Vandra i ett gott beteende

”Låt oss vandra ... i ett gott beteende.” — Rom. 13:13, NW.

 1. Vari finner vi källan till andens frukt och förmedlaren därav? Hur bör insikten om detta påverka oss?

VAD som hittills har framställts beträffande andens frukt i allmänhet och kärleken i synnerhet, det gäller också om de andra uppräknade egenskaperna. I varje särskilt fall ser vi först hur dessa andra egenskaper är till finnandes hos Jehova i allra högsta potens. Vi ser dem också hos hans älskade Son, Kristus Jesus, i absolut fullkomlighet. Och när vi, genom exakt kunskap om sanningen, ser hur underbart Jehova i alla sina handlingar har ådagalagt dessa egenskaper, så kommer vi att beundra dem och i vartenda fall önska bli Guds efterliknare, såsom älskade barn, och fortsätta att vandra i dem, så att de må ådagaläggas också i våra handlingar, gentemot alla som vi kommer i beröring med. Som Paulus sade i slutet av sitt brev till galaterna: ”Låt oss, så länge vi hava tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla, men särskilt mot dem som äro besläktade med oss i tron.” — Ef. 5:1, 2; Gal. 6:10; NW.

 2. Varför nämns kärleken först bland de egenskaper som räknas upp i Galaterna 5:22, 23?

² Låt oss då kasta en hastig blick på dessa andra egenskaper, som alla hör till andens frukter. Det råder emellertid inget tvivel om att ”den största av dessa är kärleken”. Den är den mer än allt annat viktiga drivfjädern, utan vilken de andra inte kan i sann mening existera eller vara verksamma. Vi skall betrakta dem så som de räknas upp av aposteln, fastän de inte tycks komma i någon speciell ordning, ty de omnämns gång efter annan i olika ordningsföljd överallt i de kristna grekiska skrifterna. — 1 Kor. 13:1—3, 13, NW.

Glädje

 3. Vilket bemyndigande eller skäl ges oss att nära förbinda glädje med Guds organisation?

³ Glädje nämns först efter kärlek, och var skall vi finna glädje i denna tid, och hur skall vi finna det bästa tillfället att bära denna frukt? Det enda svaret på detta är: I Jehovas organisation, Sion, vari hans eget älskande hjärta finner glädjefylld tillfredsställelse. Riktar inte Sefanjas profetia denna uppmaning till dem som är i Sion: ”Var glad och fröjda dig av allt hjärta”, och fortsätter den inte sedan med att tala om hur till och med Jehova själv ”skall fröjdas över dig med lust; han skall vila i sin kärlek; han skall glädjas över dig med sång”? (Sef. 3:14, 17, AS) Såsom någonting som särskilt vittnar om detta torde många tusen av våra läsare med lätthet erinra sig den gränslösa och ihållande glädje och lycka som de upplevde år 1953 under de åtta dagar som den stora internationella sammankomsten på Yankee Stadium varade. Under dessa åtta dagar var detta bokstavligen den bästa platsen på jorden, när det gällde att erfara verklig glädje, och detsamma kan i princip sägas om alla Jehovas folks särskilda sammankomster.

 4, 5. Vari bestod den glädje som var Jesus förelagd, och på vilka praktiska sätt kan vi ha del i den?

⁴ Vi vet också att Kristus Jesus har gått in i ”den glädje som var honom förelagd”, i det att han såsom konung gjordes till det utvalda redskap, som skulle bringa hans himmelske Faders storslagna uppsåt till fullt förverkligande och fullständigt hävda och förhärliga hans Faders namn. I detta lyckliga och glädjefyllda verk är alla Herrens sanna efterföljare inbjudna att ta del. Det är i sanning därför som det är Guds ”goda behag” ”att åter samla allt tillhopa i Kristus” och i organisationen under honom, ”för att vi skulle tjäna till hans härlighets pris”. Låt oss därför vara trogna i att tjäna vilka Rikets intressen det vara må som har anförtrotts i våra händer, så att vi kan få uppleva det hänförande i att höra och hörsamma denna inbjudan: ”Gå in i din husbondes glädje.” Och vilken större glädje kan man erfara än den att söka och finna ett av Herrens ”andra får” och sedan ge det föda? — Hebr. 12:2; Ef. 1:9—12; Matt. 25:21; NW.

⁵ Låt oss nu tänka på rent personliga ting. Händer det dig inte ibland, att någon prövning eller några svåra omständigheter vill alldeles trycka ner dig, så att du tycker att livet är gräsligt, och så går du till ett möte där du kan bli delaktig med dina bröder i den gemenskap som sanningarna om Riket och tjänsten för Riket skänker, eller du kanske tar en titt i Vakttornet som nyss har kommit? Du vet vilken verkan det har, som om en tyngd hade lyfts från ditt sinne. Det försätter dig utanför dig själv (vilket är alldeles utmärkt) och ger dig kanske en ny syn på hur du skall klara upp ditt problem. Med andra ord, som det förklarades i vårt föregående studium, har du dragit fördel av de anordningar som gjorts genom organisationen, vilket fått till följd att Jehovas ande på nytt verkar i ditt hjärta och sinne tillsammans med sin frukt glädje.

Frid

 6. Hur framhävs fridens vikt och betydelse i Skriften? Vad kan vår strävan efter frid inbegripa?

⁶ Bland det uppräknade kommer därnäst frid. Och vad kan sägas därom? Naturligtvis en hel del, men om vi som illustration skulle bruka en jägare, som först söker upp sitt byte och sedan sätter efter det i hetsig jakt, skulle det förvisso inte verka som en bild av frid, eller hur? Och ändå skrev David så här i Psalm 34:15: ”Sök frid och jaga efter den.” (Åk) Betyder det att friden är en oåtkomlig fågel, liksom ”fridens duva” är det för nationerna i denna tid? Nej. Det är fridens vikt och betydelse som framhävs. Först måste vi uppnå ett tillstånd av frid med Gud, genom Jesus Kristus, och med hans familj av honom hängivna människor. Därpå måste vi förstå det nödvändiga i att jaga eller trakta efter denna frid och bevara den, att bedja om den och alltid handla med den som mål, som David sade i en annan psalm: ”Bedjen för Jerusalems frid; det skall gå dem väl, som älska dig. För mina bröders och följeslagares skull vill jag nu säga: Frid vare inom dig. För Jehovas, vår Guds, hus’ [den rena tillbedjans medelpunkts] skull vill jag söka ditt goda.” (Ps. 122:6, 8, 9, AS) Detta kan för din del betyda att du får lov att offra någonting, kanske något förhållande som du har kommit in i och som i dina egna ögon är fullt rättmätigt, men som du mycket väl vet endast vållar oro och prat bland dina bröder, för att inte säga något om att det utgör en källa till skvaller bland dem som inte är i sanningen. Det är alltid en säkert vägledande princip att sätta Guds samhälles intressen framför personliga intressen.

 7. Hur uppfyller Jesus i vår tid sitt löfte i Johannes 14:27?

⁷ I regel söker människor frid genom att försöka skapa och leva under bokstavligen fridfulla förhållanden. Deras förnimmelse av frid beror i stor utsträckning på deras fysiska omgivning och är till största delen en känslosak. Detta är det enda sätt varpå världen kan skänka denna högt värderade skatt. Men Jesus sade, när han var tillsammans med sina lärjungar i salen i övre våningen: ”Jag giver eder min frid. Jag giver den icke åt eder på det sätt som världen giver den.” (Joh. 14:27, NW) I denna tid, då han för andra gången är närvarande hos sina lärjungar, uppfyller han detta löfte genom att frigöra oss från denna disharmoniska världs myndighet och överflytta oss till sitt eget land, sin egen teokratiska besittning, där han som konung regerar i rättfärdighet i den himmelska huvudstaden, det nya Jerusalem. Genom Guds ande, som förmår allt, leder han därifrån sitt folk på jorden i ett storslaget rättfärdighetens verk, vars följd eller verkan innebär ”ro och tillförsikt” (AS) för dem som är inbegripna däri. Under denna fridens ande, som behärskar och bevarar våra hjärtan och vårt sinnes förmågor och krafter, kan vi i sanning ”bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser”. Vilken härlig och rogivande andens frukt! — Jes. 32:1, 17, 18; Fil. 4:7; Kol. 1:13; 3:15. Se också Vakttornet för den 15 januari 1954, sid. 37, 38, paragraferna 3—6.

Långmodighet

 8, 9. Vilka exempel ges på långmodighet, och hur bör vi påverkas av dem?

⁸ Låt oss nu betrakta nästa egenskap, långmodighet. Här ser vi återigen en storslagen egenskap som lyser fram i Guds eget handlingssätt, ty han har ”med mycken långmodighet” tolererat ”vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, ... nämligen oss”. Paulus anför också sitt eget fall såsom ett framträdande exempel på långmodighet som Kristus utövade till förmån för Paulus, när det gällde hans tidigare onda handlingssätt, och detta till uppmuntran för andra som skulle komma att ”med tro förtrösta” på Herren. (Rom. 9:22—24; 1 Tim. 1:16; NW) Med dessa inspirerande exempel för ögonen bör vi förvisso inse hur nödvändigt det är för oss att alltid vara redo att visa samma egenskap, närhelst det påfordras. Detta betyder inte att vi i all oändlighet skall ha fördrag med ett orätt handlingssätt hos en individ eller i en församling, men närhelst det uppriktigt vädjas till vår barmhärtighet eller närhelst okunnighet kan räknas som en förmildrande omständighet, som kan vara fallet med dem som inte är i sanningen, då får vi inte neka att göra bruk av denna gudomliga egenskap.

⁹ Motsatsen till långmodighet är otålighet. Blir du mycket lätt kort och tvär mot dina bröder, färdig att snäsa av dem i en anda av irritation och bristande tålamod? Detta är inte Guds andes frukt. Samtidigt betyder detta inte att ett skarpt ord aldrig kan vara nödvändigt, men om det bara är fråga om att ”släppa ut ånga”, gör vi säkert bäst i att försöka hålla ventilen stängd litet till.

Vänlighet

10. Vad är vänlighet? Vad är det som gör denna egenskap särskilt tilltalande?

¹⁰ Vi vänder nu vår uppmärksamhet till en egenskap som är alldeles särskilt tilltalande, nämligen vänlighet.a Hur skall vi definiera det begreppet, och hur används det i Skriften? Vänlighet innebär att man är benägen för att göra gott, för att skänka lycka och glädje åt andra, för att vara välvillig, deltagande, barmhärtig och tillmötesgående. Vänlighet, som kan sägas vara detsamma som godhet i detta ords innebörd av välvilja, godhjärtenhet, är ett spontant uttryck för kärlek. Vi finner också i Skriften uttrycket ”kärleksfull godhet”, som också skulle kunna återges med ”kärleksfull välvilja eller vänlighet”. En annan sak som är värd att lägga märke till är att Jehovas vänlighet eller välvilja och godhet mot oss alltid är oförtjänt från vår sida. — 1 Mos. 20:13; 1 Kor. 13:4; Hebr. 4:16; NW.

11, 12. a) Vad lär oss den ”vänlighet” eller godhet som Gud ådagalägger? b) Vad säger Johannes om Jesus i detta hänseende?

¹¹ När vi nu följer samma tankegång som förut, finner vi att vänligheten har sin källa hos Jehova, den Högste. Då Jesus gav undervisning angående detta, betonade han särskilt att det inte gällde bara att vara vänlig mot sådana som uppskattar ens vänlighet och besvarar den. ”Fortsätt däremot”, sade Jesus, ”att älska edra fiender och att göra gott och att låna ut utan ränta, i det ni icke hoppas på att få något tillbaka; och eder lön skall bliva stor, och ni skola vara den Högstes söner, ty han är god [välvillig, vänlig] mot de otacksamma och onda. Fortsätt med att vara medlidsamma, alldeles såsom eder Fader är medlidsam.” (Luk. 6:35, 36, NW; Matt. 5:43—48) Må denna lärdom sjunka djupt ned i oss, och må vi tillämpa den i synnerhet när vi bär ut budskapet om Riket till människorna, ty då har vi vårt gyllene tillfälle att ådagalägga denna frukt till gagn och vederkvickelse för andra. När vi stöter på beständig likgiltighet eller motstånd och människor är skarpa och fräna mot oss, så kan vi känna oss frestade att svara med samma skärpa och fränhet. Men mogen frukt har inte den smaken.

¹² Därnäst får vi veta, att Kristus Jesus är den som blivit speciellt utvald till att i fullt mått förklara och själv utgöra exempel på sin himmelske Faders oförtjänta godhet eller välvilja. Som Johannes så skönt uttryckte det: ”Ordet [blev] kött och bodde ibland oss, och vi fingo se hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader, och han var full av oförtjänt godhet och sanning.” Ja, den ”som befinner sig på platsen invid Faderns bröst, är den som har förklarat honom”. — Joh. 1:14, 18, NW.

13. Hur blir vi lärda att bära denna andens frukt?

¹³ För att göra bilden fullständig är Kristus Jesus, den ende som ”känner ... Fadern till fullo”, ”villig att uppenbara honom” för dem som tar emot Sonen och som utövar tro på hans namn. Dessa finner stor hjälp och lättnad, när de träder in i Mästarens tjänst såsom hans lärjungar, ty som han själv sade: ”Mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” Vi har därför all anledning till att redoboget och av hjärtat hörsamma apostelns vädjan: ”Bliv ... vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder.” — Matt. 11:27—30; Ef. 4:32; NW; Joh. 1:12.

Godhet

14, 15. Vem är godhetens upphovsman, och vilken uppenbarelse gavs åt Mose i detta avseende?

¹⁴ För att få veta vad godhet är och vilken del vi har i att bära denna frukt måste vi, liksom i fråga om de förut omtalade egenskaperna, gå till dess upphovsman. Nej, Jesus är inte upphovsmannen, och detta gjorde han mycket klart i det som han sade till den man som tilltalade honom med orden ”Gode Lärare”. Detta betyder inte att Jesus inte troget och fullkomligt tjänade som exempel på godhet; i annat fall skulle han inte ha uppmanat den mannen att bli en av hans efterföljare. — Mark. 10:17, 18, 21, NW.

¹⁵ Vi får först en klar uppfattning av vad godhet är, sådan denna kommer till synes hos Jehova, när vi tänker på den underbara och ingående uppenbarelse av sig själv, som han gav åt Mose. Vi kommer ihåg att Mose kunde glädja sig åt att stå i ett unikt förhållande till Jehova, en kanske närmare och förtroligare gemenskap än som kommit någon annan människa på jorden till del, med undantag av Jesus, ty Skriften säger att ”Jehova talade med Mose ansikte mot ansikte, alldeles såsom en man skulle tala med en annan.” Vid ett tillfälle framställde Mose denna begäran till Jehova: ”Om så är ditt behag, så låt mig se din härlighet.” Jehova svarade: ”Jag skall själv låta all min skönhet [fotnot: godhet] passera förbi inför ditt ansikte, och jag skall giva namnet Jehova till känna inför dig.” All Jehovas godhet sammanfattas i det storslagna tillkännagivande av hans namn, som kort därpå följde i dessa ord: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet och sanning, som bevarar kärleksfull godhet åt tusenden, överser med missgärning och överträdelse och synd.” — 2 Mos. 33:11, 18, 19; 34: 6, 7; NW.

16. Vad lär Jakob angående godheten, och vilken förpliktelse vilar i detta sammanhang på oss, enligt hans framställning?

¹⁶ I sitt brev pekar Jakob på samma källa till all godhet, när han säger: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ned från himlaljusens Fader. Emedan han så ville det, frambragte han oss genom sanningens ord, för att vi skulle bliva en särskild förstling av hans skapelser.” Detta visar också hur vi bringas i ett nära förhållande till Jehova, och naturligtvis följer därav att dessa särskilda förstlingar tillsammans med alla sina följeslagare av en god vilja måste bära likadan frukt åt den som har frambragt dem och således ådagalägga sanningen i den principen att ”den som gör det goda har sitt ursprung hos Gud”. — Jak. 1:17, 18; 3 Joh. v. 11; NW. Se också 1 Petrus 3: 8—11.

Tro

17. På vilket sätt är tron en grundval framför andra?

¹⁷ Att tron kommer som den sjunde i ordningen bland de egenskaper som räknas upp i Galaterna 5:22, 23 tycks i sig självt ange, att aposteln inte valde någon särskild ordningsföljd, ty tron är en kristens grundval framför andra. (Hebr. 11:6; 2 Petr. 1:5) Ja, vi måste ha en överflödande tro på Gud, också på allt det som vi vet att Gud själv har absolut tillit till, nämligen hans Son, hans ord, hans uppsåt och hans rikesorganisation, Sion.

18, 19. Vilket särskilt slag av gärningar är det som tron, såsom en del av andens frukt, kräver?

¹⁸ Vi skall inte här komma med någon allmän avhandling av tron som sådan. Den sida av ämnet som vi särskilt vill framhålla är behovet av att inte bara ha tro inom oss själva, utan lära oss hur vi skall kunna bära den som en del av andens frukt och förmedla den till andra. Detta betyder att ha en levande, verksam tro, som Jakob sade: ”Tron, om den icke har med sig gärningar, [är] död i sig själv.” (Jak. 2:17, NW) Vad för slags gärningar det är som behövs, genom vilka andra kan få gagn av den tro vi själva har, det visar Paulus, när han i frågeform gör gällande, att det är vår mer än allt annat betydelsefulla gärning att predika sanningsbudskapet, för att andra först skall få höra om Jehova, därpå utöva tro på honom och åkalla honom, vilket får deras slutliga frälsning till följd, och vår också. — Rom. 10:9—15.

¹⁹ Därför måste vi alltid vara redo att tala och att handla i överensstämmelse med vår tro. Har vi stark tro på Jehovas rike och dess budskap? Då gäller Paulus’ maning: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid.” (2 Tim. 4:2, NW) Har vi stark tro på Jehovas organisation? Må vi då lojalt och aktivt understödja den. Att du regelbundet besöker församlingens möten är i sig självt ett vittnesbörd om din tro och uppmuntrar andra till att göra på samma sätt. Känner inte en del av oss några som är gamla i sanningen och gamla till åren, kanske så klena, att de bara kan göra helt litet i fråga om att komma ut och predika för andra, och så döva, att de bara kan höra helt litet vid mötena? Likväl kommer de fortfarande, så regelbundet som möjligt. De älskar att vara med där Guds folk kommer tillsammans. Det är ett uttryck för deras djupt rotade tro och hängivenhet. Själva deras närvaro uppmuntrar dem som är nyintresserade till att tänka väl om en organisation som inger sina medlemmar en sådan livslång tillit. Må Jehova rikligen välsigna och uppehålla dessa orubbliga själar i stark tro och sann hängivenhet under hela deras jordevandring.

Mildhet

20. Hur ser vi att mildheten och med den förbundna egenskaper tillhör Jehova?

²⁰ Därnäst kommer den fina egenskapen mildhet, som är nära förbunden med anspråkslöshet och ödmjukhet. Här kanske någon frågar, om denna egenskap också befinns tillhöra Jehova. Han är ju den allrahögsta myndigheten, hans vilja är allenarådande och hans ställning högt upphöjd. Men hör på vad Jehova själv säger just i detta sammanhang: ”Ty så säger den höge och upphöjde, som bebor evigheten, han vilkens namn är Helig: Jag bor på den höga och heliga platsen och även hos den som har en förkrossad och ödmjuk ande.” Vilken oväntad oförtjänt godhet, att den Allsmäktige så att säga sänker sig ända ned till vår nivå! — Jes. 57:15, AS.

21. Varför är denna yttring av andens frukt så vederkvickande och åtråvärd?

²¹ Denna yttring av andens frukt är i högsta grad vederkvickande att komma i beröring med, och när allt kommer omkring så är det väl just detta som gör frukt så lockande och begärlig, eller hur, till och med mer än dess värde som födoämne? Den är så vederkvickande och uppfriskande. Tycker dina bröder och systrar att ditt sällskap är vederkvickande, är de aldrig rädda för att finna dig kärv och oförstående, som om du stode på en högre nivå än de? Mildhet och anspråkslöshet är också särskilt önskvärda, när man vittnar för andra, av vilka många är trötta och betryckta i sin ande. Kommer du ihåg vad Jesus sade om detta: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar.” — Matt. 11:28, 29, NW.

22. Varför är mildhet behövlig för dem som står i ansvarig ställning?

²² Mildhet är också behövlig för dem som står i en ansvarig ställning av något slag, ty som Paulus skrev till galaterna: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad.” — Gal. 6:1, NW. Se också 2 Timoteus 2:25.

Självbehärskning

23. Med vad är självbehärskningen nära förbunden, och i vilka avseenden behöver vi vara intensivt vakna?

²³ Slutligen riktar vi vår uppmärksamhet på självbehärskningen. Den är motsatsen till den ande som råder i världen i denna tid, då våld och vredesutbrott och ett tveklöst tillfredsställande av köttsliga begärelser och lidelser hör till ordningen för dagen. (2 Tim. 3:3) Självbehärskning kanske inte nämns så ofta i Skriften som de andra egenskaperna, men när vi kommer ihåg att denna egenskap är nära förbunden med tuktan eller aga, så vet vi att den har ett starkt stöd i Skriften. På grund av ofullkomlighet är vi benägna för att gå till ytterligheter, och antingen blir vi egensinniga eller slappnar vi och blir loja och tröga. Kom ihåg, att ett fruktträd, som lämnas utan vård och ans, snart upphör att bära god frukt och i stället blir förvildat och lätt faller offer för fördärvbringande inflytanden och sjukdomar. Därför behöver vi alltid vara vakna, inte endast för de enastående privilegier och utsikter i samband med Riket som hör oss till, utan också för de faror som hotar både inifrån och utifrån. Vi är inbegripna i en tävlingskamp, och som Paulus säger: ”Var och en, som deltager i en tävlingskamp, [utövar] självbehärskning i allting.” Därför gjorde han också så som han i fortsättningen säger: ”Jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd.” — 1 Kor. 9:25, 27, NW.

24. Vilken annan yttring av aga eller tuktan bidrar till god frukt?

²⁴ Längre fram i samma brev, sedan han har riktat uppmärksamheten på de sorgliga följderna av brist på självbehärskning och i samband därmed framhållit nödvändigheten av självgranskning, nämner han den andra yttringen av tuktan eller aga, nämligen den som Jehova utdelar. Han säger: ”Om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda. När vi bliva dömda, bliva vi emellertid agade av Jehova.” Varje verklig son behöver och får också denna aga, såsom Paulus påpekar i sitt brev till hebréerna. ”Det är sant, att ingen aga i det närvarande synes vara glädjande, utan i stället smärtsam; likväl giver den sedermera åt dem som hava blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” — 1 Kor. 11:31, 32; Hebr. 12:11; NW.

25. Hur och med bruk av vilken annan bild förmanar Paulus oss i Kolosserna 3:12—14?

²⁵ Som avslutning på vårt studium påminner vi om vad aposteln skrev till kolosserna. Där använder han visserligen inte frukt som illustration, utan talar i stället om kläder, som ju tjänar till att identifiera sin bärare. Det är emellertid samma tanke som han här vill ge uttryck åt. Vi behöver inte själva göra i ordning mönstret till de olika klädesplaggen och sedan klippa till dessa i en mängd olika bitar eller stycken. I stället tillhandahåller Gud klädedräkten efter sitt eget mönster, och det åligger oss att sätta den på oss och bära den. Det är en skön beskrivning: ”I överensstämmelse härmed må ni, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets öd mjukhet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät eder, böra ni också göra. Men förutom allt detta ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband” och håller oss nära förenade såsom Jehovas församlade folk. — Kol. 3:12—14, NW.

[Fotnot]

(The Watchtower, 1 november 1954)