Var ärlig i allt
DE SOM vill behaga Gud vinnlägger sig om kristen ärlighet. De har klart för sig vad dessa ord innebär: ”Den hållningslösa människan är något avskyvärt för Jehova, men han har sin förtroliga umgängelse med de rättrådiga.” — Ords. 3:32, NW.
Ytligt sett är ärligheten inte något problem för många. De menar kanske själva att de inte avsiktligt planerar oärliga förehavanden eller ägnar sig åt sådana, t. ex. åt att ljuga, fuska eller stjäla. Men ärligheten inbegriper mycket mera. En människa kanske menar sig fylla höga kristna ärlighetskrav, men samtidigt kanske hon företar sig sådant som i själva verket inte alls är ärligt. Envar gör därför klokt i att undersöka hur det förhåller sig med honom, i betraktande av det som följer här, så att han kan avgöra om hans tänkesätt och handlingssätt behöver rättas till för att stämma överens med kristen ärlighet.
Att vara ärlig mot staten
En del former av oärlighet är mera uppenbara än andra, t. ex. direkt stöld eller lögn. Men andra former är försåtligare, och man måste vara ännu mera på sin vakt mot dem.
Ett sådant område gäller den kristnes förhållande till de civila myndigheterna. Han måste i all ärlighet ge staten det som tillkommer den, även om just denna stat inte är ärlig mot honom. Jesus Kristus sade att man skall ”betala ... tillbaka till kejsaren det som är kejsarens”. (Matt. 22:21, NW) Pålägger staten sina undersåtar olika skatter? Då bör den kristne inte bedra de civila myndigheterna på dessa skatter. Han bör till exempel inte manipulera med självdeklarationen eller göra större avdrag än han är berättigad till.
Någon kanske vill urskulda ett bedrägligt förfarande med deklarationsuppgifterna genom att säga att staten i alla fall tar ut för mycket, men den kristne får inte handla bedrägligt. Kejsaren bryter inte mot några av Guds lagar genom att kräva skatt. Om staten gör sig skyldig till att pålägga orimliga skattebördor eller missbrukar influtna skattemedel, då får staten stå till svars inför Gud för detta. Men den kristne får inte vara domare i sådana ting. Det är hans plikt, inte bara inför staten, utan inför Gud, att betala det som han blir ålagd. Den kristne aposteln Paulus sade: ”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna. Giv åt alla vad dem tillkommer: åt den som kräver skatt skatten, åt den som kräver avgift avgiften.” — Rom. 13:1, 7, NW.
Ungefär detsamma kan sägas om smuggling. Den som smugglar köper saker och ting i ett grannland och smusslar dem sedan över gränsen för att undvika att betala importtull. Sådant är kanske vanligt i en del länder, men de kristna får inte smuggla, ty därigenom berövas staten vad den lagenligen kräver. De civila myndigheterna har rätt att pålägga tullar, om de så önskar. Eftersom sådana åtgärder inte strider mot Guds lag, måste man rätta sig efter dem. Den kristne som smugglar handlar oärligt och kan få stå till svars för det, inte bara inför myndigheterna, utan också inför den kristna församlingen.
Somliga kanske inte anser sig vara smugglare, men när de reser utomlands då och då och så kommer tillbaka, är de då ärliga, när de fyller i tulldeklarationen? Upptar de på den allt som lagen kräver, eller försöker de hitta på någon utväg att få in saker och ting fritt, fastän de borde betala tull för dem? Det gör detsamma om det är fråga om en liten eller stor sak eller om personen i fråga anser den vara betydelselös. Det enda som betyder något, när det gäller ärligheten, är detta: Säger staten att jag skall betala tull för det här? I så fall måste den kristne betala tull. Att underlåta att göra detta är oärligt.
Staten utfärdar också trafikregler, vilka skall främja allmänhetens säkerhet. I många länder innebär en röd ljussignal att man skall stanna helt, och det gör också ett stopptecken. Men hur är det? Händer det inte att någon saktar farten vid stoppsignaler, bara för att förvissa sig om att ingen trafikpolis syns till, och så kör vidare? Och hur förhåller det sig med fartbegränsningarna? Kör man för fort därför att ’ingen iakttar en? Att handla såsom här har nämnts är oärligt. Varför det? Därför att det innebär att man inte lyder de ”överordnade myndigheterna”. Någon kanske hånar trafikregler som han inte tycker om, men det heter att ”dårar driva sitt begabberi med synden”. (Ords. 14:9, Melin) Det är kejsarens rätt att avgöra hurudana trafikreglerna skall vara, och de utfärdas till skydd för allmänheten. Eftersom sådana föreskrifter inte bryter mot Guds lagar, är den kristne inför Gud pliktig att lyda dem.
På arbetsplatsen
Också inom affärsvärlden har man bestämmelser. En person vet kanske med sig att han aldrig skulle vilja stjäla pengar eller varor från sin arbetsgivare, ty det skulle vara oärligt. Men använder han firmans frimärken, brevpapper och andra ting för egen räkning? Ja, det skulle vara oärligt att t. o. m. ta en blyertspenna eller några pappersklämmor, om firman inte tillåter detta, eftersom sådant tillhör firman.
Så var det firmatelefonen. Om det är förbjudet att utan ersättning använda den för privatsamtal, då är det oärligt att göra det, oavsett hur många andra det är som gör det. En kristen måste betala för de privatsamtal han ringer, eftersom han använder en apparat som inte är hans egen. Det är oärligt att använda telefonen på vilket sätt det vara må utan att betala för det. Detta är stöld, ty en människa ger i ett sådant fall inte ut de pengar hon normalt skulle ge ut för telefonsamtalet. Och om du menar att det i själva verket inte är oärligt att krångla sig ifrån betalningen för ett telefonsamtal, så kan du bara pröva din teori genom att höra efter vad man har för uppfattning inom televerket!
Det händer att firmor låter de anställda köpa varor till nedsatta priser, men endast för personligt bruk. En del anställda menar att de i sin tur kan sälja sådana varor till dessa nedsatta priser till vänner eller släktingar för att hjälpa dem att spara pengar. Men sådant är inte ärligt, ty man handlar inte enligt de bestämmelser firman utfärdat. Firman har rätt att utfärda föreskrifter. Den kristne måste rätta sig efter dem.
Det finns de som får skriva upp sina utgifter i förbindelse med förvärvsarbetet på ett omkostnadskonto. Om den kristne har sådana förmåner, är han angelägen om att inte runda av summorna uppåt eller ta med utgifter som är rent personliga och som inte bör påföras firman. Den kristne begär bara ersättning för det som han verkligen har betalat ut och endast för sådant som firman beviljar ersättning för, ingenting annat.
En annan form av oärlighet är att ljuga för arbetsgivaren för att få ledigt. Det som några kanske anser vara ett berättigat skäl till att ljuga kan man likväl inte försvara inför Guds krav på ärlighet. Somliga kanske menar att de kan komma med en lögn, ifall de vill vara med om en kristen sammankomst och tror att arbetsgivaren inte skulle ge dem ledigt för detta. Men hur skulle en kristen kunna försvara att han ljugit för arbetsgivaren i avsikt att vara med om en sammankomst, som bjuder på undervisning i Guds ord och som befrämjar ett kristet uppförande, vilket inbegriper ärlighet? Ett sådant resonemang är självmotsägande, ja, rentav skrymtaktigt. I de flesta fall kommer en arbetsgivare att respektera dig för din ärlighet, när det gäller att begära ledighet i förbindelse med en sammankomst. Men även om följden bleve att du miste ditt arbete, därför att du söker Riket först, så kommer Gud inte att överge dig, när du gör det som är rätt. — Matt. 6:33.
Det händer ofta att kristna arbetar i hushåll. De har säkert klart för sig att det är orätt att ta klädespersedlar, porslin, bordssilver och annat husgeråd, men inser de också att det är lika orätt att ta sådana saker som man inte så lätt saknar? Att ta mjöl, socker, frukt eller grönsaker är stöld, vittnar om oärlighet, i lika hög grad som om vederbörande droge i väg med värdefullare saker. Om arbetsgivaren direkt ger den anställde någonting, ställer det sig naturligtvis annorlunda. Men man får inte tro att arbetsgivarens givmildhet vid ett eller annat tillfälle betyder att han inte bryr sig om ifall man snattar. Så förhåller det sig inte.
Ärlighet i allt
Man kan visa sig vara ärlig på många andra sätt. Till exempel när man lånar något av andra. Du bör lämna tillbaka det du lånat vid avtalad tid eller tidigare. Det är kanske en småsak, och du kanske menar att det inte skulle göra något om du behöll den, men vad skulle hända om du försökte låna en aldrig så liten summa i en bank och inte betalade tillbaka i tid? — Ps. 37:21.
Vissa medlemmar i de kristna församlingarna har i uppdrag att handha penningmedel som behövs för församlingens utgifter. Om de skulle använda sådana medel för egen räkning”, vore det oärligt, även om det gällde aldrig så kort tid. Även om en människa inte har några som helst tillgångar, får hon aldrig tänka på att utan ägarens medgivande använda pengar som inte hör henne till. Det är inte någon småsak. Judas Iskariot missbrukade pengar som anförtrotts åt honom, och han kallades ”en tjuv”. (Joh. 12:6) Han dog en förtidig död och ägde inte Guds ynnest vid den tiden.
Ibland gör någon något som han skäms för. Han menar att andra skulle se ned på honom, om de kände till det som han har gjort. Vi är visserligen inte pliktiga att blotta oss för en och var och tala om våra rent privata förehavanden, men om församlingens dömande kommitté får kännedom om saken och den kristne blir uppmanad att tala om sanningen, får han inte ljuga för att söka bevara prestigen.
Gör klart för dig att oärlighet i små ting leder till oärlighet i större ting. Sinnet bereds undan för undan för större överträdelser varje gång man inte står emot lockelsen att begå smärre. Jesus sade: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket. Alltså, om ni icke hava bevisat eder trogna i förbindelse med den orättfärdiga rikedomen, vem skall då anförtro eder den sanna? Och om ni icke hava bevisat eder trogna i förbindelse med det som är en annans, vem skall då giva eder något för eder egen räkning?” — Luk. 16:10—12, NW.
Om du älskar Gud, om du vill leva i hans rättfärdiga nya tingens ordning, då vill du vara ärlig och göra vad rätt är. ”Den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek; han vände sig bort ifrån det som är ont och göre, vad gott är.” — 1 Petr. 3:10, 11.
Ja, var ärlig i allt. Då kan du säga med aposteln Paulus: ”Vi förtrösta på att vi hava ett ärligt samvete, eftersom vi önska bete oss ärligt i allting.” — Hebr. 13:18, NW.