Jehova: Äkta man, Fader och Lärare
”Alla dina barn skola bliva lärda av Jehova, och stor skall dina barns frid vara!— Jes. 54:13, AS.
1. Vem kan bäst visa Jehovas förhållande till sina tjänare, och hur kan vi tillväxa i insikt därom?
INGEN inser den sanne Gudens förhållande till sina skapelser så som Jehova själv gör. Han kan bäst beskriva det, och det gör han också med olika uttryck som vi kan förstå. Genom att vi ivrigt ägnar oss åt att studera Guds ord kan vi tillväxa i insikt om Jehovas förhållande till dem som tjänar honom. — Joh. 17: 15—21.
2. Visa det berättigade i att Jehova betecknar sig som ”äkta man” åt sin organisation.
2. Om en man skulle åstadkomma en organisation, vara dess syftemål hängiven, söka tillvarata dess intressen, vara trogen mot den, sörja för alla dess medlemmars välfärd, ägna den tid och uppmärksamhet, glädja sig över dess produktivitet och så vara intimt förenad med den, skulle man inte då med rätta kunna säga, att denne man vore ”gift” med den organisationen? Jo, ty ett ”gifte” eller ”äktenskap” innebär ju just en sådan nära förening. Det är konsekvent och på allt sätt lämpligt och passande, att Jehova Gud betecknar sig själv som sin organisations äkta man. Detta kan i första ögonblicket tyckas besynnerligt, men hur skulle vi kunna ge en bättre beskrivning av detta förhållande av nära förening? Vi kommer ihåg den goda ordning beträffande en mans ställning och plikter inom äktenskapet, som råder bland Jehovas tillbedjare, när vi ser hur Gud själv talar om sig som en äkta man, exempelvis i sitt förhållande till det naturliga Israels nation.
3, 4. Hur var Jehova en äkta man i det belysande förhållande vari han stod till Israels nation?
3. Hur var Jehova en äkta man åt Israels nation? Jo, däri att han betedde sig just så som mannen i vår illustration i föregående paragraf. Först och främst var han gentemot Israel inte en äkta man med många jordiska hustrur. Nej, tvärtom sade han till Israel: ”Eder allena har jag utvalt bland alla släkter på jorden.” (Am. 3:2) Jehova var trofast mot Israel, men denna nation överträdde Guds lag och vände sig bort från honom, och därför läser vi i Jeremia 3:14: ”Återvänden, o avfälliga barn, säger Jehova, ty jag är en äkta man åt eder.” (AS) Med en profetisk blick framåt genom åren efter det att han hade förkastat den otrogna ”hustrun”, Israel, säger han: ”Se, de dagar komma, säger Jehova, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; icke ett sådant förbund, som det jag slöt med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land, detta mitt förbund som de bröto, fastän jag var en äkta man åt dem, säger Jehova.” — Jer. 31:31, 32, AS.
4. Detta förhållande, Jehovas beständighet som äkta man och det berättigade i att han förkastade den nation som blev ogudaktig och vände sig emot honom, visas profetiskt av Hosea: ”Gån till rätta med eder moder, gån till rätta; ty hon är icke min hustru, och jag är icke hennes man. Må hon skaffa bort det lösaktiga väsendet från sitt ansikte och otuktsväsendet från sin barm.” (Hos. 2:2) I vers sju omtalas det ursprungliga förhållandet till den äkta mannen i samband med denna utsaga av förödande ogillande och klander mot den otrogna organisationen: ”När hon då löper efter sina älskare, skall hon icke få dem fatt; när hon söker dem, skall hon ej finna dem. Då skall hon säga: ’Jag vill gå tillbaka till min förste man, ty bättre var mig då än nu.’ ”
5. Ge bevis från bibeln för att Jehova är som en äkta man för sin universella organisation.
5. Det är emellertid inte endast i förhållande till Israels organisation som Jehova omtalas som äkta man. Denna nation, som förkastades för länge sedan, var en profetisk bild av större, förblivande ting. ”Men det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder.” (Gal. 4:26, NW; Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11) Förvisso betraktar Jehova den universella organisationen av sina skapelser som en hustru, som är föremål för hans kärlek och omsorg, och betecknar sig med rätta som dess äkta man. Identifierar han sig i någon ytterligare egenskap i förhållande till sin organisation och dess medlemmar? Det gör han.
Fader
6. Näran ytterligare en egenskap eller ställning, vari Jehova uppenbarar sig.
6. Fader eller moder är, som vi alla vet, i biologisk mening en individ som avlar eller föder avkomma, och i överförd bemärkelse kan dessa ord också användas om en källa, ett upphov, en orsak. Vidare kan något av dessa ord sättas tillsammans med ett annat substantiv, för att denna sammansättning skall beteckna det ”som utgör den ursprungliga källa, varifrån något springer fram eller härrör; det som understöder, beskyddar eller övar kontroll över andra såsom avläggare, filialer och liknande; så talar man t. ex. om en moderorganisation”. (Webster) Kan vi säga, att den Gud, som skapar organisationen och är dess äkta man, också är fader till de individer, som frambringas av denna organisation och som blir medlemmar av den? Ja, det kan vi, och Jehova uppenbarar sig som den store Fadern.
7, 8. Vilka hör med bland Jehovas barn?
7. De, åt vilka han ger liv, är hans barn. Ett exempel på detta är Logos. ”Logos” eller ”Ordet” visas vara Jehovas direkta skapelse och den som handlade på hans vägnar vid skapandet av andra Guds andesöner såväl som av allting annat. ”Ursprungligen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud. Denne var ursprungligen hos Gud. Allting blev till genom honom, och utan honom blev ingenting alls till.” — Joh. 1:1—3, NW.
8. Dessa skapelser, som frambringas genom hans organisations verksamhet och göres till medlemmar av hans organisation, är likaså hans barn. Exempel på dessa är Guds andesöner. Dessa änglar, keruber och serafer var inbegripna i Guds genom Logos utförda skaparverk. Detta gäller också om Adam. Lukas framhåller detta i 3 :e kapitlet, vers 38 (NW) : ”... Adam, son av Gud”. Inte endast var Logos den enfödde Sonen, såsom ovan omnämnts, utan då han sändes till jorden såsom människobarnet Jesus, visas han också vara Guds organisations ”säd”. Denna organisation var till synes ofruktsam, i vad det gällde att frambringa löftets säd, till dess Jesus föddes såsom ett gossebarn. — Gal. 3:16.
9. Vilka var Guds barn i Israel?
9. Det som säges i Jeremias 31:a kapitel, vartill vi förut har hänvisat, bekräftar det förhållandet, att de enskilda medlemmarna, enskilda judarna, av Israels nation var barn (på ett sekundärt eller symboliskt sätt) av Gud, i det att de var barn av Israels organisation. ”Så säger Jehova: Om himlarna kunna mätas ovantill och jordens grundvalar utforskas nedantill, då vill även jag förkasta hela Israels säd för allt vad de hava gjort, säger Jehova.” — V. 37, Åkeson.
10. a) Hur är lemmarna i Kristi kropp barn av den store Fadern? b) Hur är det med andra som tillbeder Jehova?
10. Hur är det då med de kristna? De är barn av Gud på ett speciellt sätt, om de är lemmar i Kristi kropp, medlemmar av den smorda kristna församlingen: ”Gud sände ut sin Son, som blev frambragt ur en kvinna och som kom för att stå under lagen, på det att han genom köp måtte frigöra dem som äro under lagen, för att vi för vår del måtte få adoptionen såsom söner. Emedan ni nu äro söner, har Gud sänt sin Sons ande in i våra hjärtan, och den ropar: ’Abba, Fader!’ Alltså är du nu icke längre slav, utan son; och om du är son, är du också arvinge genom Gud.” (Gal. 4:4—7, NW) Detta har inte avseende på det uppdiktade förhållande som kallas för Guds ”universella faderskap” gentemot hela människovärlden, utan det talas här om individer som inte längre är under det judiska lagförbundet, vilket i och med Jesu död nådde sitt slut såsom en av Gud brukad lagförbundsanordning, utan i stället befinner sig i det nya förbundet genom Kristus Jesus såsom lemmar i Kristi kropp. (Hebr. 8:7—13) Dessa frambringas av Jehovas ord, som leder dem till att bli Guds tjänare, av hans ande, vilken är Guds kraft och inbegriper hans budskap, som är uppenbarat i hans ord, och av hans rättfärdiga organisation genom Kristus Jesus, och de är hans barn. Med alla utsikter till liv vilande på och beroende av Guds föranstaltningar, kan andra kristna av en god vilja, som är tillsammans med dem vilka är i det nya förbundet, med rätta tilltala honom såsom sin Fader, eftersom han skall bli deras farfader genom den Evige fadern, Kristus Jesus. — Joh. 10:16; Jes. 9:6.
11. Vad framhålles här beträffande ofruktsamhet?
11. I Israels nations dagar, under den lag som gavs genom Mose, var det orsak till sorg för en hustru, om hon inte hade några barn. Ofruktsamhet medförde smälek och bedrövelse. Detta förhållande med avseende på bokstavliga hustrur i Israel gäller också om symboliska ”hustrur”, organisationer, när de är antingen verkligt eller skenbart ofruktsamma, ur stånd att frambringa barn, utan tillväxt och verkligen eller skenbart ur stånd att fullgöra sitt syftemål.
Nu Läraren!
12, 13. a) Vad är Jehova vidare för sitt folk? b) Vilka kvalifikationer har han, och hos vem återspeglas de?
12. I detta nummer av Vakttornet har vi tagit Jehovas oförliknelighet i betraktande, att han har ett namn, att det finns skapelser som framhåller och upphöjer hans namn. Vi har givit akt på, hur han identifierar sig som en stor frambringare eller skapare, att han bland annat skapar organisationer och att han för sin organisation ibland framställer sig som en äkta man och likaså är en stor Fader för sin rättfärdiga organisations barn. Nu kommer vi till en annan egenskap, genom vilken Jehova visar sitt förhållande till sitt folk: han är den store Läraren.
13. Exklusiv, överlägsen undervisning finns att få hos honom. Han har den bäste lärarens egenskaper. Han har all kunskap, vet vilka hans syften och uppsåt är, hans skapelsers intressen ligger honom om hjärtat, han har fullständigt tålamod och all förmåga att undervisa, och han låter dessa egenskaper framstråla genom den som han har förordnat såsom sin store representant, den förhärligade Kristus Jesus. — Hebr. 1:1—3.
14, 15. Åt vilka har Jehova givit undervisning och föreskrifter?
14. Han har inte vid någon tidpunkt undanhållit sina skapelser tillbörliga upplysningar och underrättelser. Åt de första människorna gav Gud sitt ord. Han talade till Adam. (1 Mos. 1:28, 29; 2:16, 17) ”Han avhöll sig icke från att straffa en forntida värld, men bevarade Noa, en rättfärdighetens predikare, i trygghet tillsammans med sju andra, när han sände en flod av vatten över en värld av ogudaktiga människor.” (2 Petr. 2:5, NW) Det var genom Noa som Jehova lät rättfärdigheten predikas på den tiden. Jehovas ord, hans ande och hans organisation på jorden fanns i Noa och hans familj, och Jehova var läraren. — 1 Mos. 6:8—9:29.
15. Åt sin nation, Israel, gav Gud sitt ord och sin lag, lät sin ande komma över dem, gav dem prästerskapet och profeterna som en organisation för undervisning, för att de skulle vårda sig om den organisations välfärd, som bestod av nationen i sin helhet. Så här sade Jetro till Mose: ”Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och framlägga deras ärenden inför Gud. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den väg de skola vandra och vad de skola göra.” (2 Mos. 18:19, 20) Vidare läser vi: ”Och Gud talade alla dessa ord och sade.” — 2 Mos. 20:1.
16. Hur visas detta i Jesu Kristi fall?
16. Att Jehova undervisar framgår likaså av hans sätt att handla med och genom Kristus Jesus. Han gav Kristus Jesus sitt ord. Han lät sin ande komma över Jesus, och i Johannes 12 läser vi: ”Men Jesus ropade och sade: ’Den som sätter tro till mig, han sätter tro icke endast till mig, utan också till den som har sänt mig; och den som ser mig, han ser också den som har sänt mig. Jag har kommit såsom ett ljus i världen, för att var och en som sätter tro till mig icke skall förbliva i mörkret. Men om någon hör mina utsagor och icke håller dem, så dömer icke jag honom, ty jag har kommit, icke för att döma världen, utan för att frälsa världen. Den som ringaktar mig och icke tager emot mina utsagor, han har en som dömer sig. Det ord, som jag har talat, är det som skall döma honom på den yttersta dagen; ty jag har icke talat av min egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, har givit mig ett bud med avseende på vad jag skall säga och vad jag skall tala. Jag vet också, att hans bud betyder evigt liv. Därför, vad jag talar, det talar jag alldeles så som Fadern har sagt mig det.” — V. 44—50, NW.
17. Vilka frågor framställes, och vad är summan av svaren på dem?
17. Här lever vi nu år 1953, och Adams dagar, Noas dagar, Israels nations tid och den tid då Jesus utförde sin tjänst på jorden är allesammans förbi för många, många år sedan. Vad kan sägas om Jehovas, den store Lärarens, undervisning i denna tid? Finns det någonting i de nuvarande förhållandena som har samband med Guds föreskrifter för oss? Vad kan det i denna nutida, övermodiga, onda civilisation sägas om Jehova Guds undervisningsverksamhet? Mycket! Och det kan sammanfattas i detta, att Jehova undervisar sin organisations barn.
18. Vilken bekräftelse ger Jesaja 54:13?
18. Profeten Jesaja uttrycker det på detta sätt: ”Och alla dina barn skola bliva lärda av Jehova, och stor skall dina barns frid vara.” (Jes. 54:13, AS) När vi undersöker det sammanhang, vari denna vers förekommer, visar det sig att den uttalas till Sion (Jerusalem). Jesaja talade både om Israels ödeläggelse och om dess återställelse. Emellertid är det lätt att inse, att dessa ord från kapitel 54 i Jesajas profetia finner sin tillämpning och uppfyllelse, inte endast i handlingar i liten skala i forna tider, utan också — och i högre grad — i det verk som Jehova Gud utför i en tid långt avlägsen från den då profetian blev given. — Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11.
19. När och hur tillämpade Jesus Jesaja 54:13?
19. Jesus själv gjorde en tillämpning av Jesaja 54:13, och därigenom flyttar han detta uttalande ut ur ett judiskt nationalistiskt sammanhang, vad dess uppfyllelse beträffar. I Johannes’ 6:e kapitel visar berättelsen, hur Jesus identifierar sig såsom den som Gud sänt till att välsigna dem som skulle tjäna Jehova, och den framhäver nödvändigheten i att var och en som skall få evigt liv utövar tro på Sonen. ”Därför började judarna knorra mot honom, emedan han sade: ’Jag är det bröd som har kommit ned från himmelen’, och de började säga: ’Är detta icke Jesus, Josefs son, vars fader och moder vi känna? Hur kommer det sig att han nu säger: ”Jag har kommit ned från himmelen”?’ Till svar sade Jesus till dem : ’Sluta upp med att knorra eder emellan. Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall uppresa honom på den yttersta dagen. Det är skrivet hos profeterna [Jes. 54:13]: ”Och de skola alla bliva lärda av Jehova.” Var och en som har hört Faderns undervisning och har lärt kommer till mig. Icke så, att någon människa har sett Fadern, utom den som är från Gud; denne har sett Fadern. Sannerligen säger jag eder: Den som tror har evigt liv.’ ” — Joh. 6:41—47, NW.
20. Tog alla emot Jehovas undervisning genom Kristus Jesus?
20. Detta var ett chockerande budskap för dessa judar, som länge hade gjort den tillbedjan av Jehova Gud, som de bekände sig utöva, till en nationalistisk angelägenhet. Fastän de av naturen var judar, skulle de, om de hade låtit sig undervisas av Gud genom Kristus Jesus, ha förblivit Jesu lärjungar eller sådana som blev ”lärda”, alldeles såsom han sade — i Johannes 8:31, 32, NW — till de judar som hade trott honom: ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar; och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” Han tillämpade alltså Jesaja 54:13, och vi läser, att ”detta sade han, när han undervisade i en synagoga i Kapernaum. Till följd av detta gingo många av hans lärjungar bort till det som de hade bakom sig och ville icke längre vandra med honom.” — Joh. 6:59, 66, NW.
21. Hur visas det, att Jehova undervisade uteslutande genom Kristus Jesus och den kristna församlingen?
21. Bland annat visar detta, att den otrogna judiska organisationen, för vilken Jehova en gång hade varit en äkta man, hade blivit förkastad och att Jehova nu uteslutande undervisade genom den kristna församlingen, vars huvud Kristus Jesus var. Således får det inre bevis, som Jesajas 54:e kapitel självt innehåller, en avgörande bekräftelse genom den tillämpning som Jesus gjorde, och det framgår klart, att profetian inte var begränsad till det naturliga Israel ensamt, utan har en långt större omfattning, och att Israel självt endast föreställde någonting som skulle komma. Det är då inte att undra på, att den kristna församlingen, sedan sin allra första början, obetingat godtog och av allt hjärta förlitade sig på de hebreiska skrifterna, som innehöll profetior av vilka många fick sin uppfyllelse i Jesus Kristus, 1 Petr. 1:19—21.
22. Försvagas det profetiska ordet av att tiden går?
22. Jesajas profetia i kapitel 54 blev nedskriven långt innan aposteln Paulus riktade sig till den kristna församlingen i Rom, men att lång tid hade förgått försvagade inte kraften i de forntida profetiorna, utan vittnade i stället om att deras store författare och upphovsman hade bevarat dem. Paulus träder helhjärtat upp för Guds uppenbarade ord och erkänner Israel som i sig självt profetiskt, när han tacksamt säger: ”Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom vårt uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte hava hopp. Må nu den Gud, som skänker uthärdande och tröst, förläna eder att bland eder hava samma sinnesinställning som Kristus Jesus hade, så att ni kunna endräktigt med en mun förhärliga vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.” (Rom. 15: 4—6, NW) Vi lämnas inte i tvivel om tiden och sättet för tillämpningen och uppfyllelsen av profetian i Jesaja 54. Läraren sörjer för alla behov; hans organisation frambringar vad den skall, när hans bestämda tid är inne!
Det gäller också härskardömet
23. Vilket stort behov inses och erkännes i forntida profetior och kristna förhoppningar?
23. Historien och de nutida händelserna visar med all tydlighet, att helgandet av Jehovas namn, hans rättfärdiga rikeslagars efterlevnad och lydnad för hans fullkomliga och heliga vilja inte har varit den allmänna ordningen för dagen på jorden och inte är det nu. Nej, Jehovas tillbedjan är inte något som denna gamla tingens ordning skall åvägabringa, men trots det är det inte någon ringa, obetydlig sak, att han har blivit missaktad och förbisedd av människorna i allmänhet. Så överträffande allt annat i vikt och betydelse är hävdandet av Jehovas namn med dess resultat — en rättfärdig styrelse och välsignelse åt dem på jorden som tillbeder honom —, att det gång på gång och oupphörligen göres till föremål för bibliska profetior. Det är inte endast så, att bibelns profetior tillkännager Jehovas uppsåt att verkställa sin vilja i dessa ting, utan därtill kommer, att de kristna alltid har gjort detta till föremål för bön, eftersom deras hjärtans uppriktiga åstundan och längtan går ut på att Jehovas vilja skall ske. Så grundväsentliga är dessa ting i en kristens liv och förhoppningar, att Kristus Jesus gav uttryck åt dem genom att säga: ”Ni skola därför bedja på detta sätt: ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.’” (Matt. 6:9, 10, NW) När Jesus gav detta råd angående bön, hade mer än 630 år gått, sedan det på jorden — låt vara i miniatyr eller i liten skala — fanns en styrelse som utövades av Jehova Gud genom Israels teokratiska organisation, vilken blev omstörtad år 607 f. Kr. på grund av otrohet mot Gud.
24. Hur är härskardöme förbundet med Jehovas tillbedjan?
24. I Jehovas handlande med människorna har alltid det faktum framstått, att hans tillbedjan och hans härskardöme är oskiljbara. Det vill säga, de som tillbeder Gud är hans undersåtar; såsom deras Gud är han deras härskare. Jesus insåg detta, Jesus predikade det, och gjorde så på profeternas grund. De som personligen var förbundna med Jesus trodde vad de gav akt på i lagen och hos profeterna beträffande återupprättandet av Rikets styrelse över jorden, och de förväntade att han på något sätt skulle låta kunglig makt komma till synes. ”Medan de lyssnade till detta, framställde han ytterligare en liknelse, emedan han var nära Jerusalem och de inbillade sig, att Guds rike omedelbart skulle komma till synes. Därför sade han: ’En man av ädel börd reste till ett avlägset land för att skaffa sig kunglig makt och för att återvända.’” — Luk. 19:11, 12, NW.
25. Vilken tillförsikt lade de första kristna i dagen, och vilken fråga sysselsatte dem? Hur visas detta?
25. Sedan Jesus hade blivit upphängd på pålen och därefter uppväckt från de döda, var han under någon tid då och då tillsammans med sina efterföljare: ”För dessa visade han sig också genom många positiva bevis såsom levande, sedan han hade lidit, i det att han blev sedd av dem under loppet av fyrtio dagar och omtalade de ting som rörde Guds rike.” (Apg. 1:3, NW) Det var inget tvivel om att Jehovas tillbedjan slutligen skulle komma att upprättas på hela jorden och, oskiljaktigt förbunden med denna, hans styrelse genom rikesorganisationen, men frågan var: När? ”När de nu hade församlat sig, företogo de sig att fråga honom: Mästare, upprättar du riket åt Israel i denna tid?’ Han sade till dem: ’Det tillhör icke eder att få kunskap om de tider eller stunder som Fadern har lagt under sin egen domvärjo.’” (Apg. 1:6, 7, NW) Att hans medförbundna och efterföljare skulle komma till klarare insikt om Guds uppsåt i detta avseende, det utgör hans ord en försäkran om: ”Men ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Apg. 1:8, NW) Därefter for Jesus upp till himmelen, och kvar fanns hos den första församlingen löftet om att han skulle komma igen i framtiden. — Apg. 1:11.
26. Hur bidrog predikande och tecken till att besvara frågan om när Jehovas tillbedjan och härskardöme skulle bli till fullo återställda?
26. Efter Jesu himmelsfärd kom Guds krafts ande över medlemmarna av den första församlingen, och de identifierade den kristna organisation, som de utgjorde, såsom det redskap som Jehova brukade. Att denna identifiering var riktig bevisades av att de predikade sanningarna om Riket och av de tecken som de utförde genom Guds kraft. Det 3:e kapitlet i Apostlagärningarna berättar om hur en ofärdig tiggare bad Petrus och Johannes om materiell hjälp och om hur Petrus svarade: ”Silver och guld äger jag icke, men det som jag har, det giver jag dig: I Jesu Kristi, nasaréens, namn: gå!” (Apg. 3:6, NW) Den ofärdige mannen gjordes frisk genom Guds kraft, till stor överraskning och häpnad för folket, som fick kännedom om denna mirakulösa helbrägdagörelse. Därpå frambar Petrus ett kraftigt vittnesbörd om Kristus Jesus såsom Guds livgivande redskap och om hur profetior gått i uppfyllelse i honom och sade vidare till dessa människor: ”Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person och på det att han må sända ut Kristus, som är bestämd för eder, Jesus, vilken himmelen i sanning måste behålla inom sig intill tiderna för alltings återställelse, om vilka Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun. Mose har ju sagt: ’Jehova Gud skall frambringa åt eder en profet lik mig av edra bröder. Ni måste lyssna till honom i fråga om allt som han talar till eder. Ja, varje själ som icke lyssnar till den Profeten skall bliva fullständigt utrotad ur folket.’ Och alla profeterna, ja, alltifrån Samuel och sedan alla de efterföljande, så många som hava talat, hava också tydligt kungjort dessa dagar. Ni äro söner av profeterna och av det förbund, som Gud ingick med edra förfäder, i det han sade till Abraham: ’Och i din säd skola alla jordens släkter bliva välsignade.’ Till eder var det som Gud först, sedan han hade frambragt sin tjänare, sände honom åstad för att välsigna eder genom att vända var och en bort från edra onda gärningar.” (Apg. 3:19—26, NW) Den falska religionens präster blev ”förtretade” över Petrus’ och Johannes’ undervisning — som det i alla tider har varit och är sådana prästers sed — och lät fängsla dem, vilket var helt i stil med dessa prästers ställning som ormens säd eller djävulens barn, — Apg. 4:1—3, NW.
27. Hur är tid en betydelsefull faktor i förbindelse med Jehovas ”hustrus” fruktsamhet?
27. Denna kraftiga uppmaning, till bättring, som Petrus uttalade, pekar på Kristus Jesus såsom den av Jehova utsedde, visar att himmelen måste behålla honom intill en viss tid, som då ännu hörde det kommande till, återställelsens tid, och att Gud hade talat om dessa ting genom sina profeters mun, ja, till och med genom alla profeterna, Jesaja inbegripen. Det förhållandet, att Jesus var en himmelsk konung, skulle naturligtvis inte upprätta något jordiskt rike och gjorde det inte heller. Tid är en betydelsefull faktor, och detta gäller också med avseende på uppfyllelsen av Jesajas 54:e kapitel. Den tid, då Jehova härskar, är den tid då hans organisation skall vara fruktsam och då Sions barn skall bli lärda — men när, hur, av vem? Tänk över innehållet i de föregående artiklarna, båda två, som en grundval för ett ytterligare inträngande i detta ämne i vårt nästa nummer.
(The Watchtower, 15 april 1953)