Fasthet och beständighet under världsförvandlingen

”Då vi alltså se, att vi skola få ett rike som icke kan skakas, må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt godhet, genom vilken vi kunna på ett välbehagligt sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” —- Hebr. 12:28, NW.

 1. För vilken tid är det som säges i Psalm 46:2 (46:1, AS) skrivet? Vilka måste rätta sig efter det?

GUD är vår tillflykt och starkhet, en mycket närvarande hjälp i nöden.” (AS) Vid en tidpunkt då tillståndet i Guds förebildliga rike var mycket kritiskt, brast den hebreiske skalden ut i dessa inspirerande ord i Psalm 46:2 (46:1, AS), och de blev skrivna och bevarade för just de kritiska förhållanden, under vilka de människor i våra dagar lever, vilka spanar efter, beder om och hoppas på Guds verkliga rike. Om du är en av dessa människor, då måste du taga dessa ord till hjärtat och måste leva av dem, fast övertygad om att Gud är din tillflykt och starkhet.

 2. Kan vi ha råd att gå till väga så som de världsliga nationerna gör? Vilka osynliga faktorer är orsaken till detta?

2. Du kan inte ha råd till att gå till väga på det sätt som denna världens nationer gör. Kom ihåg att Satan, djävulen, är ”denna tingens ordnings gud”, att ”folkens alla gudar äro avgudar” och att ”vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud”. Den inspirerade Skriften upplyser oss om detta. (2 Kor. 4:4, NW; Ps. 96:5; 1 Kor. 10:20, NW) Demonerna och ”demonernas furste”, Satan, djävulen, är de osynliga tillskyndarna av plåga, förtryck och nöd över människorna. De gör upp planer för att driva människorna bort från Gud och till att bli tillintetgjorda av honom. För att himmelens heliga regioner skulle kunna befrias från deras skadliga inflytande, var en strid i himmelen nödvändig, sedan Guds rike med Kristus som regent hade blivit upprättat där år 1914. Demonerna och deras styresman har blivit slungade ned till jorden, och förutsägelsen om vad detta skulle betyda för jordinnebyggarna har blivit verklighet: ”Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede och vet, att han har en kort tidsperiod.” (Upp. 12:1—12, NW) Djävulen och hans demoner är ansvariga för det ve och den oro som härskar på land och hav. Det finns inget skydd, ingen stabilitet och beständighet under demonerna, inte ens för deras vänner, tjänare och tillbedjare. De är illvilliga, grymma och kärlekslösa, och de kan inte skydda sina tillbedjare och anhängare för Guds rättfärdiga vrede. De kunde inte göra det vid den tid då han släppte lös den alltomfattande syndafloden över våldets värld i Noas dagar. De kommer inte att kunna erbjuda beskydd åt nationerna, eller ens själva undgå att bli avrättade, i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, striden vid Harmageddon, då deras värld når sitt slut.

 3. För att bevisa vad kan vi inte ha någon del med nationernas falska gudar?

3. Det är de planer och projekt, som härrör från dessa nationernas demoniska gudar, som de styrande och deras folk verkställer utan att ana sammanhanget. Om du tar din tillflykt till den levande och sanne Guden, kan du inte ha någon del med demonerna, de falska gudarna. Du måste tjäna den sanne Gudens uppsåt, och du måste tala om för andra, vad hans uppsåt är. I denna tid av världsomfattande motstånd mot honom måste du bevisa att Gud är din tillflykt och starkhet, genom att tro och handla i överensstämmelse med hans vittnesbörd: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt, på det att I mån känna och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Jehova, och förutom mig finnes ingen frälsare. Jag har kungjort, och jag har frälsat, och jag har visat; och det fanns ingen främmande gud bland eder. Därför ären I mina vittnen, säger Jehova, och jag är Gud. Ja, sedan dagen blev till, är jag densamme; och det finnes ingen som kan rädda ur min hand. Jag vill verka, och vem kan förhindra det?” — Jes. 43:10—13, AS.

 4. Vad för slags Gud har Jehova bevisat sig vara gentemot oss?

4. Gång på gång har Jehova bevisat sig vara en säker tillflykt för sina vittnen på jorden. Hans allseende ögon överfar hela jorden för att finna dem som är honom hängivna, så att han kan bistå dem med sin kraft. (2 Krön. 16:9) Vilken Gud är han inte! Inför honom måste inom kort alla de falska gudarna falla, besegrade, i striden vid Harmageddon. ”Ty Jehova är en stor Gud och en stor Konung över alla gudar.” Det är honom man bör frukta och inte de totalitära angriparna, som är inställda på att besegra världen för att sätta sina politiska gudar och sin form av religion i högsätet överallt. ”Ty stor är Jehova, och storligen bör han prisas; honom bör man frukta framför alla gudar.” De som tar sin tillflykt till honom och som förtröstar på hans kraft visar, att han är Gud, och säger: ”Ty du, Jehova, är den högste över hela jorden; du är upphöjd högt över alla gudar.” (Ps. 95:3; 96:4; 97:9; AS) Därför att han förlänar hemlig kraft åt sina vittnen, har de kunnat uthärda den mest målmedvetna och ondskefulla förföljelse från de falska gudarnas mänskliga redskap. Glupska diktatorer med krav på världsherravälde har straffat dem som inte velat deltaga i att dyrka dem som avgudar. Men när dessa diktatorer fallit, har Jehovas vittnen levat vidare och har funnit friska krafter till att förnya sitt vittnande om ”gudarnas Gud”. I dag utropar de med tacksamhet: ”O, tacken Jehova, ty han är god, ty hans godhet och nåd varar evinnerligen. O, tacken gudarnas Gud, ty hans godhet och nåd varar evinnerligen.” — Ps. 136:1, 2, AS.

”En mycket närvarande hjälp”

 5, 6. Åt vilka böner hängiver sig den katolska hierarkien på grund av den växande nöden? Varför kommer Gud inte att svara på dessa böner?

5. Det synes ligga i folks mänskliga natur att, när de i nöd och svårigheter känner sig hjälplösa, vädja till sina gudar om bistånd och räddning. Så ser vi till exempel, hur världens svårigheter växte i oroande grad, trots det ”Heliga året” 1950. Därför riktade påven i Vatikanstaden i sin encyklika av den 6 december en uppmaning till den katolska världen att under nio dagar ägna sig åt bön för freden. I ett tal till kardinalkollegiet fem dagar senare påkallade påven en ”allmän samstämmighet i människohjärtanas uppsåt och syften, vilken, med Guds hjälp, kan komma alla de faror som hotar freden att försvinna överallt i världen”. (N. Y. Times, 12 dec. 1950) Men böner till Gud för syften som strider emot hans vilja är gagnlösa. Såsom Jakob 4:2, 3 säger: ”Så tvisten och striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen. Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa, vad I fån.” Det är inte Guds vilja att i denna tid upprätta världsfred, för att nationerna skall kunna återgå till ett normaltillstånd. Om han återställde freden, skulle nationerna endast förslösa dess gagneliga verkningar i sina lustar och själviska begärelser och visa att de är ”nöjesälskande mer än Gudälskande”.

6. De tidsangivelser som finns i Guds ord utmärker denna period som en tid av internationella svårigheter och trångmål, då det skulle vara ”på jorden vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg på grund av havets dån och dess upprördhet, medan människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”. För kristenheten skulle det vara en tid då ”vi bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid då vi skulle bliva helade [med hjälp av heliga år osv.], men se, förskräckelse kommer”. (Luk. 21:25, 26, NW; Jer. 8:15) Det är inte nu tid för Gud att skapa fred för denna världens nationer. Påvens och hans hierarkis ansträngningar att få göra ett försök och uppträda som medlare mellan det kommunistiska blocket och det demokratiska blocket kommer att visa sig fruktlösa. Varken katoliker eller protestanter behöver förvänta någon hjälp från Gud genom dem.

 7. Vad innebär det då att göra Gud till vår tillflykt och starkhet i nöden?

7. Att vi gör Gud till vår tillflykt och förlitar oss på hans kraft betyder, att vi accepterar den nöd som hans ord i förväg har underrättat oss om och att vi, medan denna nöd rasar omkring oss och emot oss, ser upp till honom i den förvissningen, att han skall vara vår ”mycket närvarande hjälp”. Detta uttryck i bibelns hebreiska grundtext är sådant, att översättarna skiljer sig från varandra i sitt sätt att återge det: ”En välbeprövad hjälp i nöden.” (AT. 1917 har nästan samma lydelse.) ”Vi skola finna honom mycket nära.” (Mo) ”En hjälp i trångmål, snart funnen.” (Ro) ”En hjälp i trångmål, som mycket villigt låter sig finnas.” — Ro. Pss.

 8, 9. Hur bevisade Gud sig för Israel vara en ”mycket närvarande hjälp”?

8. O ja, för sitt sanna folk har Gud i utomordentlig grad låtit sig befinnas vara en hjälp i nöden. En gång, i konung Josafats dagar, tågade krigshärar från följande nationer: Ammon, Moab och folket ifrån Seirs bergsbygd, gemensamt åstad för att angripa Jerusalem. Guds folk, som förtröstade på honom, åkallade honom i hans tempel där i staden. För sitt eget namns skull visade han sig då mycket villig att befinnas vara deras hjälpare. Innan de överväldigande stora fiendestyrkorna ens nådde fram till den heliga staden, åvägabragte Jehova Gud deras tillintetgörelse. Hans folk behövde inte kämpa i denna strid. De endast sjöng hans lov och stod som åskådare och såg på, hur Jehova frälste dem. Så omfattande var det blodbad, vari de onda angriparna förgjorde sig själva, att israeliterna höll på i tre dagar med att samla ihop bytet från de fallna. — 2 Krön. 20:1—30.

9. Konung Asa fann också, att Jehova Gud var en redobogen hjälpare i nöden, när hans styrkor stod ansikte mot ansikte med en etiopisk här, en million man stark och med tre hundra vagnar, under Sera, dess befälhavare. Kung Asa ropade då: ”Jehova, förutom dig finnes ingen som kan hjälpa, mellan den mäktige och den som ingen styrka har. Hjälp oss, o Jehova, vår Gud, ty vi förlita oss på dig, och i ditt namn hava vi kommit emot denna stora hop. O Jehova, du är vår Gud; låt ingen människa hava framgång mot dig.” Gud svarade på denna tillbörliga bön med den behövliga hjälpen, och de till antalet underlägsna israeliterna blev i stånd att i grund slå fienderna, av vilka ingen enda fick förbli vid liv. Hemligheten med denna räddning uppenbarades av profeten Asarja: ”Jehova är med eder, när I ären med honom, och om I söken honom, skall han bliva funnen av eder.” (2 Krön. 14:9 till och med 15:2, AS) Sedan hände det i konung Hiskias dagar, att den assyriske imperiebyggaren konung Sanheribs krigshär hotade Jerusalem, smädade dess Gud, Jehova, och begärde absolut underkastelse. Från Jerusalems mitt slungade profeten Jesaja tillbaka ett kompromisslöst budskap, och konung Hiskia och hela staden tog sin tillflykt under Jehovas osynliga beskydd och styrka. Samma natt blev den skrävlande assyrierns här försatt ur stridbart skick, genom att Jehovas ängel med ett enda slag fällde 185.000 krigare. Följande morgon begav sig kung Sanherib på väg tillbaka till Assyrien och till döden för mördarhand, som slutligen blev hans lott. När läget var som mest hotande, hur snart och hur villigt lät då inte Jehova Gud sig finnas och bevisade sig vara en hjälp i nöden! — Jes. 37:14—38.

Varför vi inte bör vara förskräckta

10. Vad får vi därför inte glömma, när vi nu står ansikte mot ansikte med synnerligen prövosamma år?

10. Den lärdom som dessa exempel på gudomlig hjälp innehåller bör inte få lov att gå förlorad för oss. De har blivit upptecknade till gagn för Guds folk nu, ”över vilka det fullständiga slutet på tingens ordning har kommit”. (1 Kor. 10:11, NW) När vi räknar från slutet på ”nationernas fastställda tider” år 1914, har vi hunnit 37 år in i det som för denna världen är ”ändens tid”. (Luk. 21:24, NW; Dan. 12:4) Under dessa kritiska år har Jehovas vittnen sökt skydd och styrka i honom, och de kan för sin del bekänna, att han är en ”hjälp i nöden, väl beprövad”. Om det inte vore så, skulle de inte befinna sig här nu och inte heller hålla på att tillväxa i antal. Men vi går in i de allvarligaste och mest prövosamma åren av denna ”ändens tid”. Den slutliga sammandrabbningen vid Harmageddon närmar sig. Må vi därför inte glömma, att Jehova Gud inte förändras, lika litet som hans ord förändras. (Mal. 3:6, AS) Hans kraft ådagalägges mitt i vår svaghet. Ingen nöd kan bli så svår i framtiden, att han inte kan hjälpa oss igenom den, om vi förtröstansfullt förblir i honom såsom vår tillflykt och inte vänder oss till denna världen för att få hjälp genom en kompromiss med världen, som är Guds fiende. Varför skulle Jehovas vittnen fråga efter, om hela världen är emot dem, tvivlar på deras vittnesbörd, hatar och förföljer dem? Hela världen var också emot Noa och de sju som gick in i arken med honom och gjorde Jehova till sin tillflykt och starkhet. Men när Gud släppte lös naturkrafterna, gick denna de ogudaktigas värld under i förintelse, medan däremot Noa och hans följeslagare i arken överlevde floden.

11. På vad bör vi nu tro för att göra orden i Psalm 46:3, 4 (2, 3, AS) till våra egna?

11. Vi blir styrkta av våra egna erfarenheter från senare tid såväl som av det som är upptecknat i Guds ord. Därför bör vi nu ha sådan tro på vår gudomliga tillflykt, att vi kan taga det, som psalmisten därnäst säger, i vår egen mun och verkligen mena det: ”Därför vilja vi icke frukta, om ock jorden förändras och om ock bergen skakas ned mitt i haven, om ock vattnen i dessa brusa och uppröras, om ock bergen darra av deras vilda svall. Sela.” — Ps. 46:2, 3, AS.

12, 13. Vilken mening kunde vi lägga i psalmistens ord här, om han använde bildspråk?

12. Det är inte nödvändigtvis bildspråk psalmisten här använder, så att han talar om den symboliska jorden, de symboliska bergen, haven och vattenmassorna. Naturligtvis förändras eller förvandlas den symboliska jorden i våra dagar såsom en politisk jordbävning, och landet dånar av de förskräckande ljuden från den ena jordstöten efter den andra, åtföljda av människors och hundars tjut, som kommer blodet att stelna i ådrorna. Politiska regeringar som tedde sig som åldriga berg, vilka behärskade jorden och gav den stadga, har skakats i sina grundvalar och har störtat ner mitt i folkhaven, som nu är i uppror mot länge godtagna politiska, kommersiella och religiösa system och ideologier. De så kallade ”färgade raserna” i världen har vaknat upp och blivit oroade genom revolutionära lärors vindar och genom jordbävningar på oceanens botten. Fruktan för den ”gula faran”, som kom till uttryck redan i förra århundradet, får nu nytt liv. I all synnerhet med tanke på den taktik som de gula folken följer på den koreanska krigsskådeplatsen. De tar sin tillflykt till vad de kallar jen hai eller ”människohavet” och släpper lös flodvågor av folk från sin reservoar av hundratals millioner människor. I kraft helt enkelt av sitt ofantliga antal och genom rå styrka sveper de fram och slår ner alla militära hinder och barriärer, utan hänsyn till de billiga människoliv som offras. ”Hör”, säger Guds profet, ”det brusar av många folk, det brusar, såsom havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar, såsom väldiga vatten dåna. Ja, det dånar av folkslag, såsom stora vatten dåna.” — Jes. 17:12, 13.

13. När dessa av farhågor, förbittring och gamla orsaker till missnöje piskade människohav brusar och dånar och när vattenmassorna skummar och bringar i dagen gyttja och smuts, då darrar de politiska berg som ännu finns kvar, och de vidtar åtgärder för att trygga sin stabilitet och beständighet. Ja, inte ens Vatikanstaden, som påstår sig vara grundad på Petrus såsom sin klippa, känner sig längre fast och stabil eller säker på sin beständighet. Den funderar på att fly, inte till Jehova Gud såsom en tillflykt och ett skydd, utan till de staters kuster som har den starkaste armen av kött och är väpnade till tänderna. För världsliga sinnen är det skräckinjagande att ge akt på hur de vattenmassor svallar, som utgöres av den uppbragta, av lidelser drivna mänskligheten. Då de inte längre kan se något bestående och stabilt i det mänskliga samhället, finner många sig hopplöst i att bli uppslukade av den stigande flodvågen.

14. Varför bör arvingarna till Riket inte frukta eller känna sig osäkra mitt i världsomvälvningen?

14. Mitt i all denna världsomvälvning och världsförändring behöver de som har tagit sin tillflykt till Jehova Gud inte frukta och känna sig osäkra. Vi vet, att allt detta är förutsagt i hans profetia. Det är det tecken som ger till känna, att denna tingens ordning håller på att fullständigas, ja, tecknet på hans Sons, Jesu Kristi, osynliga närvaro i konungslig makt och myndighet. Vi vet, att hans teokratiska herradöme nu är upprättat i himlarna och är den enda stabila regeringen i universum och den enda som blir beståndande. Dess makt och inflytande utövas nu med avseende på vår jord, och det är detta som kommer ”denna världens gud”, Satan, djävulen, och hans demoner att sätta det jordiska samhället i rörelse och driva hela människosläktet framåt i ett vanvettigt handlingssätt, som är i opposition mot Guds rättmätiga styrelse över jorden och leder till förintelse från honom. Men det finns de ibland oss, som hoppas få del med Jesus Kristus i denna regering över den nya världen med dess nya jord och himlar. Dessa kommer ihåg, hur Jehova skakade den bokstavliga jorden vid Sinai berg, och de säger nu förtröstansfullt: ”Den gången skakade hans röst jorden, men nu har han lovat och sagt: ’Ännu en gång skall jag försätta icke endast jorden utan också himmelen i skakning.’ Nu betecknar uttrycket ’ännu en gång’, att de ting som bliva skakade skola avlägsnas såsom ting som hava blivit gjorda, på det att de ting som icke bliva skakade må förbliva. Då vi alltså se, att vi skola få ett rike som icke kan skakas, må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt godhet, genom vilken vi kunna på ett välbehagligt sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” — Hebr. 12:26—28, NW.

15. Men på vad syftar Psalm 46:3, 4 (2, 3, AS) verkligen, vilket visar graden av psalmistens oförskräckthet?

15. Hur det än må förhålla sig med det ovan sagda, så synes emellertid Psalm 46 syfta på en verklig, jordisk naturkatastrof eller omvälvning av våldsamt slag. För att understryka vad han menar säger psalmisten, att även om en sådan bokstavlig omvälvning skulle inträffa på jorden och planetens yta skulle förändras under den förfärliga skakningen, så skulle han dock icke frukta. Han skulle inte heller behöva frukta, ty han är i tryggt förvar och uppehålles av en kraft som inte är hans egen mänskliga styrka, utan kommer från den allsmäktige Guden. När naturkatastrofen dånade och rasade vid slutet av den värld som fanns före syndafloden, hur fria från fruktan måste inte då Noa och hans familj ha känt sig! Inte bara därför att de var skyddade i arken, som de hade byggt, utan därför att de förtröstade på att den store Guden, Jehova, gav dem verkligt skydd. Han skulle inte skada dem med den syndaflod, varmed han tillintetgjorde den ogudaktiga, bespottande världen. Såsom det var i Noas dagar, så kommer det att vara i denna tid, då Människosonen är osynligen närvarande i konungslig makt.

16. Varför behöver vi inte frukta vid en sådan framtida omvälvning?

16. När vi närmar oss striden vid Harmageddon, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, vet vi inte vilka omvälvande krafter som kommer att sättas i gång av Jehova Gud för att överväldiga denna världen och utplåna den. Denna världens politiska, militära, kommersiella och religiösa element kommer med säkerhet att skälva av fruktan vid synerna och ljuden och att bli utom sig, då de ser att de själva förvisso skall bli tillintetgjorda. Vi som befinner oss under Guds rikes skydd behöver inte frukta. Vi kan naturligtvis bli förskräckta, liksom Mose var det vid Sinai berg, men vi skall inte dela världens fruktan. (Hebr. 12:21) Vi vet att Gud behärskar de tillintetgörande krafterna, och vi vet mot vilka han riktar dem, inte mot oss, utan mot sina fiender, våra fiender. Vi har gjort honom till vår tillflykt och vårt beskydd, och han kommer att skänka oss sitt trygga beskärm och gå förbi oss alldeles så som hans mordängel gick förbi alla de hem i Egypten som var märkta med påskalammets blod.

17. Varför kommer vi inte att då försvinna tillsammans med denna världen?

17. Hans handling att tillintetgöra den gamla världen är det ”förunderliga arbete”, Guds arbete eller ingripande, som vi har väntat på, ja, bedit om. Vi sätter inte vårt hopp och vår förtröstan till något som måste slå fel, inte till något som framskapats av människors sinnrikhet, ty vi vet att det är dömt till undergång och skall försvinna med denna gamla värld. Vi har länge vittnat och lidit mitt i denna gamla värld, och nu skall den försvinna från oss, därför att vi inte är av den. Men vi själva skall inte försvinna med den, ty vi är av rättfärdighetens nya värld. Vi hör till Guds teokratiska organisation under hans rike. Hans synliga organisation skall inte försvinna, utan är lika stabil och bestående som hans rike. Vilka märkliga, våldsamma förändringar i jordens fysiska utseende, som än kan komma att ske vid slutet av Satans värld, kommer vi dock inte att hysa någon fruktan.