Varför de tvivlar på att Gud finns till
Allt flera människor gör det i våra dagar. Har de tillräckliga skäl att dra en sådan slutsats som att Gud inte finns till?
I NUMRET för 24 februari 1962 av Ave Maria citerades följande ord av den katolske kardinalen Richard Cushing: ”För första gången i mänsklighetens historia är ateismen på frammarsch; och kyrkan är hjälplös, när det gäller att hejda antikrists framryckande.” Ateismen håller snabbt på att sprida sig i världen. Uppfattningen att det inte finns någon Gud har inte bara kommit att slå rot hos en stor del av de mer än en milliard människorna som behärskas av kommunismen, utan den har också fått ett förunderligt grepp om tänkande människor i icke kommunistiska länder.
Men hur kommer det sig att så många människor i våra dagar tvivlar på att Gud finns till? Hur kommer det sig att ateismen nu är på frammarsch och att kyrkan inte förmår hejda denna frammarsch? Vad är orsaken till denna exempellösa brist på tro?
Tron på att Gud finns till
Filosofen Celestine N. Bittle skrev i sin bok God and His Creatures (Gud och hans skapelser): ”Intet folk har någonsin påträffats, som i ordets egentliga bemärkelse är ’ateistiskt’. Individer kan vara ateister; men ett folk — aldrig. Denna universella tro är ett slående faktum.” Den utgör ett kraftigt bevis för att människan ursprungligen skapades med en inneboende benägenhet att erkänna att Gud finns till.
För att tillfredsställa människans längtan efter att lära känna Gud har han givit människan en inspirerad skildring av sig själv. I denna skildring har Gud också förklarat hur människan kom till, varför det finns sjukdom och död och vilket hopp det finns för framtiden. Samlingen av dessa inspirerade skrifter har blivit allmänt känd under namnet bibeln eller den Heliga skrift. — 2 Tim. 3:16.
Bibeln är i full samklang med människans nedärvda benägenhet att erkänna att Gud finns till, och den ger stöd åt denna uppfattning. Den säger att det sköna stjärnbeströdda himlavalvet, den underbara jorden och den förnuftsbegåvade människan är Guds händers verk. Den säger: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och: ”Gud skapade människan.” Ja, bibelns vittnesbörd, det mänskliga förnuftets naturliga läggning och den lagbundenhet och ordning som styr universum — allt detta vittnar sannerligen om att Gud verkligen finns till. — 1 Mos. 1:1, 27.
Varför skall människor då behöva lida?
Men orsaken till att många människor tvivlar på att Gud finns till är det omfattande mänskliga lidandet på jorden. En före detta anglikansk läkarmissionär, Marian Sherman, framhöll just detta faktum, då hon i höstas sade: ”Jag blev ateist till stor del på grund av de indiska kvinnornas fruktansvärda lidande. De har ju inte gjort något som förtjänar detta. Hur kan en kärleksfull Gud tillåta att sådant sker? Och så har vi haft de båda ohyggliga världskrigen. Det går helt enkelt inte ihop.”
Ganska många människor resonerar på det sättet. En kärleksfull Gud skulle inte tillåta att människor finge lida, menar de; och eftersom det finns lidande, drar de den slutsatsen att det inte kan finnas en Gud, som är kärleksfull. Är det en berättigad slutsats?
Nej, det är det inte. Det förhållandet att det finns ondska och det lidande, som ondskan har medfört för människorna, fastslår inte utan vidare att det inte finns en kärlekens Gud. Om man ser saken så, skjuter man människans ansvar fullständigt åt sidan. Man blir lik en patient, som inte bryr sig om läkarens föreskrifter och sedan förnekar att det finns en läkare, därför att han får lida. Eller också blir man lik en maskinskötare, som vägrar att följa fabrikantens råd och sedan, när maskinen inte fungerar som den skall, förnekar att det finns en fabrikant. I sådana fall är det dåraktigt att tvivla på att det finns en medkännande läkare eller en skicklig fabrikant. Det är individen själv som är skuld till att han lider eller att maskinen krånglar.
På samma sätt förhåller det sig med människorna i våra dagar. Den inspirerade bibeln visar att Jehova Gud skapade de första människorna fullkomliga, med utsikt att få njuta av livet i ett jordiskt paradis så länge de levde. Detta var ett bevis på Guds kärlek. Men när människorna vägrade att följa Guds föreskrifter, fick de bära följderna. Detta innebar inte att det inte finns en kärleksfull Gud. Gud hade varskott dem i förväg om vad som skulle hända; och alltså var det människan, inte Gud, som bar skulden för det lidande och den sjukdom och död, som blev följden. — 1 Mos. 1:27, 28; 5 Mos. 32:4, 5; Pred. 7:30.
Det skulle naturligtvis inte vara kärleksfullt att låta sådant lidande fortsätta i det oändliga. Och Gud har inte heller ämnat att det skall göra det. Människors ondska och människors lidande har tillåtits endast därför att en stridsfråga väcktes i Edens lustgård. En av Guds andeskapelser, som bibeln säger vara Satan, djävulen, förmådde de första människorna, Adam och Eva, att bli olydiga mot Gud. Detta väckte tvivel om Guds duglighet som skapare och hans rätt att kräva lydnad såsom ett villkor för livet, när han till synes inte hade skapat människan med förmåga att förbli lojal mot Gud.
Gud har fördenskull fastställt en tidsperiod, under vilken denna fråga, om människan kan förbli trogen under provsättning, skall bli avgjord. Denna tidsperiod är nu snart till ända. Inom kort kommer Satan och alla mänskliga lidanden, som han är skuld till, att försvinna. Det är den kärleksrike Skaparen som skall åstadkomma denna lättnad genom att låta de lydiga människorna få träda in i en rättfärdig, ny tingens ordning. — 2 Petr. 3:13; Upp. 12:12.
Religionens ansvar
Kristenhetens kyrkor har inte klargjort för folk varför ondska och lidande har tillåtits på jorden till en tid. I stället har de lärt ut lögner om Gud. De har målat ut honom såsom en obarmhärtig plågoande, som håller människor vid liv i en underjordisk eldsjö, där de kokas och steks under ohyggliga kval evigheten igenom. Sådana läror har vänt många människor bort från Gud.
Många moderna teologer och präster har förlikt sig med ateismen. ”Jag har under de senaste tio åren mer och mer predikat om ateismens och agnosticismens värde”, skrev biskop James A. Pike. ”Det måste finnas ett stort mått av agnosticism i sann religion”, påstod han.a Och i tidskriften Time för 9 juni 1961 hette det att ”Paul Tillich, Amerikas förnämste teolog, talar ... om Gud såsom ’det egentliga väsendet’ eller ’den yttersta verkligheten’.” En sådan beskrivning, heter det i en artikel med rubriken ”Är den nutida teologien ateistisk?” som stått att läsa i den protestantiska tidskriften The Christian Century, ”räddar Tillich från att anklagas för ateism”. Men är inte detta slag av teologi, som gränsar till ateism, nog för att få en hel del människor att tvivla på att Gud finns till?
Det är därför uppenbart att kyrkorna, i stället för att bygga upp tron på Gud, har varit skuld till att millioner människor har vänt sig till den ateistiska kommunismen. Samfundens motstridiga läror, religiösa förföljelse, vapenskrammel och fjäsk för de materiellt rika såväl som för de inflytelserika har fått många att resonera som så att om kyrkorna skulle vara ombud för Gud, så kan det inte finnas någon Gud. Många präster i ansvarig ställning tillstår religionens skuld.
”Jag vet att det är vi, uteslutande vi kristna, som är ansvariga för kommunismen”, erkände föreståndaren för en teologisk skola här i Europa. ”Kom ihåg att kommunisterna en gång var kristna. Om de inte tror på en rättfärdig Gud, vem är det då som bär skulden för det?”b Och en dekanus vid ett teologiskt seminarium i New York, New York City’s Union Theological Seminary, tillstod följande: ”Kommunismens själva ateism är en dom över kyrkorna, ... som vanligen har tjänat som ett slags prydnadspjäser i den bestående ordningen, hur orättfärdig denna än må ha varit.”c
Kyrkornas underlåtenhet att följa i Kristi fotspår och att meddela exakt kunskap om Gud har berett vägen för ateismen.
Ateismens frammarsch
Flera hundra millioner människor i kommunistländerna blir systematiskt itutade att det inte finns någon Gud, och denna undervisning blir allt intensivare. ”Man kommer att mera intensivt undervisa i ateism vid partiets undervisningscentra och i specialkurser för lärare, läkare och journalister”, meddelade tidskriften Time för en tid sedan. Det ständiga itutandet av denna lära, i synnerhet hos de unga, har lett till att många kommit att betvivla att Gud finns till.
Vittnesbörd om denna propaganda når ofta Västerlandet i nyhetsmeddelanden. Till exempel detta: ”’Det står i bibeln att Skaparen sände manna till judarna’, sade regeringschefen Krusjtjev. ’Jag vet inte om det är sant; jag såg inte när det skedde. Jag vet inte om mannat var av bästa kvalitet eller om judarna fick tillräckligt av det. För att vi skulle få veta hur det förhöll sig, skickade vi upp Gagarin för att se sig omkring. Men Gagarin har meddelat att han inte såg någonting annat än tomma intet. Vi sände då upp Valentina Teresjkova och sade henne att om hon hittade manna, skulle hon laga till en måltid åt sig, men hon hittade inget. Det finns alltså inget hopp om att vi skall få manna från himmelen. Det betyder att vi måste lita till våra valkiga händer.’” — New York Times för 7 april 1964.
Vilken dåraktig utgångspunkt för tvivel på att Gud finns till! Men de här nämnda människorna har inte avskrivit tron på Gud först efter rymdfärderna. I kommunistbehärskade länder är det i stället så att tron på Gud undergrävs hos de unga genom att pedagoger av olika slag ideligen tutar dem i öronen att det inte finns någon Gud. Andra tvivlar på Guds existens, därför att de ser människor lida och inte får en tillfredsställande biblisk förklaring på detta förhållande. Och åter andra har förmåtts vända sig ifrån Gud på grund av de religiösa ledarnas motstridiga läror och ateistiska böjelser.
Men det finns åtminstone en viktig faktor till, som gör att så många tvivlar på att Gud finns till. Dessa tvivlar, därför att de vill tro på lögnen att det inte finns någon Gud. Guds rättfärdiga lag är såsom en obehaglig tvångströja för dem. De vill vara fria att följa sin själviska kurs utan att känna styng i samvetet, som skulle oroa dem, om de vore ansvariga inför Guds lag. Och eftersom de inte ger ”kärleken till sanningen rum ... sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen”. — 2 Tess. 2:10, 11.
Men en förståndig människa, som älskar rättfärdigheten, förmås aldrig att vända sig bort från Gud. Hon studerar bibeln regelbundet, och hennes kärlek till Gud växer på grund av de underbara föranstaltningar som han har gjort för liv i en rättfärdig, ny tingens ordning. Ja, det är dårarna som ”säga i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud.’” — Ps. 14:1.
[Fotnoter]
a The Christian Century för 21 december 1960.
b Harper’s Magazine för augusti 1960.
c Tidskriften Time för 10 november 1961.