Vad bibeln säger
Har ”éros” (romantisk kärlek) Skriftens godkännande?
HUR visar den Heliga skrift, i synnerhet de kristna skrifterna, vad som är inbegripet, då ett par vid en vigselceremoni lovar att älska varandra?
De kristna skrifterna skrevs på det grekiska språket. Grekerna har fyra ord som översätts med det enda svenska ordet ”kärlek”. Det första grekiska ordet är éros och har avseende på vad man ibland kallar romantisk kärlek — kärlek mellan könen. Det andra är storgé, som gäller kärlek mellan familjemedlemmar. Det tredje är filía, som syftar på den tillgivenhet man känner för vänner. Det fjärde är agápe, en kärlek grundad på principer snarare än känslor eller själviskhet.
Klassiska grekiska författare sådana som Platon, Sokrates och Aristoteles använde gång på gång éros i sina skrifter, men de använde sällan ordet agápe. Å andra sidan använder de kristna grekiska skrifterna agápe omkring 250 gånger, men éros används inte en enda gång. Vad beror det på? Antyder det att bibeln — och därmed dess författare, Jehova Gud — inte godkänner éros, dvs. kärlek mellan man och kvinna?
Det kan knappast vara fallet, eftersom Jehova var mannens och kvinnans Skapare. Han skapade de fysiska skiljaktigheterna hos dem och dragningskraften mellan dem, så att de naturligt skulle förena sig i äktenskap. Vidare finns det många berättelser i bibeln som handlar om kärleken mellan man och kvinna. Berättelsen om Isak och Rebecka återfinns i Första Mosebokens 24:e kapitel, där vi läser: ”Han [Isak] tog Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne kär.” — 1 Mos. 24 V. 67.
Ett annat framträdande exempel är berättelsen om Jakobs kärlek till Rakel. ”Så tjänade Jakob för Rakel sju år [hos Rakels far], och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.” — 1 Mos. 29:17—20.
Lyssna till den sulemitiska flickan, då hon uttrycker sina känslor för sin älskade herde: ”Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den. De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den.” (Höga V. 8:6, 7) Bibeln talar således gillande om tillbörlig, mogen kärlek mellan man och kvinna.
Om detta är fallet, hur kommer det sig då att det grekiska ordet för kärlek mellan man och kvinna, éros, aldrig används i de kristna grekiska skrifterna? Tanken i ordet förekommer i dem. Aposteln Paulus ger till exempel rättframma råd i fråga om äktenskaplig kärlek. (1 Kor. 7:2—5) Men éros var inte bara det grekiska ordet för en form av kärlek; det var också namnet på en grekisk gud. Eros var kärlekens gud. Så varför skulle apostlarna använda ett ord som skulle påminna grekisktalande människor om en av de hedniska gudarna? I en kommentar angående detta sades följande i Vakttornet för 15 augusti 1965 (sid. 372):
”Kärleken mellan man och kvinna kan bidra till kontrahenternas lycka endast under förutsättning att de kan tygla den och inte gör den till föremål för dyrkan; och om man skall kunna tygla den, måste man ha sådan kärlek som är grundad på principer. Hela världen tycks i våra dagar begå samma misstag som de forntida grekerna begick. De tillbad Eros såsom en gud, knäföll inför hans altare och frambar offer åt honom. Romarna gjorde detsamma med Amor, som också kallades Kupido och var den romerska motsvarigheten till Eros. Historien visar emellertid att sådan dyrkan av den sinnliga kärleken bara medförde förnedring, sedeslöshet och undergång. Detta kan vara orsaken till att bibelns skribenter inte använde detta ord.”
Jesus och bibelskribenterna i det första århundradet upphöjde kärleken till något förmer än blott och bart dragningskraften mellan könen. De insåg den naturliga dragningskraften hos kärleken mellan könen. De kände väl till att kärleken mellan man och kvinna fullgjorde sitt syfte i fråga om att uppfylla jorden med människor. Under gudomlig inspiration betonade därför dessa bibelskribenter särskilt agápe-kärleken. Även när de dryftade ämnet kärlek inom äktenskapet, använde de undantagslöst ordet agápe. De kristna skulle visa agápe-kärlek i sitt äktenskapliga liv. — Ef. 5:25; Kol. 3:19.
Vad är då agápe-kärlek? Varför är den så speciell? Definitionen av ordet agápe, som den ges i Strongs konkordans, ställer det i motsats till verbet filéo, som avser tillgivenhet vänner emellan. Det heter sedan att filéo är förbundet ”framför allt med hjärtat”, men agápe framför allt ”med huvudet”, och agápe definieras som ”viljans omdöme och noga övervägda samtycke, som en fråga om principer, skyldigheter och anständighet”. Det är alltså kärlek grundad på principer, vilken i första hand omfattar sinnet, inte känslorna. Den både kan och inte kan inbegripa tillgivenhet och ömhet. Den är inte okänslig och kall. Den behärskas emellertid inte av känslor eller sentimentalitet, utan vägleds eller styrs av principer, som till exempel när det gäller Jesu befallning ”älska era fiender”. (Matt. 5:44) En människa gör gott mot föremålet för sin kärlek på grund av att det är rätt och förträffligt att göra så.
Det är denna agápe-kärlek som ett par lovar att ge varandra, då de utväxlar äktenskapslöftena. Den romantiska kärlek som kontrahenterna känner för varandra på sin bröllopsdag kommer att fördjupas och vidgas allteftersom tiden går. Kärleken mellan man och kvinna är vacker och en stor hjälp när det gäller anpassningen till det äktenskapliga livet; men den är inte det främsta målet i en kristens liv.
Målet för en kristen är att visa agápe-kärlek i alla livets skiften — kärlek till Gud, till nästan och till äktenskapspartnern. Aposteln Paulus skrev till församlingen i Korint: ”Låt allting hos er ske i kärlek.” (1 Kor. 16:14) Om detta skulle gälla inom församlingen, hur mycket mer borde det inte gälla inom äktenskapet! Osjälvisk omtanke om andra bör vara ett levnadssätt. Den bör vara som en synlig, identifierande klädnad vi bär. ”Ni [skall] iföra er kärleken, eftersom den är ett fullkomligt föreningsband.” — Kol. 3:14.
Jesus gav ett fullkomligt exempel på hur en äkta man bör behandla sin hustru. Nej, Jesus var aldrig gift då han var här på jorden. Men Skriften talar om honom som ”brudgummen” och om medlemmarna av hans församling som hans ”brud”. (Matt. 9:15; Joh. 3:26—29; Upp. 21:9) Efesierna 5:25 ger därför följande råd: ”Ni män, fortsätt att älska era hustrur, alldeles som den Smorde också älskade församlingen och gav ut sig för den.” Jesus arbetade outtröttligt för församlingens bästa. Han gav till och med villigt sitt liv till gagn för sin församling.
Natten före sin död gav Jesus apostlarna och de medtroende en befallning som gav agápe-kärleken en ny, högre dimension. Han sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra.” (Joh. 13:34) Deras kärlek till varandra skulle vara av sådan överlägsen kvalitet att de var villiga att ge sitt liv, om det blev nödvändigt, för att skydda och gagna sina bröder. Män och hustrur måste visa samma slags kärlek i alla förhållanden inom äktenskapet.