Ta dig till vara för ”omåttlighet i fråga om vin”
VIN — vilken underbar gåva från vår Skapare, Jehova Gud! Det var han som gjorde de delikata druvorna och andra frukter, gjorde dem så att de nära nog spricker av sötma, när de är mogna, med en blandning av estrar och syror för aromens, doftens och bouquetens skull. Jehova Gud har också fastställt kemins olika lagar, som gör att sockerarterna i frukten genom jäsning omvandlas till alkohol. Dessutom har Jehova gjort de mikroorganismer som kallas jästsvampar, vilka ger upphov till jäsningen, och har till och med överdragit skalen på de mogna druvorna med ett ömtåligt dammliknande hölje av dessa jästceller. Ja, hela framställningsprocessen, från frukten till ett väl mognat vin, bär vittnesbörd om den store Skaparens vishet och godhet!
Men om vi i vår tur ådagalägger liknande vishet, kommer vi att följa Jehovas anvisningar om hur denna utsökta dryck bör brukas, inte missbrukas. Detta innebär att vi kommer att ta oss till vara för att använda vin till övermått och på ett oriktigt sätt. (1 Petr. 4:3) Vår uppskattning av den enastående produkt som vinet utgör kan också fördjupas genom en del upplysningar om vinets historia och olika sätt, på vilka det använts i forna tider.
Vad bibeln berättar om denna användbara dryck
Det finns historiska skildringar som vittnar om att vinframställningen har mer än 4.300 år gamla anor. I den äldsta skildringen berättas det nämligen om att Noa planterade en vingård efter syndafloden och tillverkade vin av druvorna från den. (1 Mos. 9:20, 21) Från äldsta tider har vin varit måltidsdryck. (1 Mos. 27:25; Pred. 9:7) Vin, bröd och annan mat nämns ofta tillsammans. (1 Sam. 16:20; Höga V. 5:1; Jes. 22:13; 55:1) Melkisedek satte fram ”bröd och vin” åt Abraham. (1 Mos. 14:18—20) Jesus drack vin till maten, när det fanns att få. — Matt. 11:19; Luk. 7:34.
Vin hörde framför allt samman med högtidsfirande — med gästabuden (Est. 1:7; 5:6; 7:2, 7, 8; Dan. 5:1, 2, 4), bröllopen (Joh. 2:3, 9, 10; 4:46) och andra festliga tillfällen. (1 Krön. 12:39, 40; Job 1:13, 18) I de kungliga förråden fanns gott om vin (1 Krön. 27:27; 2 Krön. 11:11); konung Salomo hade sin vinsal (Höga V. 2:4); vin var den dryck som konungar och ståthållare i allmänhet drack. (Neh. 2:1; 5:15, 18; Dan. 1:5, 8, 16) Den som begav sig ut på resa tog ofta med vin i sin reskost. — Jos. 9:4, 13; Dom. 19:19.
Vin är en dryck som kan förvaras i många år, som rentav blir mildare, fylligare och bättre med åren. Det är faktiskt den enda dryck som förädlas efter det att den tappats på flaska. På grund härav och på grund av att vin har använts så allmänt, blev det en stor handelsvara (Neh. 13:15), och särskilt ryktbart var ”vin från Helbon” (som perserkonungarna föredrog) och ”Libanons vin”. — Hes. 27:18; Hos. 14:8.
Salomo använde vin som betalningsmedel för byggnadsmaterial till templet. (2 Krön. 2:8—10, 15) Vin ansågs vara en utmärkt gåva till en överordnad (1 Sam. 25:18; 2 Sam. 16:1, 2) och ingick i det tionde som skulle lämnas till prästernas och leviternas underhåll. (5 Mos. 18:3, 4; 2 Krön. 31:4, 5; Neh. 10:37, 39; 13:5, 12) Det kan anses ha varit mycket passande att vin hörde till de utsökta ting som offrades åt Jehova i samband med andra offer åt honom. (2 Mos. 29:38, 40; 3 Mos. 23:13; 4 Mos. 15:5, 7, 10; 28:14; 1 Sam. 1:24; 10:3; Hos. 9:4) Men detta var inte en efterapning av den hedniska tillbedjan av Dionysos (Bacchus) och utgjutandet av drickoffer åt andra gudar. — 5 Mos. 32:37, 38; Jes. 57:6; 65:11; Jer. 7:18; 19:13.
Vin ingick inte från början i den judiska påskmåltiden utan tillkom senare, kanske efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen. Därför fanns det vin på bordet då Jesus för sista gången firade den judiska påsken med de tolv apostlarna, och han kunde alltså utan extra besvär använda det då han instiftade åminnelsen av sin död. ”Druvors [röda] blod” kunde på ett passande sätt föreställa Jesu eget offerblod, som utgöts till gagn för människosläktet. Vid detta tillfälle kallade Jesus det för ”denna vinträdets produkt” (NW), och eftersom det kanske var sju månader sedan vinskörden, råder det inget tvivel om att det var jäst druvsaft. — 1 Mos. 49:11; Matt. 26:18, 27—29.
Enligt läkaren Lukas’ skildring hade vinet ett visst medicinskt värde såsom ett antiseptiskt och milt desinficerande medel. (Luk. 10:34) Det är alltså en dryck som har medicinskt värde förutom att det smakar gott. Bibeln anbefaller det som botemedel vid vissa rubbningar i matsmältningen som uppstått därför att man druckit dåligt vatten. Man hade lagt märke till att folk som drack vin inte fick sådana sjukdomar som kom av förorenat vatten. Följaktligen gav Paulus det här rådet åt Timoteus: ”Drick inte vatten längre, utan använd litet vin för din mages och dina ofta påkommande sjukdomsanfalls skull.” (1 Tim. 5:23, NW) Att detta var ett förnuftigt medicinskt råd intygar dr Salvatore P. Lucia, professor i medicin vid den medicinska fakulteten vid University of California, med dessa ord:
”Vin är den äldsta dietiska drycken och det främsta medicinska medlet i kontinuerligt bruk under mänsklighetens hela historia. ... I själva verket är det ytterst få andra för människan tillgängliga ämnen som har blivit så allmänt rekommenderade för sin förmåga att läka som viner har blivit.”
Beträffande hur verksamt vinet är när det gäller att komma till rätta med olika magåkommor framhåller samme expert:
”Vin används allmänt vid behandling av åkommor i matsmältningsapparaten. Man har funnit att vin är till särskilt god nytta vid aptitlöshet, minskad saltsyra i magsaften, om magsäcken inte är inflammerad, och kraftlöshet till följd av dålig matsmältning. Mindre defekter i levern påverkas inte ogynnsamt av rent, torrt vitt bordsvin. Vinets garvsyrehalt och milda antiseptiska egenskaper gör att det är värdefullt vid behandling av kolik, mukös tjocktarmsinflammation, krampartad förstoppning, diarré och många infektionssjukdomar i mag-tarmkanalen.” — Wine as Food and Medicine, sid. 5, 58.
Av det här sagda framgår det klart och tydligt att vin verkligen är en av de många underbara gåvor som inbegrips i de jordiska välsignelser som Jehova har gett människosläktet. Vinet ”gör både gudar och människor glada”; det ”gläder människans hjärta”, gör hennes ”hjärta ... glatt”. (Dom. 9:13; Ps. 104:15; 2 Sam. 13:28; Est. 1:10; Pred. 2:3; 10:19; Sak. 10:7) Därför drack Daniel inget vin under den tid han sörjde. (Dan. 10:2, 3) Riklig tillgång på vin, som framställs under symbolen ”vinträd”, till exempel i uttrycket ”var och en skall sitta under sitt vinträd” och liknande ofta återkommande fraser, syftar på välgång och trygghet under Jehovas rättfärdiga styrelse. (1 Kon. 4:25; 2 Kon. 18:31; Jes. 36:16; Mik. 4:4; Sak. 3:10) Vin inbegrips också i de välsignelser i samband med en återställelse som Jehova har utlovat. (Joel 3:18; Am. 9:13, 14; Sak. 9:17) Men sådana välsignelser är beroende av trohet mot Jehova och oeftergivlig lydnad för hans rättfärdiga krav. Olydnad innebär motsatsen: olycka och ödeläggelse med litet eller inget vin. — 5 Mos. 28:39; Jes. 24:7—11; Am. 5:11; Mik. 6:15; Sef. 1:13; Hagg. 1:11.
Ta dig till vara för dryckenskap
Måttlighet i allt är en biblisk princip. Inte ens honung utgör något undantag — att använda honung med måtta kan vara nyttigt; att äta för mycket är däremot till skada. (Ords. 25:27) På samma sätt är det med Jehovas gåvor vin och starka drycker. De måste också användas såsom han har bestämt. Om man tar sig för mycket till bästa och sätter sig över bibelns principer, då man använder dessa drycker, medför det Jehovas ogunst och leder till utsvävningar och död. Detta betonas mycket kraftigt i bibeln, genom bud och föreskrifter såväl som genom exempel. — Ords. 23:29—31.
Vin och ett rätt bruk av vin ogillas inte, men dryckenskap och bristande självbehärskning förbjuds och fördöms i bibeln. ”Ve dem som stå bittida upp för att hasta till starka drycker och som sitta intill sena natten för att upphetta sig med vin!” (Jes. 5:11) ”Var är ve, var är jämmer? Var äro trätor, var är klagan? Var äro sår utan sak? Var äro ögon höljda i dunkel? Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker.” (Ords. 23:29, 30) ”Var icke bland vindrinkare”, ty ett övermått av alkohol gör människor ”fattiga”, leder till ”sömnaktighet”, tar ”bort förståndet”, framkallar ”vrede” (NW) och ”ångest” och får människor att ”larma” (Åk). — Ords. 23:20, 21; Hos. 4:11; 7:5, 14; Sak. 9:15.
Under det att måttliga mängder vin är till nytta såsom livsmedel och medicin, gör för stora mängder en människa drucken, vilket innebär att hon blir överväldigad och inte längre kan styra sitt sinne och sin kropp. (Ps. 60:5; 78:65; Jer. 23:9; Joel 1:5) Ett övermått av vin, skrev den vise mannen, ”stinger ... såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift”, som orsakar leverskrumpning och delirium tremens, som rentav kan medföra döden för drinkaren. (Ords. 23:32) Den som har en osläcklig längtan efter vin kommer också med nödvändighet att bli fattig, oförmögen att arbeta, opålitlig. — Ords. 21:17.
Bibeln innehåller också varnande exempel på hur vin och starka drycker missbrukats. Noa förefaller av allt att döma oavsiktligt ha blivit berusad, vilket i sin tur ledde till allvarliga oanständigheter. (1 Mos. 9:20—27) Lot, som förmåtts att dricka sig drucken av vin, visste inte vid tillfället i fråga att han blev upphov till sina båda döttrars söner. (1 Mos. 19:32—38) Om ”Efraims druckna män” heter det att ”de ragla, när de profetera, de vackla, när de skipa rätt”. (Jes. 28:1, 7) Nabal var ett exempel på en ond eller oduglig drinkare med ringa eller ingen självbehärskning. — 1 Sam. 25:25, 36.
I synnerhet de kristna måste ta sig till vara
En drinkare är benägen för att stoja och larma, att inte lägga band på sig, att bråka och göra sig löjlig. (Ps. 107:27; Ords. 20:1; Jes. 19:14) Dryckenskap kan följaktligen inte tolereras i den kristna församlingen. Därför måste de som kommer in i den kristna församlingen lägga bort ”köttets gärningar”, däribland ”dryckenskap, vilt leverne och annat sådant”, och vara helt på det klara med att drinkare ”icke [skola] få Guds rike till arvedel”. (Gal. 5:19—21; 1 Kor. 6:10) ”Ty det är tillräckligt”, skriver aposteln Petrus till de kristna, ”att ni under den tid som har förflutit har fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, vilt leverne, dryckestävlingar.” (1 Petr. 4:3, NW) ”Drick er inte druckna av vin, det leder till utsvävningar”, lyder befallningen. (Ef. 5:18, Hd) Måttlighet och ett sunt sinne krävs av alla i församlingen — av tillsyningsmännen, de biträdande tjänarna, de gamla männen och kvinnorna såväl som av de unga. — 1 Tim. 3:1—3, 8; Tit. 1:6, 7; 2:2—4, 6.
Tvärtemot somliga människors felaktiga uppfattningar är alkoholhaltiga drycker inga stimulerande medel för sinnet, utan de är i själva verket rogivande medel och hämmar det centrala nervsystemets verksamhet. ”Åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ”, inte såsom ett stimulerande medel för att göra dem mer medvetna om sin plåga utan snarare för att de skall glömma sitt elände. (Ords. 31:6, 7) Den forntida seden att ge brottslingar myrrablandat vin för att lindra smärtan vid avrättningen kan förklara varför de romerska soldaterna räckte Jesus vin, blandat med myrra, då de hängde honom på pålen. — Mark. 15:23.
Eftersom alkoholhaltiga drycker verkar hämmande och avtrubbande, förbjöd Jehova prästerna och leviterna att tillåta sig att dricka aldrig så litet, när de tjänstgjorde i tabernaklet eller templet, och fastställde dödsstraff för överträdelse av detta förbud. (3 Mos. 10:9; Hes. 44:21) När de inte var i tjänst, stod det dem fritt att dricka med måtta. (1 Krön. 9:29) Det fanns också en gudomlig förordning att nasirerna, så länge deras nasirlöfte varade, inte fick dricka alkoholhaltiga drycker. (4 Mos. 6:2—4, 13—20; Am. 2:12) Eftersom Simson skulle vara nasir från sin födelse, fick hans mor inte ens röra vid vin eller starka drycker under sitt havandeskap. (Dom. 13:4, 5, 7, 14) Under utövandet av sitt ämbete ”tillkommer det ... ej konungar ... att dricka vin, ej furstar att fråga efter starka drycker”, ty om de gjorde det, kunde de glömma ”lagen och förvända rätten för alla eländets barn”. (Ords. 31:4, 5) Såsom vi redan har framhållit bör förordnade tjänare i den kristna församlingen på liknande sätt ”skicka sig värdigt” och inte vara ”benägna för mycket vindrickande”. — 1 Tim. 3:8, 9.
Måste man avhålla sig helt?
Ja, ibland. Alkoholism har sagts vara en sjukdom, som gör att den som lider av den känner ett ständigt tvång att dricka alkoholhaltiga drycker, ett tvång som är starkare än hans vilja att avstå från att dricka. Människor som dras med sådant lidande bör avhålla sig helt och hållet, så att de inte överväldigas av en trängtan att dricka till övermått. Det finns andra fall, då det är mindre välbetänkt och därtill skadligt för hälsan att dricka alkohol i aldrig så små mängder. Vidare finns det tillfällen då man bör avstå från att dricka rusgivande drycker för att undvika att bli en stötesten för andra, alltså av kärlek till andra och av omtanke om deras samvete, alldeles som aposteln Paulus framhåller. (Rom. 14:21) Tänk på att kärleken är ”mer ljuv än vin”. (Höga V. 1:2, 4; 4:10) När det kommer till kritan, är ju alkoholhaltiga drycker inte något man måste ha. I fyrtio år drack israeliterna inte vin eller starka drycker. (5 Mos. 29:5, 6) När rekabiterna i nästan 300 år hade avstått från att dricka vin, blev de lovordade för sin trohet. (Jer. 35:2—19) Att den starke Simson och den härdade Johannes döparen fullständigt avhöll sig från alkohol, under det att de levde som nasirer, försvagade inte någonderas hälsa. — 4 Mos. 6:1—4; Dom. 16:17; Matt. 11:18; Luk. 1:15; 7:33.
Om det är bättre för dig att vara helnykterist, då är det gott och väl. Men om du kan känna dig fri att njuta av denna goda gåva från Jehova, bör du göra det vid lämpliga tider, på lämpliga ställen och i överensstämmelse med Guds lagar om måttlighet.