Jehova leder sitt folk

”Du har i din kärleksfulla godhet lett det folk som du har räddat. Du skall i din kraft förvisso föra dem till din heliga vistelseort.” — 2 Mos. 15:13, NW.

 1, 2. a) Vilka slående exempel på Jehovas ledning uppvisar Skriften? b) Av vilka två orsaker är det aktuellt att begrunda dessa?

I FORNA tider visade Jehova sig vara en mäktig och likväl nåderik ledare för sitt folk. Vid ett minnesvärt tillfälle förde han dem ut ur träldomen i Egypten till deras utlovade arvedel, och vid ett annat stort tillfälle förde han dem ut ur fångenskapen i Babylon tillbaka till deras hemland. I våra dagar, efter lång tid, för Jehova återigen sitt folk ut ur den nuvarande onda tingens ordning in i sin älskade Sons rike. Jehova har själv låtit många detaljer upptecknas beträffande dessa tidigare exempel på hans ledning, av vilka vi kan och bör lära en hel del, ”ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning”. Ja, vi kan förvänta att vinna en klarare inblick i och en djupare uppskattning av de olika egenskaper som vår store Gud har lagt i dagen, när han har uppträtt som ledare. Men därjämte har vi ett annat mål för ögonen. Det är viktigt och aktuellt för oss i vår tid att betänka det ansvar som vilar på oss, då vi ju är gynnade med att vara bland dem som blir ledda av Jehova. I stort sett kan detta ansvar betraktas från två olika sidor. För det första måste vi alla lära oss att vara sanna efterföljare, i det vi troget följer det föredöme som har givits oss. Samtidigt uppfordras emellertid många av Jehovas tjänare till att fungera som ledare i skiftande grad och olika ställningar, och ingen av oss önskar ”mottaga Guds oförtjänta godhet och sedan förfela dess syfte”. — Rom. 15:4; 2 Kor. 6:1; NW.

² Innan vi kommer till frågan om vår individuella ställning och ansvarighet och för att vi skall kunna nalkas denna fråga med tillbörlig insikt och med den rätta anden, är det lämpligt att vi först undersöker den ställning vi intar som ett helt betraktade. Vi skall lägga märke till några av de särskilt framträdande förhållanden, som påpekas för oss angående Jehovas ledning av sitt folk i flydda tider, och sedan se hur dessa förhållanden kastar ljus över det sätt varpå han leder i närvarande tid och hans syfte med att göra detta samt den uppgift som vi därvidlag har att fylla. Vi skall börja med det storslagna exempel som vi redan nämnt, med Israels färder från den tid då detta folk lämnade Egypten.

Hur Jehova ledde Israel

 3. Vad låg bakom allt Jehovas handlande med Israel?

³ Det överlämnas inte åt oss själva att studera den nedtecknade historien om israeliterna från den tid då de lämnade Egypten och om deras fyrtioåriga vandring genom öknen och så på egen hand dra våra slutsatser om hur Jehova ledde dem. Han lät själv Mose skriva orden till en sång ungefär vid slutet av Israels färder, vari vår uppmärksamhet riktas just på de förhållanden som vårt intresse här gäller. Det uppsåt som låg bakom allt Jehovas handlande med Israel tillkännages först tydligt och klart i sångens början: ”Ty jag skall kungöra Jehovas namn. Må ni tillskriva vår Gud storhet!” Att Jehovas namn blir ärat och förhärligat är den förnämsta angelägenheten, såsom David också bekräftade, när han sade: ”Och var är ett enda folk på jorden, som är ditt folk Israel likt, vilket Gud själv har gått att förlossa [ur Egypten] sig till ett folk, på det att han skulle göra sig ett namn?” Också Jesaja underströk samma sak, när han skrev: ”Så ledde du ditt folk för att göra dig ett majestätiskt namn!” — 5 Mos. 32:3, NW; 2 Sam. 7:23, 1878; Jes. 63:14, Ro.

 4. Vilka egenskaper ådagalades i Jehovas sätt att leda, och hur skildras de i Skriften?

⁴ Låt oss nu lägga märke till de utomordentliga egenskaper som Jehova visade såsom sitt folks store ledare. Det var en hel del, men vid undersökning ser vi hur de själva inordnar sig i två kategorier, som står i skarp kontrast till varandra men samtidigt befinner sig i jämvikt. Å ena sidan uppträdde han med krigisk styrka och i glödande vrede som ”en oförfärad stridsman” och bevisade sig kraftfull i förmåga att krossa fienden. Å andra sidan ådagalade han, i kärleksfull godhet mot det folk som han hade fordrat tillbaka ur Faraos våld, sin faderliga kraft och förmåga att skydda och leda Israel, milt men ändå säkert, hela vägen till dess slutliga ”heliga vistelseort”. Jehova bevisade sig i sanning vara en ledare med oändlig ihärdighet och ömhet. Såsom Mose påminde Israel i början av det som han talade till dem på Moabs hedar: ”Du såg hur Jehova, din Gud, bar dig alldeles såsom en man bär sin son, på hela den väg som ni färdades, till dess ni kommo till denna plats.” Återigen finner vi i Mose slutsång den sköna och hänförande beskrivningen av Jehovas ledning, en skildring som är rik på ett betydelsefullt bildspråk och mynnar ut i orden att all äran och förtjänsten tillkommer Jehova. Vi läser där: ”Han kom för att finna honom [Israel] i ett ökenland och i en tom, tjutande ödemark. Han började omsluta honom, vårda sig om honom, skydda honom såsom pupillen i sitt öga. Alldeles såsom en örn river upp sitt bo, kretsar över sina nyss flygfärdiga ungar, breder ut sina vingar, tager dem, bär dem på sina vingfjädrar, så fortfor Jehova ensam att leda honom, och ingen främmande gud var med honom.” — 2 Mos. 15:1—3, 6, 13; 5 Mos. 1:31; 32:10—12; NW.

 5. Uppskattade Israel vad Gud gjorde för dem, och kom deras inställning Guds uppsåt med avseende på dem att gå om intet?

⁵ Om man dömer enbart av de här anförda citaten, kan man dra den slutsatsen, att Israel förvisso måste — likt ett fogligt barn — ha storligen uppskattat allt som Jehova gjorde för detta folk. Men var det så? Sorgligt att säga var det alldeles tvärtom. Alltifrån Sinai berg hade Israels barn, i synnerhet den generation som lämnade Egypten, såsom Mose betygade när han talade till folket på Moabs hedar, visat sig vara ”ett vrångt och förvänt släkte”. De hade ”handlat fördärvligt” och ”i hast vänt sig bort från den väg som jag [Jehova] har befallt dem att gå. ... Jag har betraktat detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk.” Men fastän den generationen med mycket få undantag dog i öknen, såsom Jehova hade förutsagt och bestämt, övergav han likväl ingalunda sitt ursprungliga uppsåt. I stället fortfor han genom sin ängel att leda Israel alldeles som förut och förde med framgång den ursprungliga generationens söner in i det utlovade landet och gav dem det till besittning. — 2 Mos. 32:7—9, 34, NW; 5 Mos. 1:34—40; 32:5, NW.

 6, 7. a) Vilka två ytterligare egenskaper eller kännetecken blev sålunda uppenbarade? b) Vilket annat stort exempel på Guds sätt att leda finner vi i bibeln?

⁶ Detta framhäver två ytterligare kännetecken hos den ledning som Jehova lät komma sitt folk till del. Det uppenbarar hans överflödande barmhärtighet, som vägde jämnt med hans rättfärdiga domar, vilka drabbade dem, som fastän de hade sett hans härlighet och många mirakulösa tecken likväl inte lyssnade till hans röst, utan visade bristande vördnad för honom. — 2 Mos. 34:6, 7; 4 Mos. 14:22, 23.

⁷ Naturligtvis kunde mycket mera sägas under denna rubrik. Men låt oss hålla oss till vårt huvudtema, som gäller Jehovas sätt att leda och hans syfte med att göra det, och se vad vi i detta avseende kan lära av Skriftens framställning beträffande Guds folks återvändande från sin fångenskap i Babylon.

Återvändandet från Babylon

 8. Hur vidgar sig nu fältet för vårt studium?

⁸ Se nu hur fältet för vårt studium vidgar sig! Den skildring som vi här redan har begrundat är i första hand historisk, även om det är sant att den utgör underlaget för många profetiska mönsterbilder. I motsats härtill är skildringen av judarnas återvändande från Babylon huvudsakligen profetisk, ty de viktigaste förhållandena i samband med denna tilldragelse blev nedskrivna långt innan den inträffade. Ja, det var omkring två hundra år i förväg som Jesaja i synnerhet blev inspirerad till att i glödande ordalag skriva dessa talrika avsnitt, som talar om återvändandet från landsflykten. Vad som är ännu underbarare är att dessa profetior i själva verket skrevs för en senare tid, vår egen tid, då Jehova leder sitt folk från det nutida Babylon upp till sin nya världs organisation, Sion.

 9. På vilka tre sätt har många profetior synbarligen sin uppfyllelse?

⁹ Många gånger har dessa profetior behandlats i Vakttornets spalter, med bekräftande fakta från Skriften som stöd för framställningen, och det har visats hur de först fick en bokstavlig uppfyllelse år 537 f. Kr. och de därpå följande åren. Sedan fick de, i många fall, en miniatyruppfyllelse vid tiden för Kristi första ankomst, en uppfyllelse som koncentrerade sig kring Kristi Jesu person. Men det råder inget tvivel om att dessa profetior har sin större uppfyllelse att finna i denna den andra ankomstens tid, i de häpnadsväckande händelser som nu äger rum under den regerande konungens, Kristi Jesu, ledning, liksom profetiorna i allmänhet sammanstrålar i denna tid som i en brännpunkt. Vi godtar den sålunda lagda grundvalen och inskränker oss här till att betrakta de särskilda uttryck och synpunkter i dessa profetior som har att göra med vårt huvudtema.

10. Vem får vi särskilt stifta bekantskap med i Jesajas profetia, och vad sägs om honom beträffande hans uppdrag och egenskaper?

¹⁰ Först och främst möter oss den som av Gud blivit förordnad till att tjäna som hans representant: ”Se, min tjänare, vilken jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ haver gott behag, jag har givit min anda över honom; rätt skall han låta utgå ibland hedningarna.” (1878) Omedelbart förutsägs det att denne skall ådagalägga samma egenskaper av outtröttligt, trofast ledarskap som Jehova själv gjorde: ”Hans kraft skall icke förtyna eller brytas [Han skall icke svika eller bliva modfälld, AS], intill dess att han har grundat rätten på jorden; havsländerna vänta efter hans lag.” Därpå vidgar profetian ut sig till att tala om det storslagna uppdrag som skall utföras av denne tjänare, vilkens förordnande i sig självt är en garanti för att han skall föra inte endast en kvarleva av trogna judar, utan också en stor skara av hedningar, från mörker och träldom in i underbart ljus och härlig frihet: ”Jag, HERREN [Jehova], har kallat dig i rättfärdighet, och jag [som den främste Ledaren] vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen, för att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret.” Därpå följer en upprepning av det förhållandet, att förtjänsten och äran av allt detta tillkommer Jehova, som inte tolererar någon medtävlare: ”Jag är Jehova, det är mitt namn, och min ära vill jag icke giva åt någon annan och icke heller mitt lov åt snidade beläten.” (AS) — Jes. 42:1, 4, 6—8.

11. Hur kan vi identifiera ”tjänaren” i Jesajas profetia?

¹¹ Men vem är denne hedrade tjänare? Vi har i det föregående lagt märke till, att det första som omnämns är att Jehova låter sin ande, sin osynliga verksamma kraft, komma över denne tjänare och så bemyndigar honom och sätter honom i stånd till att utföra sitt uppdrag. Detta visar oss hän till den betydelsefulla länken i beviskedjan, nämligen den profetia som är nedtecknad i Jesaja 61:1—3 (som vi ber läsaren ta del av), där mer upplysning ges angående resultatet och utvecklingen av andens verkan på denne smorde tjänare, inbegripet detta att han skall föra ut dem till frihet som befinner sig i fängelseliknande träldom. Detta sistnämnda skriftställe citerades i sin tur av Jesus, när han i Nasarets synagoga talade till sin hemstads invånare, varvid han visade att de profetiska orden gick i uppfyllelse i honom på själva den dagen. (Luk. 4:17—21) Som många av våra läsare väl vet, är detta ingalunda den enda länken i beviskedjan som identifierar den av Jesaja så ofta omnämnde ”tjänaren”. Så t. ex. finner vi citat från Jesaja 53, som talar om de lidanden och den smälek som hopas över Jehovas tjänare, tillämpade på Kristus Jesus i ganska många fall i de kristna grekiska skrifterna.

12. Hur beskrivs denne ”tjänare” i Jesaja 55:3, 4, och vilka skriftställen kastar ljus över den nuvarande tillämpningen av denna profetia?

¹² Om vi nu vänder oss till Jesaja, kapitel 55, får vi där några intressanta och viktiga upplysningar. Jehova vädjar till dem som kommer till insikt om sitt behov av de andliga föranstaltningar som Jehova ensam kan åstadkomma och säger: ”Böjen edra öron hit och kommen till mig; hören, så får eder själ leva. Jag vill sluta med eder ett evigt förbund: att I skolen undfå all den trofasta nåd jag har lovat David. Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste [ledare, AS] och hövding för folken.” (Jes. 55:3, 4) Här har vi det uttryckliga tillkännagivandet, att denne, Jehovas tjänare, skall fungera som ledare med full myndighet att utfärda föreskrifter och befallningar. Och det är befallningar som man inte efter eget skön kan lyda eller låta bli att lyda. ”Ja, varje själ som icke lyssnar till den Profeten skall bliva fullständigt utrotad ur folket.” Han är Jehovas ”trogna och sanna vittne”, och det är han som uttalar den viktiga och brådskande befallningen i dessa dagar, då Babylons tillintetgörelse är överhängande: ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor.” Som Jehovas representant, vilken ”kallas Trofast och Sannfärdig”, för han därpå de himmelska härarna till angrepp mot denna världens nationer, som är motståndare till hans välde, ”och ur hans mun skjuter ett skarpt långt svärd fram”, och han ger order åt dem som verkställer de fientliga styrkornas slutliga avrättning. Vilken likhet visar inte detta med den kraft och förmåga att strida, som Jehova lade i dagen när han krossade Farao och hans krigsmakt! — Apg. 3:19—23; Upp. 3:14; 18:4; 19:11—16; NW.

13. Hur finner vi det bestyrkt i Jesaja 11:1—5 att Jehovas tjänare är en ledare?

¹³ Här önskar vi fästa uppmärksamheten vid ännu ett annat ställe ur Jesajas profetia, där de karakteristiska drag som vi redan har begrundat framställs nära förbundna med varandra och blir kraftigt bestyrkta. Kom ihåg, att Kristus Jesus är den som i sin egenskap av Davids son och rättmätige arvinge ärver ”all den trofasta nåd” som blivit lovad åt David och som sammanfattas i det obrytbara förbundet om det åt Davids säd utlovade Riket, vilket allt är uttryckt i sköna ordalag i Psalm 89:34—38. Mycket passande beskrivs därför denne arvinge, den större David, i första versen av Jesaja 11 såsom ”ett skott ... ur Isais [Davids faders] avhuggna stam, och en telning från dess rötter”. (Se Uppenbarelseboken 22:16, där vi finner bevis för att denna identifiering är riktig.) Läs nu själv den beskrivning som följer i Jesaja 11:1—5 och som visar de underbara och sinsemellan jämnvägande förutsättningar för ledarskap som denne Davids son fått sig förlänade av Jehovas ande. De gör honom till en vis, stark och förstående ledare, en som visar faderlig styrka och förmåga till gagn för ”de ödmjuka på jorden” och som är helt och hållet pålitlig, därför att ”rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter”. Lägg vidare märke till sambandet med Uppenbarelseboken 19: 15 i detta att ”han skall slå jorden med sin muns stav och med sina läppars anda döda de ogudaktiga”.

14. Hur talar profetian om det storslagna resultatet av Kristi ledning?

¹⁴ Så storslaget är det slutliga resultatet av hans ledning, att det inte kommer att finnas ett enda levande väsen eller en enda sak som vållar skada eller fördärv i hela hans heliga rike. Det kommer att vara frid och harmoni till och med inom hela djurskapelsen, och att vara ledare för djuren kommer att vara en angenäm uppgift för människan, ty det sägs att ”ett litet barn skall leda dem”. (Åk) Ett lyckligt förhållande likt det som skall råda i Riket är redan till finnandes bland dem som bor i Sion, Jehovas organisation, och som har hans ande, i det att de troget följer Kristi ledning. — Jes. 11:6—9.

Förändring av bilden

15. Genom bruket av vilken term anger Jesaja 11 en förändrad synpunkt?

¹⁵ Men detta är inte allt. Jesaja 11 fortsätter med att förutsäga de underbara ting som verkställs av Jehovas förordnade ledare och tjänare, men en annan term, ett annat uttryck, används, som visar saken från en annan synpunkt. De hittills undersökta skriftställena, som haft avseende på Israel på Mose tid och även på judarnas återvändande från Babylon, har förmedlat föreställningen om en rörlig ledning, varvid Jehova genom sin representant gått före och visat vägen. Nu förändras emellertid bilden och beskriver en ledning som utövas medelst en stationär, upphöjd signal, ty verserna 10 och 12 (AT) lyder: ”Det skall ske på den dagen, att Isais rot, som skall stå såsom en signal [hebr.: nes] för folken — till honom skola nationerna taga sin tillflykt; och hans viloplats skall vara härlig. Han skall resa upp en signal [nes] för nationerna och skall samla tillhopa Israels fördrivna, och Juda förskingrade döttrar skall han församla från jordens fyra hörn.”

16. Vem är Signalen, som det hänsyftas på i dessa profetior?

¹⁶ Tillsammans med Jesaja 62:10—12 och andra bibeltexter har detta skriftställe förut blivit undersökt i dessa spalter, och det har därvid visats, att det hebreiska ord som översatts med ”signal” inte har avseende på en flagga eller ett baner, som bärs upplyft av en anförare, vilken marscherar i spetsen för en kolonn människor. I stället hänsyftar det på en stationär signal, uppsatt på en hög kulle. (Se Vakttornet, 1 juni 1948.) Vi befinner oss nu på ”den dagen”, som det talas om i Jesaja 11:10, och lyckliga är vårt förstånds och vår tros ögon som klart ser den härliga och iögonenfallande signalen, vilken rests upp av Jehova i hans regerande konungs, Kristi Jesu, person. Han är i sanning Signalen, som tronar på en hög kulle — på Sions berg, Guds upprättade rike. Och för vilket ändamål?

17. För vilket ändamål blev ”signalen” i främsta rummet upprest? Hur uppfylldes detta på Israels tid?

¹⁷ I främsta rummet befinner han sig där för att leda verket att här på jorden återupprätta och för alltid befästa den sanna, rena tillbedjan av Jehova. För länge sedan gav Satan, som poserade såsom en ”ljusets ängel”, en falsk vägledning i denna livsviktiga fråga om tillbedjan, i det att han först förledde Eva och sedan genom henne det stora flertalet av människorna. I denna snara föll i sinom tid Israel och fördes slutligen bort i mörk och fängelselik fångenskap i Babylon, den falska religionens högborg. Det var den utlovade befrielsen ur denna fångenskap för en trogen kvarleva som utgjorde den omedelbara grunden för många av Jesajas profetior. Den kallande och bjudande signalen var då Jerusalem, som blivit återuppbyggt på sin egen höga kulle, med Jehovas synlige representant styrande i sin mitt och med hans officielle överstepräst som ledare för den rena tillbedjan av Jehova i det återuppförda templet. — 2 Kor. 11:3, 14.

18. Visa med stöd i Skriften vad som i våra dagar betecknas genom Signalens uppresande.

¹⁸ I vår tid har vi det stora privilegiet att få bevittna dessa profetiors slutliga uppfyllelse i stor skala, ty först från år 1919 fäste kvarlevan av Kristi smorda efterföljare avseende vid den gudomliga befallningen och bröt alla förbindelser med det nutida Babylon och församlade sig till Signalen på Sions berg. Men detta var endast begynnelsen av goda ting, ty att Signalen upprestes utmärkte början till ett stort församlande av människor jorden runt till stöd för det länge väntade Riket och dess konung och till verksam del i att tillbedja och tjäna honom som utan någon medtävlare har den förnämsta rätten därtill. (Luk. 4:8) Paulus talar om denna fastställda tid för detta övermåttan viktiga verk och nämner därvid också dem som först blev församlade, när han säger: ”Den är i enlighet med hans [Guds] goda behag, som han beslöt inom sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att åter samla allt tillhopa i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom, ... för att vi skulle tjäna till hans härlighets pris, vi som hava varit de första att sätta vårt hopp till Kristus.” — Ef. 1:9—12, NW.

19. a) Vilket betydelsefullt arbete och vilken viktig fråga ställs vi därigenom inför? b) Hur anger Skriften det rätta svaret på denna fråga?

¹⁹ Ställda inför denna ofantliga uppgift ser vi att frågan om de medel som brukas av Gud till att åstadkomma dess genomförande får en djup betydelse. Är Kristus Jesus såsom konung och ”signal” den ende som förordnats till att åtaga sig ledningen av alla dem som församlas — och ytterligare kommer att församlas — till Rikets organisation? Detta är en mycket viktig fråga, som direkt berör alla Jehovas tjänare på jorden på ett eller annat sätt, och vi vill ha det rätta och därför också skriftenliga svaret. Med syftning på den trogna kvarlevan av judar, som återvände från Babylon, lät Jehova Jesaja skriva: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt.” (Jes. 43:10, AS) Detta är endast en av många hänvisningar som ger till känna att medan Jehovas tjänare emellanåt omtalas såsom en enda individ, så finns det andra fall där denne tjänare omtalas i kollektiv bemärkelse. Med andra ord: I den slutliga uppfyllelsen av Jesaja 43:10—12 ser vi, att fastän det finns bara den enda smorda tjänareklassen eller kroppen, så består dock denna klass av många enskilda vittnen eller medlemmar. (1 Kor. 12:14) Jesus talade om just denna smorda slavklass och påvisade de förpliktelser i fråga om ledarskap som blivit denna klass ålagda, när han ställde och besvarade denna fråga: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Matt. 24:45—47, NW.

20. Vilken slutsats bör dragas av dessa skriftställen, och vilken fråga leder den till, som måste vidare undersökas?

²⁰ Medan Husbonden vid alla tidpunkter och på alla plan behåller herraväldet och uppsikten, ger han alltså likväl sina trogna efterföljare en väsentlig delaktighet och ett betydande ansvar i fråga om att tjäna Rikets intressen. Hur ter sig då saken för individens del, ty såsom vi redan har sagt, vill ingen av oss ”mottaga Guds oförtjänta godhet och sedan förfela dess syfte”? (2 Kor. 6:1, NW) Vi skall spara undersökningen av denna fråga till den här närmast följande artikeln.