Vad menade den vise mannen?
Vad kan du göra i jämförelse med en kung?
Kung Salomo undersökte mänskliga förhållanden och angelägenheter mycket noggrant. Han hade tid, tillgångar och insikt i sådan omfattning att han kunde vara grundlig i sin undersökning. Detta är orsaken till att en människa kan få oändlig nytta av att begrunda vad Salomo upptäckte, enligt vad han har nedtecknat i boken Predikaren.
Den vise mannen fäster uppmärksamheten vid hur gagnlöst det är för andra att försöka sig på en liknande undersökning, då han skriver: ”Jag ... vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap — ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?” (Pred. 2:12) Ja, med långt färre fördelar och tillgångar än de en kung har — vad kan väl en vanlig människa göra? Om hon skulle försöka sig på vad Salomo hade gjort, skulle hon bara kunna befatta sig med något av det kungen redan undersökt, göra vad man redan förut gjort. Inget nytt skulle komma fram om vad som verkligen gör livet tillfredsställande.
Vad var det då som Salomo fastslog? Han fortsätter: ”Då insåg jag, att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret.” (Pred. 2:13) Den människa som äger vishet har det sannerligen bättre ställt än den som saknar vishet. Vishet gör det möjligt för en person att ta itu med livets problem och att använda sin energi och sina förmågor mycket meningsfullare än om han hade mycket begränsad insikt. Man kan uträtta mycket mer i ljuset än i fullständigt mörker.
”Den vise”, skrev Salomo, ”har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker.” (Pred. 2:14) Den vise håller ögonen öppna. Han har dem i sitt ”huvud” i den betydelsen att de står hans intellekt till tjänst. Han kan således genomskåda en sak och far inte osäkert av och an i fåfänga försök att uppnå ett visst mål. Dåren däremot befinner sig i mörker; hans ögon är slutna och av inget värde i fråga om att urskilja den rätta kursen.
Vishetens företräde framför dårskapen innebär likväl inte att mänsklig vishet kan skänka verklig lycka och bestående tillfredsställelse. Detta kommer Salomo fram till härnäst: ”Dock märkte jag, att det går den ene såsom den andre. Då sade jag i mitt hjärta: ’Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har jag då därav att jag är förmer i vishet?’ Och jag sade i mitt hjärta, att också detta var fåfänglighet. Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?” (Pred. 2:14—16) Med tanke på döden är det således ingen uppenbar fördel med att äga världslig vishet. Allt en människas arbete och all hennes verksamhet rinner så att säga ut i sanden. Så småningom glöms den döde bort av de levande, oavsett hur vis han kan ha varit.
Men är det då inte en fördel om en människa kan lämna ett arv efter sig åt sina avkomlingar till följd av att hon gjort ett vist och förståndigt bruk av sina tillgångar? Inte heller detta är något man kan vara säker på. Salomo kommenterar: ”Jag blev led vid livet, ty illa behagade mig, vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna, vad jag har gjort. Och vem vet, om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det, varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet. Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.” — Pred. 2:17—21.
Det är helt enkelt omöjligt att veta vad som kommer att hända med det arv en människa kan komma att lämna efter sig. De som får arvet kanske inte alls sätter värde på det, därför att de inte har haft någon möda med det, och de slösar kanske snart bort alltsammans. Vilken nytta skulle det då vara med all den möda man lagt ner på att förvärva ägodelarna? Ännu värre är situationen, om den som har mödat sig så mycket också har känt plåga och grämelse och kanske inte ens kunnat få nattro på grund av alla sina bekymmer och all sin ängslan. Salomo uttryckte det så här: ”Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.” — Pred. 2:22, 23.
När du tänker på att det förhåller sig så, vad kan du då göra? Salomo svarar: ”Det är icke en lycka, som beror av människan själv [Det finns intet som är bättre för en människa än, NW], att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg, att också detta kommer från Guds hand.” ”[Ty] vem kan äta, och vem kan njuta mig förutan [bättre än jag gör, NW]?” (Pred. 2:24, 25) En människa bör njuta frukterna av sitt arbete under sin livstid. Visst är det helt naturligt för föräldrar att också tänka på sina barn. Den kristne aposteln Paulus skrev: ”Barnen bör ju inte spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.” (2 Kor. 12:14) Detta betyder emellertid inte att föräldrar bör spara en sådan mängd materiella ägodelar åt sina barn att de berövar sig själva livets nödtorft eller lever ett onödigt torftigt liv. Vad föräldrar behöver tänka på är att oavsett hur goda och snälla eller hur visa deras barn kan komma att bli, så kan materiella ägodelar likväl gå förlorade, genom stöld, genom oförstånd eller genom att de förstörs. Det absolut bästa är därför att njuta av allt gott på ett naturligt sätt medan man kan, i stället för att gå till ytterligheter och lägga ägodelar på hög åt barnen och inte själv, under sin livstid, få någon verklig nytta av dessa ägodelar.