiska ordet filia. Men hur förhåller det sig med den osjälviska, på principer grundade kärlek som på grekiska kallas agape? Ja, detta slag av kärlek kunde de visa och visade de också. Genom att fortsätta med att predika för sina förföljare, genom att följa kristna principer, då de hade med dem att göra, visade de sådan kärlek, och detta medförde rentav att några av förföljarna blev Jehovas vittnen.

16. Vilken syn på tingen kan hjälpa oss att visa kärlek mot mänskliga förföljare?

¹⁶ Men några förföljare behandlar de kristna illa av ren okunnighet. Många har av Satan, som framställer sig såsom en ljusets ängel, blivit förblindade med avseende på Guds ords sanning. (2 Kor. 4:4; 11:14) När vi inser att Satan är den ursprunglige och främste förföljaren av Guds tjänare och att människorna rätt och slätt är hans redskap, hjälper detta oss att kunna inta en mera kärleksfull hållning till mänskliga förföljare. Stefanus såg saken på det sättet, och till och med i dödsögonblicket ropade han: ”Jehova, tillräkna dem icke denna synd.” — Apg. 7:60, NW.

17. Nämn två goda ting som förföljelsen kan medföra.

¹⁷ Förföljelsen bör följaktligen inte alltid betraktas såsom något ont. Den leder ofta till goda resultat, när vi troget uthärdar den. För det första styrker den oss individuellt, förutsatt att vi förstår varför den kommer och varför Jehova tillåter den. En människa som har utstått förföljelse för sin tros skull och har vunnit seger med hjälp av Jehovas heliga ande uppfylls av en sådan glädje att den inte går att beskriva. Hon är tacksam mot Jehova för att han har låtit henne visa sin trohet och givit henne styrka att härda ut. Hon dras mycket närmare Jehova. För det andra är vår trohet under motstånd ofta en styrkekälla för våra medtroende. Paulus’ trogna uthärdande i sin fångenskap och hans frimodighet i att fortsätta att predika de goda nyheterna i denna sin belägenhet ledde till att många av de kristna i Rom kände sig mycket styrkta. ”Mina bojor hava blivit allmänt kända i förbindelse med Kristus inom hela det pretorianska gardet och bland alla de övriga; och de flesta av bröderna i Herren, som känna tillförsikt på grund av mina bojor, visa så mycket större mod i att oförskräckt tala Guds ord.” — Fil. 1:13, 14 NW.

18. Vilket annat gott resultat kan troget uthärdande under förföljelse leda till?

¹⁸ Ett tredje utomordentligt resultat, som det trogna uthärdandet under förföljelse medför, är att Jehovas namn blir ärat. ”Ty om någon, för samvetets skull inför Gud, håller stånd i bedrövelser och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni synda och få mottaga slag, uthärda detta? Men om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud.” (1 Petr. 2:19, 20, NW) Jehova finner alltid behag i att vi handlar vist och rättrådigt. Han säger: ”Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.” (Ords. 27:11) Alltifrån tiden för Adams fall har Satan smädat Jehova. Om vi inte skulle härda ut under förföljelse, då ger vi bara Satan ytterligare anledning att smäda Gud. Men när vi hämtar kraft från Guds ord och hans heliga ande och står fasta under allt slags motstånd, då ger vi Jehova ett levande svar åt smädaren. Då måste Satan gå bort otillfredsställd. Vi vill verkligen göra Jehova glad, eller hur? Låt oss då glatt, ja, i en lycklig sinnesstämning utstå skymflig behandling för hans oförlikneliga namns skull.

19. Varför behöver vi inte blygas, när vi blir förföljda därför att vi tjänar Jehova?

¹⁹ Om vi betraktar förföljelsen på detta sätt, skall vi aldrig komma på skam. Även om vi är ”föremål för hat från alla människor” för Kristi namns skull och betraktas såsom ”världens avskräde, alltings avskum”, har vi ingen orsak att känna oss oroade eller bekymrade. (Matt. 10:22; 1 Kor. 4:13; NW) Det var så Paulus kände det, vilket framgår av hans ord till Timoteus: ”Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, icke heller för mig, en fånge för hans skull. Just fördenskull lider jag också detta, men jag blyges icke.” (2 Tim. 1:8, 12, NW) Petrus instämde också häri. ”Men om någon får lida, för att han är en kristen, då må han icke blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.” (1 Petr. 4:16) Ifall vi är övertygade om att vi har den rätta tron och att vi gör Guds vilja, då kommer all den hånfulla behandling, de många smädelser och den myckna förföljelse, som vi måste uthärda, inte att göra oss missmodiga eller få oss att höra upp med att utföra Jehovas tjänst. Så har det varit med Jehovas vittnen i Portugal i våra dagar. Fastän en hel församling för en tid sedan blev gripen, rannsakad, och domfälld på falska grunder, har detta inte fått Jehovas vittnen i det landet att överge tjänsten för sin Gud.

20. Hur kan vi vara förvissade om att vi kan uthärda förföljelse även om vi står ensamma?

²⁰ Vår tillit till Jehova kommer att hjälpa oss att alldeles ensamma uthärda förföljelse, om det blir nödvändigt. Den trogne Job bestod i ett sådant prov utan att få hjälp eller tröst av människor, och Jehova uppehöll honom i sin ömsinthet. ”Ni hava hört om Jobs uthärdande och hava sett den utgång som Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och barmhärtig.” (Jak. 5:11, NW) Också Paulus måste ensam ta en sådan fast ståndpunkt i Rom, och han avgick med seger. ”Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp, utan alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap. Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa mig till sitt himmelska rike.” (2 Tim. 4:16—18) Nu i vår egen tid har vi sett sådana bröders ståndaktiga exempel som Stanley Jones och Harold King, vilka härdade ut i sju respektive fem år i ensamcell i det kommunistiska Kinas fängelser. Jehova överger i sanning inte dem som helt och fullt sätter sin förtröstan och tillit till honom. ”Jehova är min hjälpare; jag skall icke rädas. Vad kunna människor göra mig?” — Hebr. 13:6, NW.

21. Varför kan vi se framtiden an med full förtröstan trots viss förföljelse?

²¹ Om vi ständigt tänker på Jehovas vissa löften och påminner oss våra bröders trogna exempel under förföljelse, behöver vi inte frukta för framtiden, även om den kommer att innebära att hela Satans glödande vrede, hans dödsvånda, blir utgjuten över oss. Vi vet att Jehova tillåter att vi får utstå prövning, på det att vår tro skall bli beprövad och på det att hans stora namn skall bli hävdat och förhärligat. Vi vet också att ”Gud är trofast, och han skall icke låta eder bliva frestade utöver vad ni kunna bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den”. (1 Kor. 10:13, NW) Detta gör det möjligt för oss att se framtiden an med fullständig tro och tillit, övertygade om att vi kan stå emot ”den ondes alla brinnande pilar”. (Ef. 6:16) Och slutligen skall vi med fröjd kunna utbrista: ”Gud vare tack, ty han giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” — 1 Kor. 15:57, NW.