Honung — från biet till dig

FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I SYDAFRIKA

TYCKER du om honungens söta smak? I tusentals år, tills man började använda socker från sockerrör och sockerbetor, var honung människans enda sötningsmedel. Hur mycket vet du egentligen om honung? Och vad är inbegripet i att du kan få honung från biet?

Vi kan få reda på det genom att ta en titt på en bigård här i Sydafrika. Den här har tio kupor, och allesammans är vitmålade och står på ben några centimeter ovanför marken. Kuporna är gjorda av trä med sektioner som kan staplas ovanpå varandra. Bottnen, som vilar på benen, mäter 45 gånger 55 centimeter. Ovanpå denna finns en stor sektion, som är omkring 30 centimeter hög och kallas ”yngelkammaren”. Detta är bikupans hjärta, där nya bin kläcks och uppföds.

Ovanpå yngelkammaren finns en eller flera sektioner som kallas ”honungsrum”. De är omkring 15 centimeter höga, och här lagras honungen. Ovanpå honungsrummen finns ett innertak och ett yttertak.

Mellan yngelkammaren och honungsförvaringsutrymmet ovanför finns en perforerad metallplåt som kallas ”spärrgallret”. Arbetsbina kan komma igenom gallret, men drottningen kan inte det, och hennes äggläggning får alltså inskränka sig till yngelkammaren.

Yngelkamrarna och honungsrummen innehåller träramar, som omger och stöder vaxkakorna. Ramarna passar så in i sektionerna att bina fritt kan röra sig, och de är lätta att ta ut igen.

Biet på nära håll

Här på vår bigård (i Sydafrika) är bina av den sort som kallas Adanson-biet (Apis mellifera adansonii). När man tar en närmare titt på dessa förunderliga insekter, finner man att kroppen är ett fullkomligt underverk, så invecklat byggd och effektiv som den är. Varenda detalj i biets anatomi lämpar sig för dess uppgifter i livet — att frambringa avkomma, att pollinera blommor och att producera honung.

Låt oss till exempel tänka på ”arbetsbiet”, en ofruktsam hona. Liksom hos andra insekter består hennes kropp av tre delar. Det lilla huvudet är praktiskt taget trekantigt med tre punktögon längst upp och två större, mera komplicerade fasettögon, ett på vardera sidan. Arbetsbiet har antenner, hårda bitkäkar och en lång tunga eller sugsnabel, som kan suga upp vätskor.

Den mellersta delen av biet är mellankroppen. Den är hård, rund och utrustad med muskler som driver de sex benen och de fyra vingarna. Det är ”motorn”, som gör att vårt lilla flygfä kan flyga flera kilometer bort från kupan och komma tillbaka lastat med pollen och nektar. Vilket slags bränsle kräver den här motorn? En liten droppe honung!

Bakkroppen, den tredje avdelningen, är störst. Den är liksom huvudet och mellankroppen täckt av ett hårt hölje, som tjänar som ett slags yttre skelett. Insekterna har inget inre skelett. Det är svårt att föreställa sig att det på detta begränsade utrymme finns en komplicerad matsmältningsapparat med två magar (den ena, honungsmagen, tjänar som tillfälligt förvaringsutrymme för nektar och vatten), tarmar, ett cirkulationssystem med hjärta och blodkärl, en andningsapparat som transporterar syre till kroppens alla delar samt ett nervsystem.

När man undersöker biet, skall man finna att dess kropp är hårig och mycket lämplig för insamling av pollen från blommorna. På de båda bakbenen finns små ”pollenkorgar”, och mellanbenen har speciella, styva hår för att borsta ner pollen i dessa korgar. Mellanbenen har också en liten sporre för att avlägsna vax från biets undersida. Frambenen har en liten skåra för rengöring av antennerna och en liten kam för rengöring av ögonen. Framvingarna och de mindre bakvingarna skils åt när vingarna viks bakåt. Men när vår lilla dam breder ut vingarna, hakar de automatiskt ihop med varandra — vilket är till stor fördel när det gäller att flyga.

På träramarna inuti kupan sitter vaxkakor, som innehåller en stor mängd sexkantiga celler — fullkomligt utformade för att vara så rymliga, starka och utrymmesbesparande som möjligt. Varifrån får bina vaxet när de bygger sina vaxkakor? Ett skapelsens under! Vissa bin konsumerar en stor mängd honung och håller sig i stillhet i omkring tjugofyra timmar. På något hemlighetsfullt sätt framträder små vaxfjäll på bakkroppen. Bina skrapar sedan av vaxet och använder det till att bygga sina celler av. De behöver sju till femton kilo honung för att producera ett kilo vax.

Ett verksamhetsfyllt liv

Ett arbetsbi har verkligen mycket att göra. Dess liv börjar när drottningen sätter bakkroppen i en cell och lägger ett litet ägg där. Tre dygn senare kläcks ägget, och en larv kommer ut. Unga arbetsbin kommer fram och övertar uppgiften att sköta om den nykläckta. I huvudet har arbetsbina körtlar som avsöndrar en särskild fodersaft (ibland kallad bidrottninggelé). Den är särskilt närande. Somliga hävdar att larven under sitt första dygn ökar i storlek med mer än 500 procent.

Efter två och ett halvt dygn ändras mathållningen till en blandning av pollen och honung, vilka båda lagras i celler i själva yngelkammaren. Under nionde dygnet sedan ägget lagts förseglas cellen med ett poröst vaxhölje, och larven spinner en kokong. Förunderliga, komplicerade förändringar äger nu rum, och nio till tio dagar senare biter sig ett nästan fullvuxet bi ut ur cellen, redo att sätta i gång med sina arbetsuppgifter.

Så snart biet kommit ut ur cellen sätter det i gång med sitt arbete. Det unga arbetsbiet städar först upp i cellerna. Därefter utvecklas hennes mjölkkörtlar, och hon blir sköterska åt larverna, som kräver ständig tillsyn både dag och natt under de första dygnen. Somliga experter säger att de behöver 1.300 måltider per dygn!

Några dagar senare övergår vår unga arbetare till lagerarbete. Hon tar då emot nektar och pollen från ”foderanskaffarna” och lagrar detta i cellerna. Hon hjälper också till med att hålla kupan sval. Efter omkring två veckor (det varierar efter omständigheterna) åtar sig fröken Bi andra uppgifter. Hennes vaxkörtlar utvecklas, och hon använder dem för att bygga celler och bidra med andra nyttiga tjänster till godo för hela bisamhället. Längre fram tar hon ett pass som vakt vid ingången till kupan och släpper bara in den egna kupans medlemmar. De båda antennerna på huvudet sätter henne i stånd att känna igen främlingar på lukten. Hon angriper inkräktare, även människor, som försöker komma åt kupan för att få honung eller av någon annan orsak.

När fröken Bi är tre veckor gammal blir hon foderanskaffare. Hon beger sig då ut ifrån kupan och flyger ofta ganska långt för att leta reda på nektar, pollen och vatten och tar med sig detta tillbaka till kupan. Hon kan behöva besöka ett tusen klöverblommor för att få full last. Inte att undra på att arbetsbin bara lever fem till sex veckor under honungssäsongen!

Men foderanskaffarna behöver inte utforska obekanta områden varje gång de ger sig ut på sina turer för att samla pollen. Förvånansvärt nog har bina ett sätt att ”underrätta” varandra om var de kan finna nektar. Hur gör de då? Jo, när arbetsbiet återvänder till kupan, sedan hon funnit en ny plats med nektar, utför hon en dans för att visa de andra foderanskaffarna vart de skall flyga. Om dansen utförs i form av en åtta, betyder det att nektarn inte är så långt borta. En dans med svagt vaggande bakkropp betyder att nektarn är långt borta och visar också hur långt borta den befinner sig. Om kroppen pekar vertikalt uppför kupan, säger hon att bina skall flyga i solens riktning. Om dansen sker i en viss vinkel mot vertikalplanet, betyder det att de övriga bina skall flyga i en riktning som bildar samma vinkel mot riktningen till solen. Nektarns doft och hennes egen speciella vittring, som hon lämnat efter sig på nektarplatsen, bidrar ytterligare till att hjälpa de andra foderanskaffarna att hitta rätt. I sanning ett märkligt teckenspråk!

En titt på kungligheterna

Drottningen utmärker sig verkligen. ”Hennes majestät” är annorlunda både i fråga om storlek och funktion. Hon är större, har ingen utrustning för att hantera eller bära pollen och använder sitt sting endast för att döda rivaliserande drottningar. Detta inträffar när kupan frodas och nya drottningar kommer till.

Har drottningen någon särskilt kunglig härstamning? Nej, drottningar utvecklas faktiskt från precis likadana ägg som arbetsbina. Men hur kommer det sig då att det blir en drottning?

Det är ingen som vet riktigt. Men det är vissa skillnader i fråga om näringstillförseln. I en bikupa är drottningcellerna mycket större och mera framträdande än de vanliga cellerna. När ett ägg läggs i en drottningcell, blir det behandlat på ett alldeles särskilt sätt. I stället för att få ”bidrottninggelé” under två och ett halvt dygn får de blivande drottningarna denna unika näring under fyra och ett halvt till fem dygn. Förvånande nog tar det bara femton till sexton dygn för en drottning att utvecklas, vilket är kortare tid än för arbetsbina.

När nya drottningar visar sig, bereder sig kolonin på att ”svärma”, dvs. för att bilda en ny koloni, vanligen med den gamla drottningen som härskarinna. De nyligen utvecklade jungfruliga drottningarna strider inbördes, så att det bara blir en kvar som den nya drottningen för den gamla kupan. Den drottning som segrar ger sig sedan i väg på en bröllopsflykt, förföljd av ett antal hannar eller ”drönare”. En av dem lyckas slå följe med henne i flykten.

Under parningsflykten tar drottningen emot så många sädesceller att det räcker i flera år. Därefter blir hon nästan som en äggläggningsmaskin och kan lägga upp till 3.000 ägg per dygn. I kontrast till arbetsbinas korta livslängd kan en drottning leva i flera år och bli mor till många framtida generationer.

Honung är nyttigt

Honungen börjar med de nektarförande blommorna. Nektarn drar till sig insekter, däribland bin. Förutom socker innehåller den åtskilliga mineralämnen som är viktiga för människans hälsa. Bina suger i sig stora mängder av denna söta saft och tillsätter enzymer och myrsyra. Dessa bryter ner och förändrar sockret. Ytterligare hantering i kupan leder till att vatten avdunstar.

Den färdiga produkten, mogen honung, består av ungefär 41 procent fruktsocker (fruktos), den sötaste sockerart man känner. Den innehåller också 35 procent druvsocker (glukos), 17 procent vatten, 2 procent rörsocker (sackaros) och små mängder mineralämnen och aminosyror. Honung innehåller också nästan alla spårämnen som människokroppen behöver. Alla dessa faktorer gör honung till ett mycket gott och nyttigt födoämne.

Honung är särskilt bra för småbarn. Den är milt laxerande och kan utan risk ges åt spädbarn, till en början med en halv tesked per dag. Eftersom honungen redan bearbetats i binas matsmältningskanal, kan den vara till hjälp vid matsmältningsrubbningar. Den kan avhjälpa förstoppning, vilket i sin tur kan sänka ett förhöjt blodtryck. Honung ger snabbt energi. Dessutom är det milt lugnande och sömngivande. Personer som blivit nergångna och lättirriterade har känt lindring av att förtära två teskedar honung till varje måltid under någon tid. (Honey and Its Value, av fil. dr D. C. McGill) En bibelskribent sade på goda grunder: ”Ät honung, min son, ty det är gott, och självrunnen honung är söt för din mun.” — Ords. 24:13.

Från kupan till dig

Hur får man tag i honungen i en bikupa? Ett praktiskt sätt är att använda rök. Man har då en liten bälg fäst vid en metallcylinder, som innehåller brännbara ämnen. När dessa antänds, kommer rök ut genom ett munstycke. Några rökpuffar vid ingången till kupan får bina att slå larm. Eld är en farlig fiende för bin. För att förbereda sig för det inbillade nödläget suger bina i sig lite honung. Detta i förening med rökens inverkan gör dem fogligare och lättare att handskas med.

Nästa steg är att öppna kupan genom att ta av ytter- och innertaket. En del bin kommer att vara sysselsatta med arbete på honungsramarna. En rökpuff driver ner de flesta av dem i yngelkammaren. Om de flesta av cellerna blivit förseglade med ett tunt vaxlager, är det tydligt att honungen är mogen. Allt kommer att vara rent och prydligt — ingen oordning, ingen ansamling av exkrementer eller skräp.

Nu tar vi ut honungsramarna och ersätter dem med nya ramar, som har vaxbotten med redan markerade konturer av cellerna. Bina fullbordar då cellerna på denna grundval.

Sedan man skurit bort den tunna vaxförseglingen från cellerna, sätter man in ramarna i en ”honungsslungare”. Det är en trumliknande behållare av metall med skenor eller stöd inuti för att hålla ramarna på plats. Stöden snurras runt inne i trumman, och när ramarna virvlar runt, kommer honungen ut genom centrifugalkraftens inverkan. Den faller till trummans botten, passerar genom en sil och rinner ut genom en kran ner i de väntande glasburkarna.

Vi hoppas att det här besöket på vår bigård har hjälpt dig att ännu mer inse hur värdefull honungen är och vilken viktig uppgift bina har, när det gäller att bereda den åt oss. Dessa små varelser vittnar verkligen på ett förunderligt sätt om vilken vishet den store utformaren och Skaparen av allt levande, Jehova Gud, besitter. — Ps. 104:24.

[Diagram på sidan 19]

(För formaterad text, se publikationen)

ANTENN

HUVUD

MELLANKROPP

FASETTÖGA

KÄKAR

FRAMVINGE

BAKKROPP

BAKVINGE

ANTENNRENGÖRARE

VAXFJÄLLSKRAPA

POLLENKORGAR

FRAMBEN

MELLANBEN

BAKBEN