Döm, o Jehova

”Jehova håller dom över folken. Döm mig, o Jehova, enligt min rättfärdighet och enligt min ostrafflighet, som är i mig” - Ps. 7:9, AS.

 1, 2. Med avseende på vilka skapelser uttalar Jehova nu sin dom, och varför?

I VÅRA dagar lever vi i en domsperiod. Den store domaren skiljer de rättfärdiga från de ogudaktiga. (Mal. 3:16—18) De som bevarar sin sundhet eller ostrafflighet får hans godkännande. De som inte erkänner Gud och som inte lyder de goda nyheterna om hans på tronen insatte Son, vår Herre Jesus, drabbas av hans ogynnsamma dom. (2 Tess. 1:5—10; 1 Petr. 4:17) Guds profet Hosea beskrev bristen på ostrafflighet bland dem som bekände sig vara Guds folk, när han sade: ”Hören HERRENS [Jehovas] ord, I Israels barn. Ty HERREN har sak med landets inbyggare, eftersom ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd.” — Hos. 4:1, 2.

² Dessa ord talar förebådande om ett tillstånd som i våra dagar tilltar i oroväckande grad. Överallt i världen är skrymteri, orättvisa, osanning, brott och omoraliskhet förhärskande och breder ut sig. Myndigheter och institutioner, som skall vaka (över lagens efterlevnad och sörja för folkets välfärd, finner även om de själva är ofördärvade — att deras problem beständigt mångfaldigas. Visst finns det ännu några hederliga människor i världen, men alltför ofta är politiker och ämbetsinnehavare ute efter vinst, mutor och gåvor. Man har nästan glömt vad ostrafflighet vill säga. Dock finns det fortfarande människor på jorden som inser ostrafflighetens värde. Till dem hör exempelvis läkaren som inte bara är intresserad av sin inkomst, utan har intresse för sin patients hälsa; advokaten som kämpar, inte bara för ett högt arvode, utan för att skaffa rättvisa åt sin klient; kontoristen eller kroppsarbetaren som strävar, inte bara för avlöning, utan för att utföra verkligt god tjänst, och den person som i sanning älskar rättskaffenhet och inte bara tillämpar ett rättskaffens handlingssätt därför att det är fördelaktigt att göra det. Hur vederkvickande det än är att höra om ostrafflighet som bevaras människor emellan, så finns det dock en ännu viktigare sak att tänka på, nämligen bevarandet av ostraffligheten gentemot Gud. Att Jehovas slavar bevarar denna ostrafflighet är prisvärt och skönt i hans ögon. Han skall döma, och i rätt tid skall han belöna dem som handlar på det sättet.

 3, 4. a) Varför är exakt kunskap om Jehovas normer nu av stor vikt? b) Hur kan människor rätteligen utöva sin fria vilja?

³ När vi vänder våra sinnen bort från’ människornas nedåtgående lopp och från de normer för uppförandet som de själva har skapat och i stället betraktar den oändlige Skaparen, då häpnar vi över hans helighet, hans fullkomlighet. Exaktheten hos Jehovas rättvisa, djupet av hans vishet, hans långmodighet och tillmötesgående kärlek och hans oemotståndliga makt, allt detta kommer den förstående skapelsen av kött och blod att fyllas av förundran vid uppenbarandet av dessa egenskaper hos hans Skapare. På grund av sin nära bekantskap med sin Skapare skrev Mose om honom: ”Vem ibland gudarna är lik dig, o Jehova? Vem är lik dig, du som bevisar dig mäktig i helighet? Du, som bör fruktas med lovsånger, du, som gör under.” (2 Mos. 15:11, NW) Det var han som skapade människan till sin egen avbild, med fullkomlig frihet att utöva samma egenskaper som han själv ägde, rättvisa, vishet, kärlek och makt, allteftersom tillfället så krävde, ehuru hon måste ledas i dessa egenskapers rätta bruk genom Guds tillkännagivna lag. Denna gudomliga lag blev inte given för att hämma och hindra människan i det tillbörliga utövandet av hennes rättigheter, utan endast för att skydda henne från ett otillbörligt bruk av dessa krafter, så att hon inte skulle skada vare sig andra eller sig själv.

⁴ Lydnad för Jehovas uttryckta lag var ett prov som människans ostrafflighet sattes på. Om människan hade haft den rätta uppfattningen och uppskattningen av sin Skapare, skulle detta ha hindrat henne från att ta något orätt steg emot Guds föreskrifter, vad det än var för något som kunde locka henne till ett sådant steg. Såsom underordnad i förhållande till en överordnad var människan skyldig att visa lydnad, hängivenhet, tro och huldhet mot sin suveräne Gud, sin laggivare och domare. Förvisso måste den som frambragts av den fullkomlige Skaparen vederbörligen återspegla sin Skapares fullkomlighet. Att göra mindre skulle vara inkonsekvent. Fastän människan var fri att utöva sin vilja, lika fri som hennes Skapare, borde hon i tacksamhet bruka sin frihet till att välja att göra endast det rätta, att alltså handla på ett uppbyggande sätt och i överensstämmelse med sin Faders verk. Jehova förstör inte illvilligt eller skadelystet sin egen goda skapelse. Han är icke en oordningens, utan en fridens, Gud. (1 Kor. 14:33, NW) Varför skulle människan handla på ett ödeläggande och fördärvligt vis? Varför vålla oordning? Varför införa onda, menliga faktorer i det som hennes Fader frambragt så fullkomligt? Dylika olycksbringande ting blev följden av att människan underlät att bevara sin sundhet, helighet, ostrafflighet — av hennes underlåtenhet att rätta sig efter anvisningarna från hennes fullkomlige laggivare, hela jordens domare. — 1 Mos. 18:25.

 5. Vilken kurs följer kloka människor nu, och med vilket resultat? .

⁵ Jehova själv är ett exempel för oss i fråga om fullkomlig sundhet, felfrihet, eller ostrafflighet. Han håller alltid sitt ord och är alltid att lita på. Vid Sinai berg undervisade hans profet Mose Israels barn med dessa ord: ”Så skall du nu veta, att HERREN [Jehova], din Gud, är den rätte Guden, den trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill tusende led, när man älskar honom och håller hans bud.” (5 Mos. 7:9) För oss som lever på jorden nu i denna tid uppenbarar han alltjämt sin kärlek och trofasthet på otaliga sätt. ”Jehova är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina gärningar.” (Ps. 145:17, Åk) I andra riktiga ord skrev profeten David om Guds pålitlighet: ”Vad Gud angår, så är hans väg fullkomlig. Jehovas ord är prövat; han är en sköld för alla dem som taga sin tillflykt till honom. Ty vem är Gud utom Jehova? Och vem är en klippa förutom vår Gud, den Gud som omgjordar mig med styrka och gör min väg fullkomlig?” (Ps. 18:31—33, AS) Det är därför bara vad visheten och klokheten bjuder, att människor skall rätta sig efter Guds föreskrifter, ty hans ord är pålitligt och trovärdigt, och alla hans bud är sanna och givna i trofasthet. Om man håller dem, hjälper det en att bevara ostraffligheten och att därför dömas värdig livets belöning.

Vad är ostrafflighet?

 6, 7. a) Vad är ostrafflighet eller integritet? b) Nämn några belysande bilder av det storslagna i denna egenskap.

⁶ ”Ostrafflighet” (eng. ”integrity”, som är av samma ursprung som det svenska lånordet ”integritet” men används i vidare bemärkelse) återger det hebreiska ordet tom (uttalas med lång vokal) och dess femininform tummah’, vilka båda förekommer i de hebreiska skrifterna. Deras betydelse är, såsom professor James Strong (1890) anger den, ”fullständighet, (moralisk) oskuld” och, enligt professor Robert Young (1879), ”fullkomlighet, ostrafflighet (eng. integrity), enkelhet eller odelbarhet”. Dessa meningsfulla definitioner erinrar oss om Jesu ord till farisen som var bevandrad i lagen: ” ’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ ” (Matt. 22:37—39, NW) Till den rike unge mannen sade Jesus också: ”Om du vill vara fullständig, så sälj dina tillhörigheter och giv åt de fattiga — och du skall få en skatt i himmelen — och kom, bliv min efterföljare.” (Matt. 19: 21, NW) I dessa Jesu uttalanden får vi en förnimmelse av hur djup den innebörd är som vi bör lägga i vårt ord ”integritet” eller ”ostrafflighet” (båda orden behövs egentligen här för att fullt täcka de angivna synonymerna) — som i allmänhet definieras såsom det tillståndet eller den beskaffenheten att vara fullständig, odelad eller obruten; moralisk sundhet; oförvitlighet i egenskaper; hederlighet. Fastän ordet ”integrity” inte förekommer i den engelska auktoriserade översättningen av de kristna grekiska skrifterna (och inte heller ordet ”ostrafflighet” i motsvarande del av 1917 års svenska översättning, i varje fall så långt Bensows konkordans utvisar), så visar dock de här förut gjorda citaten att själva tanken i ordet ingalunda saknas, och ordet (integrity) självt förekommer verkligen i Titus 2:7 i den katolska Douayöversättningen och Katolska brödraskapets översättning samt i Reviderade standardöversättningen, alla på engelska, medan det i Nya Världens översättning på engelska återges med ”uncorruptness”, dvs. ett ofördärvat skick eller tillstånd. (I Titus 2:8 förekommer i 1917 adjektivet ostrafflig, som emellertid går tillbaka på ett helt annat ord i grundtexten.) Vilken stor betydelse begreppet ostrafflighet har för det konungsliga prästerskapet framstår klart för oss, när vi läser om den bröstsköld som Israels överstepräst bar på sitt hjärta. I den fanns urim’ och tummim’. Ordet tummim’ är pluralformen av tom. Uttrycket ”urim och tummim” anses betyda ”ljus och fullkomligheter”, och detta låter förstå att prästerskapet måste vara ljusbärare, som bevarar ostraffligheten. 2 Mos. 28:30, NW, fotnot.

⁷ Vilken skön egenskap är inte ostraffligheten! Hos Jehova är den jämförbar med ett stort berg, orubbligt, pålitligt, oföränderligt. Hos de människor som i gångna tider bevarat ostraffligheten kan den liknas vid en stor fast sten på en klippig strand. Mot den kan ett vredgat hav slunga sina vågor, brottsjöar och yrande skum kan ibland skölja över den helt och hållet, smuts och fradga kan omge den, men ändå står den där — ofördärvad, orubbad, fast rotad på sin egen säkra plats. De som äger ostrafflighet är lika nyttiga kärl, som pryder det rika bordet i ett förnämt hus. I en sådan omgivning kan en enkel tillbringare med vatten tjäna ett gott ändamål, när den är hel eller oskadd, men om den läcker, är den oduglig liksom en människa med anfrätt ostrafflighet. Följaktligen gav Paulus denna förmaning: ”Nu finnes det i ett stort hus kärl icke endast av guld och silver, utan också av trä och lera, och några för ett hedersamt ändamål, men andra för ett ändamål som saknar heder. Om därför någon håller sig fjärran från dessa senare, kommer han att vara ett kärl för ett hedersamt ändamål, helgat, nyttigt för sin ägare, berett till allt gott verk.” — 2 Tim. 2:20, 21, NW.

 8, 9. a) Hur har Jehovas rättfärdiga dom vunnit seger över Satans mångtusenåriga utmaning? b) Vilka storslagna dygder hos Jehova har vi gagn av att efterlikna för att vinna hans godkännande?

⁸ Att våra första mänskliga föräldrar vänt sig bort från rättfärdigheten och att de således förlorat sin ostrafflighet erbjöd en grund för anklagelsen som frambars av den otrogne ande som blev Satan, nämligen att alla Jehovas tillbedjare tjänade Jehova endast för den lön eller de mutor som han gav dem och att alla, när de bleve satta på prov, skulle vända sig emot Jehova. Denne rebell kom inför himmelens heliga änglar med det skrytsamma påståendet, att till och med Job, som bevarade sin ostrafflighet, skulle mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot Gud eller säga Gud farväl (Åk), om han bleve satt på prov. (Job 1:8—11) Alltsedan har Satan varit den som anklagat Kristi bröder och alla andra sanna tillbedjare av Jehova. Sedan den sanne Guden tagit initiativet, i det han uppfordrade Satan att komma med sin utmaning och antog den, har han givit Satan riklig tid att bevisa sitt påstående, eftersom han vet att just genom denna fråga om ostraffligheten kan alla skapelsers trohet eller otrohet avgöras. Genom detta prov kan de lojala skapelserna avskiljas från de laglösa och Satans ondska bli klart uppenbarad. I forna tider blev stridsfrågan skarpt och klart markerad. Med ådagaläggande av sin kärlek och barmhärtighet och till stor kostnad för sig själv beslöt Jehova att rädda några bland Adams av syndens förbannelse drabbade efterkommande, dem som insåg den stridsfråga det gällde och valde att hålla sin ostrafflighet vid makt. (Upp. 1:4—6) Dessa, som inte tjänar Gud för självisk vinnings skull, utan av kärlek, förfäktar hans ståndpunkt i stridsfrågan. (Ords. 27:11) På grund av den nåderika anordning, vari Jehovas oförtjänta godhet kommer till uttryck, fäller han slutligen den domen över dessa som bevarar sin ostrafflighet, att de kan bli godkända av honom.

⁹ Att upprorsmakaren drog Jehovas suveränitet i tvivelsmål och att människan underlät att bevara sin ostrafflighet bragte inte Skaparen ur fattningen på något sätt eller vållade honom den ringaste oro. I sig själv hade han all den behövliga makten för att kunna behärska vilken situation som helst. Snabbt kunde han kalla sin himmelska organisation, sin kvinna eller hustru, till sitt bistånd, och detta gjorde han också. Han beslöt att en medlem av denna organisation skulle bli den säd eller det redskap som först skulle få lov att stingas i hälen av Satan och sedan i sin tur skulle krossa ormens huvud. (1 Mos. 3:15) Han beslöt att bland människorna utvälja 144.000, som bevarade sin ostrafflighet och som genom att följa denna säds, Kristi, föredöme skulle ådagalägga sin lämplighet att dömas värdiga att få leva och regera med Kristus såsom hans brud, Lammets hustru. (Upp. 14:1—4) Dessa utgör regeringsorganisationen, den nya världens nya himlar, som skall göra Satans verk om intet och återställa friden på jorden åt människor av en god vilja. (Upp. 21:1—3) Verket att utvälja, pröva och slutgiltigt döma dessa, som bevarar sin ostrafflighet, har krävt en lång tidsperiod, en period under vilken de rättfärdiga och de ogudaktiga har levat sida vid sida, varvid dessa senare gång på gång har smädat Jehovas namn i ord och gärning. Å Guds sida har detta krävt stort tålamod och mycken långmodighet, det krävde att han avhöll sig från att omedelbart förgöra de ogudaktiga. Det har också krävt tålamod hos Jehovas vittnen, dessa som bevarar sin ostrafflighet och hatar det onda; de har förblivit ståndaktiga, orubbliga i sin hängivenhet för Gud, i det att de ”alltid hava fullt upp att göra i Herrens verk”. (1 Kor. 15:57, 58, NW) Job uttryckte denna inställning på ett träffande sätt: ”Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.” (Job 27:5) Vill du få den domen av Jehova, att du är en av dessa som i den nuvarande tiden bevarar sin sundhet, sin ostrafflighet?

10. Varför är nu den människas förpliktelse, som är överlämnad åt Jehova, av största vikt?

¹⁰ Utan ostrafflighet är det omöjligt att vinna Guds godkännande dom. Men, kan du fråga, hur kan jag bli ett Jehovas vittne, som bevarar ostraffligheten? Genom att du ångrar ditt forna orätta handlingssätt, genom att du utövar tro på Kristi lösenoffer och genom att du därpå överlämnar dig åt Jehova för att uteslutande och i evighet tjäna honom. Det betyder att du förnekar dig själv, skjuter det som du personligen skulle finna behag i eller föredra åt sidan och i stället accepterar det som behagar Gud — i det att du beständigt följer Kristus i att göra Guds vilja, sådan den finns uppenbarad i hans skrivna ord. Detta är att vandra i överensstämmelse med den nya världen, vilket är en mycket god och lycklig väg, en väg som är helt motsatt denna gamla fördärvade tingens ordning. Många har genom att gå den vägen fått erfara befrielse från Satans makt genom Guds ande och organisation i prov, under vilka kött och blod ensamma skulle ha kommit till korta. När någon har överlämnat sig och givit Gud detta löfte om att tjäna honom, måste han hålla det, ty Gud har icke behag till dårar, som bryter sitt förbund. ”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.” (Pred. 5:3, 4) Häpnar du över detta? Är du böjd för att fråga: ”Vem kan då bliva frälst?” På en sådan fråga svarade Jesus: ”För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” (Matt. 19:26) Aldrig får vi låta de krav som denna förpliktelse ställer på oss förblekna för vårt sinne. Vilket verksamhetsområde vi än ger oss in på, vilka åligganden vi än tar på oss, vilka begär och önskningar vi än söker tillfredsställa måste vi ta Jehovas rättmätiga krav, ja, hans förstahandskrav, på vår odelade hängivenhet med i räkningen. Följaktligen måste hans förstahandskrav på oss begränsa eller upphäva andra företag. Att bevara vår ostrafflighet i hans ögon, enligt de principer som bestämmer hans dom över oss såsom sådana som är honom odelat hängivna, måste vara vår främsta och första strävan i livet.

11. Vad anger det förhållandet, att Jehova godkände Kristus Jesus sedan denne blivit satt på prov, med avseende på Jesu efterföljare?

¹¹ För att leda oss på sin rätta och glädjefyllda väg, för sitt eget namns skull, ger oss Jehova i kärlek denna förmaning: ”Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.” (Ords. 27:11) Bevis för att Satans anklagelse är falsk och att han är en lögnare kan åstadkommas endast genom att var och en av oss bevarar ostraffligheten i sitt levnadslopp. Först då kan Jehova döma oss värdiga hans godkännande. Vill du med glädje erbjuda dig som bevis, genom att förbli sann och trogen mot Gud? Vårt föredöme, Kristus Jesus, gjorde så. Han älskade rättfärdighet; han hatade missgärning eller laglöshet; därför smorde Gud honom med glädjens olja mer än hans medbröder. (Ps. 45:8) Du kan också röna glädje genom att vinna Guds godkännande dom nu på grund av att du bevarar ostraffligheten. Utan hans godkännande finns det ingen glädje. Underlåtenhet att bevara ostraffligheten medför förvisso ingen glädje, ”utan allenast en förskräcklig väntan på dom”. (Hebr. 10:27) För den glädje som var Jesus förelagd uthärdade han tortyrpålen, föraktade skammen och har satt sig på Guds trons högra sida. (Hebr. 12:2, NW) Han gladde Faderns hjärta; Fadern gladde också Jesu hjärta. Alltifrån den tid då han överlämnade sig, då när himlarna öppnades för honom och Guds ande for ned över honom likt en duva, gladdes han genom de uppmuntrande orden: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:17, NW) Kort därefter, när djävulen försökte fresta Jesus till att utföra bara en enda handling av tillbedjan inför honom, måste Jesu svar: ”Gå bort, Satan! Ty det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst’ ”, ha glatt Jehovas hjärta i synnerlig grad. (Matt. 4:10, NW) Under hela sin tjänst kunde Jesus säga till sin Fader: ”Mig uppehåller du för min ostrafflighets skull och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen.” — Ps. 41:13.

Dömda värdiga att få liv

12, 13. a) Hur ådagalade Jehovas vittnen före Kristus att de var värdiga att få liv? b) Kring vilken stridsfråga rörde sig det prov som Abel sattes på, och hur avgjordes frågan i hans fall?

¹² Från en mycket tidig tidpunkt i människosläktets historia har det levat människor som har gjort sig förtjänta av Jehovas godkännande, därför att de bevarat sin ostrafflighet. Det prov de blivit satta på har inte gått ut på att avgöra, om de åt Gud överlämnade människorna varit fullkomliga i ord eller gärning eller personlighet eller om de inte varit det. Detta prov avser att utröna, om de är fullständigt och orubbligt hängivna Jehova och hans teokratiska herradöme eller inte. Trogna män och kvinnor, som är omnämnda i Hebréerna 11, bevarade sin ostrafflighet, när de sattes på prov, fastän många av dem fick lida förfärliga straff. Världen var dem icke värdig. Genom sitt liv gav de oss belysande exempel på vad ostrafflighet är.

¹³ För omkring 6.000 år sedan gick den förste av dessa, Abel, framgångsrikt igenom provet och tillvann sig Guds godkännande dom. I den kortfattade redogörelse för Abels liv, som finns upptecknad, ser vi att det var den rena tillbedjan som det där rörde sig om. Både Kain och Abel frambar offer åt Gud, men då deras offer var olika, kan vi rimligen sluta oss till att de båda bröderna var av olika mening angående det rätta sättet att tillbedja. Gud avgjorde tvisten genom att godtaga Abels offer och förkasta Kains. Ingenting som blott och bart är formväsen, en läpparnas tjänst — ja, ingenting utom sann tro — är någonsin godtagbart för Gud, och allt sådant hindrar en från att inse hans rättfärdiga fordringar. Det är endast därigenom att man erkänner att synden måste försonas genom ett offrat liv och hyser tillbörlig tro på detta offrade liv som man nu kan nalkas Gud. (Hebr. 9:19—22) Abel, som inte hade gjort sig skyldig till något orätt, bevarade sin ostrafflighet genom rätt tillbedjan, medan däremot hans bror genom falsk religion blev mördare. Satan beslöt att på Abel statuera ett exempel för andra, för att visa dem vad de hade att vänta, om de vägrade att vara honom underdåniga. Jehova godkände Abel på grund av hans rena tillbedjan, och det var för detta Abel fick lida döden för sin uppretade broders hand. ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett offer av större värde än Kain, och genom denna tro fick han vittnesbörd buret åt sig, att han var rättfärdig, i det att Gud bar vittnesbörd beträffande hans gåvor; och genom den talar han ännu, fastän han dog.” (Hebr. 11:4, NW) Därför att de forntida djuroffren, sådana som Abels, endast var förebilder av bättre och större ting som nu har kommit, kräver Gud inte några djuroffer i denna tid. I stället behagar det honom väl att ta emot ”offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”. — Hebr. 13:15, NW.

14, 15. a) Vilket föredömligt uppförande utmärkte Enoks levnadslopp, varigenom han bevisade sin ostrafflighet? b) Hur förhöll det sig med Noa?

¹⁴ Också Enok, ”den sjunde i släktlinjen från Adam”, frambar oförskräckt denna godkända offentliga kungörelse. Han vägrade att låta skrämma sig från sitt ostraffliga lopp, trots det att den falska tillbedjan bredde ut sig på hans tid. När det berättas att Enok ”vandrade med” den sanne Guden, Jehova, är detta det första nedskrivna exemplet på ett sådant troget handlingssätt. Om Jehovas dom, som skulle komma över alla de ogudaktiga, profeterade Enok: ”Se, Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom på alla och för att överbevisa alla de ogudaktiga i fråga om alla deras ogudaktiga handlingar, som de begingo på ett ogudaktigt sätt, och i fråga om alla de upprörande ting, som ogudaktiga syndare talade mot honom.” (Jud. v. 14, 15, NW) På detta sätt framhävs kravet på att Jehovas varnande underrättelse om kommande dom skall kungöras. Emedan de onda vägrar att ta den till hjärtat, kommer de att bli tillintetgjorda. Nu kan vi alldeles som Enok vandra med Jehova genom att lita på honom, ta emot hans råd, medverka till att utföra hans syften och med glädje ta del i att hävda och upphöja hans heliga namn.

¹⁵ ”Noa vandrade med Guden” liksom Enok. Om honom är det skrivet: ”Noa var en rättfärdig man. Han bevisade sig klanderfri bland sina samtida.” (1 Mos. 6:9, NW) Noa vandrade med Jehova i verkställandet av Jehovas uppsåt, i det att han tjänade som hans vittne, hans lojale vän och följeslagare. Allteftersom tiden gick, blev demarkationslinjen mellan falska och sanna tillbedjare tydligare. I Noas levnadslopp var det förhållandet framträdande, att han i många år före floden var en rättfärdighetens predikare. (2 Petr. 2:5, NW) Mitt ibland ett släkte av bespottare lade han sin tro i dagen genom sitt stora arbete att bygga arken såsom Jehova föreskrev. Genom den sörjde Gud för Noas och hans familjs frälsning. Omedelbart efter floden upprättade Noa den sanna tillbedjan. (1 Mos. 8:15—20) Det är möjligt att Noa ofta uttryckte sina tankar i liknande ord som dem vi finner i Psalm 26:11 (AV): ”Men vad mig angår, vill jag vandra i min ostrafflighet; förlossa mig och var barmhärtig mot mig.” Jehova tillkännagav som sin dom att Noa var värd barmhärtighet, genom att bevara honom genom floden, när de ogudaktiga blev förgjorda.

16, 17. a) På vad grundade sig Jehovas dom, vad Abraham beträffar? b) Hur illustrerar Saras levnadslopp ytterligare det stora värdet av att bevara ostraffligheten?

¹⁶ Låt oss därnäst på nytt betrakta Jehovas godkännande dom över Abraham. ”Genom tron så gott som offrade Abraham Isak, när han blev satt på prov; och den man som med glädje hade mottagit löftena försökte offra sin enfödde son.” (Hebr. 11:17, NW) Abraham vacklade aldrig i sin lydnad. I lydnad lämnade han sitt eget land och strövade omkring i ett främmande land. I lydnad försökte han beredvilligt offra sin egen son, genom vilken alla Guds löften skulle uppfyllas. I lydnad undervisade han sitt husfolk i sann tillbedjan.

¹⁷ Abrahams hustru Sara fick också av Jehova den domen att hon hade utövat en tro som ägde segrande kraft. Därför finns också hon omtalad bland dem som utgör den stora ”sky av vittnen som omgiver oss”. (Hebr. 12:1, NW) Satan försökte få henne besudlad, så att hon skulle bli olämplig till att frambringa en utlovad säd. Därför att hon betraktade Jehova som trofast, vilken hade givit löftet, bevarade hon sin ostrafflighet genom att iakttaga det rätta teokratiska förhållandet till sin äkta man, och tillika med honom segrade hon och blev arvinge till förmånen att få ett liv utan ände.

18. Vilka lärdomar kan vi hämta av Jobs tålamod?

¹⁸ Bäst känd för oss såsom en man som Jehova gav sin godkännande dom är Job från landet Us, han vars namn betyder ”hatad, plågad, förföljd”. Fastän Job inte efter köttet tillhörde den utlovade sädens direkta släktlinje, fruktade han likväl Gud och skydde det onda. Satan tänkte förmodligen: ”Om jag vänder Jobs hustru emot honom, kommer han att ge upp alldeles som Adam gjorde, och så blir Jehova tvungen att fördöma Job liksom han fördömde Adam.” Men nej, Job var annorlunda. När Satan med Jehovas medgivande berövade Job alla hans rika jordiska tillhörigheter, till och med hans älskande barn, och förorsakade honom stort kroppsligt lidande och svår sinnesvånda och vållade att hans hustru förebrådde honom och hans tre vänner plågade honom, höll Job likväl fast vid sin ostrafflighet. Oförskräckt slungade han den falska anklagelsen tillbaka i Satans ansikte och bevisade Satan vara en lögnare. Job bevarade troheten mot vad han trodde vara rätt, till trots för de inflytanden som utifrån riktades mot honom. Han vidhöll att han var oskyldig till någon uppsåtlig orätt och höll alltjämt fast vid sin tro på och hängivenhet för sin Skapare, Jehova. Jehova belönade Job med återställd hälsa, med dubbelt så stor rikedom, en lika stor familj och högaktning från deras sida som förut hade kritiserat och förföljt honom och som Jehova nu krävde skulle komma till Job, för att denne skulle bedja Jehova om förlåtelse för dem. Vilket exempel på uthärdande! Det var inte underligt att Jakob skrev: ”Se, vi kalla dem lyckliga som hava uthärdat.” (Jak. 5:11, NW) I motsats till Job hade Adam fått allting sig givet och inte blivit berövad någonting, när Jehova satte Adam på ostrafflighetsprovet, vilket denne inte bestod.

19. Hur visades trohet utan någon kompromiss i Mose liv?

¹⁹ För detta vårt studium är det slutligen av vikt att vi ägnar noggrann uppmärksamhet åt den dom som Jehova fällde beträffande Mose. Satan resonerar som så, att varje människa kan köpas. Men Mose kunde inte köpas för all Egyptens rikedom. När han hade blivit fullvuxen, vägrade han att kallas son till Faraos dotter, i det han valde att bli illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning. ”Genom tron lämnade han Egypten, men fruktade icke konungens raseri, ty han förblev ståndaktig, som om han såg den som är osynlig.” (Hebr. 11:24—27, NW) Att Mose visade trohet i tjänsten, i att riskera själva livet inför Farao och i att leda ett hårdnackat, trolöst folk i fyrtio år under många irriterande erfarenheter, det tillvann honom Jehovas godkännande, som vi läser i dessa ord: ”Min tjänare Mose ... är betrodd med hela mitt hus. Varför fruktade ni då icke att tala mot min tjänare, mot Mose?” ”Den som har byggt allting är Gud. Och Mose var såsom tjänare trogen i hela hans hus, som ett vittnesbörd om de ting som efteråt skulle komma att kungöras.” (4 Mos. 12:7, 8; Hebr. 3:4, 5; NW) Också i vår tid är trohet i tjänsten utan någon kompromiss bland de element som ingår i den odelade hängivenhet, som Jehova, hela jordens domare, med rätta kräver av var och en av sina åt honom överlämnade tjänare.

20. Vilka sju önskvärda egenskaper ådagalades i fullkomlig måtto hos en enda person, och vem var det?

²⁰ Om vi nu räknar ihop alla dessa önskvärda egenskaper, nämligen att man utövar ren tillbedjan, vandrar med den sanne Guden, tjänar såsom ett av Jehovas vittnen, lyder hans föreskrifter, utövar den tro som har segrande kraft, visar uthärdande under betryck och bevarar trohet utan någon kompromiss, håller vi med rätta före att de allesammans blivit i fullkomlig måtto ådagalagda hos en enda person, Kristus Jesus.: Han har ingen jämlike bland Jehovas skapade varelser. Att Jesus skulle anskaffa lösenoffret för lydiga människor var inte något som i sig självt krävde att han skulle lida smälek och förföljelse och slutligen lämna detta livet i vanära likt en dödsdömd brottsling, upprorsmakare och hädare. Denna del av drycken i kalken skänkte Fadern i åt honom, för att till det yttersta pröva ostraffligheten hos denne Guds Son och för att bevisa att djävulen var en lögnare i sin anklagelse mot Guds Son och för att visa att Jesus orubbligt understödde sin Faders universella suveränitet.

21. Hur och varför gick Kristi Jesu första efterföljare igenom ostrafflighetsprovet?

²¹ Kristi Jesu trogna apostlar och andra av de första kristna följde i hans fotspår. För Jehova bevisade också de sig pålitliga. De blev utsatta för smädelser, bedrövelser, inspärrning i fängelse och plundring, men de glömde inte att de hade en förblivande besittning i Jehovas nya värld. Ståndaktighet i att bevara ostraffligheten kommer inom kort att få sin belöning för alla som nu befinner sig i den nya världens samhälle.

Dömda värda att dö

22. Vilka varnande exempel ger oss trolösheten hos Jehovas förnämste fiende och de andar som är förbundna med honom?

²² Ingen individ med insikt och förstånd önskar bryta sitt band av vänskap med sin Skapare. Men några har gjort det med ödesdigra följder för sig själva. Himmelens förnämste rebell och hans långa förrädarbana är särskilt framträdande. Han övergav den ärofulla ställning, som anvisats honom och vari han skulle lovprisa den Högste, och valde i stället att smäda Jehova och att leda människan till uppror och tillintetgörelse. I den roll som denne förnämste rebell valde att spela finns det ingen kärlek, glädje eller frid. Han strävade efter att upphöja sig över sina medbröder men kommer inom kort att förpassas ned i avgrunden — total, dödsliknande overksamhet i tusen år — ”längst ned i gropen”. (Jes. 14:15, AS; Upp. 20:1—3, NW) I hans förrädiska spår följde det första människoparet. Evas trolösa handlingar, följda av den handling som Adam uppsåtligt begick, medförde för dem båda missräkning, lidande och död och drog ve och elände över deras avkomlingar. De som bryter sin ostrafflighet kan köpas, och det kan ske till ett så lågt pris som en smula tillfredsställelse för deras eget jag. När vi tänker på dagarna före floden, finner vi att några av Jehovas heliga änglar materialiserade sig i mänsklig gestalt, därför att de åtrådde sexuellt umgänge med mänskligt kött, i strid med Guds lag. Detta var Satans mästerdrag. Nu skulle han låta ”Guds söner” frambringa övermänniskor. Dessa materialiserade änglar gifte sig med människors döttrar, och dessa födde barn åt dem som kallades för nefilim eller jättar. Dessa avkomlingar, som var bastarder, gjorde mycket för att uppfylla jorden med våld på Noas tid. Den dåvarande generationen underlät att bevara sin ostrafflighet. Jehovas fällande dom blev uttalad över den. Satan såg då sin storartade plan gäckas, när himmelens dammluckor öppnades och hans civilisation på jorden utplånades.

23, 24. Vilka ytterligare exempel på bruten ostrafflighet framstår i skarp motsats till andras exempel, som bevarat sin ostrafflighet?

²³ Nära 1.300 år längre fram i tiden stod Saul, Kis’ son, inför möjligheten att få många privilegier, när Gud utsåg honom till att härska såsom Israels förste konung. Vid den tidpunkten betraktade Saul sig som alldeles ovärdig, ty han sade att han var från den minsta stammen och hans släkt var den minsta bland alla släkter i Benjamin. Han borde ha kommit ihåg vad gudsmannen hade sagt till Elis otrogna hus: ”Dem, som ära mig, vill jag ock ära, och de, som förakta mig, skola ringa aktas.” (1 Sam. 2:30, Åk) Men kung Saul lydde inte föreskrifter som han fick och underlät att bevara ostraffligheten, i det han i stället vände sig till demonism. Han förlorade sitt rike och sitt liv. En av Jesu ursprungliga tolv apostlar hade övergivit allt för att följa Mästaren. Men fastän Judas Iskariot hade många privilegier, lät han Satan komma in i sitt hjärta, gav vika för det onda och blev förrädare. Därför att han underlät att bevara sin ostrafflighet, förlorade han sin glädje och tog själv sitt liv.

²⁴ ”De rättsinnigas redlighet leder dem, men bedragares falskhet störtar dem.” (Ords. 11:3, Åk) I betraktande av detta bör vi överväga den frågan: Är det mödan värt att försöka få den domen av Jehova, att man har bevarat sin ostrafflighet? Alla som har brutit sin ostrafflighet har fått ett sorgligt slut. Du skulle inte vilja få den domen uttalad över dig, att du hade följt i deras spår, eller hur? Ställ då som kontraster upp för dig de förut omnämnda exemplen på sådana, som har bevarat sin ostrafflighet, på den ena sidan och på den andra dessa som har brutit den. Abel, som dog för den rena tillbedjans sak, kommer att få uppstå, men Satan, som gav upphov åt den falska tillbedjan, kommer att förgöras. Enok vandrade med Gud genom tron, men Adam, som hörde Guds röst, övergav Jehovas väg. Abraham var lydig under ett svårt prov, men kung Saul var olydig till och med i en ringa sak. Sara utövade en segrande tro, men Eva ådagalade ingen tro alls. Job höll fast vid sin ostrafflighet trots förlusten av allting, men Judas kastade bort sin ostrafflighet för självisk vinning. Mose förkastade Egyptens lustar och tjänade under påfrestningar, men de upproriska ”Guds söner” gav efter för onaturliga begär och övergav den uppgift som tilldelats dem i himmelen. Må ingen av oss bli klandervärd i Jehovas ögon, såsom en som bryter sin ostrafflighet, och ådraga sig det dödsstraff han tillfogar förbundsbrytare. Må vi i stället hålla tjänstens härliga skatt dyr och kär och alltid komma ihåg att Jehova dömer, såsom David sade, ”enligt min rättfärdighet och enligt min ostrafflighet, som är i mig”. — Ps. 7:9, AS.