bidragit till att livet blivit okomplicerat och glädjerikt. Jag har lärt mig en hel del om att samsas med bröder och umgås med systrar på ett uppbyggande sätt. Ja, jag har också slutligen lärt mig att glädjas över att tillhöra det ogifta ståndet, med dess frihet till tjänst för Gud, dess speciella oberoende, möjligheterna att resa omkring och att då och då kunna njuta av ensamheten. Jag har lärt mig en del om boktryckarkonsten. Jag har lärt mig att lyssna mera och tala mindre; jag har insett behovet av punktlighet och personlig organisation och har inhämtat andra lärdomar i livet, alltför talrika för att räkna upp här. Hur har jag inte dessutom uppskattat de direkta upplysningar om förhållandena i andra länder som jag har fått genom samvaron med eleverna vid Gileadskolan!

Jag skall aldrig glömma de dagliga bönerna vid Betel för bröderna ute på fältet, och i min tur skall jag komma ihåg er i mina böner jämte minnet av de goda vännerna vid Betel och i många länder världen runt.”

Det är inte många människor som har privilegiet att få ett så angenämt brev. Men vilken åt Gud överlämnad kristen yngling det vara må som med iver går in för sin uppgift, sedan han kommit till Betel, kommer att ha anledning att uttala sig på ett liknande sätt.

Vad föräldrar, som har haft söner vid Betel, tänker om saken är också av intresse. En kretstjänare, som är far till två söner som tjänat vid Betel, skrev till exempel följande till Sällskapet Vakttornet:

”Vi har inte längre våra söner vid Betel. Den äldre sonen lämnade Betel för tre år sedan för att gifta sig. Den yngre sonen lämnade Betel den första oktober av samma skäl, sedan han tjänat vid Betel i sex år. ... Vår äldre son var där i fem år. ... Vi har alltså haft en medlem av familjen vid Betel under de sistförflutna sju och ett halvt åren.

Vi ville låta er få veta att vi, såsom föräldrar, har satt värde på att våra söner fått tillfälle att pröva på Betellivet. Den fostran och övning och den samvaro med andra som de fått del av under sin tid vid Betel kommer att bli till stor nytta för dem hela livet. Vi tycker att våra söner begav sig till Betel såsom pojkar och kom därifrån såsom dugliga män.”

Många föräldrar tycker på samma sätt om detta att ha sönerna på Betel. Det finns ingen bättre plats på jorden där de skulle kunna vara. Unga Ordets förkunnare, som begagnar detta privilegium, kommer att med glädje och värme tänka på denna erfarenhet under resten av livet. Har du tänkt på hur det skulle vara att tjäna vid Betel?

Frågor från läsekretsen

● I Ordspråksboken 11:29 heter det att den som drar olycka över sitt hus ”får vind till arvedel” och att ”den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta”. Vad ligger det för betydelse i dessa ord? — I. M., Förenta staterna.

Orden i Ordspråksboken 11:29 var ursprungligen riktade till Israels folk. De utgör en varning för ett dåraktigt eller oförnuftigt handlingssätt, som får onda följder, ty vi läser: ”Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel, och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.”

Det är ett bildligt uttryck som används här, då det heter att ”den som drager olycka över sitt hus ... får vind till arvedel”. Naturligtvis kan dessa ord inte innebära att en människa bokstavligen kan gripa fatt i vinden, kan sätta sig i besittning av den eller kan få den ”till arvedel”. De här orden måste tydligen syfta på ett bemödande att söka vinna något som inte är gripbart eller verkligt. I bibelboken Predikaren förekommer upprepade gånger uttrycket ”ett jagande efter vind”. Det heter till exempel i Predikaren 1:14: ”När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.” Gagnlösa förehavanden medför med andra ord idel fåfänglighet. Orden i Ordspråksboken 11:29 klargör alltså att det inte kommer att gå den man väl som drar olycka över sitt hus. Han kommer inte att vinna något som är av värde. Det blir som om han finge vind till arvedel.

Men hur drar någon olycka över sitt hus? Tänk på hur det gick för Akan. När israeliterna intog staden Jeriko, skulle alla värdeföremål i den vara helgade åt Jehova, ty Jeriko var Kanaans förstlingsfrukt och som sådan avsedd för honom. Men den girige Akan rövade från Gud genom att lägga sig till med en vacker mantel från Sinear, två hundra siklar silver och en guldplatta. Senare led Israel nederlag vid Ai. Detta gjorde det nödvändigt med en undersökning, för att man skulle få veta orsaken till denna motgång. Slutligen blev Akans orätta handling uppenbarad, och han bekände sin skuld. Därpå tog Josua och hela Israel Akan, hans söner och döttrar, de stulna föremålen och ”allt övrigt, som han hade”, och förde det upp till Akors dal. Sedan sade Josua till Akan: ”Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock HERREN i dag låta olycka komma över dig.” Skildringen fortsätter så: ”Och Israels menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade stenar på dem.” Akan