Vad säger bibeln?
Att sörja de döda
EN MAN i Indien sätter fram litet ris för en tupp, där två vägar korsar varandra. En kvinna i Liberia rakar av allt håret och bär en svart klädnad i flera månader. En man i Taiwan står framför ett litet bord, på vilket finns två avgudabilder, litet rökelse och ett fotografi av en kvinna; och han bränner papperspengar. Människor över hela jorden följer dessa och många andra seder, när de sörjer sina kära som dött.
Vad säger bibeln om sådana seder? Blir de verkligen till hjälp för döda släktingar? Skulle det bli till skada för oss om vi underlät att följa sådana traditioner? Behagar de Gud? Vilken syn bör en kristen ha på att sörja de döda? Eftersom våra trosuppfattningar och seder i förbindelse med att sörja de döda inbegriper vår dyrkan av Gud och vårt förhållande till honom, är det viktigt för oss att känna till svaren på dessa frågor.
Många seder i förbindelse med att sörja de döda är grundade på trosuppfattningen att när någon dör, fortsätter hans själ att leva i ”en annan värld”. Många som tror så önskar hjälpa sina kära som dött att få det bra och bli lyckliga i ”livet efter detta”. Därför kanske de offrar mat eller dryck åt döda släktingar (i vissa fall äter de efterlevande senare upp detta), eller också kanske de i likhet med mannen från Taiwan bränner pengar, så att deras döda släktingar skall kunna använda dem. Förr i tiden dödade man till och med tjänare när deras husbonde dött, för att de skulle kunna fortsätta att tjäna honom efter hans död.
Kan de döda verkligen uppskatta sådana ansträngningar, även om de kanske är välmenta? Kan de levande hjälpa de döda? Kung David i det forntida Israel trodde inte det. Medan hans barn var sjukt, grät han och fastade; men när barnet dog, steg han upp, satte på sig rena kläder och började äta igen. David förklarade för sina förvånade tjänare: ”Nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag väl skaffa honom tillbaka igen?” Han insåg att när barnet en gång hade dött, fanns det inget han kunde göra för att hjälpa det. — 2 Sam. 12:23.
Vissa andra seder tillämpas därför att människor lever i fruktan för de döda. För att blidka någon som dött håller många människor i Västafrika vaka över den döda kroppen. Under flera dagar och nätter stannar vänner och släktingar vid kroppen. Vakan åtföljs vanligen av att man sjunger högljutt, slår på trummor och dricker alkohol. Man hoppas att all denna uppståndelse skall behaga den döde, så att han inte kommer att besvära de levande. För att skydda sig mot de döda ägnar sig många människor i vitt skilda delar av världen åt olika ritualer, spanar efter omen och använder amuletter.
Men det finns ingen orsak att frukta för de döda eller att använda tid och pengar på att blidka dem. Varför inte det? Bibeln säger: ”Väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.” — Pred. 9:5, 6.
Hur förhåller det sig då med själen? Är den inte något osynligt och odödligt? Nej, enligt bibeln är ”själen” individen själv. I 1 Moseboken 2:7 (NW) läser vi: ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ.” Eftersom människan är en själ, så dör alltså själen, när människan dör. ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hes. 18:4, 20, 1878 års sv. övers.
Eftersom seder som är avsedda att bistå eller blidka de döda är grundade på en falsk uppfattning om själen, bör en hängiven Jehova Guds tjänare inte ha någon del i sådant. Hur bör han då ge uttryck åt sin sorg över att en av hans kära har dött? Många tror att man bör gå klädd i svart under en viss tid. Men vad visar bibelns principer om den sedvänjan?
Det är naturligt för människor att känna bedrövelse och sorg över förlusten av en innerligt älskad vän eller släkting. Guds tjänare i gången tid gav uttryck åt sådan sorg. Abraham grät över Saras död. Israels nation sörjde Mose död i trettio dagar. Men Jehova skilde genom sina lagar israeliterna från de omgivande hedniska nationerna, när det gällde sorgeseder. Dessa hedningar rakade huvudet och gjorde märken på sin kropp, när en släkting hade dött (vissa afrikanska stammar gör fortfarande så). Men Jehova förbjöd israeliterna att göra sådant. (3 Mos. 19:28; 5 Mos. 14:1) Detta skyddade dem mot att bli besmittade av falsk gudsdyrkan. De kristna står inte under den mosaiska lagen, men Jesus befallde dem att inte vara ”någon del av världen”. — Joh. 15:19, NW.
Att gå klädd i svart under en längre tid används som ett yttre tecken på sorg. Jesus grät och upptändes i sitt innersta sedan Lasarus dött, men det finns ingenting i Skriften som antyder att han någonsin visade något av de yttre tecken på sorg som var vanliga bland judarna på den tiden. (Joh. 11:34, 38) Jesus förutsade att hans efterföljare skulle fasta på grund av sorg efter hans död, men han sade också åt dem att de skulle fasta så att endast Gud lade märke till det och inte människor. (Mark. 2:20; Matt. 6:16—18) Skriften talar alltså emot att man går klädd i svart under någon längre tid eller gör bruk av andra yttre symboler för att uttrycka sorg över ett dödsfall. Kristi sanna efterföljare skulle därför ge bevis för sorgen i sitt hjärta och inte genom de kläder de bar. — Joel 2:12, 13.
Å andra sidan vill de naturligtvis inte bli andra till anstöt genom att vara alltför brokigt eller vårdslöst klädda, när det är tid att sörja. (Pred. 3:1, 4) Vid ett tillfälle kom släktingar och vänner till ett hem där fadern hade avlidit, och de önskade visa sin sympati; men de blev chockerade, och några blev arga, när de fick se dottern i en gammal städrock och tofflor, varigenom hon gav intryck av att hon tog lätt på dödsfallet.
När ett dödsfall inträffar i en familj, är det heller inte tid att roa sig eller jaga efter nöjen. Som den vise kung Salomo förklarade: ”Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen. Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat. Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.” — Pred. 7:2—4.
När en av dina bekanta dör, är det kärleksfullt att uppsöka det hem som har sorg och trösta de sorgsna efterlevande. Vid ett sådant tillfälle uppskattas det ofta att man bjuder på ett mål mat eller går något ärende åt de sörjande. Ett besök tröstar inte bara de sörjande, utan hjälper oss också att komma ihåg hur kort livet är. Om vi tänker på att den död som drabbade den här familjen mycket snart också skulle kunna drabba oss, inser vi behovet av att skaffa oss ett gott namn hos Jehova Gud redan nu. Om vi har använt för mycket tid till att roa oss och jaga efter nöjen, bör sådan eftertanke få oss att förändra vårt hjärta till det bättre.
Det är emellertid viktigt att komma ihåg att alltför mycken sorg och bedrövelse kan ha en försvagande inverkan på oss. Vi kommer visserligen att känna djup saknad, när någon av våra kära dör, men vi bör undvika att tycka alltför synd om oss själva. Bedrövelse över att Jesus snart skulle dö fick hans lärjungar att sova i stället för att bedja, som han hade uppmanat dem att göra natten före hans död. (Luk. 22:45, 46) Det ledde till att de allesammans övergav honom när han blev gripen. Deras glädje och nit återställdes, sedan han visat sig för dem vid flera tillfällen, varigenom han bevisade att Gud hade upprest honom från de döda.
Det underbara hoppet om uppståndelsen kommer att hindra oss från att bli överväldigade av sorg. Aposteln Paulus uppmanar: ”Vidare, bröder, vill vi inte att ni skall vara okunniga i fråga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja, som ju de övriga gör, vilka inte har något hopp. Ty om vår tro är att Jesus dog och uppstod igen, så kommer Gud att också föra dem som genom Jesus har insomnat i döden fram tillsammans med honom.” Och han tillägger: ”Fortsätt följaktligen att trösta varandra med dessa ord.” — 1 Tess. 4:13, 14, 18, NW.
Vi behöver inte vara okunniga i fråga om de döda, likt flertalet människor, som tror på den falska läran om människosjälens odödlighet. Att de i verkligheten inte har något hopp framgår ofta av hur de går till väga när de sörjer sina döda. Ett före detta metodistpar såg tydligt kontrasten mellan tron på uppståndelsen, som Jehovas vittnen lägger i dagen, och den brist på verkligt hopp som de hade lagt märke till vid kristenhetens begravningar. Dottern till deras släktingar, som var Jehovas vittnen, hade dött. Dessa Jehovas vittnens tro och styrka, bibelns förklaring av varför människan dör och läran om uppståndelsen, som de fick höra vid vittnenas begravning, gjorde starkt intryck på dem. Genom att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen har de nu själva fått samma tro och hopp.
Genom att inhämta kunskap om vad bibeln lär om de dödas uppståndelse kan också du komma att glädja dig åt detta hopp. Efter det att Jesus ”uttömde sin själ till död”, uppväckte Gud honom på tredje dagen och gav honom odödligt, andligt liv. (Jes. 53:12, Åk; 1 Kor. 15:3, 4) Detta tjänar som en garanti åt oss för att Gud skall uppväcka de döda ur graven. Medlemmarna av Kristi brudlika församling blir uppväckta som himmelska andevarelser för att få del med Jesus i hans rikes regering. Sedan Riket avlägsnat den nuvarande dödsbringande tingens ordning från jorden, kommer det att bli en uppståndelse för ”både rättfärdiga och orättfärdiga”. (Apg. 24:15) Jehova Gud skall då genom Jesus Kristus och hans brudförsamling låta mänskligheten få gagn av Kristi syndförsonande lösenoffer och därigenom återställa människorna till fullkomlighet. Då kommer den död som vi alla har ärvt från Adam att göras om intet. (1 Kor. 15:21—26) På så sätt skall ”Gud ... avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg ... skall vara mer.” — Upp. 21:2—4.
Den som alltså lärt känna bibelns syn på vad som behagar Gud och önskar vinna hans godkännande kommer utan tvivel att vilja undvika sorgeseder som är grundade på den falska läran om själens odödlighet eller som utgör ett uppseendeväckande uttryck för sorg, och dessutom kommer han att undvika att sörja så djupt att man har anledning att fråga sig hur det är med hans hopp om uppståndelsen. Det är inte vidskepliga sedvänjor som skänker verklig tröst, utan exakt kunskap om Guds föranstaltningar, precis som Jesus förutsade: ”Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.” — Matt. 5:4.