Hur man söker friden

”Må han söka friden och sträva efter den. Ty Jehovas ögon vila på de rättfärdiga, och hans öron äro vända till deras bön.” — 1 Petr. 3:11, 12, NW.

 1. Hurudant vill man att livet skall vara, och hur ger Salomos ordspråk en bild av denna önskan?

VAD är livet utan frid? Vem önskar få liv, till och med evigt liv, utan frid? Ingen vanlig människa gör det. Ett liv utan lugn eller frihet från gnat och irritation får en att längta bort från alltihop. Detta har blivit träffande framställt i kung Salomos ordspråk, hans som hade så många hustrur: ”En hustrus trätor äro såsom ett läckande tak som driver en bort.” ”Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.” (Ords. 19:13, NW; 21:9) Även om en person bor i ett stort, rymligt hus, skulle han föredra att ta sin tillflykt till dess avlägsnaste vrå för att undkomma den som irriterar och stör honom.

 2. Vilken fråga uppstår beträffande den man som önskar liv, och hur kommer det sig att vi har den inspirerade och hållbara lösningen på det angelägna problemet?

² I våra dagar, då det inte finns någon avlägsen vrå på vår vidsträckta jord, dit man skulle kunna fly från de svårigheter, faror och onda verkningar som denna kärnbombernas tid, denna rymdålder, för med sig, kan man fråga: Vem finns det väl som inte vill ha liv med frid, så att han kan få se goda dagar? Denna fråga är gammal, utan tvivel lika gammal som tillvaron av nöd och orättvisa på vår jord. Lycklig var den man som framställde frågan och inte gjorde det i hopplöshet och hjälplöshet, utan med förmåga att ge den hållbara lösningen på detta angelägna problem. Hans svar var något att sjunga om med musikackompanjemang, och därför har det tagits med i den inspirerade Psalmernas bok. Det har blivit bevarat i mer än tre tusen år till gagn för oss i denna tid av världsnöd, ångest och fruktan för ännu förskräckligare ting som skall komma. Psalmisten David, som blev kung i Jerusalem och far till kung Salomo, talade likt en erfaren lärare till sina lärjungar och sade:

 3. Hur framställer David både frågan och svaret på den i en av sina psalmer?

³ ”Kom, ni söner, lyssna till mig; Jehovas fruktan är vad jag skall lära eder. Vem är den man som fröjdar sig åt livet, som älskar dagar många nog för att se det som är gott? Bevara din tunga för det som är ont och dina läppar från att tala svek. Vänd dig bort från det som är ont och gör vad gott är. Sök finna friden och sträva efter den. Jehovas ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron äro vända till deras rop om hjälp. Jehovas ansikte är emot dem som göra det som är ont, för att utrota omnämnandet av dem från själva jorden.” — Ps. 34:12—17, NW.

 4, 5. a) Hur visade aposteln Petras att Davids ord var råd som gällde också de kristna? b) Till stöd för vilken förmaning citerar Petrus Davids ord?

⁴ Må ingen i vår tid tänka att detta är råd som gäller endast judar. Mer än tusen år efter kung David citerade en kristen apostel Davids ord och riktade dem till kristna i olika delar av Asien. Det var aposteln Simon Petrus, som hade bytt religion och övergått från sin tids fördärvade judendom eller judiska religion till den rena kristendomen, sådan denna ursprungligen grundades av Jesus Kristus för nitton hundra år sedan. På det sättet gjorde aposteln Petrus dessa Davids inspirerade ord till en del av de kristna skrifterna. Han visade att Davids ord var råd som gällde också de kristna. Petrus efterliknade Jesus Kristus, som många gånger citerade från Davids psalmer och tillämpade dem på kristendomen. I sitt första brev till de kristna uppmanar Petrus dem att vara sådana som kristenheten inte är i våra dagar, ty kristenhetens handlingssätt har inte lett till den välsignelse som består i evigt liv med frid och goda dagar. Petrus citerar alltså Davids ord och säger:

⁵ ”Slutligen må ni alla vara likasinnade, visa medkänsla, utöva broderlig kärlek, vara ömt tillgivna, ödmjuka till sinnet; ni få icke återgälda oförrätt med oförrätt eller smädelse med smädelse, utan böra tvärtom giva en välsignelse, emedan ni blevo kallade till detta handlingssätt, så att ni må få ärva en välsignelse. Ty [och nu citerar han Davids ord] ’den som vill älska livet och se goda dagar, må han avhålla sin tunga från det som är skadligt och sina läppar från att tala svekfullt, ja, må han vända sig bort från det som är skadligt och göra det som är gott; må han söka friden och sträva efter den. Ty Jehovasa ögon vila på de rättfärdiga, och hans öron äro vända till deras bön, men Jehovasb ansikte är emot dem som göra skadliga ting.’” — 1 Petr. 3:8—12, NW, fotnot.

 6. Varför kan frågan om att älska livet tyckas svår att svara på nu för tiden, men hur uppmanade Jesus de kristna att reagera inför händelserna och förhållandena sedan 1914?

⁶ Fröjdar vi oss åt livet? Älskar vi livet? En sådan fråga kan tyckas svår att svara på nu i vår tid, ty om vi lever in i framtiden, kan det betyda att vi löper risk att få pröva på den värsta nöd och de värsta dagar, som mänskligheten har varit med om sedan sin skapelse, med knappast något hopp om att överleva. Det är sant att striden vid Harmageddon, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, hastigt närmar sig. (Upp. 16:14, 16, NW) Men Guds store profet, som förutsade både detta universella krig och alla de förfärliga händelser som skulle föregå det, alltifrån år 1914, uppmanade sina sanna efterföljare att se optimistiskt på just dessa händelser och förhållanden: ”Men när dessa ting börja inträffa, så räta upp eder och lyft upp edra huvuden, ty eder befrielse nalkas... . Lägg märke till fikonträdet och alla de andra träden: När de redan äro i knopp, kunna ni, genom att giva akt på detta, av eder själva veta att sommaren nu är nära. På detta sätt må ni också veta, när ni se dessa ting inträffa, att Guds rike är nära. Jag säger eder i sanning: Detta släktled skall ingalunda försvinna, förrän allt inträffar.” — Luk. 21:26, 28—32, NW.

 7. Varför bör vi alltså med rätta älska dagar många nog för att se det som är gott?

⁷ Goda dagar, bättre än några som varit, ligger framför oss, och det finns någonting, ja, allting, att leva för. Vi bör fröjda oss åt livet, vi bör älska livet, ty utan liv skulle vi aldrig kunna få njuta av dessa goda dagar under Guds upprättade rike. Med rätta bör vi därför, såsom psalmisten David sade, älska dagar många nog för att se det som är gott.

Frid, eller fred, med vem?

 8. Om vår fröjd åt livet och vår kärlek till det skall bli en levande verklighet, vad måste vi då söka, säger David och Petrus, och med vem skall vi söka det?

⁸ Men om vi vill att vår fröjd åt livet, vår kärlek till det, skall bli en levande verklighet, så måste vi enligt vad både David och aposteln Petrus säger först söka friden och finna den. Då inställer sig med all rätt den frågan: Frid, eller fred, med vem? Fred med våra medmänniskor? Ja. Men detta är inte möjligt, såvida vi inte först uppnår fred med någon annan. Det är därför att kristenheten inte har uppnått fred med denne, vilken det framför allt är nödvändigt att ha fred med, som det inte råder någon fred ens mellan kristenhetens nationer, folkstammar och släkter. Vem är då denne som betyder mer än någon annan? Vem han är påvisades korrekt av den ryktbare brittiske statsmannen William Pitt, earl av Chatham, som var verksam på 1700-talet. Han sade till en släkting: ”Om du inte står i en rätt ställning till Gud, så kan du aldrig göra det till människor, och detta är och förblir sant, vad än kvickhuvuden och vivörer må säga om det.”

 9. a) Vad fordras för att vi verkligen skall kunna ha fred med människor, och hur sade David och Petrus mer än statsmannen William Pitt gjorde om detta? b) Vad kommer vi för detta ändamål att ta emot, och varför önskar vi inte att hans ansikte skall vara emot oss?

⁹ Det är lika sant att om man inte har fred med Gud, så kan man inte verkligen ha fred med människor, som är Guds skapelser. Både psalmisten David och aposteln Petrus sade detta, fastän det var mer än tusen år mellan dem. Ja, de sade i själva verket mer än William Pitt gjorde, ty de namngav eller identifierade den Gud, som vi först och främst behöver ha fred — eller leva i frid — med. David bevisade att det är absolut nödvändigt att finna frid med Gud först, ty åt sitt råd att söka finna friden och sträva efter den gav han ökad kraft genom att säga i de närmast följande verserna: ”Jehovas ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron äro vända till deras rop om hjälp. Jehovas ansikte är emot dem som göra det som är ont, för att utrota omnämnandet av dem från själva jorden.” Aposteln Petrus citerar verserna i Davids psalm i samma ordning. Vidare följer Davids råd, om hur man skall få njuta av goda dagar, efter denna hans uppmaning till dem som älskar livet: ”Kom, ni söner, lyssna till mig; Jehovas fruktan är vad jag skall lära eder.” Om vi hyser en på insikt grundad fruktan för Gud, vars namn är Jehova, så kommer vi först av allt att önska söka frid med honom, och därför kommer vi att ta emot den undervisning vi behöver. Vi önskar inte att Jehovas ansikte skall vara emot oss, ty det skulle betyda själva förlusten av vårt liv, utrotandet av allt omnämnande av oss från själva jorden, utplånandet av själva vårt namn.

10. Betyder Lukas 2:14 att hela mänskligheten har frid med Gud och äger hans behag eller är föremål för hans goda vilja, och hur vet vi om det är så eller inte?

¹⁰ Men varför är det med Jehova Gud som vi måste söka frid? Är det inte sant att när hans himmelske Son, Jesus, föddes i Betlehem, uttalade en änglaskara de ord som kristenheten sjunger vid jultiden: ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett gott behag [en god vilja gentemot människorna, AV]”? Jo! Men orden, sådana änglarna framsade dem, betyder inte att hela mänskligheten har frid med Gud och äger hans behag eller är föremål för hans goda vilja. (Luk. 2:14, 1878) Både Engelska reviderade översättningen av 1881 och Amerikanska standardöversättningen av 1901, med vilka 1917 års svenska översättning nära överensstämmer, återger änglarnas ord så här: ”Ära åt Gud i höjden, och på jorden frid bland de människor, till vilka han har ett gott behag!” En amerikansk översättning lyder: ”Frid åt de människor han gynnar!” Monsignore R. A. Knox’ romersk-katolska översättning lyder: ”Frid på jorden åt människor som äro Guds vänner.” Fotnoten till Nya Världens översättning lyder: ”På jorden frid bland människor som han godkänner.” Endast med de människor, som Jehova Gud gynnar och godkänner och som därför är hans vänner, har han fred. Endast till dem är hans ögon vända med ynnest. Endast för deras rop om hjälp är hans öron öppna.

11. Varför är det så, fastän den första människan var Guds direkta skapelse?

¹¹ Varför är det så? Är inte människan Guds direkta skapelse? Jo, den fullkomlige mannen Adam var Guds direkta skapelse. När Lukas 3:23—38 följer Jesu Kristi mänskliga härstamning tillbaka till den första människan på jorden, heter det därför i slutversen (NW): ”Son till Adam, son till Gud.” Vi är emellertid alla avkomlingar till Adam sedan han hade syndat mot sin Skapare och hade förlorat sin mänskliga fullkomlighet. Forntidens visaste konung, Salomo, sade: ”Ingen människa finnes, som icke syndar.” (1 Kon. 8:46) Också kung David sade: ”Alla äro de avfälliga, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör, vad gott är.” (Ps. 14:3) Tusen år senare sade den kristne aposteln Paulus: ”Det är ingen åtskillnad. Ty alla hava syndat och äro i saknad av Guds härlighet.” ”Genom en enda människa [Adam] har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom. 3:22, 23, NW; 5:12) Vare sig vi är naturliga judar eller icke-judar, härstammar vi från syndaren Adam. På det sättet har vi alla kommit under syndens välde, och vi har alla att emotse den lön, som synden betalar sina tjänare, nämligen döden. ”Döden [kom] på grund av en endas fall ... till konungavälde genom denne ene.” ”Ty den lön synden betalar är död.” (Rom. 5:17; 6:23, NW) Själva det förhållandet att alla människor dör bevisar att de alla är syndare mot Jehova Gud, som uttalade dödsdomen.

12. Vad var det i människans förhållande till Gud som synden gjorde slut på, och vilka skriftställen visar vem människosläktet ger sin lydnad åt?

¹² Det var synden som gjorde slut på människans fred med Gud, människans rätta ställning inför Gud. Mänskligheten blev tjänare åt synden och åt den onde ande som gav upphov åt synden överallt i universum, Satan, djävulen, Jehova Guds förnämste motståndare. Människor som är egenrättfärdiga tycker kanske inte om att få höra att de är tjänare åt syndens upphovsman, men de förråder vem de tjänar genom att de lyder denne. Guds ord säger: ”Veta ni icke, att om ni fortsätta med att framställa eder som slavar åt någon till att lyda honom, så äro ni slavar at honom därför att ni lyda honom, vare sig at synden med död i sikte eller åt lydnaden [mot Gud] med rättfärdighet i sikte?” (Rom. 6; 16, NW) En av de sist skrivna böckerna i bibeln räknar in alla, när den säger: ”Hela världen är i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19) Till och med till de kristna blev det skrivet: ”Ni voro döda i edra överträdelser och synder, i vilka ni en gång vandrade enligt denna världens tingens ordning, enligt härskaren som utövar myndighet i luften, den ande [Satan] som nu verkar i olydnadens söner. Ja, bland dem uppförde vi oss alla en gång i harmoni med vårt kötts begärelser, i det vi gjorde det som köttet och tankarna ville, och vi voro av naturen vredens barn, alldeles såsom de övriga.” (Ef. 2:1—3, NW) ”Ja, i sanning, eder som en gång voro avlägsnade från honom och fiender, därför att edra sinnen voro inriktade på gärningar som voro onda, eder har han nu åter försonat.” — Kol. 1:21, 22, NW.

13. Vad behöver alla människor göra beträffande sitt förhållande till Gud, i överensstämmelse med vad Paulus och Timoteus såsom sändebud vädjade till dem att göra?

¹³ Om de människor, som är kristna inte endast till namnet utan också till sin livsföring, en gång var avlägsnade från Gud och var hans fiender på grund av sin sinnesinställning och sina gärningar, så måste helt visst alla människor som inte har blivit sanna kristna vara avlägsnade från Jehova Gud och fiender till honom. De behöver bli försonade med Gud eller göras till hans vänner, om de längtar efter att slippa vara ”vredens barn”, som blir föremål för tillintetgörelse under det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. De behöver göra vad aposteln Paulus och hans missionärskamrat Timoteus vädjade till människorna att göra: ”Allt är från Gud, som försonade oss med sig genom Kristus ..., och han anförtrodde försoningens budskap åt oss. Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’” — 2 Kor. 5:18—20, NW.

14. Vad betydde det i forntiden att man skickade ut sändebud, och varför är dens villkor, som skickade ut Paulus och Timoteus, ovanliga?

¹⁴ När sändebud skickades ut på Paulus’ och Timoteus’ tid, betydde detta inte fredliga förhållanden mellan länder eller regeringar, utan fientligheter. Sändebud skickades till dem som var fientligt sinnade för att försöka upprätta fredliga förhållanden mellan dem som var fiender. I Paulus’ och Timoteus’ fall är det emellertid inte den svagare av de fientliga parterna som skickar ut sändebuden. Det är den allsmäktige Guden, Jehova, som gör detta. Han visar sin barmhärtighet, när han gör det, för att skona så många som möjligt från tillintetgörelse, i det att de blir försonade med honom. Jehova Gud är den utan jämförelse starkaste av de båda parterna, och det är därför han som gör fred med honom själv möjlig. Därför säger han i Jesaja 45:7 (NW): ”Gör fred och skapar olycka, jag, Jehova, gör allt detta.” Han dikterar fördenskull fredsvillkoren. Det är inte vi som ställer upp villkoren för fred. Likväl är hans villkor inte hårda, utan barmhärtiga och möjliga att uppfylla, och det är till vårt eget bästa att vi tacksamt går in på dem.

Hur man skall söka

15, 16. a) När vi söker fred med Honom, hur visar vi då tro och uppriktighet, och genom vem kan vi uppnå fred? b) Hur hade de naturliga judarna hållit på med att söka en rätt ställning inför Gud, men vad behövde de för sina synder?

¹⁵ Vilka är då hans villkor? Hur kan vi såsom ”vredens barn” söka och finna fred med Jehova Gud? Hans fredsvillkor finns tydligt framlagda i hans skrivna ord, den Heliga skrift, bibeln. När vi söker fred med Gud, följer vi den rätta kursen, och vi visar vår tro och vår uppriktighet genom att studera hela bibeln, inte bara de gamla hebreiska skrifterna som Jesus och hans apostlar hade, utan också de kristna grekiska skrifterna. Guds ord säger rakt på sak att det endast finns ett sätt att bli försonad eller bli vän med Honom. Det är genom hans älskade himmelske Son, Jesus Kristus. Jehova Gud sände denne Son från himmelen till jorden, till Israels nation. Fördenskull blev denne Son på mirakulöst vis född av en judisk jungfru och föddes alltså som jude, som israelit. I tre och ett halvt år, åren 29—33 e. Kr., predikade han Guds rike uteslutande för israeliterna, både offentligt och enskilt. De syndiga israeliterna eller judarna hade länge försökt komma ut ur det dödsdömda tillståndet genom att sträva efter att hålla lagen, som Gud hade givit uteslutande åt den judiska nationen; men på grund av lagens fullkomlighet var judarna ur stånd att hålla den.

¹⁶ Guds lag, som gavs genom profeten Mose, gjorde endast deras syndighet mera uppenbar. Den fördömde uttryckligen judarna såsom syndare. Därför måste de frambära djuroffer år efter år för att åstadkomma en symbolisk rening från synden och förbli i sitt genom förbund ingångna förhållande till Jehova Gud. De behövde ett bättre offer än djuroffer. De behövde att ett fullkomligt mänskligt offer bleve framburet för dem och för hela människosläktet.

17. Hur anskaffades det behövliga offret, hur underrättades israeliterna om detta, och hur upptog de underrättelsen?

¹⁷ Ingen man ens inom Israels nation var fullkomlig till kropp och sinne och i stånd till att erbjuda sig såsom ett godtagbart mänskligt offer. Gud var därför tvungen att sända ned sin himmelske Son, låta honom födas såsom ett fullkomligt mänskligt barn med en himmelsk Fader, låta honom växa upp till fullkomlig mandom lik Adams i Edens lustgård och sedan låta honom offra sig såsom det erforderliga fullkomliga mänskliga offret. Innan Jesus Kristus dog såsom ett offer för hela människosläktets synder, predikade han och hans tolv apostlar och sjuttio andra evangelister för israeliterna i Palestina. Alltså blev inte israeliterna eller judarna lämnade i okunnighet om på vilken väg de skulle kunna träda in i en evigtvarande fred med Gud. Det är skrivet: ”Han sände ut ordet till Israels söner för att kungöra för dem de goda nyheterna om frid genom Jesus Kristus. Denne är Herre över alla andra.” (Apg. 10:36, NW) Av de millioner judar, som stod under Guds genom Mose givna lag, tog endast en kvarleva emot de goda nyheterna och trädde in i ett tillstånd av fred med Gud genom Jesus Kristus. De övriga av den judiska nationen försökte själva skapa en rätt ställning eller en rättfärdiggörelse inför Gud genom att högmodigt men gagnlöst hålla på med att försöka fullgöra Guds lag genom Mose med dess ineffektiva djuroffer, offer av lägre värde än en människa.

18. Hur visade Gud att han själv beredde de förhållanden eller det medel, som möjliggör fred med honom, och vad kallas han därför?

¹⁸ Att Gud själv har skapat de förhållanden eller det medel som skulle möjliggöra fred med honom, det uppenbaras genom att han har utgivit sin enfödde Son från himmelen såsom ett fullkomligt mänskligt offer. ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16, NW) Det var inte nog med att Gud sände sin Son till jorden och lät honom dö for Guds fienders händer såsom ett fullkomligt, syndfritt mänskligt offer, utan han gjorde också möjligt att värdet av detta offer skulle bli framburet till Honom i himmelen till gagn för de människor, som önskar få fred med Gud. Hur gjorde Gud detta? Genom sin allmakt uppväckte Gud Jesus Kristus från de döda till att återigen bli en himmelsk, andlig son och lät honom återvända till himmelen. På det sättet kunde Jesus träda in i Guds närvaro med värdet av sitt offers livsblod, för att ett nytt förbund om fred skulle kunna ingås. I det att Jehova gör denna anordning för fred med människosläktet, är han fredens och fridens Gud. I detta särskilda hänseende kallas han ”fridens Gud, som frän de döda förde upp den store herden för fåren med ett evigt förbunds blod, vår Herre Jesus”. — Hebr. 13:20, NW.

19. Vad behöver vi för att få full vägledning, när vi söker frid?

¹⁹ Vi kan därför inse varför vi, när vi försöker finna friden, behöver få kunskap, exakt kunskap, inte endast om Jehova Gud, utan också om hans i kärlek offrade Son, Jesus Kristus. Genom sina trettionio hebreiska böcker av den Heliga skrift kan judarna på sin höjd vinna partiell kunskap. Detta är inte nog. Den ytterligare kännedomen om de kristna grekiska skrifternas tjugosju böcker, som är skrivna av inspirerade judiska efterföljare till Jesus Kristus, är också nödvändig för att fullständiga vår kunskap och förståelse och göra vår kunskap exakt. Om vi inte har den exakta kunskapen, som inte endast omfattar kunskapen om Gud, utan också kunskapen om Jesus, så kan vi inte försäkra oss om den fred eller frid som vi önskar. När den inspirerade bibelskribenten Petrus uttalade sin bön för de fridsökande, som han skrev sitt första brev till, sade han därför: ”Må oförtjänt godhet och frid bliva förökade åt eder [hur?] genom en exakt kunskap [om vad?] om Gud och om Jesus, var Herre, eftersom hans gudomliga makt i rikt mått har givit oss allt det som hör till liv och gudaktig hängivenhet, genom den exakta kunskapen om den som kallade oss genom härlighet och dygd.” — 2 Petr. 1:2, 3, NW.

20. Vad måste vi alltså ta emot i tro för att åtnjuta frid och fred med Gud?

²⁰ Hur vi än söker, kommer vi aldrig att finna frid eller fred med Gud, om vi inte får exakt kunskap om Jesus Kristus och tar emot det offer för synder, som Gud beredde genom sin Son. På grund av partiell kunskap försöker judarna upprätta sin egen rättfärdiga ställning inför Gud utan den rening från synden som blodet av Jesu offer skänker oss. I stället för att förlita oss på våra egna rättfärdighetsgärningar enlig lagen, som gavs åt judarna genom Mose, måste vi sätta full tro till Jesu Kristi syndborttagande offer. I annat fall kan vi inte komma i åtnjutande av någon fred med Gud.

21. a) Vad åtnjuter de kristna, därför att de har blivit förklarade rättfärdiga? b) Hur förutsade Jesaja behovet av Jesu offer, och vad blir resultatet av att vi sätter vårt hopp till Jesus?

²¹ Till de kristna, som hade fått rättfärdighet sig tillräknad genom tro på Guds Son, skrev aposteln Paulus följaktligen: ”Må vi därför, då vi nu hava blivit förklarade rättfärdiga såsom ett resultat av tro, åtnjuta frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Så mycket mer skola vi alltså, sedan vi nu hava blivit förklarade rättfärdiga genom hans blod, genom honom bliva frälsta från vreden.” (Rom. 5:1, 9, NW) Jesu Kristi offer är absolut nödvändigt för att vi skall kunna komma till fred med Gud och undgå hans vrede. Långt i förväg hade profeten Jesaja förutsagt om Jesu offer: ”Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade.” (Jes. 53:5) Frid med Gud skänker glädje, men Gud uppfyller oss inte med denna frid om vi inte tror på Sonen, som han lade näpsten på för att vi skulle få frid. Det är skrivet: ” ’Till honom skola nationer sätta sitt hopp.’ Må den Gud som giver hopp uppfylla eder med all glädje och frid genom att ni tro, för att ni må överflöda i hoppet med den heliga andens kraft. Må den Gud som giver frid vara med eder alla.” (Rom. 15:12, 13, 33, NW) Om Gud är med oss, skall vi i sanning få erfara hel och full frid.

22. Varför är det fåfängt som de naturliga judarna än i dag förtröstar på sin omskärelse på köttet?

²² De naturliga judarna sätter alltjämt sin förtröstan till att de fått sin förhud omskuren för att så få ett sken av rättfärdighet. Därför att de gör det, kommer de aldrig att åtnjuta frid med Jehova, som en gång var det naturliga Israels Gud. Omskärelse på köttet är inte vad som nu betyder något inför honom som förr var deras Gud. Det som betyder något är att vi vandrar eller uppför oss i överensstämmelse med de principer eller regler som gäller för en ny kristen personlighet, en ny andlig skapelse, över vilken Jesus Kristus är huvud. Det är detta som resulterar i frid med det andliga Israels Gud. Våra hjärtan måste bli omskurna eller renade för rättfärdighet. Den omvände juden Paulus övergav sin stolta förtröstan på sin köttsliga omskärelse såsom naturlig jude och skrev till dem som trodde på Jesus Kristus: ”Ty varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vilja vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” — Gal. 6:15, 16, NW; Fil. 4:9; Gal. 5:25; 2 Kor. 5:17.

Den ”stora skaran” av fridsökande

23. Hur har de andliga israeliterna i vår tid gjort fred med Gud i överensstämmelse med Jesaja 27:1—5, men vilka har i synnerhet sedan 1935 följt dem i detta handlingssätt?

²³ I denna tid, då Jehova Gud kommer att döda den store symboliske Leviatan (djävulens synliga organisation), men då han kommer att oavlåtligen vakta och skydda sin andliga vingård (sin egen synliga organisation på jorden), ger Jehova åt var och en, som önskar bli beskyddad och bevarad, detta välvilliga råd: ”Må han gripa tag i mitt fäste, må han göra fred med mig; fred må han göra med mig.” (Jes. 27:1—5, NW) De troende som utgör Jehovas andliga vingård, Guds andliga Israel, har gjort fred med honom genom att komma ut ur det tillstånd de befunnit sig i under djävulens Leviatan-organisation. På senare år, i synnerhet sedan 1935, har emellertid hundratusentals människor, som inte är medlemmar av Guds andliga Israel, lyssnat till Jehova Guds råd och handlat i enlighet med det. De har följt kvarlevan av Guds andliga Israel i att komma ut ur mänsklighetens hav, vari den onde Leviatan verkar, och de har gjort fred med Jehova Gud genom Jesu Kristi, Guds Lamms, blod. I Uppenbarelseboken 7:9, 10 framställs de under bilden av en stor skara ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, och de ger Gud och hans Son, Jesus Kristus, äran för sitt frälsta tillstånd, i det de säger: ”Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” — NW.

24. Hur beskriver Uppenbarelseboken 7:14—17 det sätt varpå de har kommit in i sitt fredliga och fridfulla tillstånd?

²⁴ Emedan de som hör till denna oräknade stora skara söker fred med Gud och vinner en ren, rätt ställning inför honom genom tro på Jesu Kristi renande blod, beskriver Uppenbarelseboken 7:14—17 hur de har kommit in i sitt fredliga och fridfulla tillstånd. Det heter där (enl. NW): ”De hava tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de stå inför Guds tron, och de ägna helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel, och den [dvs. Gud] som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skola icke mer hungra och icke mer törsta, och varken solen eller någon förbrännande hetta skall träffa dem, ty Lammet [Jesus Kristus], som är mitt på tronen, skall vakta dem som en herde och skall leda dem till källor med livets vatten. Och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon.”

25. Vem i den forntida staden Jeriko var en profetisk bild av denna ”stora skara”, och i vilka avseenden?

²⁵ Denna ”stora skara” visades i en profetisk bild genom den kananeiska kvinnan Rahab på Josuas, Mose efterträdares, tid. Rahabs stad i Kanaan var Jeriko, som dömdes till förstöring med alla sina invånare. Rahab och hennes familj undgick tillintetgörelse, när Jehova Gud kom Jerikos murar att ramla och Israels män, som i sju dagar hade tågat runt Jeriko, ryckte in i den nu oskyddade staden och utrotade dess ondskefulla befolkning. Varför blev hon skonad? Därför att hon hade gjort fred med Israels Gud. Hon förrådde inte de båda spejarna, som Josua hade sänt in i staden och som fick logi i Rahabs härbärge. (Jos. 2:1—21; 6:1—25) Om detta säger de kristna grekiska skrifterna: ”Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått runt omkring dem. Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner [med frid, 1878].” — Hebr. 11:30, 31.

26. Genom männen i vilken stad i Kanaan och genom vilket tillvägagångssätt å deras sida visades en bild av den ”stora skaran” av överlevande?

²⁶ Samma ”stora skara” av överlevande från det kommande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” visades också i en bild genom männen från staden Gibeon. Denna stad i Kanaan var också dömd att förstöras av Jehovas israelitiska härskaror under Josua. Namnet Josua uttalades Jesus av grekerna; och i själva verket var Josua en profetisk bild av Jesus Kristus, som har blivit det redskap varigenom Gud verkställer sin dom. (Apg. 7:45; Hebr. 4:8) Märkligt nog undgick staden Gibeon och tre städer i dess grannskap den förstöring som Josua verkställde på de andra städerna i Kanaan. Hur kom det sig? Återigen har vi här ett fall, där man gjorde fred med Jehova Gud, innan hans skarprättare anlände. Flera dagar innan Josua och hans trupper kom i närheten, skickade gibeoniterna ut sina sändebud i förklädnad till Josuas läger och begärde fred med Jehova Gud och hans folk. De erbjöd sig att helt underkasta sig Honom genom Josua.

27. Vilket resultat kommer den ”stora skaran” av fridsökande att uppnå, i likhet med vad följden blev för dessa forntida människor?

²⁷ Vad blev följden? Skriften svarar: ”Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem, att de skulle få leva; och menighetens [Israels menighets] hövdingar gåvo dem sin ed.” (Jos. 9:15) Likt dessa forntida icke-israelitiska gibeoniter underkastar sig den ”stora skaran” av dem som i våra dagar söker fred och överlämnar sig helt och fullt åt Jehova Gud genom Jesus Kristus nu innan Harmageddonkriget bryter ut. Därför skonar den större Josua, Jesus Kristus, dem från tillintetgörelse i detta universella krig. Denna stora skara älskar livet likt kvarlevan av andliga israeliter. Den önskar se en evighet av goda dagar under Guds rike. Den följer därför i denna tid de råd som David och Petrus gav om frid.

[Fotnot]