Säkerhet under ”kriget på Guds den allsmäktiges, stora dag”
I denna tid, då avrustningskonferenser och till och med toppmöten av statscheferna hör till ordningen för dagen och har till syfte att uppskjuta eller förebygga krig, som man fruktar att ingen skulle överleva, offentliggörs denna artikel för att peka på det himmelska råd, som världens ledare förbiser men som leder till verklig säkerhet. Ni gör klokt i att läsa och studera detta budskap, som har blivit framfört inför åhörarskarorna vid stora offentliga möten under en serie sammankomster i stora städer runt hela jorden. Må detta aktuella budskap hjälpa Er att finna den säkerhet som vi så väl behöver, önskar Utgivarna.
1. Varför är ”kriget på Guds ... stora dag” en absolut nödvändighet, och varför behöver människor av en god vilja inte känna sig illa till mods vid utsikten till detta krig?
DET blir en ”stor dag” — dagen för det krig som gör slut på alla krig. De som osjälviskt älskar fred och broderskap har blickat framåt mot den dagen, som skall medföra en värld av förblivande fred bland människor av en god vilja. Kriget på den stora dagen är en absolut nödvändighet. Endast genom det kommer alla krigslystna och krigsprovocerande, störande element i hela det mänskliga samhället att bli bortsopade för alltid. Fastän till och med ett nytt världskrig skulle vara förskräckligt, behöver människor av en god vilja inte bäva vid tanken att det måste komma ännu ett krig av universella proportioner. De behöver inte känna sig illa till mods över att det måste vara genom ett sådant krig som alla krig, små såväl som stora, bringas att upphöra för all framtid. Åt människor av en god vilja kommer säkerhet att beskäras i rikt mått, så att de kan överleva ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”.
2. Varför kommer det att bli ett annat slags krig än ett tredje världskrig, vad möjligheten att överleva angår?
2 Eftersom det skall beredas säkerhet åt några, så att de får överleva, måste det vara ett krig av annat slag. När människor nu talar om ett tredje världskrig, ser de ingen möjlighet för någon att överleva, ty de vet vad en sådan sammandrabbning i denna kärnkraftens och rymdprojektilernas tidsålder skulle innebära. Under de tio åren på 1950-talet utvecklade vetenskapsmän och militärer så många nya dödsbringande krigsredskap, att mänskligheten har fullkomnat vad tidningsmannen C. L. Sulzberger kallar ”förmågan av fullständig ödeläggelse, som tidigare tillskrivits endast Gud”.a Mänskligheten besitter redan tillräckligt med förstörelsebringande material för att kunna dräpa sig själv gång på gång, om den hade makten att uppväcka sig själv ur döden och upprepa den fördärvbringande handlingen.
3, 4. a) Vilka andra medel att föra krig sätter våra liv i fara, förutom att vi hotas av rymdprojektiler? b) I vilken utsträckning har man framställt gaser för krigsbruk, och vilken fruktan tilltar?
3 Den dag i dag är hotas vi inte bara med bombardemang av projektiler från de fyra nationer som redan tillhör ”atomklubben”. Vi står också inför faran av förskräcklig förintelse genom gaskrig. I denna tid har giftgaser, sjukdomsbringande gaser och nervgaser uppfunnits — ja, vad man kallar psykokemiska gaser, gaser som påverkar psyket, själen, eller sinnes- och nervkontrollen. Några av dessa gaser kan döda tiotusentals människor på en eller ett par minuter. Somliga gaser kan göra en hel storstads befolkning tokig; andra kan paralysera befolkningar utan att döda dem, för att på så sätt bereda väg för att befria städer som är ockuperade av fientliga härar.
4 Kommunistryssland har sex års försprång framför Amerikas Förenta stater i utvecklandet av en hel arsenal av olika slags gaser. Det bör ha alla de gaser som Förenta staterna nu har och kanske fler. Så säger dr Cecil M. Coggins, som tillhört avdelningen för kemisk krigföring i Förenta staternas armé. Somliga av giftgaserna, meddelade han Kaliforniens läkarsällskap den 23 februari 1960, ”var förskräckligare än atombomber”. Några dagar tidigare, den 5 februari, hade det meddelats att Förenta staterna upphört att framställa nervgas, därför att nationen nu hade ”tillräckligt”. En demokratisk kongressman från staten Colorado har uttryckt sig så här: ”Tillräckligt” betyder tillräckligt mycket ”för att döda varje man, kvinna och barn i världen”. Naturligtvis skulle vem som helst som önskade göra något sådant bli betraktad som tokig. Men det råder stor fruktan i denna tid, ja, fruktan växer, för att ett tredje världskrig, under vilket sådana djävulska massförstöringsmedel skulle släppas ut, kan utlösas av någon galning eller på grund av en blott och bar olyckshändelse eller felberäkning.
5. Endast från vilken källa kan möjligheten för människor att överleva komma, och varför?
5 Det förefaller som om hela mänskligheten inom de avgörande nästa tio åren skulle stå i fara att i vansinne förgöra sig själv genom medel som den själv frambragt. De föreslagna ”skyddsrummen mot atomutfall” och atomåldersstäderna med underjordiska skyddsrum kommer inte att erbjuda någon verklig säkerhet för liv på jorden efter ett kärnvapen- och giftgaskrig i världsvid skala. Det enda medlet som kan göra det möjligt för människan att få överleva kan endast komma från en källa som är högre än människan, från någon som är mäktigare än människan. Och denne måste med all rätt vara Skaparen av både människan och jorden, som människan framlever sitt liv på.
6. Vem beder nationerna till i krigstider, och vem får man likväl inte tillskriva deras seger?
6 Med de gudlösa kommunisterna som möjligt undantag beder alla nationer i krigstid till sina gudar om hjälp att vinna kriget. För kristenhetens del beder nationerna till en och samme gud, som om han vore partisk och nationalistisk och skulle gynna en så kallad kristen nation emot en annan ”kristen” nation. Men ingen nation i kristenheten, som har vunnit någon militär seger, kan påstå sig ha segrat med hjälp av himmelens Gud och förklara att segern vunnits enligt orden i Guds heliga bok, bibeln, i Sakarja 4:6 (NW): ”’Icke genom någon militär styrka, icke heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt.” Men genom att de anropar Gud om hjälp att vinna kriget, bekänner de att Gud är mäktigare än alla nationerna. Krigsbönerna har emellertid blivit obesvarade, och nationer som bedit har lidit nederlag mot sina fiender. Enligt deras tänkesätt måste alltså Gud ha varit emot sådana förlorande nationer.
7. Vilka praktiska frågor bör vi tänka över med hänsyn till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”?
7 Vilken ställning kommer då kristenhetens nationer och hela den övriga världen att inta inför himmelens Gud i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”? Vems krig skall det bli? Skall ”Gud, den Allsmäktige”, verkligen strida i detta krig? Och i så fall mot vilka och varför mot dem? Detta är frågor av praktisk natur och av högst allvarlig betydelse för nationerna att betänka. Ja, det är frågor som vi alla bör tänka över, ty alla närmar vi oss detta krigens krig! Vi är i synnerligen stort behov av upplysning.
8, 9. a) Varför är det — i motsats till vad fallet är med ett tredje världskrig — alldeles visst att ”kriget på Guds ... stora dag” kommer? b) Var omtalas detta krig direkt, och vad kallas det allmänt?
8 ”Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” blir inte ett tredje världskrig med alla nutidens avskyvärda stridsmedel. Vi kan inte säkert veta om det kommer ett tredje världskrig eller ej, men ”kriget på Guds ... stora dag” har blivit förutsagt av en absolut auktoritet, det kommer utan något som helst tvivel. Vi har Guds, den Allsmäktiges, egna varningsord, som försäkrar oss om det. I Guds eget skrivna ord, i dess sista bok, som kallas Uppenbarelseboken eller Apokalypsen, skildrar den inspirerade kristne aposteln Johannes sin profetiska syn på följande sätt:
9 ”Den sjätte [ängeln] göt ut sin skål [med Guds vrede] över den stora floden Eufrat, och dess vatten torkade bort, för att vägen skulle kunna beredas för konungarna från solens uppgång. Och jag såg tre orena inspirerade uttalanden, som sågo ut som grodor, komma ut ur drakens [Satans, djävulens,] mun och ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun. De äro i själva verket uttalanden, som inspirerats av demoner, och utföra tecken, och de gå ut till konungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. ... Och de församlade dem till den plats, som på hebreiska kallas Har-Magedon [Harmageddon].” (Upp. 16:12—16, NW, fotnot) Att slagfältet omtalas här är orsaken till att kriget vanligtvis kallas striden vid Harmageddon, ett uttryck som också politiska, militära och religiösa personligheter i vår tid använder.
10. a) Trots vad känner människor sig mera osäkra? b) Vartill församlas nationerna, och varigenom?
10 Aldrig före vår egen tid har nationernas rustningar varit så omfattande, så förskräckliga, så förödande som nu. Trots de stora rustningarna inom nationerna har vi aldrig känt oss mera osäkra än nu. Aposteln Johannes’ profetiska syn visar att det inte är av Guds, den Allsmäktiges, heliga ande som de på så sätt väpnade nationerna församlas till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, utan av en viss propaganda, lära eller undervisning, ”orena inspirerade uttalanden”, ”uttalanden, som inspirerats av demoner”, demoner som är den allsmäktige Gudens fiender. Detta kan inte betyda något gott för nationerna, endast krig med Gud!
Krigsorsaken
11. Vilka frågor beträffande kriget uppstår, och hur kan vi bli i stånd att avgöra var vi skall ta vår ståndpunkt?
11 Varje krig har någon orsak, en tvistefråga skall avgöras. Vilken är det i fråga om detta krig på den stora dagen? Eftersom det äger rum på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, frågar vi: Gäller det kristenheten mot hedendomen eller Västerns demokratier mot den gudlösa kommunismen? Och varför kan tvisten endast avgöras genom krig? Kommer kriget verkligen att sluta utan seger för någondera parten? Kan kriget betyda olycka för alla och säkerhet för ingen? Svaren på dessa vitala frågor kommer fram när vi tänker på Honom, på vars dag kriget utkämpas. Vem är denne ”Gud, den Allsmäktige”? Vad förehar han, eller vad gäller hans intresse på den dagen? Och måste han tillgripa krig? Om vi lär känna svaren på de frågorna, kan vi avgöra var vi skall ta vår ståndpunkt.
12. För vem gav Gud sig först till känna som den Allsmäktige, och i vilket land skedde det?
12 Uttrycket ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” är hämtat från den sista boken i bibeln. I den allra första boken av denna Heliga skrift ger Gud, den Allsmäktige, sig själv till känna. Han gjorde det för en man som han hade varmt intresse för och som också vi borde intressera oss för, nämligen Abram, en avkomling av Sem, Noas son. Abram föddes 352 år efter den stora floden på Noas tid. Därför att Abram ådagalade orubblig tro på himmelens osedde Gud, kom han att kallas ”Guds vän”. (Jak. 2:23) För mer än tre tusen nio hundra år sedan kallade Gud Abram ut ur staden Ur, som var belägen i närheten av den mesopotamiska dalens nedre ände, och befallde honom att bege sig till ett okänt land, som Gud lovade att ge åt Abrams efterkommande i sinom tid. Abram hörsammade kallelsen, och efter sin fars död gick han över floden Eufrat in i det utlovade landet, där staden Salem var belägen, vilken senare blev Jerusalem. (1 Mos., kap. 12—14) I tjugofyra år vandrade Abram omkring i detta utlovade land. Därpå uppenbarade Gud sig för honom och tillkännagav vem han var.
13. Hur ändrade Gud sin jordiske väns namn, sedan han hade givit sig till känna som den Allsmäktige?
13 I den första boken i bibeln, kapitel sjutton, verserna ett till fem, läser vi att Jehova uppenbarade sig för Abram och sade till honom: ” ’Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var ostrafflig. ... Se, det förbund, som jag å min sida gör med dig, är detta, att du skall bliva en fader till många folk. Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk.’” Detta nya namn, Abraham, betyder ”Fader till många”.
14. Hur bevisade Jehova sig vara Gud, den Allsmäktige, för Abraham vid den tiden?
14 Bevisade sig Jehova vara Gud, den Allsmäktige, för sin vän Abraham? Ja! Hur? Året efter det att Jehova hade uppenbarat sig och givit sig till känna, gav han Abraham en son med hans hustru Sara. Men varför var detta ett bevis på hans allmakt? Därför att Jehova bevisade att han var i stånd att uppfylla sitt underbara löfte till Abraham, oavsett Abrahams och hans hustru Saras ålder. Vid den tiden var Abraham nittionio år gammal och hans hustru Sara åttionio. De var båda så gott som döda vad barnafödande angår, men redan innan deras son, Isak, avlades, ändrade Jehova Abrams namn och kallade honom för något som Abram inte var, nämligen ”Fader till många”, och Jehova ändrade också hans hustrus namn till Sara, som betyder Furstinna. Att deras ende son, Isak, avlades var som om Gud hade upprest Abraham och Sara ur döden och återfört dem till fruktsamhetsåren.
15. Vilken egenskap, som Abraham lade i dagen, orsakade — som Paulus visar i sin kommentar härtill i Romarna 4:16—21 — att detta underverk inträffade?
15 Isaks födelse var alltså ett underverk av Jehova, som är Gud, den Allsmäktige. Det inträffade därför att Abraham hade tro på Gud såsom varande den Allsmäktige, för vilken ingenting är omöjligt. Aposteln Paulus skriver härom till de kristna som har en tro lik Abrahams: ”(Han är allas vår fader, alldeles såsom det är skrivet: ’Jag [Jehova] har förordnat dig till en fader till många nationer.’) Detta var i dens ögon som han hade tro på, ja Guds, hans som gör de döda levande och kallar de ting som icke äro såsom om de vore. Fastän intet hopp fanns, hade han [Abraham] likväl en på hopp grundad tro att han skulle kunna bliva fader till många nationer i enlighet med vad som hade blivit sagt [av Gud]: ’Så skall din säd bliva.’ Och fastän han icke blev svag i tron, betänkte han dock hur hans egen kropp nu redan var såsom död, eftersom han var omkring hundra år gammal, och likaså det döda tillståndet hos Saras moderliv. Men på grund av Guds löfte vacklade han icke i brist på tro, utan blev stark genom sin tro, i det han gav Gud äran och var fullt övertygad om att vad han [Gud] hade lovat var han också i stånd till att göra.” — Rom. 4:16—21, NW.
16. Varför är Jehova Gud lika allsmäktig i dag, och vilket bibliskt vittnesbörd härom har vi?
16 Denne samme Jehova Gud är lika allsmäktig i dag som han var för bara fyra tusen år sedan, på Abrahams tid. Att Guds Heliga skrift, bibeln, i sin helhet nu är nitton hundra år gammal har inte vållat att han dött bort. Han är odödlig och fullt ut vid liv den dag i dag är. Till honom riktade den inspirerade profeten Habackuk dessa märkliga ord: ”Är du icke till sedan långt tillbaka, o Jehova? O, min Gud, min Helige, du dör icke.” (Hab. 1:12, Ro) Sju hundra år efter Habackuk återger aposteln Johannes dessa Guds ord: ”’Jag är Alfa och Omega’, säger Jehovab Gud, ’den som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.’” Johannes återger också vad vissa trogna levande väsen sade: ”Helig, helig, helig är Jehovac Gud, den Allsmäktige, som var och som är och som kommer.” (Upp. 1:8; 4:8; NW) Det är alltså en rätt slutsats att den odödlige ”Jehova Gud, den Allsmäktige”, som skulle komma, är vid liv i dag i sin allmakt och att han är livligt medveten om de internationella händelserna på jorden i dag och att han inom kort skall komma på sin ”stora dag”.
17, 18. a) Vad har Abraham att göra med utrönandet av krigsorsaken? b) Hur angav Jehova detta i sina löften till Abraham?
17 Men vad har Abraham att göra med att vi skulle kunna utröna orsaken till ”kriget på Guds ... stora dag”? Han har att göra med det därför att en regering som härskar över hela jorden är förknippad med den allsmäktige Guden. Då Gud uppenbarade sig för Abram och ändrade hans namn, därför att Gud skulle göra honom till förfader till ”många folk”, sade Gud:
18 ”Jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag komma av dig, och konungar skola utgå från dig. Och jag skall välsigna henne [Sara] och skall också med henne giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.” (1 Mos. 17:6, 16) Denna konungaätt, som skulle komma från Guds vän Abraham, skulle vara av särskild vikt och betydelse för alla släkter och folk på jorden. Hur så? Därför att Gud gav ett annat löfte åt Abraham angående alla andra släkter och folk, och det skall inte slå fel. Det är ingenting omöjligt för Jehova Gud. Abraham lydde Guds kallelse att gå till det utlovade landet, och denna lydnad förpliktade den allsmäktige Guden att hålla detta andra löfte till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna, och alla släkter på jorden skola förvisso välsigna sig förmedelst dig.” När Abraham senare visade sig villig att offra sin son Isak, som han hade fått på mirakulöst vis, sade Jehovas ängel: ”Förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.” — 1 Mos. 12:1—3; 22:15—18; NW.
19. Vad är i betraktande härav stridsfrågan som måste avgöras?
19 För att uppfylla detta obrytbara löfte måste den allsmäktige Guden frambringa en konung som härstammar från Abraham, och förmedelst denne konung skall alla släkter och nationer på jorden kunna välsigna sig. Det är alltså fråga om ett konungadöme till gagn för alla människor som har en god vilja gentemot Gud. Denna stridsfråga angående konungadömet måste avgöras.
Stridsfrågan om Riket
20. a) Varför har kristenheten och judarna i våra dagar inte förmått frambringa välsignelsens rike? b) Men varför har Guds löfte till Abraham likväl inte slagit fel?
20 Inget av rikena i kristenheten har bevisat sig vara välsignelsens utlovade rike. Ingen av konungarna i kristenheten har varit av Abrahams säd, inte ens i andligt avseende. Ingen av dem har verkligen haft Abrahams tro. Kristenheten, som är rustad med kärnvapen och giftgaser, är ingen välsignelse för mänskligheten i våra dagar. Vad judarna angår, så har de ingen konung, varken de som är samlade i Israel eller de som är spridda utöver hela jorden. Judarna ser endast tillbaka till den tid, då de hade en rad konungar som härskade i Jerusalem och som härstammade från kung David och satt på tronen till dess Jerusalem blev förstört för första gången år 607 före vår tideräkning. Judarna stöder Förenta nationerna, som är en organisation av denna världen. Trots detta har Guds löfte till Abraham, som gavs för tre tusen nio hundra år sedan, inte slagit fel. I våra dagar har Jehova Gud, den Allsmäktige, sin konung och sitt rike, och detta herradöme, som utövas av hans konung, gör han till stridsfrågan i kriget pä sin stora dag.
21. Vilket löfte gav Gud kung David i samband med utförandet av sitt uppsåt om Riket, och varför blev detta inte omintetgjort genom Jerusalems förstöring?
21 För att utföra sitt mäktiga uppsåt satte Jehova Gud David av Juda stam på Jerusalems tron, ty David var en avkomling av Guds vän Abraham. Åt David gav Jehova Gud löftet att upprätta ett evigt rike, enär det från kung David skulle utgå en konungslig släktlinje som inte skulle avbrytas, förrän den Son, som var värdig att bli den evige konungen, skulle komma. Herren Jehova sade till kung David: ”Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” (2 Sam. 7:16) Jerusalem blev visserligen förstört år 607 f. Kr., men därmed utrotades inte kung Davids kungliga ätt, ur vilken konungen som skall välsigna alla jordens nationer skulle komma.
22. Varför meddelas välsignelsens konungs härstamning, och vem var alltså hans jordiska moder och vem hans fader?
22 Hur denne över allt annat betydelsefulle välsignelsens konungs stamtavla såg ut anges för oss av två inspirerade historieskrivare, Matteus och Lukas. För att namnge den konungslige arvtagaren och visa att hans härstamning var den rätta börjar historieskrivaren Matteus sin redogörelse med orden: ”Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.” (Matt. 1:1) Jesus kunde alltså vara Abrahams utlovade säd, som skulle välsigna alla folk. Han härstammade från Abraham genom en jungfru som var född i kung Davids födelsestad, Betlehem, i Juda stams område. Hennes namn var Mirjam eller Maria. Matteus (1:16, NW) kallar henne ”Maria, som var moder till Jesus, som kallas ’Kristus’”. Men Gud, den Allsmäktige, var Jesu Kristi Fader.
23. Vad bevisade Gabriels tillkännagivande för Maria, och vilka kommer alltså att få röna gagn av den konungsliga styrelsen?
23 En ängel vid namn Gabriel blev sänd från himmelen för att ge till känna för Maria att Gud hade utvalt henne till att bli Guds Sons moder. Gabriel sade: ”Hys ingen fruktan, Maria, ty du har funnit ynnest hos Gud; och se, du kommer att bliva havande och föda en son, och du skall giva honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son, och Jehovad Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt vara konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut. ... Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig. Därför skall också det som blir fött kallas heligt, Guds Son. ... För Gud kommer intet som han har tillkännagivit att vara en omöjlighet.” (Luk. 1:26—37, NW) Detta tillkännagivande av Guds ängel Gabriel bevisar att Jesus Kristus skulle bli, vilket han nu också är, den evige arvtagaren till Davids, sin jordiske förfaders, konungsliga tron. Han är den stora höjdpunkten i raden av konungar som skulle utgå från Abraham genom Sara, och genom hans konungsliga styrelse skall alla jordens släkter förskaffa sig evigtvarande välsignelse på en paradisisk jord.
24. Varför har då kristenhetens konungar och dess andra politiska styresmän bevisat sig misslyckade och vållat missräkning, och varför gör de det nödvändigt att stridsfrågan avgörs?
24 Det är därför som katolska och protestantiska konungar och andra politiska härskare i kristenheten har vållat missräkningar och har misslyckats i fråga om att åstadkomma något varaktigt gott och välsignelse åt sina egna folk och åt den övriga mänskligheten. Ingen av dem har varit den härskare som den allsmäktige Guden utvalt, och inte heller har de regerat som ställföreträdare eller jordiska representanter för Kristus, konungen. De har i själva verket kommit honom att framstå i felaktigt ljus inför världen, och de är i verkligheten motståndare till det eviga rike som Gud har givit åt Jesus Kristus. Och det är om detta som striden kommer att röra sig i ”kriget på Guds ... stora dag”.
Motstånd mot välsignelsens rike
25. Från vem härleder sig motståndet mot Guds rike med hans smorde konung, och varför innebär detta ”ve” för de nationer som församlas till Harmageddon?
25 Motståndet mot Guds rike med hans smorde konung på tronen är ingenting nytt. Alltifrån sin begynnelse har hans rike mött motstånd. Detta motstånd har alltid härrört från samma källa och har försiggått enligt samma mönster. Källan till motståndet är högre än människan. Det är Jehova Guds förnämste motståndare. Det är Satan, djävulen, demonernas härskare, ty ordet Satan betyder motståndare, medan beteckningen Djävul visar att Satan också är en baktalare, en illvillig lögnare och följaktligen en bedragare. Jesus Kristus underrättade oss om att Satan, djävulen, är denna världens osynlige furste eller styresman, som varit till förbannelse för människor och nationer. (Joh. 12:31; 14:30; 16:11) Ve därför de nationer som genom den propaganda, som kallas ”uttalanden, som inspirerats av demoner”, blir församlade till Harmageddons slagfält för ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”! De är dömda att lida samma tillintetgörelse som motståndarna till Jehova Guds rike fick lida i forna tider, och de kommer inte att finna någon säkerhet. — Upp. 12:12.
26. Vad sökte de forntida filistéerna och det assyriska världsväldet göra beträffande Guds rike, och med vilket resultat för sig själva?
26 För tre tusen år sedan upprättades med kung David ett förebildligt Guds rike eller konungadöme i miniatyr här på jorden i Mellersta Östern. Kung David och hans son kung Salomo och de övriga efterträdarna ur hans släkt satt på vad bibeln kallade ”Jehovas tron”. (1 Krön. 29:23, NW) Filistéerna i Gasa och andra kuststäder i Filisteen försökte störta Davids rike men blev tillintetgjorda. Den starka militärmakten och världsväldet Assyrien trotsade Jehova Gud och försökte störta Guds rike under Davids ätt. Det misslyckades i att förgöra Jerusalem och kunde inte ens inta det men blev självt störtat av den babyloniske erövraren Nebukadnessar.
27. a) Vilken ohelig handling fick Babylon tillåtelse att utföra, och vilket straff ådrog det sig därmed? b) Vilken varning bör vi ta härav och varför?
27 Till sist blev emellertid Jehova Gud rättfärdigt vred, därför att så många konungar av Davids ätt representerade honom på ett orätt sätt på ”Jehovas tron” i Jerusalem. Han bestämde därför att tronen i den staden skulle omstörtas. (Hes. 21:25—27) I uppfyllelse av detta gudomliga beslut störtade Nebukadnessar, det babyloniska världsväldets kung, Jerusalem år 607 f. Kr. och förde dess konung fången till Babylon, där han fick dö i landsflykt. Sextioåtta år senare, år 539 f. Kr., blev Babylon självt straffat för denna oheliga handling gentemot Jehovas förebildliga rike i Jerusalem, och Babylon självt störtades och upphörde slutligen att existera. Å andra sidan blev Jerusalem återuppbyggt av Jehova Guds tillbedjare, som återvände från Babylon. Men tronen blev inte återställd åt Jerusalem. Varför inte? Därför att Gud hade i tankarna sin Sons, Jesu Kristi, eviga rike, inte på jorden utan i himmelen. Låt oss fördenskull ta varning av den fruktansvärda förstöring som övergick Babylon och de övriga nationer och världsvälden som motstod, angrep och försökte förstöra Jehova Guds rike. Om vi rättar oss efter varningen, betyder det säkerhet för oss.
28. Vem har den lagliga rätten till konungadömet, och detta trots vilket påstående, som kristenhetens konungar gör om sig själva?
28 När Jehova, den allsmäktige Guden, bestämde om Jerusalems ödeläggelse genom Babylon, sade han genom sin profet Hesekiel: ”En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad det angår, skall det förvisso icke tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall giva det åt honom.” (Hes. 21:27, NW) Denne som skulle komma med den lagliga rätten till den eviga tronen i ett Guds rike var Jesus Kristus, enligt vad ängeln Gabriel sade till Maria, en jungfru av Davids kungliga hus. Jesus Kristus är följaktligen den ende som har gudagiven rätt, även om kristenhetens konungar med ett religiöst uttryck påstår sig härska ”med Guds nåde”.
29. Hur blev Jesus ”Kristus”, och varför befrämjade han predikandet om Guds rike?
29 Jesu titel ”Kristus” betyder den Smorde. Vid trettio års ålder blev Jesus, ”den Högstes Son”, smord — inte med olja som utgöts på hans huvud av någon präst, utan med helig ande som utgöts från himmelen av Gud, den Högste. Detta inträffade omedelbart efter Jesu dop, då han sänktes ned i floden Jordans vatten. Genom denna smörjelse med helig ande blev Jesus den utlovade Kristus. (Matt. 3:16, 17; Luk. 3:21—23) Han blev smord till att vara välsignelsens konung i uppfyllelse av Guds löfte till Abraham. Hans smörjelse inbegrep också att han blev ordinerad till att predika de goda nyheterna om Guds rike och utropa hämndens dag från Gud. (Jes. 61:1, 2; Luk. 4:14—22) Fram och tillbaka genom Palestina gick han och predikade under de tre och ett halvt år som följde. Men han samlade också lärjungar omkring sig och undervisade dem och sände ut dem till att predika Guds rike. (Luk. 9:1—6; 10:1—9) Han sökte inte tillvälla sig kejsarnas tron i Rom; han lämnade detta åt djävulen.
30. Hur medverkade Rom i motståndet mot Guds rike, och vad måste det därför avlägga?
30 De som hatade Guds rike motstod predikandet om detta rike och dess förnämste predikare, Jesus Kristus. De gjorde detta till en sak av politisk innebörd. De sade att Jesus gjorde sig själv till konung och talade mot kejsaren i Rom. För att visa sin välvilliga inställning gentemot kejsaren överlämnade de Jesus Kristus åt de romerska myndigheterna i Jerusalem och krävde samtidigt ihärdigt att han skulle dödas på en tortyrpåle. Genom sina representanter samverkade Rom med dem. Följaktligen dog Jesus på pålen med sin titel skriven över sitt huvud, formulerad av den romerske landshövdingen: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” (Joh. 18:28—19:22) Rom gav alltså efter för religiösa påtryckningar och avrättade arvingen till Guds eviga rike. Senare företog sig emellertid Rom av egen fri vilja att överallt i sitt välde förfölja de trogna kristna, som blivit kallade till medarvingar med Jesus Kristus i det himmelska riket. Så visade sig Rom vara emot Guds rike under hans Kristus eller smorde konung. Rom måste fördenskull stå till räkenskap för detta okristliga motstånd mot Riket.
31. Vilken dom återstår ännu för Rom att undergå, trots dess tidigare förödmjukelser?
31 Redan i augusti år 410 blev Rom erövrat och sedan plundrat i sex dagar av Alarik I:s, västgoternas konungs, trupper. Längre fram, i juli 455, stormade Genserik, vandalernas konung, Rom och intog det och överlämnade det åt plundring i två veckor. Men sedan dess har Rom, även om det inte längre är något världsvälde, fogat mycket till sitt antikristliga skuldkonto. Det måste med rätta lida samma öde som Babylon genom fullständig, evigt förblivande förstöring, när domen verkställs i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”.
32. a) Varför blev Guds uppsåt inte förfelat genom att Rom dödade Jesus Kristus? b) Vad måste nu följa med absolut visshet?
32 När Rom lät Jesus Kristus lida en grym, vanärande död för att behaga de religiösa motståndarna till hans utlovade rike, omintetgjorde detta inte hans himmelske Faders, Jehova Guds, uppsåt. Det uppfyllde bara gudagivna profetior och bevisade att Guds ord är sannfärdigt och hans profetiska utsagor osvikliga. Sedan Jesus dött, visade Jehova på tredje dagen på nytt för hela universum att han är Gud, den Allsmäktige, genom att han uppreste Jesus Kristus från de döda och beklädde honom med odödlighet, oförgänglighet och himmelsk härlighet. (1 Kor. 15:3—8, 42—54) Fyrtio dagar senare lät den allsmäktige Guden Herren Jesus fara upp till Guds egen tron i himlarna för att den profetia, som framförts genom kung David, skulle uppfyllas: ”Jehovas utsaga till min Herre är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’” (Ps. 110:1, 2, NW; Apg. 2:32—36; Hebr. 10:12, 13; 1:3, 4)Kuvandet av alla jordiska fiender till Guds rike och hans Kristus måste nu följa som en given sak. Varför? Därför att Gud, den Allsmäktige, själv har beslutat att göra alla Kristi fiender till en pall för hans fötter, så att hans fötter må trampa ned dem i förstöring. Önskar vi få vara i säkerhet vid den tiden? Det borde vi göra!
Behovet av säkerhet
33, 34. a) Vilken är den allt annat överträffande stridsfrågan inför hela mänskligheten i våra dagar, och varför kommer kriget närmare? b) När omstörtades Guds rike med Davids ätt som härskare, och skulle Guds konungadöme försvinna för alltid?
33 Den allt annat överträffande stridsfrågan inför hela mänskligheten i våra dagar är inte total internationell avrustning, utan Jehova Guds rike med hans Kristus som konung. Nu är den kritiska tiden då denna brännande stridsfråga måste avgöras, till rättfärdigande av Rikets suveräne upphovsman, Jehova Gud. ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag” för kriget, som skall avgöra denna stridsfråga om Riket, kommer närmare och närmare, därför att Guds rike nu har blivit återupprättat vad jorden angår.
34 Vi behöver inte vara i tvivel om detta, ty Jehova Gud har för länge sedan angivit tiden för denna epokgörande händelse. När världshistoriens tideräkning jämförs med tidsuppgifterna i bibeln, kommer vi fram till att Guds rike med kung Davids ätt som härskare omstörtades år 607 f. Kr., enligt Guds eget beslut. Det var då den kungliga staden Jerusalem blev i grund raserad av världsväldet Babylon. Men Guds konungadöme beträffande vår jord skulle inte försvinna för alltid. Utövandet därav skulle endast avbrytas till dess han skulle komma, som har den lagliga rätten till det, och då skulle Gud ge det åt honom.
35. a) Hur beräknas slutet på den tid då det skulle vara avbrott i konungadömet? b) Vad var Guds tillkännagivna uppsåt med att avbrottets tid bragtes till avslutning, och varför måste saken nu avgöras genom krig?
35 Under Davids kungliga ätts landsflykt i Babylon uppenbarade Gud för sin profet Daniel där i Babylon att tiden från avbrottet och till dess Guds rike skulle återupprättas skulle vara sju profetiska tider, sju symboliska tider om 360 år vardera, vilket är lika med 2.520 år. Huvudstaden Jerusalems förstöring och ödeläggandet av Juda land var fullbordade när oktober månad inbröt år 607 f. Kr. Följaktligen skulle dessa sju tider av fullständigt hedniskt herravälde över jorden sluta 2.520 år från den tidpunkten, dvs. i oktober år 1914, i vårt eget århundrade. (Dan. 4:13, 20, 22, 29) När Gud lät detta avbrott i utövandet av hans konungadöme upphöra år 1914, hade han ett speciellt syfte med det. Det var, som han tillkännagav för Babylons konung, att världshärskarna måtte få veta ”att den Högste har makt över människors rike och giver det åt vem han vill”. (Dan. 4:22, 29, Åk) Världshärskarna i våra dagar inser ännu inte detta och vägrar att erkänna det. Följaktligen har Guds, den Högstes, makt över människors rike blivit en stridsfråga, och det måste bli ett universellt krig för att det skall fastslås vem det är som styr hela skapelsen.
36. Hur blir Rikets upprättande omvittnat, och innan vad måste detta vittnesbörd om Riket vara avslutat?
36 Det lever alltjämt människor på jorden som är vittnen om att Gud upprättade sitt rike i Kristi händer år 1914. Gud förutsade att han skulle ha sina vittnen på jorden för att avge vittnesbördet om Riket till alla nationer. (Jes. 43:10, 12, 21) Redan år 1877 riktade Jehovas vittnen, både muntligen och i tryck, människors uppmärksamhet på det förhållandet att hedningarnas sju tider skulle utlöpa 1914 och att Guds rike med Kristus som konung då skulle fullt upprättas i himlarna. I sin egen profetia om slutet på den nuvarande världsordningen förutsade Jesus Kristus att sedan Riket blivit upprättat skulle Jehova Gud ha sina vittnen på jorden, som skulle bära vittnesbörd för alla nationer om det upprättade Riket. Aposteln Matteus meddelar att Jesus Kristus profeterade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Detta vittnande om Riket måste alltså äga rum och avslutas före ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. När det inträffar, kommer många att ha funnit den sanna tillflyktsorten, där säkerhet står att finna.
37. a) Hur borde kristenhetens nationer ha handlat vid förkunnandet av de goda nyheterna om Rikets upprättande år 1914? b) Vad är det som ger det obestridliga svaret på frågan huruvida deras böner varit och är uppriktiga?
37 Över de goda nyheterna om upprättandet av Guds rike under Kristus år 1914 borde kristenhetens nationer ha fröjdats. De hade bibeln i hundratals millioner exemplar. De hade hundratusentals präster och predikanter, som regelbundet ledde hundratals millioner kyrkomedlemmar i att bedja Fader vår, sägande: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike.” Menade de verkligen vad de bad? Var det i verkligheten Guds rike eller människors rike de ville ha? Var kristenhetens konungar, som krävde att deras undersåtar skulle erkänna att det var som de påstod, att de styrde ”med Guds nåde”, villiga att erkänna den ende som hade den ”lagliga rätten”, den gudomliga rätten, att härska som konung över hela mänskligheten, nämligen Herren Guds Kristus eller Smorde? Händelserna år 1914 och sedan dess har givit det sanna, obestridliga svaret på den frågan. Kristenhetens nationer har handlat alldeles som bibelns profetior förutsagt. Deras handlingar har avslöjat att deras böner varit skrymtaktiga.
38, 39. a) I vilket tillstånd skulle nationerna befinna sig år 1914 enligt Psalm 2:1, 2? b) Vilka var de första att ”vredgas” år 1914, i uppfyllelse av Uppenbarelseboken 11:15—18, och vad visar att deras inställning inte har ändrat sig sedan dess?
38 Angående deras handlingar frågar den profetiska psalmen: ”Varför larma folkslagen och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar framträda, och furstarna rådslå tillsammans mot Jehová och mot hans smorde [hans Kristus].” — Ps. 2:1, 2, Åk.
39 Som det här hade förutsagts, skulle alla nationer larma i vrede och församlas mot det himmelska riket. Härmed överensstämmer den syn som aposteln Johannes fick av vad som skulle äga rum vid slutet av hedningarnas sju tider år 1914. Johannes säger: ”Starka röster hördes i himmelen, och de sade: ’Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.’ Och de tjugofyra personerna av framskriden ålder, som sutto inför Gud på sina troner, föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud och sade: ’Vi tacka dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, emedan du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna vredgades.’” (Upp. 11:15—18, NW) Inte nationer som kallas ”hedniska”, utan nationer som utgör kristenheten, med sina präster och predikanter, var de första som ”vredgades” år 1914, därhän att de drog ut i ett världskrig för sitt eget världsherraväldes skull. Deras fientliga inställning mot Herren Guds och hans Smordes rike har inte förändrats sedan dess. Ett andra världskrig, som började bland den religiösa kristenhetens nationer, bröt ut 1939. Sedan dess slut år 1945 har mer än åttio nationer under ledning av kristenhetens nationer ”framträtt” eller slutit sig tillsammans i Förenta nationerna — inte för att stödja det himmelska riket under Kristus, som har den lagliga rätten till det, utan för att bibehålla ett världsherravälde som utövas av jordiska människor.
40. Vad har nationerna vägrat att låta sig ledas av, vartill blir de fördenskull församlade och av vad?
40 Satan, djävulen, och hans demoner är också emot Guds rike. Den uppenbarelse, som aposteln Johannes fick skriva ned, visar detta. Nationerna inom och utom kristenheten har alla vägrat att låta sig ledas av de goda nyheterna om Guds upprättade rike, som Jehovas vittnen har predikat sedan första världskriget. De har följaktligen inte blivit förda in i fridsam undergivenhet under Guds rike, utan blir, som Johannes’ syn förutsade, församlade genom ”uttalanden, som inspirerats av demoner” under Satan, demonernas härskare, till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddonkriget. (Upp. 12:1—12; 16:14—16; NW) Vad kommer det att innebära för nationerna? Gud talar om det för oss.
41. Vad skall enligt Jesaja 13:1, 5—9 komma över nationerna?
41 Det kommer att bli en förstöring lik den som övergick Babylon i forna dagar, och den tillfogas dem av Guds stridskrafter. Hans profet Jesaja säger: ”Ifrån fjärran land komma de, ifrån himmelens ända, HERREN [Jehova] och hans vredes redskap, för att fördärva hela jorden. Jämren eder, ty nära är HERRENS dag; såsom våld från den Allsvåldige kommer den. ... Se, HERRENS dag kommer, gruvlig och med förgrymmelse och med vredesglöd, för att göra jorden till en ödemark och utrota syndarna, som där bo.” — Jes. 13:1, 5—9.
42. Vad skall enligt Sefanja 1:2, 3, 14—18 komma över nationerna?
42 Det blir en förstöring lik den som Babylons konung lät komma över det otrogna Jerusalem. I Sefanjas profetia läser vi: ”Jag skall rycka bort och förgöra allt vad på jorden är, säger HERREN [Jehova]; jag skall förgöra människor och djur, jag skall förgöra fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, det vacklande riket [stötestenarna, NW] jämte de ogudaktiga människorna; ja, människorna skall jag utrota från jorden, säger HERREN. HERRENS stora dag är nära, ja, den är nära, den kommer med stor hast. Hör, det är HERRENS dag! I ångest ropa nu hjältarna. En vredens dag är den dagen, en dag av ångest och trångmål, en dag av ödeläggelse och förödelse, en dag av mörker och tjocka, en dag av moln och töcken. ... Då skall jag bereda människorna sådan ångest. ... Varken deras silver eller deras guld skall kunna rädda dem på HERRENS vredes dag. Av hans nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty en ände, ja, en ände med förskräckelse skall han göra på alla jordens inbyggare.” — Sef. 1:2, 3, 14—18.
Den säkra tillflykten
43. Vad behöver vi synnerligen väl, i betraktande av det hotande kriget, och vem kan erbjuda detta och gör det också?
43 Inför det hotande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” råder det ett trängande behov av en skyddad tillflykt, en plats där det ges säkerhet av ett annat slag än den som världsvisa människor föreslår för att man skall kunna överleva ett eventuellt tredje världskrig, ett krig med kärnvapen. Det som människor föreslår för människans säkerhet under framtida världskrig, som utkämpas människor emellan, kommer inte att räcka till för behoven av säkerhet under det kommande kriget, som Gud skall utkämpa mot människor och Satan och hans demoner. Endast Gud själv kan säga oss vilka säkerhetsföranstaltningar som kommer att vara till fyllest, liksom han underrättade den gudfruktige Noa om vilka säkerhetsföranstaltningar denne skulle taga för att kunna överleva floden, som tillintetgjorde det onda världssystemet för 4.300 år sedan. Endast den allsmäktige Guden är mäktig nog att åstadkomma en plats av säkerhet, där man kan få överleva under hans krig, som skall sopa bort alla fiender till hans rike med Kristus som konung. Han har föranstaltat om tillflyktsorten och talar om för oss hur vi skall kunna komma in i den.
44. Vilken rätt kurs att följa tillråder den Allsmäktige genom Sefanja, och med vilken sannolikhet i utsikt?
44 Åt män, kvinnor och barn som bor bland nationer och folk, vilka inte bleknar av skam för sina synders skull och sitt motstånd mot den allsmäktige Guden, säger han genom profeten Sefanja (2:2, 3, NW), som vi tidigare citerat ifrån: ”Innan lagstadgan föder fram något, innan dagen har förlidit liksom agnar fara, innan över eder, ni människor, kommer Jehovas brännande vrede, innan över eder kommer Jehovas vredes dag, sök Jehova, alla ni saktmodiga på jorden, som hava utfört hans eget rättsliga beslut. Sök rättfärdighet, sök saktmod. Sannolikt kunna ni bliva dolda på Jehovas vredes dag.” Det var mycket lämpligt att denna sannolikhet, att kunna bli dold för att man följt den rätta vägen, framhölls av Sefanja, ty hans namn betyder ”Jehova har dolt”.
45. Vad omtalar Sefanja omedelbart efter det rådet?
45 Omedelbart sedan Sefanja talat om det brådskande behovet av att söka den enda möjliga platsen, där man kunde bli dold undan utrotning, talar han om den tillintetgörelse som skall komma över de nutida motsvarigheterna till filistéerna, moabiterna, ammoniterna, etiopierna och assyrierna, vilka alla på sin tid visade hat mot Jehovas rike i Jerusalem eller Sion. — Sef. 2:4—15.
46. Vad bör vi, i betraktande av detta råd, sluta upp med att göra, och vad bör vi söka med den allsmäktige Guden?
46 Detta är ett tillförlitligt råd, som leder till säkerhet, ty det är ett gudagivet råd. Varför skulle vi då fortsätta att förskräckas för hur de kommande tingen ter sig och att lida under vad Jesus Kristus förutsade, nämligen ”vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg på grund av havets dån och dess upprördhet, medan människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”? (Luk. 21:25, 26, NW) Fäst inte längre något avseende vid ”uttalanden, som inspirerats av demoner”, och låt er inte längre med nationerna ledas in i en kamp mot Gud, den Allsmäktige, och hans rike under Kristus. Lyssna till de goda nyheterna om hans rike, som nu predikas överallt av hans vittnen, innan slutet kommer över Rikets fiender. (Matt. 24:14) Sök fredliga förbindelser med Jehova Gud, den Allsmäktige, ty av hans barmhärtighet beror all vår säkerhet under kriget på hans stora dag.
47. Till vilka riktas rådet som gavs genom Sefanja, och hur bör vi bevisa oss vara sädana människor?
47 Jehovas anvisningar för säkerhet riktas till de ”saktmodiga på jorden, som hava utfört hans eget rättsliga beslut”. Visa dig saktmodig eller ödmjuk inför honom och gör det genom att börja rätta dig efter hans rättsliga beslut. Det är överlämnat åt oss i hans heliga, skrivna ord. Jehovas vittnen i våra dagar utför hans rättsliga beslut. De vet vad han har bestämt som sin vilja att vi skall göra i denna den mest kritiska tid. Om vi beder till den himmelske Fadern enligt Fader vår: ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”, så låt oss göra en allvarlig ansträngning att ta reda på vad hans vilja är nu och sedan göra den i kärlek, i tro och i lydnad.
48. a) Varför betyder det mera i våra dagar att söka Jehova än det gjorde på Sefanjas tid? b) Vad innebär det att nu söka rättfärdighet?
48 Att söka Jehova i dessa dagar betyder inte att bli proselyt till den politiska sionismen eller till judendomen med dess mänskliga traditioner. På Sefanjas tid var den nu så kallade judendomen inte ens införd. Att söka Jehova nu innebär mera än det gjorde på Sefanjas tid, ty på profetens tid fungerade alltjämt det förebildliga riket med konungar av Davids ätt på ”Jehovas tron” i det jordiska Jerusalem eller Sion. (Sef. 1:1) Att söka Jehova i våra dagar betyder också att vidtaga åtgärder för att komma i samklang med Guds Son, som sitter som konung på Jehovas tron vid Jehovas högra sida i himlarna, högt över vår jord. Sedan Jesus givit sina efterföljare bönen Fader vår, i vilken vi beder: ”Tillkomme ditt rike”, sade Jesus till dem: ”Söken först efter hans [Guds] rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.” (Matt. 6:9—13, 33) Alla Jesu judiska efterföljare övergav judendomen och började söka Jehovas Smordes rike. (Gal. 1:13—17) De sökte den rättfärdighet, som kommer från Jehova Gud genom hans Son, Jesus Kristus, som dog såsom ett fullkomligt mänskligt offer för att befria troende människor från deras synd och syndens straff, döden.
49. a) Varför har vi den dag i dag är ännu större skäl att handla som Jesu personliga lärjungar gjorde? b) Varför kan vi söka Jehova endast genom hans rike?
49 Vi har i våra dagar ännu mera skäl att handla som de gjorde, ty nu är Kristi himmelska rike upprättat. Det har varit i verksamhet sedan slutet av hedningarnas sju tider år 1914. Nu skrider Jehova till aktion för att lägga alla Kristi fiender under hans fötter, som om de vore en pall för honom att träda på. Vi önskar inte bli lagda under hans fötter för att krossas till döds som hans fiender, ty det är skrivet om Kristi stridshandlingar i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” att ”han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas konung och herrarnas herre.’” (Upp. 19:15, 16) Hans rike är det redskap, varmed Jehova Guds suveränitet skall hävdas som universell och allt annat överlägsen. Det är också redskapet varigenom alla jordens släkter skall välsignas. Det är Abrahams välsignelsebringande säds rike. Vi åstundar välsignelsen, ty den betyder evigt liv i den nya tingens ordning under Kristi rike. Vi kan inte söka Jehova i våra dagar annat än förmedelst hans Sons rike, hans som är medlare mellan Gud och människor.
50. Var är då den plats, där det erbjuds säkerhet, och vilken profetia som överensstämmer härmed citerade Petrus vid pingsten?
50 Här är alltså den plats, där det bereds säkerhet, dvs. på Guds, den Allsmäktiges, och hans Smordes sida och under deras beskydd. När Gud upphöjde Kristus till sin egen högra sida, sedan han hade blivit upprest från de döda, gav Gud Kristus ett mått av den heliga anden att utgjuta över sina lärjungar på jorden. Detta utgjutande av anden började på pingstdagen i maj år 33. Aposteln Petrus, en av dem som fick anden den dagen, sade till skaran av ögonvittnen att detta var början av uppfyllelsen av Joels profetia om de yttersta dagarna. Därpå återgav Petrus dessa ytterligare ord ur Joels profetia: ”Jag skall låta tecken synas på himmelen och på jorden [giva förebud i himlarna och på jorden, NW]: blod och eld och rökstoder. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän HERRENS [Jehovas] dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det skall ske, att var och en som åkallar HERRENS namn, han skall varda frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall finnas en räddad skara, såsom HERREN har sagt; och till de undsluppna skola höra de som HERREN kallar” — Joel 2:28—32; Apg. 2:1—36.
51. Vad åsyftade Petrus med uttrycken Sion och Jerusalem, och på vilken sida kommer följaktligen de överlevande att befinna sig?
51 Aposteln Petrus menade naturligtvis inte det bokstavliga Jerusalem eller Sion på jorden, ty Jerusalem, som högljutt hade ropat på Jesu död och efteråt förföljt hans trogna lärjungar, blev på ett fruktansvärt sätt förstört av de romerska legionerna bara trettiosju år efter det att helig ande hade blivit utgjuten över Petrus och hans medlarjungar där vid pingsten. Petrus såväl som Joel, som Petrus citerade ifrån, syftade på det himmelska Jerusalem, det himmelska Sion, som är en symbol av Guds rike under hans Kristus. Vi måste alltså söka den allsmäktige Gudens och hans Smordes, Kristi, nu upprättade rike. Endast på dess sida och underställda det kan vi få vara bland dem som överlever.
52. Vad skall enligt Joel de göra som skall komma undan i trygghet, och vad innebär det att göra detta i våra dagar?
52 Profeten Joel, som Petrus citerade, sade om dessa dagar ”förrän HERRENS [Jehovas] dag kommer, den stora och fruktansvärda”, att ”var och en som åkallar Jehovas namn skall komma undan i trygghet” (NW). När vi lyder profeten Sefanjas ord om att ”söka Jehova”, måste vi också göra som Joel sade: åkalla Jehovas namn. Då skall vi kunna komma undan i trygghet under det universella kriget på den stora dagen. Detta kräver att vi nu åkallar Jehova genom hans regerande konung, Jesus Kristus. Det innebär också att offentligen kungöra Jehovas namn, vilket hans vittnen ju nu gör bland alla nationer, från stad till stad och från hus till hus, muntligen och i tryck. Hans namn skall bli förhärligat genom hans rike, och hans rike överträffar allting annat i betydelse i våra dagar. Alltså är det de goda nyheterna om detta rike som vi, som i dessa dagar söker Jehova, måste predika på hela jorden till ett slutligt vittnesbörd för alla nationer, innan dessa nationers ände inträffar i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Jehovas konung, Jesus Kristus, har befallt att detta vittnesbörd skall avges nu.
53. Vad säger Sefanja att vi sannolikt kan få erfara genom att följa den rätta kursen, och vad säger Psalm 91:1, 2 skall få åtnjutas?
53 Om vi nu, i ”ändens tid” för denna världen, väljer denna tydligt utstakade kurs, då, säger den inspirerade profeten Sefanja, kan vi ”sannolikt ... bliva dolda på Jehovas vredes dag”. (Sef. 2:2, 3, NW) Å, vilken säkerhet som kan åtnjutas på den plats där Jehova vill dölja oss! Vilken vila, vilken frid, vilken frihet från fruktan, vilken hoppfull förväntan på att få överleva på den dagen, då hans vrede urladdar sig mot de fientliga nationerna i denna världen! Den inspirerade psalmisten beskriver själv i sköna ord den mirakulösa trygghet som skall få åtnjutas där, när han säger: ”Den som sitter under den Högstes skydd, den som bor under den Allsmäktiges skugga, han säger till Jehová: ’Min tillflykt och min borg, min Gud, jag förtröstar på dig.’”
54, 55. a) Vad kan man få betrakta och se, medan man befinner sig dold? b) Varför skall belöningen i form av ”långt liv” bli tillfredsställande, och varför blir den frälsning Jehova åstadkommer evigt förblivande?
54 Tänk bara, att dold i skuggan av hans vingar få erfara sanningen av dessa ord, medan Guds, den Allsmäktiges, krig utrotar hans ondskefulla fiender: ”Falla tusen vid din sida, ja, tio tusen vid din högra (sida), skall det dock icke närma sig till dig. Dina ögon skola blott skåda därpå, och du skall se de ogudaktigas lön.” Å, må vi då vara visa och begagna den återstående tiden väl och söka Jehova och åkalla hans namn! Ty, säger den allsmäktige Guden: ”Han åkallar mig, och jag svarar honom; jag är när honom i nöden, jag skall rädda honom och förhärliga honom. Jag vill mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.” — Ps. 91:1, 2, 7, 8, 15, 16, Åk.
55 ”Långt liv” i den nya tingens ordning efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” — vilken belöning! Det kommer att bli något synnerligen tillfredsställande, ty Riket som styr i denna nya tingens ordning skall vara en välsignelse för människor av en god vilja. Den frälsning som Gud skall låta dem som söker honom få se blir evigtvarande, ty hans rike, som bringar frälsning, skall bestå alltid och evinnerligen. Vår säkerhet under den närmaste framtiden och för all kommande tid är alltså förbunden med hans rike. Vårt handlingssätt kommer att medföra livet som belöning, om vi söker Riket nu.
56. Varför kan vi välkomna ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, och vad bör vi alla nu sluta oss samman för att finna?
56 Vi välkomnar alltså ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”! Må den komma med hast, ty den betyder en härlig seger för den sanne Guden, Jehova, och en rättfärdig regering under hans Kristus till evigtvarande välsignelse för alla människor av en god vilja, de levande såväl som de döda. Slut er nu till Jehovas rikes lyckliga vittnen för att bli dolda i trygghet, där vi kan uppnå ”säkerhet under ’kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag’”.
[Fotnot]
a New York Times för den 26 december 1959, på ”ledarsidan” under rubriken ”Utrikespolitik”.
b Med Nya Världens översättning överensstämmer sju olika offentliggjorda översättningar till hebreiska av Uppenbarelseboken, vilka här har ”Jehova”.
c Med Nya Världens översättning överensstämmer sju olika offentliggjorda översättningar till hebreiska av Uppenbarelseboken, vilka här har ”Jehova”.
d Med Nya Världens översättning överensstämmer tolv olika offentliggjorda översättningar till hebreiska av Lukas’ evangelium, vilka här har ”Jehova”.