Den store församlaren om gagnlösa och nyttiga gärningar
”Frukta [den sanne] Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela [förpliktelse].” — Pred. 12:13, NW.
1. Vilka två slag av församlande har pågått sedan första världskriget slutade, och vem utför församlandet i vartdera fallet?
SEDAN första världskriget slutade år 1918, har de politiska styresmännen och härarna i alla nationer varit med om ett församlande — till ”den plats, som på hebreiska heter Harmagedon”. (Upp. 16:14, 16; Hes. 38:7, 13) Det har också världen utöver försiggått ett stort församlande av fridsälskande människor till en plats av verklig säkerhet. Dessa utgör redan en församling som sträcker sig runt hela jorden, och likväl församlas dagligen många andra till dem. I den bekymmerfyllda perioden sedan första världskriget har dessa människor sett allt fler och fler bevis för att den nuvarande världen eller tingens ordning inte här någon framtid utan kommer att få sitt slut i och med den universella sammandrabbningen vid Harmageddon. De inser hur gagnlösa och onyttiga människors gärningar till stöd för denna gamla värld är. De önskar inte längre använda sitt liv till ingen nytta med att jaga efter vind. De önskar hädanefter använda sitt liv i nyttiga gärningar, som skänker glädje och tillfredsställelse nu och som åstadkommer något gott, som inte skall bli utplånat av Harmageddonstriden utan fortsätta i en strålande, ny värld. Alla som gör nyttiga gärningar blir församlade under en makt som är olik den som verkar på denna världen. De styrande och deras härar församlas till Harmageddon genom demonernas inflytande under Satans, djävulens, välde. De människor, som gör gärningar som är den rättfärdiga, fridfulla, nya världen värdiga, församlas av en vis, gudfruktig församlare, som undervisar och vägleder dem i nyttiga gärningar.
2. Hur talar församlaren om vem han är, och varför finns det inget att invända mot att han använder ett feminint uttryck om sig själv?
2 Vem är denne församlare? Det är möjligt att få reda på vem han är. Han visades för länge sedan i en skuggbild genom forntidens visaste härskare, kung Salomo, som regerade i fyrtio år i Jerusalem. Ett tusen år före den kristna eran skrev kung Salomo en bok av mer än mänsklig vishet, vilken vanligen kallas Predikaren, och i själva inledningsversen i denna bok talar han om sig själv i sin egenskap av församlare. Han säger: ”Församlarens ord, hans som var son av David, konungen i Jerusalem. ’Den största fåfänglighet!’ har församlaren sagt, ’den största fåfänglighet! Allting är fåfänglighet!’ Jag, församlaren, kom att vara konung över Israel i Jerusalem.” (Pred. 1:1, 2, 12, NW) På det språk, som kung Salomo skrev på, heter boken faktiskt Kohéleth, vilket betyder ”Församlare”. Visserligen är ordet Kohéleth femininum på hebreiska, men det är också det hebreiska ordet för ”vishet”, och ändå blev kung Salomo — på grund av sin gudagivna vishet — använd som en symbol av visheten, som om han varit visheten personifierad. Vidare är den, som kung Salomo under sin vishets dagar var en skuggbild av, i den mest framträdande grad förkroppsligandet av himmelsk vishet. — Ords. 8:12, 22—31.
3. Hur var kung Salomo en församlare, och vad gällde hans församlande?
3 Men på vilket sätt var kung Salomo en församlare, och till vad församlade han? Han var en församlare av folk, av sitt eget folk, sina undersåtar, och av andra människor som var vänligt sinnade och hade en god vilja. Han församlade alla dessa till att tillbedja fridens och lyckans Gud, Jehova. I sju och ett halvt år sysselsatte sig kung Salomo med att bygga ett praktfullt tempel åt Jehovas namn i Jerusalem och fullbordade det i elfte året av sin regering. Till överlämnandet av detta tillbedjans tempel kallade kung Salomo tillhopa eller församlade alla dem som var särskilt intresserade av saken. Den historiska redogörelsen säger: ”Vid den tiden grep sig Salomo an med att kalla tillsammans de äldre männen i Israel, alla huvudmännen för stammarna, hövdingarna för fäderna, bland Israels söner, till konung Salomo i Jerusalem, till att föra upp Jehovas förbunds ark ur Davids stad, det vill säga Sion. Då förde prästerna in Jehovas förbunds ark till dess plats, till husets innersta rum, det allraheligaste, till platsen under kerubernas vingar.” (1 Kon. 8:1, 6, NW; 2 Krön. 5:2, 7) Att Salomo församlade sina undersåtar till Jehovas nyss fullbordade tempel inledde alltså deras tillbedjan av Gud på den plats där han hade fäst sitt namn.
4. Varför kallade han sig Kohéleth, när han skrev sin bok, och vad får vi nu hjälp till genom att studera hans bok?
4 Som församlare av sitt folk verkade Salomo för dess sanna välfärd, med det syftet att leda dem i dyrkan och tillbedjan av den Gud, med vilken de såsom nation hade slutit förbund eller en högtidlig överenskommelse om att de skulle älska, dyrka och tjäna honom. Senare, då Salomo skrev Predikareboken, kallade han sig Kohéleth eller ”församlaren”. Han kallade sig så i det sammanhanget, inte bara därför att han först hade församlat sitt folk och dess följeslagare av en god vilja till det nya templets högtidliga överlämnande, utan därför att han, genom sin nyskrivna bok, sökte församla sitt folk bort från denna världens fåfänga, ofruktbara gärningar till att göra gärningar som var värdiga den Gud de som nation var överlämnade åt. Syftet med hans bok, som kallades Kohéleth, var att avhålla Guds folk från att glida bort — eller att återföra dem, om de i något avseende hade glidit bort — till denna världens materialistiska förehavanden. Detta framgår av det sista kapitlet i boken, där han säger: ” ’Den största fåfänglighet!’ sade församlaren. ’Allting är fåfänghghet.’ Och förutom att församlaren hade blivit vis, lärde han också folket beständigt kunskap, och han övervägde och gjorde grundlig efterforskning, på det att han skulle kunna sammanställa många ordspråk. Församlaren sökte finna de behagliga orden och att skriva korrekta sanningsord.” (Pred. 12:8—10, NW) Genom att studera boken Kohéleth och dess ordspråk, som skrivits med så välvalda ord och sådana korrekta uttryck för sanningen, får vi i våra dagar hjälp till att komma närmare Jehova Gud och få en större uppskattning av hans tjänst, som är en sådan skatt.
5. Vad har vi — utom boken Kohéleth — som är ännu viktigare, och varför är det så viktigt att vi lyssnar nu?
5 Men i våra dagar har vi inte bara boken Kohéleth, som översättare felaktigt benämnt Predikaren, utan vi har en större församlare än kung Salomo. Det är Herren Jesus Kristus, som kung Salomo var en skuggbild av. Det var mycket viktigt att folket lyssnade till Jesus Kristus, då han var på jorden, ty, som han sade, ”drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.” (Matt. 12:42) I vår tid är det ännu viktigare att vi lyssnar till Jesus Kristus, nu då han är i himmelen och regerar vid sin himmelske Faders, Jehova Guds, högra sida. Vi är den generation av människosläktet som lever i ”ändens tid” för denna gamla värld. För oss har de synliga bevisen på att hans regering har börjat ökats mer och mer för var dag sedan 1914. Vi befinner oss i tiden för domen, inte bara för församlingen av de heliga, som konungen Jesus Kristus är ”huvudet” för, utan också för denna världens nationer, som blir församlade till slagfältet vid Harmageddon.
6. Hur kan vi veta om drottningen av Saba var bättre än vi är nu, och vilka i synnerhet var hon en bild av?
6 Det föredöme i fråga om tro, som drottningen av Saba i Söderlandet gav, kommer att bli oss i våra dagar till dom, om vi inte uppskattar den större Salomo i himmelen och kommer till honom för att lära av hans vishet och hans gudaktiga gärningar. Hon, som inte var judinna, var bättre än de flesta judarna på Jesu tid, därför att hon uppskattade Salomo. Var hon bättre än vi är i denna tid? Det var hon, om vi underlåter att uppskatta Honom, som nu är här och som är långt större än kung Salomo. En stor skara människor av en god vilja, som drottningen av Saba var en bild av, blir församlad i våra dagar av församlaren, Jesus Kristus, på det att han må bli dessa ”andra fårs” kunglige herde. Detta har han hållit på med sedan han församlat de kvarvarande på jorden av den ”lilla hjorden”, dvs. församlingen av 144.000 får, för vilka han själv är det himmelska ”huvudet”. Alla dessa sina fårliknande efterföljare har han i denna tid församlat på Guds rikes sida och till det andliga templet för Guds tillbedjan. Härom är det skrivet: ”På det att han [också] måtte församla Guds barn, som äro förskingrade, tillsammans till ett.” — Joh. 11:52, NW; Upp. 7:1—17; Joh. 10:16.
”Allting är fåfänglighet”
7. När kung Salomo utropade: ”Allting är fåfänglighet”, vad inbegrep han då, och vad inbegrep han inte?
7 Till församlingen under konungen Jesus Kristus skriver aposteln Paulus: ”Mina älskade bröder, må ni bliva ståndaktiga, orubbliga, i det att ni alltid hava fullt upp att göra i Herrens verk, då ni veta att edert arbete icke är förgäves i förbindelse med Herren.” (1 Kor. 15:58, NW) Men i själva början av Predikareboken utropar kung Salomo: ”Den största fåfänglighet! Allting är fåfänglighet!” (Pred. 1:2, NW) Om nu kung Salomo är en profetisk förebild av konungen Jesus Kristus, varför gör han då detta? Kung Salomo häntydde inte här på arbetet att tjäna Jehova Gud och hans smorde konung. Han inbegrep inte detta i sitt vittfamnande uttryck ”allting”. Med ”allting” menade han allting som han tar en överblick över, allting som han direkt påpekar i sin bok genom det ena exemplet efter det andra. Dessa ting har att göra med denna världen, inte med Guds rike, himmelriket, som skall härska för alltid i Guds nya, rättfärdiga värld. Som Guds smorde kung, som då satt på ”Jehovas tron” och som särskilt hade bett Gud om vishet att kunna vara domare för Jehovas folk, befann sig Salomo i en synnerligen gynnad ställning för att kunna studera människors uppförande och förehavanden, ja, att utrannsaka dem. Han säger själv så här:
8. Vad säger han om sådant som han hade hängivit sig åt och om den slutsats han kom till?
8 ”Jag, församlaren, kom att vara konung över Israel i Jerusalem. Och jag inriktade mitt hjärta på att söka och utforska visheten i förbindelse med allting som har gjorts under himmelen — den olycksbringande sysselsättning som Gud har givit människors söner till att syssla med. Jag såg alla de verk som utfördes under solen, och se, allting var fåfänglighet och ett jagande efter vind. Och vadhelst mina ögon begärde höll jag icke borta från dem. Jag undanhöll icke mitt hjärta något slags glädje, ty mitt hjärta gladde sig på grund av all min möda, och detta blev min andel av all min möda. Och jag, ja, just jag, vände mig till alla mina verk, som mina händer hade utfört, och till den möda, som jag hade mödat mig med att fullborda, och se, allting var fåfänglighet och ett jagande efter vind, och det fanns intet under solen som var till vinning. Det finnes intet som är bättre för en människa [än] att hon äter och likaså dricker och låter sin själ njuta vad gott är på grund av hennes möda. Också detta har jag, ja, just jag, sett, att detta kommer från [den sanne] Gudens [Jehovas, syrisk övers.; targum] hand. Ty vem äter och vem dricker bättre än jag gör?” — Pred. 1:12—14; 2:10, 11, 24, 25; NW.
9. När Salomo talar på detta sätt, varför tänker han då inte på templet och på av hjärtat tillskyndad tillbedjan av Gud?
9 När kung Salomo sade, att han genom att personligen utforska olika saker och ting hade funnit att ”allting var fåfänglighet och ett jagande efter vind”, så inbegrep han inte byggandet av Jehovas tempel, som hän uppförde på Moria berg i Jerusalem. Detta var det största företag han någonsin grep. sig an med. Han nämner inte det, då han berättar om de större förehavanden som han ägnade sig åt, de hus han byggde, de vingårdar han planterade, de trädgårdar och parker han anlade, de dammar han gjorde för bevattningen, den väldiga skara av manliga och kvinnliga tjänare han skaffade sig, ty allt detta var, som han sade, ”åt mig”, och inte åt Jehova Gud och hans tillbedjan. Detta var saker och ting som kung Salomo såg andra människor ägna sig åt och söka njuta av, men ingen annan människa på hans tid byggde ett tempel åt Jehova Guds namn, som kung Salomo gjorde. Genom att bygga detta tempel efterbildade han inte eller prövade på vad andra människor hade gjort. Detta, hans största byggnadsföretag, var inte den ”största fåfänglighet”, ty att Salomo skulle bygga templet var förutsagt av Gud, och verket genomfördes med Guds hjälp och under hans ledning. Det tjänade också Jehovas syften så länge som han fann för gott att bruka detta materiella tempel som en förebild av sitt större, andliga tempel. (2 Sam. 7:12, 13; 1 Kon. 8:15—21) När Salomo talade om allting som fåfänglighet och ett jagande efter vind, tänkte han alltså inte på templet och på av hjärtat tillskyndad tillbedjan av Gud, och inte heller bör vi tänka så.
10. Vad säger Salomo, i Predikaren, vara Guds gåva till oss?
10 Jehova Gud, Skaparen, önskar att hans mänskliga skapelser skall vara lyckliga och njuta av livet på jorden. Detta är hans gåva till oss, om vi vill ta emot den. Lägg märke till hur kung Salomo hänleder uppmärksamheten på denna Guds gåva: ”Jag har lärt känna att intet finnes som är bättre för dem än att de glädja sig och göra gott under sin livstid, och även att varje människa äter och likaså dricker och njuter vad gott är för all sin möda. Det är Guds gåva.” Och vidare: ”Se, det bästa, som jag själv har sett och som är skönt, är att man äter och dricker och njuter vad gott är för all sin möda, varmed, man mödar sig under solen i det antal livsdagar som [den sanne] Guden har givit en, ty detta är den andel man får. Också varje människa, åt vilken [den sanne] Guden har givit rikedom och materiella ägodelar, åt henne har han även givit makt att äta därav och föra med sig sin andel och fröjda sig i sin möda. Detta är Guds gåva. Ty hon kommer icke ofta att minnas sitt livs dagar, därför att [den sanne] Guden gör [henne] fullt sysselsatt med att fröjdas i hjärtat.” Och åter: ”Jag själv berömde glädjen, därför att människorna intet bättre hava under solen än att äta och dricka och glädja sig och att detta skall följa dem i deras möda under deras livsdagar, som [den sanne] Guden har givit dem under solen.” — Pred. 3:12, 13; 5:17—19; 8:15; NW.
11. Hur kan vi nu njuta av denna ”Guds gåva”, och motsäger detta det förhållandet att Gud har givit människorna en ”olycksbringande sysselsättning”?
11 Vi kan nu njuta av denna ”Guds gåva” såsom trogna och lydiga undersåtar till den regerande konungen Jesus Kristus, den store församlaren, genom att handla enligt den himmelska vishet som han ger de ödmjuka och läraktiga. Varför säger då Salomo, att han sökte utforska och skaffa sig vishet i fråga om den ”olycksbringande sysselsättning som Gud har givit människors söner till att syssla med”? Ligger det inte en motsägelse i detta? Nej! Hur har då Gud givit en ”olycksbringande sysselsättning”, och åt vem?
12. Vad är det, enligt Salomo, som är roten till den ”olycksbringande sysselsättningen”, och hur har Gud givit den åt människorna?
12 Salomo förklarar det själv, när han säger: ”Se, blott detta har jag funnit, att [den sanne] Guden har gjort människorna rättrådiga, men själva hava de tänkt ut många planer.” (Pred. 7:30, NW) För omkring 6.000 år sedan, i Edens lustgård, danade Jehova Adam rättrådig, fullkomlig, i den fullkomlige Gudens likhet, till hans avbild. Han gav också Adam en hustru. Frestade av den ursprunglige ormen, Satan, djävulen, sökte de andra planer för att göra sig ”visa som Gud”, utan att dö. Till och med då Jehova Gud förgjorde den gamla världen genom floden på Noas tid, bevarade han en rättrådig familj vid liv, Noa och hans hustru och deras tre gifta söner, så att mänskligheten skulle kunna börja på nytt i rättrådighet och gudaktighet. Men under tidens lopp tänkte människorna åter ut många planer i motstånd mot Guds vilja och påbud. Fördenskull har Gud — blott och bart genom att verkställa sina domar mot det syndiga, vilsefarande människosläktet — åstadkommit vad som visat sig vara olycksbringande i deras själviska liv. Han underrättade Adam om att straffet för synd skulle bli döden; och då Adam syndade kom också dödens fördömelse över hans ofödda avkomlingar i hans länd. (1 Mos. 2:16, 17; Rom. 5:12) De började dö som rätt och slätt djur.
13. Hur visar Salomo att människorna är lika djuren i detta avseende?
13 Så här sade Salomo: ”Jag, ja, just jag, har sagt i mitt hjärta med tanke på människors söner, att [den sanne] Guden kommer att utvälja dem, på det att de må förnimma, att de själva äro djur. Ty det finnes en slutlig bestämmelse vad beträffar människors söner och en slutlig bestämmelse vad beträffar djuren, och de hava samma slutliga bestämmelse. Såsom den ene dör, så dör den andre; och de hava alla blott en ande, så att människan intet företräde har framför djuret, ty allting är fåfänglighet. Alla gå till en och samma plats. De hava alla kommit från stoftet, och de återvända alla till stoftet. Vem finnes väl som känner människosönernas ande, huruvida den stiger uppåt, och djurets ande, huruvida den far nedåt till jorden?” — Pred. 3:18—21, NW.
Olyckor
14. Varför har ingen människa beständigt kunnat njuta gagnet av sitt personliga arbete, och om vi måste dö ändå, vad bör vi då nu visa oss värdiga?
14 Döden är en olycka, men Adam kunde ha undgått den för sin egen del och för oss, hans avkomlingar, genom att frukta Gud och hålla hans bud. Döden är en fiende (1 Kor. 15:26), men Adam kunde ha hållit oss borta från denne fiendes klor, om han hade förblivit Guds vän genom att visa kärleksfull lydnad för honom. För dödens skull har ingen man eller kvinna varit i stånd till att för beständigt, utan avbrott, njuta gagnet av sitt personliga arbete och sina gärningar. Hela mänskligheten skulle dö bort för alltid, alldeles som djuren, om inte Gud i sin kärlek genom församlaren, Jesus Kristus, hade berett en väg för att avlyfta dödsdomen och återuppväcka alla dem som är döda i minnesgravarna. (1 Kor. 15:17—24) De som av kärlek till synden väljer att uppsåtligt vara olydiga mot Jehova Gud kommer att förgås för evigt, likt oskäliga djur. De väljer, likt djuren, att äta och dricka och leva enligt sina animaliska begär i renodlad materialism, utan tanke på Gud eller försyn för honom. Eftersom de föredrar att leva som djur, utan att ens tjäna Guds syften som djuren gör, så må de förgås som djur. Varför skulle vi vara djuriska och bara leva i själviskhet, likt djur, och så dö bort med dem? Och om vi måste dö ändå, varför inte nu söka bevisa oss värdiga att få uppstå till liv i Guds nya värld och på så sätt räknas för bättre än rätt och slätt djur?
15. Hur kan det arv som är ämnat åt en son ge upphov åt olycka, och hur kan vi handla visare, när det gäller att förmedla arv?
15 Man behöver inte nämna att dödens härjningar bland mänskligheten har medfört många olyckliga saker och mycken vad man kallar ödets ironi, för dem som inte känner Jehova Gud eller väljer att lära känna honom. En materialistiskt sinnad fader kan arbeta hårt för att kunna lämna ett gott arv åt sin son, kanske pengar på banken eller ägodelar av ett eller annat slag. Så inträffar en bankkrasch eller någon annan olycklig händelse, och fadern förlorar allt och har ingenting att efterlämna åt sin son. Skulle inte en jordiskt sinnad människa kalla detta en olycka? Salomo säger: En allvarlig olycka, ”som jag har sett under solen, är det, att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada [olycka, NW]. Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka [olycksbringande sysselsättning, NW], så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.” (Pred. 5:12, 13) Hur flyktiga och ovissa är inte jordiska rikedomar, och hur plötsligt kan de inte förloras eller rentav bli till andlig skada för sin ägare eller för barnet, som han lämnar sådan rikedom i arv till! Hur långt bättre och visare är det inte då att söka ge våra barn andliga rikedomar, som är förblivande, ett gott namn, ett troget föredöme i gudaktighet som far eller mor, en god fostran till man eller kvinna, undervisning i hemmet i Guds sanning och teokratisk övning i hur man som förkunnare för Gud delar ut denna sanning åt andra. En materiell olycka kan inte beröva oss dessa andliga värden, och även om vi dör, så efterlämnar vi inte barn som saknar ett arv av sann rikedom.
16. Hur beskriver Salomo en annan olycka, som osvikligen kommer att drabba dem som är rika materiellt, och varför bör man inte göra sig till en rikedomens slav?
16 De som är rika i materiellt avseende bör komma ihåg en annan olycka, som förvisso skall drabba dem. Salomo beskrev den på detta sätt: ”Just sådan som man har kommit ur sin moders liv går man åter bort, naken, just såsom man kom; och alls intet kan man föra bort för sin möda, som man kan taga med i handen. Också detta är en svår olycka: alldeles som man har kommit, så går man bort; och vilket gagn har den som fortfar att möda sig för vind? Alla sina dagar äter han dessutom i själva mörkret, med mycken oro, med sjukdom för sin del och [orsak till] harm.” (Pred. 5:14—16, NW) Varför skulle man väl då göra sig till en slav åt självisk rikedom, åt Mamon, med allt det mörker i fråga om Guds uppsåt, all den oro, alla de missräkningar, alla de frestelser och snaror och all den gnagande smärta som detta förorsakar oss? Vi kan inte vara slavar åt Gud och samtidigt vara slavar åt rikedomen eller Mamon. (Matt. 6: 24) En man kan i sin själviskhet bli mycket rik, mångmiljonär, och vid hans död kan folk placera alla möjliga saker i hans grav: hushållsföremål, möbler, värdefulla juveler och kläder, en solbåt och till och med döda kroppar efter slavar, som man dräpte för att de skulle begravas tillsammans med honom, och ändå kan han inte taga någonting med sig att njuta av. Han förde ingenting med sig i världen, och han kan inte föra något härifrån. Han har dött likt ett oskäligt djur, och han har inte lagt någon grundval för verkligt liv och frihet i en tillkommande värld. Vilken olycka för en sådan man, som inte har varit slav åt Gud! Ty ”vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?” Den frågan, som Jesus Kristus framställde, besvarar sig själv. — Matt. 16:26.
17. Vilken olycka, som har att göra med de rent personliga begären, talar Salomo också om, och hur var det som drabbade Nebukadnessar ett exempel på den?
17 Salomo fortsätter sin uppräkning av olyckor: ”Det råder en olycka, som jag har sett under solen, och den är vanlig bland människorna: en man, åt vilken [den sanne] Guden giver rikedom och materiella ägodelar och ära och som för sin själ icke saknar något som han visar sig längta efter, och likväl sätter [den sanne] Guden honom icke i stånd till att äta därav, fastän en främling får äta det. Detta är fåfänglighet, och det är ett svårt lidande.” (Pred. 6:1, 2, NW) Att komma i besittning av något och sedan inte kunna njuta av det är förkrossande, om man bara tänker på sig själv. Att ha smaklig mat och ändå — på grund av magsjukdom eller andra besvär — inte själv kunna njuta av den är som att bli hånad. Jehova Gud lät Nebukadnessar bli världshärskare i Babylon; och likväl gick det så, att när Gud förödmjukade honom för hans högmods skull, för hans skryt och självupphöjelse och han blev tokig och trodde att han hade blivit ett djur, så passade den fina maten och dryckerna i hans världshärskarpalats honom inte. Han föredrog att äta gräs som en oxe. Vilken olycka, vilket svårt lidande, var inte detta för Nebukadnessar i sju år! — Dan. 4:25—34.
18. Bättre än vem säger Salomo att ett dödfött barn när det, och vad kommer allt detta av?
18 Att ha långt liv, men inte kunna njuta av det man förvärvar, utan längta efter graven, ger otillfredsställelse; man känner sig slagen till en slant, med så mycket övrigt att önska. ”Om en man bleve fader hundra gånger och finge leva i många år, om också hans livsdagar bleve talrika, men hans egen själ icke finge njuta sig mätt av goda ting och icke ens graven har blivit hans, måste jag säga, att ett ofullgånget foster har det bättre ställt än han. Ty förgäves har detta [det ofullgångna] kommit, och i mörker går det bort, och i mörker skall dess namn höljas. Icke ens solen själv har det sett eller vetat av. Ett sådant har ro mer än den förre [som har långt liv]. Även om han har levat i två gånger tusen år men icke har fått njuta vad gott är — är det icke till en och samma plats som alla gå?” (Pred. 6:3—6, NW) Om man inte har något hopp bortom detta livet, är det bättre att vara dödfödd och inte ha börjat leva i denna materialistiska värld än att leva ett långt liv och inte få någon verklig tillfredsställelse av det, bara lidande, missräkningar, oro och bekymmer. Allt detta kommer av att man inte utnyttjar andra ting än de materiella fördelarna här på jorden eller denna världens själviska förehavanden.
19. Vilken olycka beträffande världslig styrelse beskriver Salomo, och varför kommer de som understöder en sådan styrelse att drabbas av olycka i Harmageddon?
19 En annan olycka, som Salomo beskriver, är när en man eller en styrelse av ett eller annat slag får väldet över ett land och företar sig att föreskriva för folket, hur det skall bete sig, och att hålla det borta från Gud — leder folket på fel väg. Folket, som underkastar sig en sådan falsk ledning och lyder den hellre än Gud, tar på sig ansvaret för regeringens felgrepp och dess kamp mot Gud. Jämte sin härskare blir det ansvarigt för det dåraktiga regerandet. Salomo säger: ”Det finnes en olycka, som jag har sett under solen, när ett missgrepp beror på den som har makten: Dårskapen har blivit insatt i många höga ställningar, men de rika fortfara själva att bo blott i ett ringa tillstånd. Jag har sett tjänare på hästar men furstar vandra på marken alldeles som tjänare.” (Pred. 10:5—7, NW) I denna ”ändens tid” står nationerna i denna världen under dom inför Guds upprättade rike. Följaktligen har det råd, som han har givit genom sitt ord och sina vittnen, gått ut på att de politiska härskarna och domarna bör handla vist, frukta Jehova och hylla Sonen i lydnad. Men folkets härskare och ledande män fortsätter att handla dåraktigt gentemot Jehova Gud, och deras statssystem kommer att slås sönder och samman vid Harmageddon av Jehovas Son, Jesus Kristus. Det kommer att bli en världsolycka, som inte bara drabbar regeringarna och deras härskare, utan också folket, som har understött de svåra missgrepp som deras regeringar har gjort sig skyldiga till genom att strida mot Jehova Gud och hans rike under Kristi styre. — Ps. 2:1—12.
20. I vilket tillstånd befinner sig människors hjärtan, eftersom döden är allas gemensamma slutmål, och hur låter de sig själva vara utan hjälp och tröst?
20 Därför att människorna saknar hoppet om uppståndelse från de döda och menar att döden är slutet på allt för var och en, främjar de ännu en olycka under solen: ”Detta är vad som är olyckligt i allt det som har blivit gjort under solen, nämligen att, på grund därav att det finnes en slutlig bestämmelse för alla, människornas söners hjärta också är fullt av ont, och det råder galenskap i deras hjärta under deras livstid, och sedan — till de döda.” (Pred. 9:3, NW) Västerns demokratiska länder betraktar Ungern och kallar det som har hänt där sedan 1956 en förfärlig olycka. Men det råder förtryck också i andra delar av världen. De stackars människorna är hjälplösa i sig själva. Men om de inte vänder sig till Jehova Gud och hans rike, vilken annan hjälpare finns det väl? Församlaren i forntiden uttalade sig om detta olyckliga tillstånd och sade: ”Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande som ännu leva; men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se, vad ont [de olycksbringande verk, NW] som göres under solen.” — Pred. 4:1—3.
21. Varför hade Salomo goda förutsättningar för att kunna beskriva den belägenhet som människor befann sig i under sådana härskares styrelse som inte tillbad Jehova?
21 Kung Salomo beskrev inte här vad som försiggick i hans rike, Guds förebildliga kungarike på jorden. Så länge som han härskade som en vis kung, rådde inget förtryck från regeringens sida: Man ”åt och drack och var glad”, och folket bodde ”i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba”. ( 1 Kon. 4:20—25) Den forntida församlarens rike framstod i helt annan dager än de förtryckande härskares som inte tillbad Jehova. Salomo kunde alltså mycket lämpligt uttala sig om den olycksbringande belägenheten under deras välde.
22. Vilken kunskap, som Jehovas vittnen äger, kommer dem att inte beklaga sig, om de lever under sådana förtryckande regeringar, och hur visar de medömkan med dem som är ömkansvärda?
22 Men de av Jehovas vittnen, som i våra dagar lever under sådana förtryckande regeringar av människor som saknar tro och är materialistiska, beklagar sig inte. De har en tröstare. De vet att Jehova hjälper dem var dag. De förstår, att deras ostrafflighet inför Jehova, som de är vittnen för, nu står på prov under dessa förtryckande förhållanden. De vet vad församlaren i flydda tider sade: ”Om du ser, att den fattige förtryckes och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda.” (Pred. 5:7) Vi vet, att över den högsta styrande myndigheten eller högsta domstolen, eller vad människor månde kalla högst på jorden, tronar de oändligt mycket högre — Jehova Gud, den Högste, och hans konung, Jesus Kristus, som regerar vid hans högra sida. De är de gudomliga domarna, som ingen järnridå eller bamburidå kan hindra från att övervaka och se vad som förehas, och vid Harmageddon kommer deras domar att verkställas på alla förtryckare. Och på att dessa domare i hela universums allra högsta domstol skall skrida till verket, därpå bidar Jehovas förtryckta vittnen med förtröstansfullt tålamod. Uppehållna av Guds ord och ande och med Guds kärlek i sina hjärtan hyser de medömkan med de stackars människorna, som befinner sig i sådana olyckliga förhållanden och är hjälplösa och utan hopp. För dem som har hörande öron predikar de nu modigt de goda nyheterna om Guds rike som det enda hoppet och det enda hjälpmedlet för mänskligheten.
Ett hatat liv
23. Vilken ovisshet, när det gäller framtiden, var det som fick Salomo att ge uttryck åt hat mot livet på grund av alla olyckor detta för med sig?
23 Kung Salomo, som tänkte på alla de mänskliga olyckorna utanför Guds rike och inte ens visste vad slags efterträdare han, den visaste mannen på jorden, skulle få på tronen, sade: ”Jag hatade livet, därför att det verk, som har utförts under solen var olycksbringande från min ståndpunkt, ty allting var fåfänglighet och ett jagande efter vind. Och jag, ja, just jag, hatade all min möda, varmed jag mödade mig [för att experimentera] under solen och som jag skulle lämna efter mig åt den man som skulle komma att vara efter mig. Och vem finnes där som vet, om han skall bevisa sig vara vis eller dåraktig? Likväl skall han få uppsikt över all min möda, varmed jag mödade mig och varmed jag ådagalade vishet under solen. Också detta är fåfänglighet. Och själv vände jag mig om till att låta mitt hjärta förtvivla över all den möda, varmed jag hade mödat mig under solen. Ty det finnes den människa, som har mödat sig med vishet och med kunskap och med skicklighet, men åt en människa, som icke har mödat sig på ett sådant sätt, skall hennes andel givas. Också detta är fåfänglighet och en stor olycka.” — Pred. 2:17—21, NW.
24. Hur betraktar hinduerna livet, och om livet bara skulle bjuda sådana olyckor som dem Salomo beskriver, vilken inställning skulle vi då ha skäl att ha till livet?
24 Hinduerna bekänner sig hata livet, därför att de enligt sin religion menar att livet i en materiell, fysisk värld endast betyder fortsatt lidande. Därför söker de bli utplånade ur tillvaron genom att uppgå i ett evigtvarande intet, ett nirvana, just då de menar sig ha det bäst och äga de största förtjänsterna. Om livet i denna gamla värld inte vore annat än sådana olyckor som Salomo beskrev, då hade han orsak att hata ett sådant världsligt, materialistiskt liv. Det skulle inte vara någon mening med livet. Ingenting av förblivande värde kunde uppnås genom att man levde. Ens tillvaro på jorden, med en upprepning av smärre olyckor av det ena eller andra slaget, skulle ända med den stora olyckan att dö likt alla andra och likt djuren, med graven som den plats dit kroppen går. Och vad innebär graven, människosläktets gemensamma grav eller scheol, för de döda? Hör här:
25. Vad är — enligt Salomo — skillnaden mellan de levande och de döda, och vad har scheol i beredskap åt de döda?
25 ”En levande hund har det bättre ställt än ett dött lejon. Ty de levande äro medvetna om att de skola dö; men vad de döda angår, äro de icke medvetna om någonting alls, icke hava de heller längre någon lön, ty deras åminnelse har blivit förgäten. Också deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och de hava till obestämd tid ingen andel mera i någonting som skall ske under solen. Allt vad din hand finner att göra, gör det med all din kraft, ty det finnes ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol, den plats dit du går.” — Pred. 9:4—6, 10, NW.