På jakt efter kunskap

SEDAN jag rest jorden runt några gånger och sett mycket av mänsklighetens lidande, drog jag den slutsatsen att religionen är ologisk och förvirrande. Men jag längtade efter kunskap och efter att förstå. Det fanns så mycket som pekade på att det måste finnas en Gud, och ändå fanns det samtidigt saker som talade för att han inte fanns.

Jag flyttade till Nya Zeeland, gifte mig och började arbeta inom radion och senare inom televisionen. Genom att specialisera mig på dokumentärprogram kunde jag i viss utsträckning släcka min kunskapstörst, för jag lade ner många timmar på efterforskning i bibliotek och på tidningskontor. Jag började studera filosofi vid vårt universitet, till en del därför att jag ville avancera inom mitt yrke, men också därför att filosofin skulle öka mitt vetande.

Från början var jag fascinerad. Genom filosofin öppnades gränslösa kunskapsfält. Vissa uppslagsböcker definierar filosofi som ”kunskapen om alltings lagar och orsaker”. Dess sätt att analysera människans tankeprocess tilltalade mig, eftersom det för mig verkade som om människans felaktiga tänkesätt var orsaken till världens problem.

Men vad är sanning?

Nya Zeeland har mycket vacker natur, och en dag blev jag så hänförd av skapelsens storslagenhet att jag kände mig manad att prisa Skaparen. Jag bad att jag skulle få förmånen att lära känna honom.

En eller ett par veckor senare kom en liten grabb till mig och erbjöd mig tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag hade aldrig sett dessa tidskrifter tidigare och hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen. Men ändå hade jag en föreställning om att de var egenrättfärdiga, okunniga och dogmatiska människor, som försökte pracka på mig helt omöjliga och självmotsägande religiösa idéer. Jag vägrade ta emot tidskrifterna. Men pojken kom tillbaka fjorton dagar senare med andra nummer. Den gången hade han sin far i sällskap, och denne inledde ett samtal med mig.

För att få ett snabbt slut på samtalet ställde jag några frågor till honom. Det var fyra av de kvistigaste frågorna som jag hade i beredskap åt präster och teologer. Av erfarenhet visste jag att de kunde täppa till munnen på vem som helst som bekände sig vara troende. Men i stället för att tappa målföret besvarade han mina frågor — åtminstone tre av dem — från bibeln, som han hade med sig. Av ren häpenhet samtyckte jag till att samtala med honom fler gånger, men jag väntade mig inte att han i sitt uppträdande skulle förbli på samma höga nivå som den här gången.

Under tiden fortsatte jag studierna vid universitetet. Bland det jag lade mig vinn om var att fastställa vad som är sanning.

Vad är sanning? Svaren på denna fundamentala fråga var nästan lika många som det finns filosofer.

Empirismen säger: ”Om du vill veta vad universum är, är den enda rätta vägen att gå och se dig omkring, att samla fakta som dina sinnen förmedlar till dig.” I motsats till detta hävdar rationalismen att enbart ett rent förnuftsresonemang är absolut avgörande vid fastställande av sanning. Existentialismen går emot denna uppfattning när den säger att viljan är av större betydelse än förnuftsresonemanget. ”Gud existerar inte”, sade Kierkegaard. ”Han är evig.” Pragmatismen menade att ”de uppfattningar är sanna som det är fördelaktigt för oss att handla efter och tro på”. För Wittgenstein innebar begränsningarna i hans språk också begränsningar i hans värld, alltså kunde han inte veta mer än orden kunde uttrycka. Descartes’ intuitionism lärde att man kan få teoretisk kunskap bara genom intuition som sammanlänkar självklara sanningar och att om en person hade ett klart och mottagligt intellekt, så skulle han få en känsla av begreppsförvirring om det som han övervägde var osant.

Vid det här laget var förvirringen fullständig hos mig vad beträffar begreppet sanning. För mig återstod bara en upplysning som ensam tycktes trovärdig, nämligen den som inryms i Descartes’ sats: ”Jag tänker, alltså är jag till.” Kan ens vetande sträcka sig längre än så? Eftersom alla förnimmelser förutom ens egna tankar förmedlas genom sinnena, är det då möjligt att få kunskap om den yttre verkligheten? Synen, hörseln, känseln, smaken och lukten är ju ytterst elektriska impulser i min hjärna. Kunde världen utanför vara en produkt av min fantasi?

Något ljus bryter igenom

Vid den här tidpunkten hade min fru och jag lite motvilligt gått med på att studera bibeln tillsammans med två Jehovas vittnen. När vi resonerade om vad som var sanning, visade de oss ett uttalande av Jesus Kristus som var så enkelt att det verkade som en undanflykt: ”Ditt ord är sanning.” — Joh. 17:17.

I mitt studium av filosofins koherensteori stötte jag på det antagandet att sanningen är utom räckhåll för människan, eftersom allting är så sammanflätat i vartannat att vi inte kan hoppas på att förvärva så mycket kunskap. Teorin löd: ”Förmodligen finns det i föreställningsvärlden en uttömmande och alltomfattande sanning — inga bedömningar vi gör kan vara så uttömmande, då våra bedömningar i bästa fall är sanna till en del — fragment av en ouppnåelig helhet som ensam motsvarar verkligheten.” Var skulle en sådan alltomfattande sanning finnas om inte i sinnet hos Skaparen, som besitter all kunskap?

Tanken var fascinerande, men kunde den bevisas? Enda sättet var att testa den kunskap som påstods komma från denne Skapare. Och eftersom bibeln sades innehålla upplysningar från Skaparen, tycktes det verkligt passande att på allvar undersöka bibeln.

Under en tid hade jag vankelmodigt svängt än åt optimismen, än åt pessimismen. Optimismen säger att universum ständigt är på väg mot ett bättre tillstånd; enligt pessimismen är världen och livet något helt igenom ont. Bägge teorierna underströks av starka argument, och enda sättet att komma förbi paradoxen var att anta Augustinus’ mest otillfredsställande slutsats — att allting i universum är gott, även det som tycks vara ont.

Men på nytt fick vi genom vårt bibelstudium en logisk förklaring till ett problem som sysselsatt tankarna hos världens största filosofer: Om Gud är god och allsmäktig, varför finns då det onda till? Jehovas vittnen visade oss att en ond skapelse (Satan) för närvarande styr jorden till en viss tid med tillåtelse av den högste Guden, Jehova, för att en universell stridsfråga skall kunna avgöras. — Job 1:7—12; Joh. 12:31; 14:30; Upp. 12:9.

Varför ett allmänt utbrett missnöje med regeringar?

Filosofin omfamnar ett stort intresseområde och har därför en hel del att säga om vad som utgör ett bra styrelsesystem. Enligt Platons synsätt skulle ett demokratiskt system närmast kunna liknas vid att man sänder televisionsapparaten till slaktaren för reparation. Han ansåg att den stora massan av folket inte var skickad att handha styret, och därför borde regeringsmakten inte ligga i deras händer, utan hos kungar-filosofer. John Stuart Mill sade att en regerings duglighet kunde prövas i förhållande till i vad mån den gagnar det mentala framåtskridandet i samhället och i förhållande till i vad mån den tillvaratar de värden som redan existerar i samhället.

Varje tänkbar form av styrelse har framställts som den bästa för att i sin tur dömas ut av nästa filosof. Det tycktes mig att efter all ”hjärnmangling” i ämnet under århundraden borde vi vid det här laget ha nått fram till en nära nog fullkomlig styrelseform. I stället har missnöjet med världens styrelser aldrig varit så stort som nu.

Bibeln benade upp hela problemet när den påstod två saker: 1) Att människan inte är kapabel att styra sig själv (Jer. 10:23) och 2) att den allsmäktige Guden har gjort anordningar för sin egen regering och sålunda redan bestämt framtiden för mänskligheten på det här området. (Dan. 2:44) Jag tyckte att jag hade mycket mer kunskap efter ett par tre timmars bibelstudium än efter månader av djupdykning i människors filosofiska teorier.

Men jag hade förbundit mig att fullfölja studierna vid universitetet, så jag fortsatte.

Vilka är moralnormerna?

Jag hade hoppats komma till klarhet i fråga om begreppet moral. Men även på det här området kände jag större osäkerhet efter mina studier än någonsin förut.

Enligt Kants moralfilosofi är den formella morallagen: ”Handla så, att maximen för din vilja kan bli till princip för en allmän lagstiftning.” Men som andra filosofer påpekat är två människors, vilka som helst, iakttagelser och deras erfarenhet i livet individuella, och därför kommer deras slutsatser om vad som borde vara universell lag också att vara olika. Multiplicera det med jordens befolkningssiffra, och du har ett kaotiskt virrvarr av moraluppfattningar.

Aristoteles’ moralfilosofi accepterade slaveriet, därför att, som han sade, somliga människor är slavar ”av naturen”. Utilitarismen hävdar att alla handlingar måste styras av ”två suveräna herrar” — smärtan och njutningen. Det njutbara var det goda; det smärtsamma det dåliga. På grund av att detta var en sådan förenkling, tillade senare filosofer ”högre njutningar och lägre njutningar”. Utbudet av moralnormer blev så omfattande att valet mellan dem alla blev som att göra en shoppingrunda på en stormarknad. Möjligheten till små njutningar i obestämt antal kunde aldrig jämställas med en njutning i stor ekonomiförpackning. Om alltså en oskyldig sätts i fängelse och lider, men resten av samhället njuter dubbelt så mycket av denna orättvisa, då är inspärrningen av denne oskyldige moraliskt riktig, enligt utilismen.

Sannerligen måste moralen ha en ädlare utgångspunkt än människans smärta och njutning. Jag lärde mig från bibeln att Gud gjorde klart för det första människoparet att han ensam avgör vad som är gott och vad som är dåligt, att han således fastställt moralnormer, att fortsatt liv beror på lydnad för dessa normer och att olydnad leder till död. (1 Mos. 2:15—17) Visst måste det vara på det sättet! Jag blev också uppmärksammad på den gyllene regeln som Jesus Kristus uttalade: ”Alldeles som ni vill att människorna skall göra mot er, på samma sätt skall ni göra mot dem.” Detta påstående verkar så enkelt, men när man verkligen begrundar det, återspeglar det djupsinnig vishet i fråga om moral. Vilken upphöjd och skön filosofi! — Luk. 6:31.

Högre vishet

Mina studier i filosofi började närma sig slutet. Även om jag inte kommit att tro att alla filosofer är dårar, så hade jag insett att det krävs mer än intellektuella förutsättningar för att man skall få sann vishet. Gud, källan till den ”alltomfattande sanningen”, har inte uppenbarat hela sin kunskap för människan.

Människor kan snudda vid små brottstycken av sanningen, fast de gjort sig oberoende av Gud, men Salomo, en mycket vis man långt tillbaka i tiden, sade: ”HERRENS [Jehovas] fruktan är begynnelsen till kunskap.” (Ords. 1:7) Hur intelligenta de flesta filosofer än må vara, så visar de inget intresse för Jehova, och då visar han heller inget intresse för deras sökande efter kunskap. Jesus Kristus sade till sina efterföljare att Gud i själva verket utestänger dem från kunskapen. (Matt. 11:25) Aposteln Paulus sade att deras världsliga vishet är dårskap inför Gud. — 1 Kor. 3:19.

Somliga filosofer har till och med varit redo att erkänna en sorts nonsensprincip. Thomas Hobbes skrev en gång att en av människans speciella gåvor var ”privilegiet att vara absurd, vilket ingen levande varelse utom människan är föremål för. Och i högsta grad benägna för absurditeten är, av alla människor, de som bekänner sig till filosofin.” Men egendomligt nog föredrar många människor nonsens framför sanning. De vill nämligen inte stå till svars inför Gud för sina handlingar.

Jag instämmer med kung David — att Jehovas lagar, påminnelser och bud bär vittnesbörd om en sådan överlägsen vishet att deras värde är långt högre än guld i mängd. (Ps. 19:8—12) — Insänt av en av ”Vakna!”:s läsare på Nya Zeeland.

[Infälld text på sidan 21]

Om Gud är god och allsmäktig, varför finns då det onda till?

[Infälld text på sidan 22]

Efter att ha prövat varje tänkbar form av styrelse, varför har människan ändå inte funnit någon som verkligen är tillfredsställande?

[Infälld text på sidan 23]

Finns det ingen ädlare grund för moralnormer än människans smärta och njutning?