Overksamhet är ingen garanti för att något inte skall inträffa.

Om någon försöker reglera sitt liv genom att i förväg försöka avgöra exakt vad som kan eller inte kan hända, så får han ingenting gjort. Salomo fastslog: ”En vindspejare får aldrig så [han fruktar för att säden skall blåsa bort], och en molnspanare får aldrig skörda [han fruktar för att om han skär säden, så kommer den att bli våt innan han får in den i förrådshuset].” — Pred. 11:4.

Vi måste därför ta itu med det som behöver göras och inse att vi inte alltid kan veta vad som skall hända. Vi har ingen möjlighet att grundligt utforska Guds verk, dvs. upptäcka någon regel, genom vilken vi bestämt kan fastställa vad Gud kommer att göra eller tillåta i förbindelse med sitt uppsåt, och sedan tillrättalägga våra angelägenheter i enlighet med en sådan regel. Salomo framhöll att Guds verk är en lika stor hemlighet för människan som ett barns utveckling i moderlivet. Han skrev: ”Lika litet som du vet, vart vinden far eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.” — Pred. 11:5.

Med tanke på den ovisshet som livet präglas av och människans oförmåga att förändra vissa bestämda lagar ger Salomo detta råd: ”Så ut om morgonen din säd och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke, vilketdera som är gagneligast eller om det ena jämte det andra är bäst.” (Pred. 11:6) Det bästa vi kan göra är att ivrigt ta itu med våra arbetsuppgifter och inte låta ovissheten i livet oroa oss så mycket att vi hämmas i vår verksamhet, vare sig det gäller det andliga verksamhetsområdet, förvärvsarbetet eller att visa givmildhet.

Detta kan bidra till att vi får en optimistisk syn på livet. Salomo skrev: ”Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen. Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla.” (Pred. 11:7, 8) Eftersom bara de levande kan uppskatta ljuset och solen, framhåller Salomo här att det är gott att vara vid liv och att man bör finna glädje i att leva. Men han tillägger eftertänksamt: ”[Må hon] komma ihåg, att mörkrets dagar bliva många. Allt [Varje dag, NW], som kommer, är fåfänglighet.” (Pred. 11:8, Åkeson) En människa bör aldrig glömma att hon kan förlora sin kraft och styrka, när ”mörkrets dagar” eller ålderdomen kommer. När hon blir orkeslös och livet släpar sig fram år efter år, kan hon tycka att varje dag är fåfänglighet, till synes tom och meningslös. Därför bör hon, så länge hon kan, sträva efter att njuta av livet på ett sunt sätt, använda gott omdöme och söka Guds vägledning i allt hon gör.

Ett sänklod i Jehovas hand

Tiostammarsriket Israel jämfördes med en mur som, mätt med sänklod, var rät men med tiden började luta. Vi läser: ”Jag såg Herren [Jehova, NW] stå på en mur, uppförd efter sänklod, och i sin hand höll han ett sänklod. Och HERREN sade till mig: ’Vad ser du, Amos?’ Jag svarade: ’Ett sänklod.’ Då sade Herren: ’Se, jag skall hänga upp ett sänklod mitt ibland mitt folk Israel; jag kan icke vidare tillgiva dem.’” — Am. 7:7, 8.

Mätt efter Jehovas norm eller sänklod hade Israel, som liknades vid en mur, kommit att luta alltför mycket från lodlinjen. Den Högste skulle inte längre tillge eller förlåta folkets missgärning. Alldeles som en lutande mur måste rivas ned för att förbipasserande inte skall skadas, så skulle också det trolösa tiostammarsriket Israel drabbas av en ogynnsam dom från Gud.