Frihet från fruktan år 1955

 1. Hur går mänskligheten in i året 1955, och varför?

KÄNNER du hemligheten med frihet från den fruktan, som i våra dagar ansätter hela mänskligheten? Vill du ha denna frihet? Du kommer kanske alltjämt ihåg ett ordstäv, som gjordes allmänt känt för inte så länge sedan: ”Det enda vi har att frukta är fruktan själv.” Detta ordstäv togs upp av Förenta staternas förutvarande presidenta, men gott och väl två hundra år tidigare stod det att läsa i en bok, som kom ut i början av 1600-talet.b Men fanns lösningen i detta ordstäv? Vem har blivit absolut utan fruktan genom att frukta fruktan? Vem kan nu låta bli att bli rädd? Ställd inför förskräckliga möjligheter, har mänskligheten inte utvecklat någon fruktan för fruktan själv. Därför går den in i året 1955 med fruktan och onda aningar, utan någon formel som kan hjälpa den att förverkliga den av de rooseveltska ”fyra friheterna”, som är känd såsom ”frihet från fruktan”. Tvärtom kommer den förvisso att sjunka allt djupare i träldom under den hjärtlöse slavdrivaren Fruktan. — Luk. 21:25, 26.

 2. Vilken kategori kommer att åtnjuta frihet från fruktan under 1955, och hur kan detta komma sig, då ju tidenderna för denna världen är så onda?

² Det är inte genom att frukta fruktan, utan genom att frukta Jehova som vi lär känna hemligheten med frihet från fruktan. Det är därför som det kommer att finnas en enda kategori människor på jorden som kommer att åtnjuta frihet från fruktan under 1955 och alla de därpå följande åren. Denna kategori är den ”man” som beskrivs i Psalm 112, den där mannen som fruktar Jehova och som har sin lust i hans bud, tillika med denne rättfärdige, rättrådige mans säd eller släkte. Vad denna psalm i sin sjunde vers säger om denne kollektive ”man” eller denna kategori av människor kommer att gälla under 1955, ja, det gäller ända till det segerrika slutet av striden vid Harmageddon: ”Han skall icke rädas för onda tidender: hans hjärta är fast, det förtröstar på Jehova.” (AS) Han motser det nya året utan fruktan. Tidenderna eller nyheterna angående världen är alltigenom onda i dessa dagar, det finns ingenting trösterikt i dem. Därtill kommer att det inte heller i Guds eget ord finns några goda tidender för denna världen, utan endast undergång, genom att Guds hämnd verkställs på de ogudaktiga. Den ”man” som fruktar Jehova vet redan detta och blir därför inte oroad av världshändelsernas utveckling och den olycksbådande framtid för denna världen, som nu håller på att ta form. Av Guds profetior vet han, att denna världen under Satan inom kort måste nå sitt slut vid kulmen av denna ”ändens tid”, vilken skall följas av en ljus, ny värld, full av allt som är gott.

 3. Hur fruktar han inte ”de ondas rytande”, och vilket tillvägagångssätt mot fruktan följer han?

³ Även om ”onda tidender” kommer i form av hotelser från fienden, gör dessa inte den rädd, som fruktar Jehova. ”Han skall icke frukta de ondas rytande”, såsom en översättare återger versen. (Fenton) Han vet att Gud, den Allsmäktige, hans beskyddare, är mäktigare än fiendens förenade stridskrafter, både de synliga och de osynliga. Styrkt av denna vetskap, kan han inte bli rädd, utan fortfar oförskräckt att utföra sitt kristliga arbete i lydnad för Guds befallningar, i det han kungör Hans namn och bär vittnesbörd om Hans rike med Jesus Kristus som konung. Han vägrar att bli rädd för det som världsliga härskare och folk blir rädda för. Han följer Guds instruktioner, som lyder så här: ”Även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, äro ni lyckliga. Bliv emellertid icke rädda för det som de äro rädda för; bliv icke heller upprörda. Utan håll Kristus helig såsom Herre i edra hjärtan, alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt.” (1 Petr. 3:14, 15, NW) ”Vad de frukta skola ni icke frukta, icke heller skola ni känna skräck! Men härskarornas HERRE [Jehova] — honom skola ni kalla helig; han skall vara eder fruktan och han eder skräck!” (Jes. 8:12, 13, AT) Den man som fruktar Jehova blir därför inte skrämd till att följa den kurs som världen anbefaller och finner praktisk. I detta, att denne man fruktar den Högste, Jehova, framträder hans överlägsna vishet. Världsliga farhågor gör honom inte förlamad av förskräckelse, utan han gör allt vad han kan för att förjaga dessa farhågor från de människor som är av en god vilja genom att ge dem bibelns budskap av frid och tröst.

 4. Hur är hans hjärta fast, och hur leds det till att förtrösta på Jehova?

⁴ ”Hans hjärta är fast, det förtröstar på Jehova.” (Ps. 112:7, AS) Genom bibelns profetior har Jehova underrättat den som fruktar honom om denna världens öde och om fiendens angrepp mot honom. Således har ”mannen” berett sitt hjärta för detta som skall komma, så att han inte skall ge vika för fruktan eller känna sig brydd och förvirrad. (Joh. 16:1—4) Han har tagit tid till att studera Guds ord och praktisera dess lärdomar och på det sättet bygga upp tillit och förtröstan till Jehova. Därför vacklar inte hans hjärta mellan Jehova och denna världen, det förblir stadigt fäst vid Jehova. Han bevarar sitt hjärta fullständigt gentemot Gud. Hans hjärta vänder sig aldrig till denna världens avgudar. Han har gjort sig förtrogen med Jehovas löften och har givit akt på hur Han som har givit löftena också har uppfyllt dem gentemot den som troget fruktar honom. Då han vet vilket öde som väntar denna världen, inser han att det inte finns någon trygghet i den och att den inte kan vinna i sin kamp mot den allsmäktige Guden. Han förlitar sig på Honom som säkert kommer att vinna. Då han alltså slipper att plågas av världsliga farhågor, är han lycklig.

 5. På vilket sätt hålls hans hjärta vid makt, och vad blir därför utdrivet?

⁵ ”Hans hjärta är fast [vid makt hålles hans hjärta, RoPss], det fruktar icke, till dess han får se med lust på sina ovänner.” (Ps. 112:8) Nu står denne ”man” ansikte mot ansikte med många motståndare, men han uppger inte sin orubbliga ställning för Guds rike. Han har sitt hjärta fäst liksom med stag vid den oslagne och oslagbare Guden. Varken farhågor som människor uttalar angående det öde, som skall drabba deras egen tingens ordning, och vad detta kommer att betyda för mänskligheten eller de hotelser, som motståndarna riktar mot den nya världens samhälle, kommer hans hjärta att darra och fladdra. Jehova håller sin tjänares hjärta fast och stadigt, därför att denne älskar Honom. Tjänarens hjärta är starkt på grund av hans kärlek till den rättfärdiga, nya värld, som Gud har utlovat, och hans samhörighet med den. Han har ingen andlig hjärtåkomma i dessa kritiska, svåra tider, då människor älskar nöjen mer än Gud och endast har den gudaktiga hängivenhetens yttre form men inte har sina hjärtan i den. Följ därför hans föredöme. För att kunna avhålla dig från oro och slippa tyranniseras av fruktan bör du alltså stärka ditt hjärta i dess kärlek till Jehova och hängivenhet för honom. Sedan följer resten: Kärleken kommer att driva ut räddhågan. — 1 Joh. 4:18.

 6. Vad bör du förvänta från dina motståndare, men hur kan du slippa att bli rädd vid deras anblick?

⁶ Om du älskar och fruktar Jehova, kommer naturligtvis motståndarna, som hatar honom, att också hata dig. Men detta är ingen orsak till ängslan, i all synnerhet inte om du vet, vem du älskar. Om du älskar någon, så vill du göra någonting, vad det vara månde, ja, lida och uthärda vad som helst, för denne som du älskar. Om du älskar Jehova och känner honom, betrakta då motståndarna från hans synpunkt. Mät dem med hans mått. Tro på hans profetia beträffande dem. Då kommer fruktan för motståndarna att försvinna. Just nu kan motståndarna te sig ganska skrämmande i sitt stora antal och sin ökade makt att skada Jehovas vittnen och den nya världens samhälle. Men se på den skada som Gud kan göra dem, och dig också, större skada än de kan göra dig. Var därför inte rädd för dem. Sluta inte upp med att predika för deras skull, utan fortsätt bara att låta ditt hjärta hållas vid makt och hållas fast och stadigt av Jehovas ande och hans ord.

 7. Varför och tillsammans med vem kan vi skratta åt våra motståndare nu, och med vilket arbete går vi framåt?

⁷ Om du gör detta, kommer du till sist att få se med lust på dina motståndare, när de inte längre förefaller så fruktansvärda, utan deras egna farhågor har förverkligats på dem. ”Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de rättfärdiga önska, det varder dem givet. När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige; men den rättfärdige är en grundval, som evinnerligen består.” (Ords. 10:24, 25) Skratta därför tillsammans med Jehova åt dem: ”Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige och biter sina tänder samman mot honom; men Herren ler [skrattar, AS] åt honom, ty han ser, att hans dag kommer. Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas; men HERREN [Jehova] uppehåller de rätt färdiga.” (Ps. 37:12, 13, 17) Det är vist att oförskräckt le eller skratta från denna synpunkt, ty den gudomliga visheten säger till denna världens bekymmerslösa dårar: ”Därför skall ock jag le [skratta, AS] vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten, ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.” (Ords. 1:26, 27) Motståndarnas nuvarande rytande emot oss skrämmer oss därför inte, utan med av kärlek uppfyllda, starka, friska hjärtan, som är stadigt fästa vid Jehova, går vi orädda framåt och bär vittnesbörd om hans rike överallt i världen. Inom kort kommer det, när vi betraktar våra motståndare, att vara en fest för våra ögon.

Oförskräckt utdelning åt de fattiga

 8. Varför är Psalm 112:9 en försäkran om att arbetet med att avgiva vittnesbördet kommer att göra framsteg under 1955?

⁸ Under 1955 kommer det världsomfattande arbete som utförs av Jehovas vittnen, vilka fruktar honom, att genom hans välvilliga ynnest och hans ande gå ytterligare framåt. En kraftig försäkran om detta ges oss i Psalm 112:9: ”Han har utstrött, han har givit åt de behövande, hans rättfärdighet står fast för alltid; hans horn skall bliva upphöjt med ära.” (RoPss) Vilka dessa ord har avseende på är säkert. Aposteln Paulus citerade dem och tillämpade dem på sina medkristna vid den tid då de hjälpte sina nödställda bröder i Kristus. Han sade: ”(Alldeles som det är skrivet: ’Han har delat ut, han har givit åt de föga bemedlade, hans rättfärdighet förblir evinnerligen.’ Men han som giver säd i överflöd åt såningsmannen och bröd till att äta skall giva och föröka säden åt eder till att så och skall formera de alster som eder rättfärdighet frambringar.) I allting bliva ni berikade för varje slag av frikostighet.” (2 Kor. 9:9—11, NW) Frikostigheten hos den kristne, som fruktar Jehova, inskränker sig inte till att han ger materiella ting åt behövande eller nödställda bröder, utan den har också mycket att göra med utdelningen, frambärandet, av nyheterna om Riket till alla ”människor av en god vilja”, med utströendet av rikessanningens säd hos dem, vilkas hjärtan är lika god, fruktbar jord.

 9. Vilka är de ”fattiga”, som de som fruktar Jehova ger åt, och varför är det så?

⁹ I denna tid myllrar jorden av människor som är fattiga på materiella ting, men de fattiga som den vise ”man” ger åt, vilken fruktar Jehova, är de som är ”fattiga i anden”, dvs. ”medvetna om sitt andliga behov”, och därför benägna för att ta emot det tillfredsställande budskapet om Riket. Detta är det slags fattiga som Jesus sände sina efterföljare att söka reda på och ge föda, i det han sade: ”Ni hava fått för intet, giv för intet.” (Matt. 10:8; 5: 3; NW) Vad de kan ge ”för intet” måste vara den andliga rikedom som Gud har förlänat dem fritt och för intet, ty vad materiell rikedom beträffar, har Gud utvalt ”dem som äro fattiga vad världen angår till att vara rika i tro”. (Jak. 2:5, NW) Genom att ge budskapet om Riket i stället för att ge bara pengar eller materiella ting når de dem som verkligen är ”fattiga i anden”, ”medvetna om sitt andliga behov”, och inte de egoistiska fattiga som hör denna världen till och som inte bryr sig om att tillhöra Jehova. På det sättet blir de otacksamma, världsliga fattiga utsållade, dessa som föredrar att höra till Satan, ”denna tingens ordnings gud”.

10. När de ger åt dessa fattiga, åt vem lånar de då i verkligheten, och hur kan vi påstå det?

¹⁰ De fattiga och behövande kan inte till fullo återgälda oss på materiellt sätt för de andliga gåvor vi ger dem för intet, men detta bringar oss inte till tiggarstaven. Vi blir aldrig utan ersättning som mer än återgäldar oss. Varför inte? Vi svarar med orden i Psalm 112:5, som tål att upprepas: ”God är mannen — han är nådefull och giver lån.” (Yg; sid. 57, § 21) Det är åt de fattiga och behövande som ”mannen” ger lån, utan att hoppas få någon ränta på lånet av den fattige mottagaren, ja, utan att alls vänta sig någon materiell återbetalning. Varifrån kommer då den ersättning han får? Hör här: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN [Jehova] och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” (Ords. 19:17) När man förbarmar sig och ger åt de andligen fattiga, utan att få någon materiell vedergällning, lånar man då verkligen åt Jehova? Ja, och det kommer sig därav att de fattiga, i synnerhet de i anden fattiga, de som är medvetna om sitt andliga behov och längtar efter andlig hjälp, i verkligheten tillhör Jehova. Det är därför som han har sagt: ”Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.” (Ords. 14:31) Jehova tillkännager att det är en synd att förtrycka eller åsidosätta de fattiga. (5 Mos. 24:14, 15) De är beroende av Honom: ”De ödmjuka skola då känna allt större glädje i HERREN [Jehova], och de fattigaste bland människor skola fröjda sig i Israels Helige.” (Jes. 29:19) De arma och fattiga, som tillhör Jehova, kan inte betala igen i materiellt avseende, och därför ikläder sig Jehova dessas skuld, vilka tillhör honom.

11. I vilken förbindelse anser Jehova sig stå till den som ger åt de fattiga, och hur fullgör han den?

¹¹ När den kristne, som fruktar Jehova, ger de goda nyheterna om Riket för intet åt de fattiga, lånar han alltså i själva verket åt Jehova Gud, till dess Jehova ger honom vedergällning för det goda han har gjort. Det är häpnadsväckande att tänka, att det eviga universums konung, alltings ägare, anser sig stå i skuld till rikesförkunnaren, vilken ger för intet åt de fattiga som är medvetna om sitt andliga behov. Jehova avbördar sig alla skulder eller förbindelser, som han på detta sätt iklätt sig, genom att uppfylla alla sina löften om att sörja för och uppehålla dem som fruktar honom och håller hans bud.

12. Vilket löfte ger Jehova åt den rättfärdige givaren, och hur uppfyller han nu detta löfte?

¹² Därför ger Jehova följande löfte angående den som för intet ger hans budskap åt de fattiga och behövande: ”Hans rättfärdighet står fast för alltid.” (Ps. 112:9, RoPss) Detta är en upprepning av Hans löfte i vers 3 av Psalm 112. Enligt Jesu egna ord i Matteus 6:1—4 består rättfärdigheten hos mannen som fruktar Jehova till stor del däri, att han förkunnar budskapet om Riket, för intet ger de goda nyheterna åt de fattiga. De som motstår Riket och de goda nyheterna om det kommer inte att kunna utplåna denna form av rättfärdighet. Jehova kommer alltid att understödja och bevara dem som förkunnar Riket och förse dem med medel och möjligheter till att fortsätta detta predikande av de goda nyheterna, så att de må bli ”berikade för varje slag av frikostighet”. Han kommer att ”giva och föröka säden åt eder till att så och skall förmera de alster som eder rättfärdighet frambringar”. (2 Kor. 9:10, 11, NW) Emedan Gud beständigt fyller på förrådet åt den rättfärdige och frikostige utdelaren av de goda nyheterna, behöver den kristne, som fruktar Jehova, aldrig gå och tigga för att han ger så rikligt. Han bevaras alltid i en sådan ställning, att han kan fortsätta med sina goda gärningar, som består i att strö ut goda håvor av andligt slag åt de behövande. Fastän han själv är fattig på materiella ting, kan han således göra många rika i andligt avseende. (2 Kor. 6:10) De alster som hans rättfärdighet frambringar, nämligen de människor av en god vilja som blir berikade och församlade in i den nya världens samhälle, formeras stadigt. I stället för att bli fattig genom att för intet ge och strö ut de goda nyheterna får givaren därigenom ökad gengäld: ”Mången strör ut och förkovrar sig allt mer, och mången spar över hövan och blir allt fattigare. Den frikostige blir fet, och den som vattnar varder själv vattnad.” — Ords. 11:24, 25, 1878.

13. Vilket skäl finns det till att denne rättfärdige man skall vara vid liv och bli bevarad på jorden?

¹³ Jehova vill att en ”man” av detta rättfärdiga slag skall vara på jorden. Det behagar honom att bruka denne såsom ett redskap till att vitt och brett strö ut hans andliga håvor. Fördenskull tjänar denne givare, som ger frikostigt och för intet, ett syfte i Guds verk och intar en tillbörlig plats, där han gör nytta, bland jordens inbyggare; det finns ett gott skäl till att han skall vara vid liv och bli bevarad av Guds makt. Han vinner Guds uppskattning och också tacksamma människors och blir således älskad för sitt arbetes skull. (1 Tess. 5:12) Att Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet existerar den dag som i dag är bevisar just denna sanning.

14, 15. a) Hur bevisas denna sanning av att Sällskapet finns till ännu i dag? b) Vad önskar Jehovas vittnen uppnå år 1955, och hur kan de göra det?

¹⁴ Ända från tiden för sin inregistrering, år 1884, har Sällskapet följt den regeln att hålla sig i gång med hjälp av frivilliga bidrag. Det har låtit trycka litteratur och spritt den antingen gratis eller mot ett obetydligt bidrag, som endast har täckt framställnings- och spridningskostnaden. För alla som har önskat vara med har tillträdet till Jehovas vittnens möten och konvent alltid stått öppet, och det har annonserats: ”Fritt inträde. Ingen kollekt!” De religiösa prästerna och predikanterna, som tar inträdesavgift och som låter kollekthåven eller -skålen gå runt en eller flera gånger under gudstjänster och religiösa möten, har uttryckt sin bedrövelse över att Jehovas vittnen annonserar ”Fritt inträde. Ingen kollekt!” som en regel för religiösa möten. (Se The Watch Tower, 1 januari 1914, sid 5.) Jehova har välsignat denna princip att ge för intet eller för blotta kostnaden och hålla möten utan att ta upp någon penningkollekt, allt i det syftet att sprida mera upplysning om bibeln. För en organisation av Sällskapets storlek är produktionen av biblar och biblisk litteratur varje år enorm, och det antal timmar som Jehovas vittnen utan ersättning ägnar åt arbetet att sprida litteratur och det antal bibelstudier de varje år leder gratis i intresserade människors hem är anmärkningsvärda.

¹⁵ År 1955 önskar Jehovas vittnen uppnå den största spridning av litteratur som förekommit under något år hittills, ty den tid vi har att sprida ut det livsfrälsande budskapet blir allt kortare, nu då världsförintelsen i striden vid Harmageddon kommer allt närmare. Genom att arbeta ekonomiskt kan vi göra mer än andra, därför att vi försöker hålla de allmänna omkostnaderna så låga som möjligt. Vi kan uppnå de största resultaten genom att de som älskar Jehova är så frikostiga i att ge, i synnerhet i fråga om tid och kraft som de utan ersättning använder till att sprida och utströ budskapet om Riket. Enligt Guds regel kan vi vara säkra på att vi kommer att bli så mycket lyckligare därför att vi ger så mycket mera och gör det utan betalning.

16. Hur kommer den ”man”, som fruktar Jehova, att få sitt horn ärat, och hur blir det redan nu upphöjt med ära?

¹⁶ Aldrig skall vi böja oss i ett vanärande nederlag. Guds löfte till den rättfärdige, som ger och delar ut åt de fattiga, lyder så: ”Hans horn skall varda upphöjt med ära.” (Ps. 112:9) Hornet är en symbol av styrka och makt, som varnar alla tilltänkta angripare. Att det blir upphöjt med ära anger seger för oss, varigenom Jehovas makt, som understöder oss, blir hävdad och fastslagen. Om vi förtröstar på honom och gentemot honom bevarar en ostrafflighet, som berättigar oss till att förtrösta på honom, så kan vi säga: ”Mitt horn gör du högt såsom vildoxens; ... med lust får mitt öga skåda på mina förföljare och mina öron höra om de onda, som resa sig upp mot mig. Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd, såsom en ceder på Libanon växer han till.” (Ps. 92:11—13) Den ära, varmed hornet upphöjs, kommer från Gud, inte från människor. Men människor tvingas till att erkänna den gudomliga källan till denna ära. Slutligen skall den ära som följer med varaktig seger komma oss till del, men redan nu åtnjuter vi äran av att vara i Jehovas tjänst såsom hans vittnen. Den stora skara människor av en god vilja, som redan strömmar in i Jehovas hus för att tjäna och tillbedja honom där, är också en härlighet och ära för den andliga klassen, vilken fruktar Jehova och har arbetat för att, bildligt talat, frambringa denna jordiska säd, detta jordiska släkte. Såsom aposteln Paulus sade om bröderna i Tessalonika, vilkas fader han hade blivit genom de goda nyheterna, som han hade predikat för dem: ”Ty vad är vårt hopp eller vår glädje eller vår krona, som vi jubla över — vad, är det icke just ni? — inför vår Herre Jesus vid hans närvaro? Ni äro förvisso vår ära och glädje.” (1 Tess. 2:19, 20, NW) Genom att vi fortfar att ge ut de goda nyheterna om Riket för intet och frikostigt till den fattige och nödställde, måste denna ära, som består i att medlemmarna av den nya världens samhälle i Guds tempel blir allt fler och fler, med nödvändighet ökas, till dess att Jehova upphöjer vårt horn åt oss såsom segrare i striden vid Harmageddon.

17 Varför harmas den ogudaktige, när han ser detta?

¹⁷ De onda som hatar Jehova har frossat i att se oss som föremål för förtryck, orättvisor, förbud och restriktioner, men deras skadeglädje förvandlas till harm och bestörtning när de ser den allt större ära som Jehova förlänar sitt folk, vilket fruktar och tjänar honom och upphöjer hans namn. Nåväl, allt detta har blivit förutsagt i Psalm 112:10 (Åk): ”Den ogudaktige skall se det och harmas; han skall gnissla med sina tänder och smälta bort. De ogudaktigas önskan bliver till intet.” Den ogudaktige är bestämd till att se denna Jehovas vittnens slutliga seger och ära, innan han blir tillintetgjord. Han är illvillig och har ingen kärlek till rättfärdigheten och gläder sig därför inte åt att de rättfärdiga, som fruktar Jehova, får sitt horn upphöjt. Det är därför som han söker göra ände på det andliga välstånd, som de återbördade andliga israeliterna och deras följeslagare av en god vilja har att glädja sig åt. Han tar anstöt av Jehovas godhet mot sitt folk. Han vill ha den världsliga ynnesten och framgången men också den gudomliga ynnesten och det andliga välståndet, men han kan inte få båda delarna samtidigt. (Jak. 4:4) Han utströr inte och ger inte budskapet om Riket åt de fattiga. Därför är han missnöjd. Hans medvetande om att vara rik på världsliga ägodelar och världslig ynnest gör honom inte fullt tillfredsställd, ty han har endast gudaktighetens form och bevisar sig falsk gentemot dess kraft att förvandla hjärtat och göra människan i sanning lycklig. Förtärd av avund, som han är, över vittnenas andliga välgång och blomstring, harmas han.

18. Varför gnisslar den ogudaktige tänder, och när och hur kommer han att smälta bort?

¹⁸ Den ogudaktige kan inte göra slut på den andliga välgången för dem som fruktar Jehova. Han skär eller gnisslar tänder vid den syn som han är tvungen att se, men detta är allt han kan göra i sitt raseri. Han kan inte verkligen skada de rättfärdiga eller förinta den nya världens samhälle. Han lider pina nu, inte endast genom att de goda nyheterna om Guds upprättade rike predikas, utan också på grund av Jehovas vittnens välstånd. Under året 1955 kommer han att fortsätta med att gnissla tänder i sitt raseri och bereda sig på att göra gemensam sak med den store Gog i Magogs land i dennes världsvida angrepp på den nya världens samhälle, vilket skall ske före Harmageddon. När Jehova hejdar detta ursinniga, illvilliga angrepp genom ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, kommer den ogudaktiga hopen fortfarande inte att få se vad deras ögon önskar eller begär, utan nödgas att kasta en sista blick på en syn som är pinsam för deras ögon: Jehovas vittnens bestående välgång och den nya världens samhälles triumf på jorden. Då skall de ogudaktiga ”smälta bort”, ja, smälta likt en snigel, som lämnar efter sig ett slemmigt spår. De skall smälta likt en snigel, som i det att den rör sig ”upplöses i slem”. (Ps. 58:9, RS; Mo) En snigel hejdas ju av det salt man strör ut på de platser där den håller till, och vad kan de slemmiga ogudaktiga göra mot dem som fruktar Jehova och som är lika ”jordens salt”? Ingenting annat än smälta bort i ett nesligt slut, när Jehovas kraft som stridsman ådagaläggs i all sin väldighet vid Harmageddon.

19. Vad kommer att ske med det som den ogudaktige önskar eller begär, och vilka kommer att äga lycka redan år 1955?

¹⁹ ”Vad de ogudaktiga önska [begära] bliver till intet.” Deras ondskefulla planer mot de rättfärdiga kommer inte att ha framgång, utom så till vida att de leder till deras egen tillintetgörelse, och allt som de har kastat sina blickar på såsom önskvärt och begärligt i denna världen kommer att förgås med dem, till deras eviga besvikelse. I storartad kontrast härtill kommer Rikets rättfärdiga förkunnare att få se sin önskan uppfylld, när de ser med lust på sina motståndare, ty de kommer att vara på Jehovas segrande sida och kommer att överleva in i den triumferande, nya världen, där man för evigt kommer att minnas och prisa den dag då Jehova framstod hävdad och upphöjd. Ack, hur olycklig är inte den man, som inte fruktar Jehova och som inte har sin stora lust i hans bud! Men å andra sidan, hur lycklig blir inte du själv, om du i detta år, 1955, är en som fruktar Jehova och håller hans bud med en av Gud given frihet från fruktan!

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 december 1954)