Att bära frukt vid hög ålder
”DE RÄTTFÄRDIGA skola grönska såsom palmträdet. ... De skola alltjämt bära frukt vid hög ålder; de skola vara fulla av sav och grönska för att visa att Jehova är rättrådig.” Fastän dessa ord särskilt gäller om dem som är planterade som cedrar i Jehovas hus, den ”lilla hjorden”, uttrycker de utan tvivel en princip som kan tillämpas på alla Jehovas trogna tjänare, de andra fåren, som nu håller på att församlas till den rätte Herden, inbegripna. — Ps. 92:13, 15, 16, AS.
Bland de Jehovas trogna tjänare i forna tider, om vilka dessa ord var sanna, var Mose, som började aktivt tjäna Jehova när han var åttio år gammal. Han brukades sedan av Jehova under inte mindre än fyrtio år till att ära Guds namn och att på mirakulöst sätt befria, leda, undervisa, beskydda och dra försorg om hans folk. Och bibeln säger oss om Mose, när han vid 120 års ålder inför israeliterna på Moabs slätter gav en återblick över Jehovas rättfärdiga handlingar och hans krav på sitt folk: ”Hans öga hade icke blivit skumt, och hans livskraft hade icke flytt.” (5 Mos. 34:7, NW) Psalmistens ord visade sig vara sanna i högst bokstavlig mening i Mose fall. Att Mose verkligen var ”gammal” vid åttio års ålder framgår av orden i den psalm han skrivit: ”Våra års dagar är sjuttio år eller, vid mera kraft, åttio år.” — Ps. 90:10, Åk.
Den konungslige skalden David var en annan man som fortsatte att bära frukt vid hög ålder: han ledde och övervakade insamlingen av material för templet och utarbetade detaljerna för hur det skulle byggas och för dess omfattande och väl genomtänkta former för gudsdyrkan, och han sjöng Jehovas pris och meddelade folket undervisning. ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” Jehovas godhet och kärlek följde i sanning David under alla hans livs dagar. — Ps. 37:25.
Att bära frukt vid hög ålder var också något som kännetecknade Daniel. Han var utan tvivel i sitt nittiotal, när han oförfärad stod inför Belsassar och dennes lättsinniga frossare och tolkade den olycksbådande handskriften på väggen, och likaså när han senare trotsade den medo-persiska lagen och tillbad sin Gud Jehova och blev befriad ur lejonkulan. Ungefär vid den tiden skrev han också den bok som bär hans namn.
Men sådana exempel på människor, som burit frukt i höga ålderdomen, är inte begränsade till de hebreiska skrifternas vittnesbörd. Berättar inte Lukas för oss om den trogne prästen Sakarias, som i sin höga ålderdom inte endast blev välsignad med en son, Johannes döparen, utan också med profetians gåva? Och vad skall vi säga om aposteln Paulus? Fastän han var ”en gammal man” och befann sig i fångenskap, fortsatte han att skriva brev efter brev, tillsammans åtta brev fulla av undervisning, till sina bröder utanför murarna, och samtidigt använde han varje tillfälle att predika muntligen och bevisa att Guds ord inte var bundet, och lämnade sitt sista bidrag till de grekiska skrifternas kanon, det andra brevet till Timoteus, just strax före sin död. — Filem. v. 9; Luk. 1:5—7; Apg. 28:31; 2 Tim. 4:6.
Och vilket exempel lämnade oss inte aposteln Johannes? Han måste ha varit över nittio år när han, bannlyst till ön Patmos för sitt trogna vittnande, fick förmånen att se och uppteckna den underbara apokalyptiska synen; och ännu senare skrev han under inspiration tre brev och sitt evangelium om Kristi liv.
Vem kan betvivla att Jehovas godhet fortsatte att följa dessa trogna tjänare och att de fortsatte att bära frukt in i höga ålderdomen?
Fortsätt att tillväxa!
Denna fråga om att bära frukt vid hög ålder kan sägas vara än mera aktuell för Jehovas tjänare i vår tid än i forna tider — emedan förhållandevis flera nu når hög ålder. I Förenta staterna till exempel når nu i proportion till befolkningen två gånger så många människor 65 års ålder som för femtio år sedan. Det kan i förbigående nämnas, att trots människans beprisade ”vetenskapliga framsteg” är Mose ord, som uttalades för cirka 3.500 år sedan, att människans livslängd i allmänhet varar från 70 till 80 år fortfarande sanna. Enligt Encyclopaedia Britannica förhåller det sig i själva verket så, att de egyptier vid Kristi tid som nådde 68 års ålder hade utsikter att leva längre, än vad människor i samma ålder har i vår tid.
För att få den rätta synen på åldrandets process är det nödvändigt att komma ihåg, att denna i själva verket är ett uttryck för Guds barmhärtighet. På grund av sin överträdelse hade Adam gjort sig förtjänt av en ögonblicklig död, men Gud lät honom i sin barmhärtighet dö en långsam död, dö under en period av över nio århundraden. Vetenskapsmän, som studerar åldrandets process, säger oss att vår kropp håller på att växa till trettio års ålder, och därefter börjar de olika organsystemen, hjärtat, njurarna osv., att fungera allt mindre och mindre effektivt, till dess döden inträder. Man kan säga att vi upp till trettio års ålder tar in mer än vi ger ut, för att under de nästa fyrtio åren (i sådana länder som Förenta staterna, Sverige m. fl. uppgår medellivslängden till närmare sjuttio år) ge ut mer än vi tar in. Och medan ärftligheten torde vara den mest betydelsefulla enstaka faktor, som avgör individens livslängd, kan vi dock öka vår individuella potential genom att öva självbehärskning i fråga om arbete, mat och dryck och förlustelser.
Det är också uppmuntrande att tänka på att fastän vi upphör att växa i fysiskt avseende vid trettioårsåldern, finns det ingen åldersbegränsning för den intellektuella och emotionella tillväxten — intet skäl varför vi inte skulle fortsätta att tillväxa i dessa avseenden i obegränsad tid. Det sägs också med rätta, att ”en ’gammal’ människa är en som inte har någonting att se fram emot”. Och mer än alla andra människor har Jehovas tjänare i vår tid i sanning mycket att se fram emot, i det de befinner sig just på tröskeln till den nya världen.
För att hålla oss unga, trots våra år, måste vi hålla på med att tillväxa intellektuellt och emotionellt, hålla på med att växa i andligt avseende. Hur? Genom att inhämta noggrann kunskap; genom att förnya sinnet förmedelst de sanningar som finns i Guds ord och den förståelse därav som ges oss genom Guds kanal eller förmedlande redskap; genom att vara tillsammans med andra som på detta sätt håller sig unga, varvid vi inte får förbise dem som är unga också till åren, vara tillsammans med dem vid församlingens möten och olika sammankomster, samt genom att söka praktisera de ting som vi håller på med att lära.
Att bära frukt vid hög ålder
Det är endast genom att hålla på med att växa på detta sätt som vi kan fortsätta att bära frukt, trots tilltagande ålder. Kom också ihåg, att det finns mer än ett slags frukt. Vi har ”andens frukt [som är] kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. Vi kan inte med fördel jämföras med de till åren unga i fråga om kroppslig skönhet i gestalt och drag, men om vi äger andens frukter, kommer detta att göra oss intagande och älskliga i Jehovas åsyn och i alla deras åsyn, som har hans ande. — Gal. 5:22, NW; Ords. 31:30.
Och vi kan också, trots tilltagande ålder, bära Rikets frukt i form av kristen tjänst. Vid ett av Sällskapets ”Betelhem” tjänar omkring femton bröder i åldern mellan 70 och 88 år från morgon till kväll dag efter dag tillsammans med sina yngre bröder. De nöjer sig inte med detta, utan går också ut om aftnarna, lördagseftermiddagarna och söndagsmorgnarna för att predika på gatorna, i hemmen och från hus till hus. En av dem, som är förlamad i fotterna och som därför inte kan gå mycket eller alls stiga uppför trappor, läser noggrant dödsannonserna och skaffar sig adresser till de sörjande för att sända dem ett tröstande brev jämte en broschyr som innehåller tröstens budskap. Vi har också hört om en syster i hög ålder som är blind och sängliggande, men som trots detta bär mycken Rikets frukt med telefonens tillhjälp.
Vi behöver inte heller känna oss bedrövade över att vi inte kan bära så mycken frukt som vi en gång gjorde. Om vår tid och kraft är begränsade på grund av hög ålder, låt oss då komma ihåg änkans skärv. Det är motivet, hjärtats uppskattning, uppriktigheten i givandet som har betydelse. Låt oss därför ge med glädje, ty Gud älskar en glad givare. Han dömer var och en efter vad han har och inte efter vad han inte har; och det är Han och ingen annan som dömer. — Luk. 21:1—4; 2 Kor. 8:12; 9:7.
Och låt oss, hellre än att avundas de unga deras mera verksamma och framträdande roll i Rikets förkunnelse, ge dem en hjälpande hand och vår fulla samverkan och göra fullt bruk av den kunskap i bibeln, som vi förvärvat under årens lopp, och den beprövade ostrafflighet, som vi vunnit genom att uthärda många stormar. Om vi i sann mening har dragit nytta av årens erfarenheter, kommer vi inte att avundas våra yngre bröders upphöjelse, utan i stället glädjas med dem.
Och skulle vi slutligen uppnå den tid, då vi tycker att vi inte kan göra någonting alls, kan vi ändå fortsätta att bära frukt genom att bevara vår ostrafflighet och genom att hålla oss lojala och trogna i hjärtat gentemot vår store välgörare och sålunda ha förmånen att glädja hans hjärta. (Ords. 27:11) Vi kan fylla våra sinnen med hågkomster av Rikets fröjder i det flydda, vi kan fröjda oss över den nya världens samhälles nuvarande blomstring och välstånd, om också vår del däri är ringa, och vi kan se fram emot gränslösa och ändlösa välsignelser i den nya värld som är så nära. Och även om vi aldrig har försummat bönen, kan vi vinna mycken tröst och styrka och glädje genom än flitigare gemenskap med vår himmelske Fader, i det vi kommer ihåg att ”en rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet”. — Jak. 5:16, NW.
Ja, i trots av våra år kan vi fortsätta att tillväxa, vi kan fortsätta att bära frukt. I sanning, ”det grånade huvudet är en ärekrona, om det befinner sig på rättfärdighetens väg”. — Ords. 16:31, AV.