Förbundet om Riket frambringar den nya världens Härskare
”Och jag sluter förbund med eder — såsom min Fader har slutit förbund med mig —- om ett rike, på, det att I mån äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar.” — Luk. 22:29, 30. Rotherham.
1. Vad har Gud förpliktat sig till att frambringa? Genom vad skulle det ske?
JEHOVA Gud har förpliktat sig till att frambringa en beständig rättfärdig härskare över hela människosläktet. Detta förhållande bör vara till stor tröst för människor som sörjer över de politiska och religiösa förhållandena på jorden och som trängtar efter att rätten skall triumfera över orätten och sanningen över villfarelsen. Vad som bör visa sig vara till ännu större tröst för dessa rättsinniga människor är det storslagna faktum, att Herren Gud Jehova, den Allsmäktige, redan har frambragt den rättfärdige Härskaren och nu har placerat honom på maktens tron. Hans tronbestigning borgar för många underbara ting inom den närmaste framtiden, vilka kommer att fröjda hjärtat hos alla som älskar rättfärdighet och sanning och kommer att mer än förverkliga deras innerligaste förhoppningar. På detta sätt bevisar Jehova Gud, att han med rätta är den högste Härskaren över hela universum; och således hävdar och fastslår han sin universella suveränitet gentemot alla upprorsmän och motståndare. På det sättet fullgör han också trofast sitt förbund om Riket, varigenom han för länge sedan förpliktade sig till att frambringa rättfärdighetens beständige Konung genom en bestämd mänsklig släktlinje eller ätt.
2. Vad är här vårt syfte med avseende på härskare, och varför är det så?
2. Har ni någonsin undrat hur det kommer sig, att ingen av kristenhetens politiska och religiösa härskare, under alla de sexton sekler som den funnits till, har infört rättvisa, fredliga och trygga förhållanden här på jorden? Många har av påvar blivit smorda till kungar och kejsare och har blivit krönta av andra höga religiösa prelater, men detta har aldrig kommit rättfärdigheten att blomstra bland alla människor eller lett till en sund värld utan krig. Varför? Därför att ingen av dessa kristenhetens härskare varit delaktig i Jehovas förbund om Riket. De har inte ens varit representanter på jorden för den sanne Konungen, vilken detta förbund lyckligen har frambragt. Det häpnadsväckande verkliga förhållandet är att alla kristenhetens styresmän nu faktiskt sammansvärjer sig och strider mot Jehovas, förbund och dess Konung. Som en följd härav hindras människorna från att få del av stora välsignelser, och tillståndet i denna världen blir allt värre och värre. Men det uppsåt för vilket Jehova ingått sitt Rikesförbund kommer att segra över allt motstånd. Hans Konung kommer inom kort att införa en regering utan politiska, religiösa och kommersiella motståndare, och Gud Jehovas universella suveränitet kommer att bli hävdad och upphöjd. Då, den Konung, med vilken han har ingått förbund om härskardömet över hela mänskligheten, är den ende i sanning bemyndigade och befullmäktigade Härskaren över jorden, är han den Härskare som vi bör önska att få. Då han förvisso kommer att slå ned allt motstånd och fullständigt ta regeringstömmarna i sin hand på hela jorden, så är han den monark som vi gärna vill kunna identifiera och som vi vill ära och understödja med vår obrytbara tro och lydnad. Att försäkra oss om vem denne beständige Härskare är och att göra oss bekanta med honom är vårt syfte här. Vi har alla de behövliga fakta tillgängliga för detta.
3. I vilken stad och med vem ingicks förbundet om Riket?
3. Av Guds ord, den heliga bibeln, vet vi, genom vems släktlinje vår önskvärde Härskare måste komma. Jehova Gud ingick sitt förbund om ett evigtvarande rike med en konung som hade ett rättfärdigt hjärta, David, son av Isai och konung i Jerusalem. Det var i Jerusalem som Melkisedek regerade hundratals år tidigare, då staden var känd under namnet ”Salem”. Melkisedek var en konung av nytt och ovanligt slag, ty han förenade i sig två ämbeten, i det han både var konung i Salem och överstepräst åt Gud den Högste, Jehova. (1 Mos. 14:18—20) Namnet ”Melkisedek” betyder ”rättfärdighetens konung”. Han brukades som en profetisk bild av rättfärdighetens beständige Konung, som skulle komma, men förbundet om rättfärdighetens beständiga rike ingicks inte med honom. Det ingicks med David, vars namn betyder ”älskad”.
4. Hur kom det sig att detta förbund upprättades?
4. För att ge sitt förbund en rätt början och göra det säkert, att hela människosläktet skulle få en god härskare, skulle Jehova Gud naturligtvis upprätta sitt förbund med en rättvis och gudfruktig konung. Saul från Gibea var den förste konungen över Israels nation, men han bevisade sig snart vara en olydig styresman, och Gud lät honom bli dödad och lät honom inte grunda en dynasti eller en följd av härskare på Israels tron. David, som Saul hätskt hade förföljt, efterträdde denne. Efter ett antal år på tronen bevisade David sig vara en ”man efter Guds hjärta”. Sedan han hade förlagt sitt regeringssäte till Sions berg i Jerusalem, gjorde han anordningar för att föra vittnesbördets heliga ark, som representerade Jehovas närvaro, in i ett tält på Sions berg nära det kungliga palatset. Han blev småningom missnöjd med att han skulle bo i ett stabilt kungligt palats, medan Jehovas heliga ark, hans som var den verklige, osynlige Konungen över Israel, vilade inuti ett ringa tält eller tabernakel. Till profeten Natan uttalade han den kärleksfulla önskan att bygga ett värdigt tempel åt Jehovas ark. Det var då Jehova höll David tillbaka från att utföra sina goda avsikter. Men i uppskattning av dem upprättade Jehova med David förbundet om ett evigt rike inom hans släktlinje. Vi återger här hur Herren Gud tillkännagav sitt förbund eller uttalade sitt unilaterala löfte genom sin profet Natan:
5. Vilka var detta förbunds bestämmelser, som tillkännagavs för David?
5. ”Så säger Jehova: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? Jag har ju icke bott i något hus allt ifrån den dag, då jag förde Israels barn upp ur Egypten, ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel: ’Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?’ Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger Jehova Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel. Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort som de störstes namn på jorden. ... Jag skall låta dig få ro för alla dina fiender. Så förkunnar nu Jehova för dig, att Jehova skall uppbygga ett hus åt dig. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den son, som skall utgå ur ditt liv; och jag skall befästa hans konungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn; men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig. Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” — 2 Sam. 7:5—16; 1 Krön. 17:4—14.
Trofast nåd mot David
6, 7. Vad gav detta förbund uttryck åt gentemot David och hans ätt? Hur så?
6. Köpslog David med Jehova Gud om detta förbund om Riket? Nej, det uttänktes och upprättades på Guds eget initiativ. Det var därför ett nådebevis mot David eller ett uttryck för Guds kärleksfulla godhet mot honom. David påpekade detta genom att säga som svar till Gud: ”För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat det för din tjänare.” (2 Sam. 7:21) Bestämmelserna i förbundet var också nådefulla mot Davids kungliga ätt, så att hela anordningen kallades för ”den trofasta nåd jag har lovat David” eller ”barmhärtighetsbevisningarna mot David” (Sv. Fribapt. övers., som här nära svarar mot eng. övers.) eller ”den kärleksfulla godheten mot David”. (Jes. 55:3, den sistnämnda ordalydelsen enligt Rotherham) Davids älskade son, den vise Salomo, efterträdde honom såsom konung och ”satt på Jehovas tron såsom konung efter sin fader David, och han blev lyckosam; och hela Israel lydde honom”. (1 Krön. 29:23) Salomo fick privilegiet att bygga Jehovas tempel där i Jerusalem. Men enbart att han gjorde detta var inte nog för att han skulle visa sig vara den beständige arvingen till förbundet om Riket, vilken skulle sitta på en tron för evigt. Han avföll till djävulsdyrkan och blev en dålig konung. Han dog otrogen mot sin faders Gud.
7. Avbröt Gud nu, på grund av Salomos sorgliga slut, den linje av härskare som stammade från David? Vände han sig till en annan släkt för att få en ny uppsättning konungar på ”Jehovas tron”? Han hade gjort detta med den onde kung Saul. Men förbundet om Riket, som han hade ingått med David, avhöll Gud från att överge Davids avkomlingar; det krävde barmhärtighet mot dem. Men till straff ordnade Gud det så, att Salomos välde blev delat och två riken därigenom uppkom, nämligen Juda rike och Israels rike. Likväl behöll Gud Davids ättlingar genom Salomo på Juda rikes tron i Jerusalem, på Sions berg. Detta var en stor nåd mot David. Den utövades inte för Davids skull, utan för att Jehovas ord och förbund skulle hävdas och bevisas stå fasta. Han är att lita på.
8. Hur fullgjordes dess bestämmelser med avseende på syndiga konungar?
8. Från Salomo fram till Sidkia, Juda siste konung på tronen i Jerusalem, var det en ättlängd av tjugo konungar, och de flesta av dessa härskare var otrogna mot Jehova Gud. Förbundets bestämmelser hade givit följande löfte angående Davids kungliga efterträdare: ”Om hans barn övergiva min lag och icke vandra efter mina rätter, om de bryta mot mina stadgar och icke hålla mina bud, då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris och deras missgärning med plågor, men min nåd skall jag ej taga ifrån honom, och jag skall icke svika i trofasthet [Douay: icke låta min sanning svika (äldre sv. övers.: fela)].” (Ps. 89:30—33) När Sidkia visade sig vara en ond konung, straffade Gud honom alltså ”med ris, såsom människor pläga tuktas”, och lät den hedniske konungen i Babylon, Nebukadnessar, tillfoga Sidkia ”plågor, sådana som hemsöka människors barn”. År 607 f. Kr. fullbordade Nebukadnessar sin belägring av Jerusalem och förstörde det och dess tempel. Han tog Sidkia och dennes söner till fånga, dödade konungasönerna, stack ut Sidkias ögon och förde bort honom, tillsammans med tusentals andra judar, såsom landsflyktig till Babylon. Jojakin, som Nebukadnessar hade avsatt elva år tidigare och ersatt med Sidkia, var då redan i Babylon och försmäktade i fängelse.
9. Hur förhöll det sig med förbundet efter landsflykten i Babylon?
9. Ehuru en trogen kvarleva av judar verkligen återvände till sitt ödelagda hemland sjuttio år senare och byggde upp templet och Jerusalem igen, så fick Juda hus aldrig mera någon mänsklig konung som regerade på ”Jehovas tron” på Sions berg i Jerusalem. I våra dagar håller man på med att internationalisera den plats där det forntida Jerusalem stod. Den nutida republiken Israel har också en icke-teokratisk president och inte en kung av Davids ätt eller av Juda stam. Hur förhåller det sig då? Har Jehovas förbund gått om intet? Har han bevisat sig otillförlitlig? Ingalunda! Men det aktiva verkställandet av förbundet uppsköts, till dess förbundet skulle uppfyllas i sin beständige arvinge. Detta framgår av dessa ord till konung Sidkia: ”Så säger Herren Jehova: tag av huvudbindeln och lyft av kronan; detta skall icke mer vara detsamma; upphöj det som är lågt och förnedra det som är högt. Jag vill omstörta, omstörta, omstörta det; detta skall icke heller vara mer, förrän han kommer, vilkens rätt det är, och jag vill giva det åt honom.” — Hes. 21:26, 27, Amer. stand. övers.
10. Vad måste förbundets beständige arvinge vara och göra?
10. Vem var den vilkens rätt det är att härska såsom Davids Son och såsom beständig arvinge till det gudomliga förbundet? När kom han? Har Jehova givit honom kronan, spiran och tronen, där han kan härska aktivt med dessa attribut? I betraktande av den farliga situation som nu råder i världen blir det en angelägen sak att få svar på dessa frågor. Förbundets villkor hjälper oss att avgöra, vem han är. De är oss alltså till ledning vid vårt beslut angående vem vi skall taga emot som världshärskare i denna kritiska tid. Först av allt måste denne betydelsefulle individ vara Davids säd eller ättling i fråga om köttslig släktskap. Han måste också vara Guds Son, ty i förbundet sade Jehova: ”Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son.” Eftersom förbundet sade: ”Han skall bygga ett hus åt mitt namn”, måste dessutom denne härskare bygga ett tempel åt Jehovas namn. Detta tempelbyggnadsarbete är en väsentlig del av förbundet om Riket. David var inte lik Melkisedek i dennes egenskap av på samma gång konung och präst. Därför inbegrep inte förbundet med David något prästadöme. Icke desto mindre var det utlovat, att arvingen till Riket skulle vara intresserad av Jehovas tillbedjan och bygga ett härligt tempel åt hans namn och så befrämja den enda sanna tillbedjan. Därför spanar vi efter alla dessa drag hos den store arvingen till Riket i vår strävan att identifiera honom. Härvid är vi inte lämnade åt våra egna svaga förmågor, utan Gud låter identifieringen tydligt och klart komma till synes.
11, 12. a) I vilken bemärkelse var arvingen ”son av Gud”? b) Varmed måste arvingen identifieras, alldeles såsom i Davids fall?
11. Vi kommer ihåg, att när konung Saul hade bevisat sig otrogen och Gud sände sin profet Samuel till att smörja en av de åtta sönerna till Isai i Betlehem till att bli konung i stället för Saul, utpekade Jehova David och sade till Samuel: ”Stå upp och smörj honom, ty denne är det.” Därpå smorde Samuel herdegossen David med den särskilda smörjelseoljan till att bli Jehovas konung. (1 Sam. 16:12, 13) Omedelbart kom då Jehovas ande över David, så att han fick en dubbel identifiering från sin Gud. Detsamma gäller i förbindelse med Davids beständige arvinge, Guds utlovade Son, som skulle vara Konungen och den som skulle bygga ett det härligaste tempel åt Jehovas namn. Den store osynlige Guden identifierade honom först med hjälp av änglar. För att denne Davids Son skulle vara Guds Son i den högsta bemärkelsen, utvalde Jehova sin förstfödde Son, ”den förstfödde av allt skapat”, till att lägga av sin himmelska andliga härlighet och börja ett liv på jorden såsom en fullkomlig man av kött och blod. Hans födelse på jorden måste därför ske genom en jungfru. Inte vilken jungfru i Israel som helst, och inte heller vilken som helst jungfru i Juda. Nej, utan förbundet med David krävde att denna judiska jungfru skulle vara av kunglig härstamning med David som stamfar. Detta var just vad den jungfruliga judinnan, som bar namnet Maria, var.
12. Innan Maria blev havande med rikesarvingen från himmelen, sände Jehova sin ängel Gabriel för att inhämta hennes samtycke och för att säga till henne: ”Du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. ... Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds, Son.” När denne Jesus var född i Davids födelsestad, Betlehem, visade sig Jehovas ängel för herdarna på fälten utanför staden och identifierade arvingen till Riket, sägande: ”Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är [eller skall vara] Messias [flera andra översättningar har här ”Kristus”], Herren.” (Luk. 1:31—33, 35 och 2:10, 11) Det grekiska ordet Kristus är en översättning av det hebreiska ordet Messias och betyder en smord eller helgad. Detta nyfödda barn skulle utvecklas till den utlovade Messias, som Gud helgade för Riket. Detta var själva kulmen av ”barmhärtighetsbevisningarna mot David” eller ”den kärleksfulla godheten mot David”, att Messias skulle födas av hans ätt!
Messias identifieras
13. Vilken rätt till arvingeskapet hade Jesus på grund av sin jordiska börd?
13. När jesus föddes, var han naturligtvis inte Messias, ty han var ännu inte smord av Gud, alldeles som David inte heller var smord vid sin födelse i Betlehem. Davids beständige arvinge till förbundet om Riket måste erhålla denna särskilda smörjelse från Gud för att bli den evige Konungen. Det fanns utan tvivel många manliga ättlingar till kung David genom hans son Salomo eller genom hans andre son, Natan. Men den särskilde ättling som skulle bli Messias och arvinge till förbundet måste bli smord av Jehova, som hade upprättat detta förbund. Nu var Josef, den man av Juda stam som var trolovad med Maria, av Davids kungliga släktlinje genom Salomo, Jojakin (Jekonja) och Serubbabel. Likväl blev Josef inte kallad och smord. Maria, hans trolovade, var en ättling av David genom dennes son Natan och Serubbabel. När Josef tog Maria till hustru och hennes son Jesus föddes, kunde Josef alltså adoptera honom såsom sin fosterson. Följaktligen kunde Josef lagligen överlåta alla de anspråk på förbundet om Riket, som han möjligen ägde, på sin fosterson Jesus. På det sättet skulle Jesus bli den laglige arvingen till förbundet genom sin fosterfader, Josef. Genom Maria var han en direkt son eller avkomling av konung David, och således hade han ett köttsligt eller naturligt anspråk på förbundet. Då Maria var kvinna, kunde hon naturligtvis inte själv ärva förbundet, men som mor kunde hon överföra rätten och ställningen som arvinge till förbundet till den förstfödde av sina söner. Detta gjorde hon. På det sättet sammanlöpte de båda härstamnings- och arvföljdslinjerna från David, den ena genom Salomo och Serubbabel och den andra genom Natan och Serubbabel, i Jesus och stärkte hans naturliga rätt till ställningen som Rikesförbundets arvinge. — Matt. 1:6—16; Luk. 3:23—31.
14. När och hur identifierades han såsom Kristus, Guds Son, älskad?
14. Enligt änglarnas tillkännagivande vid tiden för Jesu mänskliga födelse lovade Jehova Gud, hans himmelske Fader, att smörja honom och därigenom göra honom till Messias eller Kristus. När Jesus hade uppnått fullkomlig mandom vid trettio års ålder, smorde Gud honom, men inte med materiell olja och inte heller till ett jordiskt konungadöme med en materiell tron på Sions berg i Jerusalem. Vid det tillfället angav Jesus, att han nu blev död i förhållande till sitt tidigare liv såsom timmerman i Nasaret och överlämnade eller invigde sig till Guds direkta tjänst, sådan denna var anvisad för honom i de gudomliga profetiorna. Hur angav han detta? Genom att han lät Johannes döparen nedsänka honom i floden Jordan. Därefter läser vi: ”Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom. Och från himmelen kom en röst, som sade: Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” (Matt. 3:16, 17) Här identifierade Jehova Gud Jesus såsom Guds Son, som var förutsagd i förbundet. Han utmärkte honom också såsom förbundets arvinge genom att smörja honom med något som har mäktigare verkan än materiell olja, nämligen med sin heliga ande. Därigenom uppfylldes profetian i Jesaja 61:1 om Messias. Därtill kommer, att när Gud kallade honom sin Son som var älskad, är detta ord älskad i det hebreiska språket likt och besläktat med namnet David, som betyder ”älskad”. Det var alltså mycket passande, att han blev kallad ”Davids Son”, ja, till och med att han i profetian omnämndes som ”David”, den motbildlige David. — Hes. 34:23, 24.
15. Vad profeterade David, att Kristus skulle vara i förhållande till honom? Hur är han detta?
15. Konung David talade under gudomlig inspiration, när han profeterade om sin konungslige Son och beständige arvinge på ett sätt, som visade att denne skulle vara större och högre än David, ja, till och med vara himmelsk och inte endast bekläda ämbetet som konung utan i sig förena översteprästadömet och konungadömet. I Psalm 110:1—4 sade David: ”Jehova sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall. Din makts spira skall Jehova utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender. ... Jehova har svurit och skall icke ångra sig: Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.” Hur kunde denne Davids Son vara Davids Herre, om han inte vore större och högre än David? Därpå gick också Jesu resonemang ut, när han sade: ”David själv sade, inspirerad av den heliga anden: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag lägger dina fiender som en fotapall för dina fötter. Här kallar David honom Herre. Hur kan han då vara hans son?” (Mark. 12:35—37, Moffatt) Davids ”son” kunde vara hans ”Herre” endast genom att vara Guds Son från himmelen och också genom att bli upphöjd högre än till en tron på det bokstavliga Sions berg i det jordiska Jerusalem och där regera endast över Israels tolv stammar. Han blir Davids ”Herre” genom att bli upphöjd till den himmelska tronen på Guds högra sida för att regera över hela människosläktet. Detta inbegriper David, när han uppstår från graven. Sions berg, där Jesu tron är ställd, är därför ett himmelskt Sions berg, regeringsorganisationen över hela Guds universum.
Genom vilket handlingssätt blev han en himmelsk konung?
16. Endast på vilket sätt kunde Jesus ärva det rike som var högre än Davids?
16. Hur skulle Jesus bli denne himmelske Konung? Hur skulle han kunna få ärva ett rike som var långt mera upphöjt och mäktigt än Davids och ett välde som var långt vidsträcktare än Davids? Davids rike var endast jordiskt. Då det bara var förebildligt, skulle det komma att försvinna med tiden i stället för att vara utan ände. För att Davids Sons, Kristi Jesu, rike eller konungadöme skulle kunna vara evigt, måste det vara himmelskt. För att Jesus skulle kunna ärva Davids rike, som utgjordes av konungadömet över Israels tolv stammar i Palestina, var det nödvändigt för honom att bli född i köttet inom Davids kungliga ätt. Det var inte alls nödvändigt för Jesus att dö för att han skulle kunna bli arvinge till det jordiska rike som hans förfader David hade härskat över. Men för att Jesus skulle kunna ärva himmelriket och bli Davids himmelske Herre, var det nödvändigt att Jesus utgav sitt mänskliga liv, trogen intill döden, för att på det sättet hävda sin himmelske Faders, Gud Jehovas, universella suveränitet. Han måste avstå från allt vad han ägde, till och med livet självt, för att vinna den ovärderliga skatten, himmelriket. Jesus illustrerade denna viktiga sanning genom två liknelser och sade: ”Himmelriket är likt en skatt, som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer allt vad han äger och köper den.” — Matt. 13:44—46.
17. Hur bevisade Jesus sin rätt, och hur uppfyllde Gud förbundet?
17. Kristus Jesus var den förste som uppfyllde dessa liknelser genom att göra sig av med allt vad han ägde, till och med det mänskliga liv som han då var i besittning av, för att köpa eller bevisa sig värdig himmelriket. Före honom hade ingen av Davids mänskliga avkomlingar av kunglig ätt bevisat sig värdig att bli Davids beständige arvinge, ty de vara alla syndare, somliga av dem till och med ondskefulla syndare. Å andra sidan måste Jesus hålla alla Guds befallningar på ett fullkomligt sätt. Därigenom måste han visa att han erkände Jehova och bevarade sin tro och lydnad mot honom såsom universums allenarådande Suverän, källan till all konungslig makt. Han måste vara villig att till och med dö för trohet i detta handlingssätt och på detta vis hävda sin himmelske Faders universella suveränitet. Det var ett högt pris att betala, men den smorde Jesus betalade det på Golgata. Han fastslog därigenom sin rätt till himmelriket, det rike som i sig skulle inbegripa också allt det som Davids rike hade omfattat. Men Jesus måste leva och leva för evigt genom den kraft som kommer av ett oförgängligt liv, om han skulle kunna vara i besittning av och utöva detta himmelska konungadöme för evigt. Därför uppfyllde Gud, den Allsmäktige, sitt förbund om Riket genom att uppväcka den trogne Jesus från döden till liv i anden. Gud beklädde honom med odödlighet och oförgänglighet. (1 Petr. 3:18; 1 Kor. 15:44, 53, 54. I v. 44 står det i eng. övers. och i 1878 års övers. ”naturlig” i stället för ”själisk” i 1917 års övers.) Genom detta uppfylldes förbundet på ett långt mera storslaget sätt än kung David någonsin kunde ha tänkt sig. Detta utgjorde höjdpunkten av den trofasta nåden mot David.
18. Hur visas det, att hans uppståndelse har samband med förbundet?
18. Den smorde Jesus uppväcktes till att vara Davids säd för alltid. Genom detta Guds mirakel identifierades han tydligt såsom säden och den beständige arvingen till allt vad förbundet avsåg och innebar. Aposteln Paulus visar klart vad Gud gav till känna genom att uppresa Jesus till himmelskt liv i anden, när han skriver: ”Om sin Son, vilken efter köttet föddes av Davids säd och efter helighetens ande blivit kraftigt förklarad vara Guds Son genom uppståndelse från de döda, Jesus Kristus, vår Herre.” (Rom. 1:3, 4, 1878 års övers.) Medan Jesus visserligen förklarades vara Guds Son vid det tillfälle då han blev smord med anden efter sitt dop i Jordan, blev han till fullo pånyttfödd, frambragt eller erkänd som Guds andlige Son vid sin uppståndelse från de döda. Återigen är det Paulus som ådagalägger denna sanning genom att säga: ”Vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte, som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå, såsom ock är skrivet i andra psalmen: ’Du är min Son, jag har i dag fött dig.’ Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: ’Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften, som jag i trofasthet har givit åt David.’ Därför säger han ock i en annan psalm: ’Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.’ När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen; men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.” — Apg. 13:32—37.
Lik Melkisedek
19, 20. Hur blev Jesus överstepräst, fastän han var av Davids ätt?
19. Kristus Jesus är större än David, fastän han har varit hans son i köttet. Han är Davids Herre och Mästare, av vilken Davids själva framtida liv beror. Detta framgår av ett annat förhållande. När David var konung på Sions berg, hade han inga prästerliga funktioner. Hans ämbetsplikter gällde statens angelägenheter, och han fick inte lov att bygga Jehovas tempel. De materiella tempel som Davids jordiska ättlingar, Salomo och Serubbabel, byggde, var finns de i dag? De är förstörda, och en muhammedansk moské står nu på deras forna plats! Men David profeterade att hans konungslige arvinge och Herre skulle vara en ”präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt” och att Jehova oåterkalleligen hade svurit detta. (Ps. 110:4) Följaktligen skulle Messias vara en präst på sin himmelska tron. Jesus, som var född av Davids egen stam, Juda, var lika litet av den prästerliga stammen som David var det. Därför fick Jesus inte sitt översteprästadöme genom härstamning från Aron, Israels förste överstepräst. Nej, utan han gjordes till kunglig Överstepräst genom Guds ed, den ed som Gud profetiskt uttalade i den etthundrationde psalmen. Detta bemyndigade Jesus till att frambära sig själv som offer, till att avtvå människosläktets ärvda synd med sitt eget blod och till att åvägabringa evigt liv för människorna genom att ge ut sitt eget mänskliga liv. Han gjordes till en präst till evig tid lik Melkisedek, när Gud, den Allsmäktige, uppreste honom från de döda som en härlig ande, beklädd med odödlighet och o förgänglighet och därför i besittning av den kraft som kommer av ett oförgängligt liv. Aposteln Petrus hänsyftade på detta på pingstdagen, då Kristus Jesus såsom Överstepräst på sin Faders högra sida utgöt den heliga anden över sina efterföljare. Petrus citerade från Psalm 110, som innehåller Guds ed, och sade:
20. ”Denne Jesus har Gud uppväckt, varom vi alla äro vittnen. Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern fått löftet om den heliga anden, har han utgjutit detta, som I nu sen och hören; ty icke har David farit upp i himmelen, men han säger: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.” — Apg. 2:32—35, 1878 års övers.
21. Hur är han alltså högre än David och är den rätte tempelbyggaren?
21. Genom sin upphöjelse till den näst högsta platsen i universum, till Guds högra sida, göres Kristus Jesus till en konung som är långt större än David. Det var mycket passande att David, med vilken Gud ingick förbundet om Riket, skulle vara den som profeterade om Jehovas ed, genom vilken Konungen Jesus Kristus också skulle göras till en odödlig Överstepräst. Att Kristus Jesus sålunda fick ett ytterligare ämbete, nämligen ämbetet som Överstepräst, gjorde honom också till en Guds tjänare som är större än David. Detta gjorde honom till den som det med rätta tillkom att bygga Guds verkliga tempel, varav det tempel som Davids son Salomo byggde endast var en praktfull förebild. Jesus talade om sig själv såsom ”större än Salomo”, och han var också Davids konungslige ”telning”-, hans messianske ”ättling”. — Matt. 12:42, eng. övers; Upp. 22:16, 1878 års övers.
22. Varför måste det tempel han bygger vara högre än Salomos?
22. Att Jesus såsom präst och konung skulle bygga templet åt Jehovas namn, det var förutsagt i profetian i Sakarja 6:12, 13, där det heter: ”Så talar härskarornas Jehova, sägande: Se den man, vilkens namn är Telningen; och han skall växa upp från sin plats, och han skall bygga Jehovas tempel, ja, han skall bygga Jehovas tempel, och han skall bära härligheten, och han skall sitta och härska på sin tron; och han skall vara en präst på sin tron.” (Amer. stand. övers.) Israels överstepräst gick in i det allraheligaste i Salomos tempel för att frambära försoningsoffrets blod till Gud, men Jesus gick in i själva himmelen för att träda fram i Guds verkliga närvaro och frambära värdet av sitt mänskliga offer. Detta bevisar att det tempel som han bygger måste vara större och högre än det tempel Salomo byggde, alldeles såsom Guds närvaros himmel är högre än det allraheligaste i Salomos jordiska tempel. I motsvarighet härtill är det också så, att liksom det tempel som före detta timmermannen Kristus Jesus bygger befinner sig på en högre höjd än det berg i Jerusalem där Salomos tempel stod, så är det konungsliga berg där Konungen Kristus Jesus skall regera oändligt högre än det Sions berg där Davids palats stod. När aposteln Johannes hade en syn och sade: ”Jag fick se Lammet stå på Sions berg och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna pä sina pannor”, måste detta alltså syfta på det himmelska Sions, berg, det himmelska sätet för Kristi rike, varav det jordiska Sions berg endast var en anspråkslös förebild.
23. Hur kan vi bevisa vad det tempel är, som han bygger?
23. Det tempel som han bygger är hans församling, och han bygger den på sig själv, ”denna klippa”. Emedan han är en levande klippgrund, är alla stenarna i detta motbildliga tempel ”levande stenar”, hans 144.000 prövade och trogna efterföljare. Aposteln Petrus använder just ett sådant bildligt uttryckssätt, när han säger till Kristi efterföljare: ”I det I kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är utvald och dyrbar, bliven I själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud. Det heter nämligen i skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar huvudhörnsten, och den som tror på honom skall icke komma på skam.” (1 Petr. 2:4—6, Amer. stand. övers.) Aposteln Paulus säger till de kristna såsom ”levande stenar”: ”Veten I icke, att I ären ett Guds tempel och att Guds ande bor i eder? ... Ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.” — 1 Kor. 3:16, 17.
24. Hur är han den ”förstfödde, högre än jordens konungar”?
24. När Jesus bygger upp detta andliga tempel av levande stenar, fullgör han som den beständige arvingen till förbundet om Riket en viktig bestämmelse i detta förbund. Vilken Överstepräst och Konung! Plan är Jehovas förstfödda skapelse. När Jehova på detta sätt högt upphöjde honom för hans storslagna trohet, uppfyllde Jehova de löften om godhet och nåd som förbundet med David innehöll och som är uttalade i dessa ord: ”Min trofasthet och min nåd skola vara med honom, och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt. Han skall kalla mig så : ’Du min fader, min Gud och min frälsnings klippa.’ Jag vill också göra honom till min förstfödde, högre än jordens konungar. Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen, och mitt förbund med honom skall förbliva fast.” (Ps. 89:25, 27—29, v. 28 enl. eng. övers.) Då han är högre än vem som helst av jordens konungar och än dem alla tillsammantagna, kan ingen av dem motstå honom, och han kommer att tillfoga dem ett förkrossande nederlag i striden vid Harmageddon. Om detta säger profetian: ”De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de kallade och utvalda och trogna, som följa det, skall övervinna dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.” (Upp. 17:14) Gud kommer att vara trogen sitt förbund om Riket och kommer att ge sin högt upphöjde förstfödde Son seger vid Harmageddon över sammanslutningen av fiendekonungar och deras förenade nationer.