Vittnen bemyndigas i ändens tid

 1, 2. a) Vilka frågor angående Jehovas vittnen ger tempelsynen svar på? b) När kom kallelsen till tjänst? Hur?

EFTERSOM nationernas fastställda tider” slutade år 1914, har vi nu i 37 år befunnit oss i den period som för Satans värld är ”ändens tid”. (Dan. 12:4; 11:40) Under hela denna tid har Jehovas vittnen ständigt blivit alltmer aktiva och framträdande. Varför? Vem har förordnat och bemyndigat dem och givit dem deras budskap? Har deras vittnesbörd uppfyllt sitt ändamål efter alla dessa år? Eller måste det betecknas som ett misslyckande? På allt detta gavs det svar i Jesajas syn i templet. Det var sedan han hade blivit renad från sina läppars orena tillstånd som han hörde en kallelse till tjänst, inte från mänskligt håll, utan från gudomligt. ”Och jag hörde Herrensa röst, som sade: Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss?” (Jes. 6:8, AS) Det var en kallelse från Gud, den Högste, som allena bär namnet Jehova. Kallelsen kom år 1919, det första året efter det första världskriget, och den kom genom bibeln, som Jehova i sitt tempel gjorde förståelig för sitt hängivna folk.

2. Kallelsen uttrycktes med särskild skärpa i den artikel i två delar, som stod att läsa i Vakttornet för den 1 och 15 augusti 1919 (på svenska 1 och 15 april 1921) under titeln ”Saliga äro de som icke frukta”.b Den bragtes att ljuda med ännu större eftertryck vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Cedar Point i Ohio, 1—8 september 1919. Uppmaningen till tjänst från Jehova i sitt tempel utfärdades som en allmän kallelse, och tillfället att hörsamma den uppläts för vem som helst som hörde den. Liksom Jesaja var kvarlevan fri att hörsamma den år 1919. Orsaken till att kristenhetens religiösa präster och predikanter inte kunde se synen, höra den gudomliga uppmaningen till tjänst och efterkomma den göres mycket klar genom Jesajas syn.

 3. ”Vem skall jag sända?” Vem frågar detta, och vad är orsaken?

3. ”Vem skall jag sända?” Det är Jehova som frågar detta, ty det är han som skickar ut sina vittnen och sändebud. Det var han som sände Jesus, sin Son, hit till jorden, för att denne skulle bevisa sig vara ”det trogna och sanna vittnet”. Vid många tillfällen betygade Jesus, att han hade blivit sänd. (Joh. 3:17, 34; 5:36; 7:28, 29; 8:42) Alltså var Jehova, som sände ut Jesus, större än Jesus, som blev sänd. (Joh. 13:16; 14:28) Forntidens Jesaja hade barn. Jesus är den större Jesaja, åt vilken Jehova har givit barn, nämligen hans smorda efterföljare, och även dessa sänder Jehova ut till att predika och bära vittnesbörd. För att kunna bära ut det äkta gudomliga budskapet till andra måste de bli sända eller bemyndigade av Jehova. Därför frågar Paulus, som var en av dem som blivit sända: ”Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? Och slutligen, hur skola de kunna predika, om de icke hava blivit utsända?” (Rom. 10:14, 15, NW) Utan det förordnande, varmed Gud, den Högste, sänder sina representanter, kommer en individ inte i Guds namn. Men har han blivit sänd med Guds bemyndigande, behöver han inte bedja någon om tillåtelse att predika.

 4. Vilka åsyftas med ”oss” i hans ord: ”Vem vill gå för oss?” Motivera svaret.

4. Jehova förbinder någon annan med sig i templet, när han tillägger: ”Och vem vill gå för oss [vem vill vara vår budbärare, 1917]?” Pronomenet ”oss” inbegriper här desamma, som åsyftas när Gud talade vid skapelsen och sade: ”Låt oss göra människor.” Vidare: ”Mannen har blivit såsom en av oss.” Och vid Babel: ”Låt oss stiga ditned och förbistra deras tungomål.” (1 Mos. 1:26; 3:22; 11:7) Med detta plurala pronomen ”oss” menade Jehova därför inte sig själv och seraferna i templet, utan sig själv och sin enfödde Son, som blev människan Kristus Jesus och genom vilken han skapade allting. Den härlighet som Jesaja såg i templet representerade därför i första hand Jehovas härlighet och i andra hand hans Sons härlighet. Denna härlighet låter Sonen komma till synes, när Jehova sänder honom såsom sin ”förbundets budbärare” till templet för att utföra ett domsverk. Som det är skrivet: ”Den Herre, som I söken, skall plötsligt komma till sitt tempel; och förbundets budbärare, som I åstunden, se, han kommer, säger härskarornas Jehova. Och han skall sitta såsom en renare och luttrare av silver, och han skall luttra Levi söner och rena dem såsom guld och silver; och de skola frambära åt Jehova offergåvor i rättfärdighet.” (Mal. 3:1, 3, AS) Vid sin härliga ankomst till templet år 1918 grep han sig an med verket att döma och rena sin hängivna kvarleva på jorden, för att den skulle kunna gå åstad för honom och för Jehova med det ”rena språket”.

 5. Hur reagerade Jesaja för kallelsen? Vilka reagerade på samma sätt som han? När? Varför?

5. Tjänsten tvingas inte på någon, utan står öppen för frivilliga krafter. Vad för slags tjänst det är fråga om tillkännages inte först, men vadhelst det visar sig vara, är det Jehovas tjänst och sker på hans förordnande. Såsom ett lämpligt exempel för oss svarade Jesaja: ”Och jag sade: ’Se, här är jag, sänd mig.’” (Jes. 6:8) Likaså anmälde sig år 1919 den ”trogne och omdömesgille slavens” klass frivilligt till tjänst. Det gällde då att antingen uppträda som död gentemot den gudomliga tjänsten, likt den spetälske konung Ussia, eller att rycka upp sig till verksamhet och svara på uppmaningen och bli sänd. Det krävdes tro, kärlek och mod för att kunna hörsamma den gudomliga kallelsen till tjänst i det som för denna världen är ”ändens tid”. Såsom Jesaja med renade läppar kände sig ha förutsättningar för att hörsamma den, så kände sig den renade kvarlevan, som hade fått förlåtelse, ock så ha förutsättningar därför och erbjöd ödmjukt sina tjänster. — Matt. 24:45—47, NW.

”Gå åstad och säg till detta folk”

 6. Krävde Gud att de skulle vara förordnade av präster eller andra ”andans män”? Vad visar, hur det förhöll sig härmed?

6. Visade Jehova bort dem som frivilligt anmälde sig till att frambära detta slutliga vittnesbörd till världen, därför att de inte var förordnade av kristenhetens präster och predikanter? Inte om man skall döma efter hans beredvillighet att taga emot Jesajas tjänster. Han frågade inte, om Jesaja var präst, levit, ogift eller gift, en man med skolbildning eller en vanlig arbetare. Han lät honom höra den inbjudan som stod öppen och därpå hörsamma den, i medvetande om att han hade blivit renad för att kunna brukas av Gud. Likaså tog Gud emot de frivilliga tjänster som kvarlevan erbjöd, vilken nu blivit renad genom budskapet om Riket. Till dato visar de verkliga förhållandena, att han på ett underbart sätt har brukat dem som sina smorda vittnen inför nationerna, så att hela världen förundrar sig över dem, fastän den hatar och förföljer dem.

 7, 8. Vad fick de i uppdrag att göra? Hur gör de detta med all rätt?

7. Gör nu en jämförelse med vad du själv har iakttagit, och se om de har gjort vad Jesaja fick i uppdrag att göra: ”Då sade han: ’Gå åstad och säg till detta folk: ”Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet.” Förstocka detta folks hjärta [gör detta folks hjärta fett; AS] och tillslut dess öron och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och bliva helat.’” — Jes. 6:9, 10.

8. Jesaja blev sänd till folket, dvs. till Israels folk. För att kunna gå åstad måste han bege sig bort från hem, hustru och familj, ehuru ett fall omtalas, där han tog sin son Sear-Jasub med sig på Guds befallning. (Jes. 7:3) Guds tjänst hade ett anspråk på honom som var högre än familjeförpliktelserna. Och då han kunde ordna sina husliga angelägenheter, lämnade han sitt hem och gick till folket och framförde det som Gud hade befallt honom att säga. Han byggde upp en skara av lärjungar. (Jes. 8:16) Människorna blev inte efterskickade, utan Gud sände sin talesman till dem. Den större Jesaja och hans lärjungar, dvs. Jesus och hans apostlar, visade att det är det rätta sättet för dem som är sända av Gud att gå till människornas hem. De som utgör kvarlevan av Jesajaklassen i våra dagar är därför inte beroende av någon inbjudan från folkets sida, och inte heller blir de uppsökta av människorna i Israels nutida motsvarighet, kristenheten. Jehova tar initiativet och sänder dem och befaller dem att gå till folket. Eftersom de har givit honom ett invigningslöfte och eftersom de har anmält sig frivilligt, måste de gå, och myndigheterna i kristenheten har ingen rätt att hindra dem.

 9. Var det som Jesaja fick befallning^- att säga huvudinnehållet i budskapet, eller vad visade det? Hur visas dess vikt och betydelse genom att det blivit återgivet?

9. Vad Jesaja här fick befallning att säga till människorna var inte det verkliga innehållet i hans budskap, utan angav vad som skulle bli effekten därav. Vad han faktiskt sade till dem finner vi i de återstående sextio kapitlen av hans profetia. Den större Jesaja, Jesus Kristus, visade att det som Jesaja här fick sig ålagt att säga var en befallning som också gällde honom, Jesus. När Jesus förklarade, varför han talade till folket i liknelser om Riket, tillkännagav han för sina lärjungar: ”Fastän de se, se de förgäves, och fastän de höra, höra de förgäves, och icke heller fatta de innebörden i det; och med avseende) på dem går Jesajas profetia i uppfyllelse, som säger: ’Genom hörseln skola ni höra, men icke alls fatta innebörden i det; och seende skola ni se, men icke alls förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit fett, och med sina öron hava de hört med obehag, och de hava tillslutit sina ögon, för att de aldrig må se med sina ögon och höra med sina öron och fatta innebörden i det med sina hjärtan och vända tillbaka och bliva helade av mig.” (Matt. 13:13—15, NW) En av Jesu apostlar, Paulus, tillämpade denna samma profetia i fråga om sig själv, för att visa hur den förutsade verkan av hans arbete på människorna av det naturliga Israel. (Apg. 28:25—28) Faktum är att detta uppdrag till Jesaja är citerat sex gånger i de kristna grekiska skrifterna. Sammanlagt förekommer det alltså sju gånger i hela bibeln, vilket gör det till en betydelsefull profetisk utsaga för vår egen tid. — Matt. 13:14, 15; Mark. 4:12; Luk. 8:10; Apg. 28:25—27; Rom. 11:8; Joh. 12:39, 40.c

10. Betyder det ett misslyckande, att vi inte har vunnit kristenheten över till oss? Vilket svar på detta får vi genom det givna uppdraget?

10. Om Jehovas vittnen, efter dessa 31 år sedan 1919, inte har lyckats i att vinna kristenheten över på sin sida, är det inte deras fel, och deras arbete bör inte betecknas som ett misslyckande. I det första århundradet vann inte Jesus och hans lärjungar Israels folk för kristendomen; de vann endast en ringa procent, några tusental. Men detta betyder inte något misslyckande för deras arbete, utan betyder i stället den exakta uppfyllelsen av Jesajas profetia. Jehovas ord i templet låter som om hans vittnen måste förbjuda människorna att förstå vad de hör och förnimma vad de ser och som om hans vittnen får befallning att göra människornas hjärtan feta, göra deras öron tunghörda och tillsluta eller smeta igen deras ögon. Men Jehova tvingar inte människorna på detta sätt, i annat fall skulle han vara ansvarig för deras hemska öde. Han endast bringar människorna att höra och se hans vittnen i verksamhet. Därpå förutsäger han genom sin profetia, vilken verkan det får på människorna eller hur de kommer att underlåta att på ett gynnsamt sätt reagera för detta. Till stöd för det sagda hänvisar vi till hur Matteus 13:14, 15 citerar profetian. (Sid. 349, § 9)

11. Hur har kvarlevan blivit brukad till att utföra uppdraget?

11. Så tvingar inte heller kvarlevan i denna ändens tid folket i kristenheten in i detta känslolösa, oemottagliga andliga tillstånd. Vad kvarlevan verkligen utför är inte att göra människorna sådana, utan att göra kunnigt eller bevisa, att människorna är just sådana som Jehova förutsade i Jesaja 6:9, 10.d Hur många människor i kristenheten är det då i dag, 31 år efter det att Jehovas vittnen blev återupplivade och sändes ut år 1919, som ser och hör och tror? Inte det stora flertalet, nej, inte på långt när! Inte heller millioner! Innebär detta ett misslyckande? Nej! Men säkert en orsak till att fälla modet och ge upp? Nej, tvärtom har profetian i Jesaja 6:9, 10 bevisat sig vara sann. Om Jehovas vittnen hade prutat av på sitt budskap och kittlat människornas öron, skulle de inte ha fått erfara uppfyllelsen av profetian med avseende på deras vittnande.

12. Om kristenheten hade hörsammat budskapet, vad hade då blivit följden? Men vad kommer att ske, då den ju inte har handlat så?

12. Hade kristenheten upptagit deras vittnesbörd på ett gynnsamt sätt, skulle den ha vänt sig till Jehova och hans rike och hade blivit helad. Men i våra dagar visar förhållandena i kristenheten, att den inte har blivit helad av Gud. Den befinner sig i ett tillstånd av synnerligen elakartad sjukdom, i mentalt, moraliskt och andligt avseende. Den står inför en tillintetgörelse och ödeläggelse, lika oundviklig som den som kom över det forntida Jerusalem både år 607 f. Kr. och år 70 e. Kr. Det beror inte på någon försummelse å Jehovas vittnens sida i fråga om att bära ut hans rättframma budskap. Jehova hade ett välvilligt uppsåt med att sända sina vittnen, nämligen att kungöra frälsningens Rike och att i förväg underrätta om den olycka som skulle bli följden, om man förkastade detta rike. Detta visar hur livsviktigt det budskap är, som vi bär fram. I stället för att låta sig helas därav gör kristenheten uppror emot det, och likt den rike mannen i Hades känner den sig plågad av det. Som det sades till Babel, kan vi nu säga till den: ”Vi hava sökt hela [kristenheten], men hon har icke kunnat helas.” (Jer. 51:9) Dömd till undergång lika säkert som den hemsökte konung Ussia, hastar den bort från Jehova Gud sin sorgliga död till mötes.

13. Vilka röner den goda verkan av budskapet? Vad gör de följaktligen?

13. Icke förty har budskapet också en god verkan, alldeles såsom det är skrivet: ”Han sände sitt ord och helade dem och räddade dem från deras tillintetgörelser.” (Ps. 107:20, KJ) Den andliga kvarlevan själv har blivit påverkad av ordet på detta sätt, och nu sker detsamma med en stor flock av den rätte Herdens ”andra får”. Med uppmjukade hjärtan tar de emot det budskap som förkunnas av vittnena. De låter det tränga djupt in i sitt förstånds öron, som är öppna, och med trons ögon ser de hur Jehova brukar sina vittnen till att fullgöra hans verk. Därför överger de den dödsdömda kristenheten, vänder sig till Jehova och sluter sig till den teokratiska organisationen av Hans vittnen och blir helade.

Hur länge?

14. Vilken fråga framställde Jesaja? Vilket svar gav Gud åt både honom och oss?

14. Ligger det inte nära till hands, att undra hur länge man skall fortsätta med att vittna trots kristenhetens hårdhjärtenhet? Jesaja fick svaret för vår räkning. ”Då sade jag: Herree, hur länge? Och han svarade: Till dess att städer äro öde, utan någon invånare, och hus utan människor och landet blir ytterligt öde och Jehova har fört människorna långt bort och de övergivna platserna äro många mitt i landet.” (Jes. 6:11, 12, AS) Utan att fastslå något datum sätter Jehova dock verkligen en praktisk gräns för vårt arbete bland människorna i den icke helade kristenheten. Vi måste hålla på till dess kristenheten har försatts i det ödelagda tillstånd, som här beskrives profetiskt och som illustrerades genom Jerusalems och Juda ödelagda tillstånd år 607 f. Kr. Jesaja bar inte personligen vittnesbörd fram till denna händelse. Han dog mer än hundra år dessförinnan. Men hans medvittnen frambar i stället vittnesbördet till dess, och Jeremia fortfor att profetera i fängsligt förvar i Jerusalem, till och med när staden belägrades av babylonierna. Befriad vid stadens fall fortfor Jeremia att predika därefter, till dess de återstående inbyggarna i skräck flydde till Egypten och med våld tog honom med sig, varvid landet alltså lämnades övergivet av människor och husdjur.

15. a) Hur kommer kristenheten att bli på detta sätt ödelagd? b) Vad måste vi göra till dess och därefter?

15. Den tid närmar sig, då vilddjurets ”tio horn”, understödda av detta vilddjurs hela kropp, kommer att vända sig mot kristenhetens horiska system av babylonisk religion och kommer att göra ände på det. Alla dess religiösa system kommer att beröras därav. Deras anhängare kommer att tagas till fånga eller tillintetgöras av de världsliga element som strider mot religionen och Guds rike, och därigenom lämnas den organiserade religionen öde. Detta blir början till striden vid Harmageddon, men vid den storslagna kulmen kommer Jehovas himmelska härskaror under hans Konung Jesus Kristus att verkställa hans rättfärdiga domar på alla de ogudaktiga elementen, de religiösa, politiska sociala och kommersiella. Detta gudomliga ingripande kommer att befria jorden från dem. Detta skall komma över kristenheten, för att den har tillslutit sina ögon, gjort sina öron döva och sitt hjärta fett eller förstockat gentemot vittnesbördet från de vittnen som Jehova har sänt. Trots det belägringstillstånd som de mot Gud fientliga styrkorna kan låta komma över kristenheten, måste vi alltså fortfara att kungöra budskapet om Riket och förkunna ”hämndens dag från vår Gud”. Sedan kristenheten har fallit vid Harmageddon, måste vi göra som Hesekiel, predika Riket och Guds hämnd över alla system utanför kristenheten, till dess ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” förgör dem och hans universella suveränitet har blivit hävdad och fastslagen för evigt. På grund av hans hjälp, kraft och beskydd kommer ingenting att kunna stoppa oss förrän då. Hans befallning till oss skall till fullo bli verkställd.

16, 17. Vad sade Jehova slutligen beträffande en tiondel i landet, och hur går detta i uppfyllelse?

16. Efter detta budskap om gudomlig hämnd tvingas vi i våra känslors upprördhet till att fråga: Skall någon komma igenom med livet i behåll? Genom, Jesaja ger oss Jehova sin försäkran härom. I slutorden till det uppdrag han utfärdade i templet till denne profet säger han: ”Dock skall det däri finnas en tiondel, även om det återigen blir förtärt. Likt en ek och likt en terebint, vilka, när de bliva fällda, hava en stubbe i sig, så skall en helig säd vara dess stubbe.” — Jes. 6:13, Ro; AS.

17. Denna ”tiondel” synes vara den trogna andliga kvarlevan av Jehovas vittnen, vilka visades i bild genom den trogna judiska kvarlevan, som återvände till det fordom otrogna Juda och Jerusalems land och där förnyade den rena tillbedjan av Gud. Kvarlevan, som utgör de sista medlemmarna av Guds ”heliga nation” på jorden, är en ”helig säd”, ”ett helgat släkte” (Mo). Alldeles som en ek eller en terebint, som fälles, lämnar en stubbe, vilken kommer att skjuta skott igen, när den nås av vattnets ångor, så kommer denna heliga säd att finnas kvar som en stubbe i mullen och kommer att skjuta skott efter Harmageddonslagets ödeläggelser. (Job 14:7—9) Överlevande efter striden tillsammans med dem kommer den stora flocken av ”andra får” att vara, vilka har vänt sig till Jehova och hans rike med Kristus som regent och vilka har blivit helade, och dessa svarar mot Ebed-Melek och rekabiterna, som överlevde Jerusalems första förstöring tillsammans med Jeremia. På detta sätt kommer Jehovas rena tillbedjan att spira fram igen under de mest gynnsamma förhållanden efter striden vid Harmageddon och kommer att breda ut sig till jordens ändar. Då skall hela jorden vara full av Jehovas härlighet, alldeles som seraferna i templet förutsade.

18. Vilken kurs har vi att följa, i betraktande av Hans uppdrag?

18. I betraktande av vårt gudomliga uppdrag från templet finns det för oss som hans vittnen ingenting som heter att göra halt, förrän striden vid Harmageddon slår ned på kristenheten och tillfället för dess anhängare att göra bättring är förbi. Framåt går vi alltså och förkunnar budskapet, medan vi betänker, att ”vår Herres långmodighet innebär frälsning”, både för oss själva och för dem som hör oss. — 2 Petr. 3:15, NW.

[Fotnot]

Vad var då ”detta”, som Jesaja sade ”emedan han såg hans härlighet”? Jo, Johannes citerar här Jesaja två gånger, i det han först citerar Jesaja 53:1 angående ”Jehovas arm” och därpå citerar Jesaja 6:10 angående tempelsynen. I Jesaja 53:1 är ”Jehovas arm” Kristus Jesus. I Jesaja 6:10 är den talande i templet Jehova, men han inbegriper sin Son med sig, när han säger: ”Vem vill gå för oss?”, dvs. för mig och min Son. Alltså ser vi, att Jesus, innan han blev människa, var förenad med Jehova i hans härlighet i templet, och därför kunde Johannes med rätta säga, att Jesaja här såg hans härlighet och talade om honom, ”Jehovas arm”. Det är alldeles säkert att Jesus, den större Jesaja, inte hade sänt sig själv, utan Jehova i templet hade gjort det, ty Johannes tillämpar här Jesaja 6:10 på Jesus såsom den utsände, med avseende på vilken denna profetia först gick i uppfyllelse, sedan Jesus hade ridit in i Jerusalem och erbjudit sig som Konung och hade renat templet. Vid den tiden var Jesus inte i ”sin härlighet”, utan de judiska ledarna hade nedsvärtat honom och hade sammansvurit sig för att döda honom.

På samma sätt förhåller det sig, där Matteus 13, 14, 15 tillämpar Jesajas profetia på Jesus, ty också där hade de religiösa ledarna bildat en sammansvärjning för att söka förgöra honom. (Matt. 12:14; Joh. 11:57) Jesu härlighet hos sin Fader i templet kommer vid den slutliga och fullständiga uppfyllelsen av Malaki 3:1—4, år 1918, då Jehova sänder honom såsom sin ”förbundets budbärare” till att döma och rena Jehovas invigda folk. I synnerhet sedan sin uppståndelse är Jesus återspeglingen av Jehovas härlighet. — Hebr. 1:2, 3; 2 Kor. 4:6. Se också sid. 348, § 4.

(The Wachtower, 1 april 1951)