”Fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete”
1. Hur bör den kristna tjänsten betraktas?
GUD har aldrig låtit sitt folk vara sysslolöst. Han har givit dem arbete att utföra, och eftersom detta arbete är ett uppdrag från honom, kan det med rätta kallas ett ämbete eller en tjänst, ty genom att utföra detta arbete tjänar de honom. Fördenskull kan detta arbete inte tas lättvindigt utan bör betraktas som ett förvaltarskap. Det är ett stort privilegium och skänker mycken lycka, men det medför också stort ansvar. Detta bör dock inte avskräcka oss, ty Gud känner väl till vår ofullkomlighet och våra brister, och i sin oförtjänta godhet har han gjort storslagna föranstaltningar till gagn för oss.
2. Vilken ande präglar Paulus’ brev till Timoteus, och vilken grundval för förkunnartjänsten riktas vår uppmärksamhet på?
2 Aposteln Paulus umgicks tydligen med sådana tankar, när han skrev till Timoteus, vilket framgår av det som han säger i sina båda brev till honom, vilka utgör en del av den Heliga skrift. Varje blad präglas av en ande av allvarlig förmaning och uppmuntran i förening med i läglig tid givna varningar. Paulus skrev till exempel: ”Jag ålägger dig högtidligen ... predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid, tillrättavisa, förebrå, förmana med all långmodighet och undervisningskonst.” Efter det att han därpå varskott om att många ”skola vända sina öron bort från sanningen”, rundar han av med orden: ”Men du, bevara din besinning i allting, lid ont, utför en evangelieförkunnares arbete, fullgör i allo vad som tillhör ditt ämbete.” Lägg emellertid märke till att före dessa ord finner vi ett omnämnande av något som riktar vår uppmärksamhet på den nödvändiga grundvalen för att man skall kunna fullgöra en sådan förkunnartjänst. Och vad är det? Paulus sade till Timoteus: ”Du [har] från din tidiga barndom ... känt de heliga skrifterna, som kunna göra dig vis till frälsning.” Därpå tillade han: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till att bringa ordning i tingen, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” — 2 Tim. 4:1—5; 3:15—17; NW.
3. Hur skiljer sig Jehovas vittnen tydligt från andra organisationer, och talar detta på något sätt för att de är annat än människor?
3 Vi kan inte nog betona hur viktigt det är att vi håller oss tätt till Guds ord i all vår förkunnargärning, när vi utför tjänst inom Guds organisation såväl som när vi predikar och vittnar för andra utanför organisationen. Att Jehovas vittnen ägnar sig åt sådana ting skiljer dem tydligt från kristenhetens kyrkosamfund. Vi fäster inte avseende vid traditioner eller trosbekännelser eller vid våra egna idéer. Alla våra anordningar, ledningen av mötena, saker som gäller disciplin och tillsyn och ekonomi, ja, också vår undervisning och våra metoder för undervisningen, allt detta har en skriftenlig grundval. Om någon förändring görs, sker den därför att vi fått bättre insikt om de skriftställens innebörd, som har med saken att göra. Bibeln, Guds ord, är den nödvändiga grundvalen för en framgångsrik förkunnarverksamhet. Man måste först ha en rätt insikt i Skriften, och därtill måste man uppriktigt och beslutsamt sträva efter att tillämpa dess lärdomar i sitt eget liv och i arbetet med att hjälpa andra, som ger gensvar, när de får höra sanningens ord. Säg inte att du inte går i land med detta. Många tusen Jehovas vittnen världen utöver går i land med detta, och ingen enda av dem föreger sig ens för ett ögonblick vara annat än en människa. De har lärt sig hur man gör bruk av Jehovas föranstaltningar och förlitar sig på dem, i det att de håller sig tätt till Jehova i bön och håller sig tätt till hans ord och organisation, vilka är hans heliga andes främsta kanaler eller förbindelseleder. — Fil. 4:13.
Tjänsten inom organisationen
4. Hur illustrerades helgedomsklassens förkunnarverksamhet ypperligt av förhållanden på Davids och Salomos tid?
4 När vi tänker på den kristna församlingen, som liknas vid ett ”heligt tempel för Jehova ... en plats som Gud kan bebo genom ande”, och erinrar oss att alla fårlika människor uppmanas att ägna helig tjänst åt Gud i nära förening med kvarlevan av helgedomsklassen, som ännu befinner sig på jorden, får vi hjälp att bilda oss en uppfattning om hur viktig och omfattande den tjänst är, som måste utföras inom Guds organisation. I ett avseende illustreras detta väl genom det som hände när David gjorde intensiva förberedelser för byggandet av det bokstavliga templet och för tjänstgöringen där. Han gav detaljerade anvisningar beträffande leviternas tjänst, som till exempel denna: ”Fyra tusen skola lovsjunga HERREN [Jehova] till de instrumenter som jag [David] har låtit göra för lovsången.” Davids son, Salomo, sörjde för att dessa anvisningar noggrant följdes, då han fastställde ordningen för den regelrätta tempeltjänsten, som inbegrep ”leviternas åligganden, att utföra lovsången och betjäna prästerna — var dag de för den dagen bestämda åliggandena”. Dessa åligganden att utföra lovsång måste fullgöras på ett enhetligt sätt, med samstämmighet i såväl rösten som åtbörderna. — Ef. 2:21, 22, NW; 1 Krön. 23:5; 2 Krön. 8:14.
5. Vilken annan illustration, som har med förkunnartjänsten att göra, framställer Paulus?
5 När aposteln i sitt brev till efesierna talar om hur viktigt det är med ett liknande krav vad det andliga templet beträffar, använder han människokroppen såsom illustration. Först säger han att Kristus, sedan han farit upp i höjden, ”gav människor såsom gåvor”, apostlar, profeter, evangelieförkunnare, herdar och lärare inbegripna, ”med tanke på de heligas utbildning, för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp”. Till att börja med sägs den kristna församlingen och dess medlemmar befinna sig i sin tidiga barndom, vara lika spädbarn, men hela deras strävan är att växa upp och skrida framåt till mogenhet, såväl kollektivt som individuellt. Hur detta sker under Kristus, huvudet, beskriver Paulus mycket träffande i dessa ord: ”Från honom verkar hela kroppen — genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått — för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” — Ef. 4:8—16, NW.
6. Hur är illustrationen med människokroppen tillämplig i våra dagar?
6 Det är uppenbart att aposteln här tänker på det arbete å tjänarnas sida, som skall utföras inom Guds organisation till dess ”egen uppbyggelse”. Samma princip och samma metoder i fråga om ”förvaltning” eller administration tillämpas i vår tid som i den första kyrkan eller församlingen. I människokroppen utgör lederna, de må vara stora eller små, de förnämsta fogarna, som svarar för hela kroppens jämna, harmoniska verksamhet. Så är det också med den nya världens samhälle av Jehovas vittnen som ett helt, med dess styrande krets, och med var och en av dess församlingar. Huvudansvaret för gott samarbete vilar på de förordnade tjänarna, dessa ”människor såsom gåvor”. De är lederna. — Ef. 4:8, NW.
7. Vilken uppmuntran kan ges genom att ”varje särskild lem” fullgör sin uppgift?
7 Men aposteln sätter inte punkt där. Som en ytterligare faktor nämner han ”varje särskild lems funktion [eller verksamhet] i tillbörligt mått”. (Ef. 4:16, NW) Detta gäller alla, män och kvinnor, hur unga och omogna eller hur gamla och skröpliga de än må vara. Säg inte att du inte betyder något. Det är inte sant. Så snart du kommer i kontakt med Jehovas vittnen, blir du en källa till uppmuntran, om du gör goda framsteg. Om vi råkar någon som ger gott gensvar vid ett bibelstudium i hemmet eller får se nya ansikten vid våra möten, inte bara en gång utan regelbundet, är detta synnerligen uppmuntrande för alla de andra, och det är ett bevis på att Jehovas välsignelse och ande vilar över vår tjänst. Det är också mycket uppbyggande att se dem som lider av hög ålder och skröplighet med stora personliga uppoffringar anstränga sig för att vara med vid mötena och ta någon del, om än aldrig så liten, i att vittna för andra. Liksom fallet är med människokroppen, fullgör den minsta ”lemmen” sin uppgift i tillbörligt mått. Vi kanske inte tänker på detta när saker och ting går sin gilla gång, men om något råkar i olag, om det också bara gäller en av de minsta lemmarna, låt oss säga en tå med inväxt nagel, så märker vi det genast! Det är gott att vi inser att vi alla kan ha någon del i tillbörligt mått i den tjänst som skall utföras inom Guds organisation eller den ortsförsamling vi tillhör, och detta till dess ”egen uppbyggelse i kärlek”. Det finns mycket att utföra och alltid ytterligare framsteg att göra. I båda illustrationerna betonas tillväxten, när det heter: ”Kroppens tillväxt” och ”växer ... till ett heligt tempel för Jehova”. — Ef. 4:16; 2:21; NW.
Tjänsten utanför organisationen
8. Vad säger Skriften om de kristna såsom ljusbärare?
8 I nära anknytning till bilden med ett heligt tempel talar bibeln också om den kristna församlingen av de 144.000 arvingarna till Riket såsom ett ”heligt prästerskap”. Aposteln Petrus förbinder dessa begrepp med varandra, när han skriver: ”Ni [bliva] också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap.” Vilket ändamål skulle detta prästerskap tjäna? Aposteln svarar: ”Ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” Jesus själv framhöll kraftigt att hans sanna efterföljare skulle vara ljusbärare. Han sade: ”I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? ... Må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” Dessa ord har ett tydligt samband med den sköna bilden i Jesajas profetia, som går i uppfyllelse i vår tid. I den får Sion, Guds organisation, som liknas vid en stad på ett berg, uppmaningen ”stå upp, var ljus”! Och vad blir följden? ”Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. Lyft upp dina ögon och se dig omkring: alla komma församlade till dig.” Detta överensstämmer i sin tur fullständigt med det inspirerade tillkännagivandet beträffande Guds ”förvaltning ... att åter församla allt i Kristus”. — 1 Petr. 2:5, 9, NW; Matt. 5:14—16; Jes. 60:1—4; Ef. 1:10, NW.
9. Vad framhåller Paulus om det nya förbundet och tjänsten i förbindelse med det?
9 Lägg nu märke till vad Paulus säger, då han talar om att det är en del av vår tjänst att vara ljusbärare. När han skriver till korintierna, säger han att Gud ”förvisso har gjort oss tillräckligt kvalificerade att vara tjänare åt ett nytt förbund”. Han jämför sedan detta nya förbund, som ingåtts med den kristna församlingen genom Kristus såsom medlaren, med det gamla lagförbundet, som ingicks med Israels nation genom Mose såsom medlaren. Han påpekar att ”andens förmedlande” under det nya förbundet i varje avseende äger större härlighet i jämförelse med härligheten hos den ”lagsamling, som förmedlar död och som med bokstäver var inristad på stenar”. När Mose kom ned från Sinai med lagens två tavlor, strålade hans ansikte, ”så att Israels söner icke kunde oavvänt betrakta Mose ansikte”. Men längre fram förklarar Paulus att den verkliga svårigheten låg hos israeliterna själva. ”Deras sinnens uppfattning blev förslöad. ... Ja, intill den dag i dag är ligger ett täckelse på deras hjärtan, närhelst Mose läses. Men”, fortsätter Paulus, ”när man vänder sig till Jehova [i helhjärtad lydnad och hängivenhet], blir täckelset borttaget.” Sedan hänvisar aposteln till den tjänst, det ämbete, som givits åt dem som befinner sig i det nya förbundet eller i nära gemenskap med det, såsom de ”andra fåren” gör, och säger att ”vi alla” ”med obetäckta ansikten likt speglar återkasta Jehovas härlighet”. — 2 Kor. 3:6—8, 14—18, NW; 2 Mos. 34:29—35; Hebr. 9:15.
10. Hur kan vi ”likt speglar återkasta Jehovas härlighet”?
10 Du kanske undrar hur svaga, dödliga skapelser kan återkasta Jehovas härlighet, eftersom ingen människa kan se hans ansikte och leva. (2 Mos. 33:20; jämför också 1 Timoteus 6:16) Vi svarar: Jämsides med Jehovas egen härlighet finns också den storslagna härligheten hos hans uppsåt, koncentrerat i hans rike under hans älskade Son. Detta rike, den centrala, väsentliga, sanningen i bibeln, och med den nära förknippade sanningar — dessa utgör ”Guds väldiga gärningar”, som började förkunnas av dem som fått den heliga anden utgjuten över sig på pingstdagen, varvid deras tjänst utanför organisationen tog sin början. (Apg. 2:11) I överensstämmelse härmed säger Paulus om ”detta ämbete” att vi inte ”förfalska Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefalla oss åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn”. — 2 Kor. 4:1, 2, NW.
11. Vad kan vi förvänta med avseende på vår förkunnartjänsts resultat och frukterna av den?
11 Ja, detta är vårt uppdrag, att göra sanningen uppenbar. Vi blir inte missmodiga, när vi märker att Satan, ”denna tingens ordnings gud”, ”har förblindat de icke troendes sinnen” och att ett tungt täckelse därför ligger på deras sinnen och hjärtan. Men inte alla saknar tro. Ett stort antal hålls alltjämt fångna av Satan mot sin vilja. De ”sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas” i Satans tingens ordning, och det hör med till vårt uppdrag att ”predika frihet för de fångna och syn för de blinda”. — 2 Kor. 4:4, NW; Hes. 9:4; Luk. 4:18.
12. Hur låter Gud i denna tid ljuset lysa fram ur mörkret?
12 Vilket glädjefyllt uppdrag har vi inte och vilket ofantligt ansvar, i synnerhet i denna tid, då Riket är upprättat! Jesus sade i sin profetia om avslutningen på denna tingens ordning: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Alla Guds löften och profetior måste bli uppfyllda, ja, de skall utan undantag bli uppfyllda. Ibland uppfylls de rent bokstavligt och ibland på ett bildligt eller andligt sätt. Paulus påpekar just detta, när han citerar den första nedtecknade befallningen: ”Må ljuset lysa fram ur mörkret.” Dessa ord uppfylldes bokstavligen. Sedan framhåller Paulus att detta är sant i andlig bemärkelse, när han tillfogar: ”Och han har lyst på våra hjärtan för att upplysa dem med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte.” — 2 Kor. 4:6, NW.
13. Varför har Gud givit ofullkomliga skapelser i uppdrag att utföra en sådan tjänst?
13 När vi betraktar oss själva, kan vi tycka att såsom speglar är det då inte mycket bevänt med oss. Men för att trösta oss och visa oss att vi inte kan lita till mänsklig kraft eller vishet, när vi utför vårt uppdrag, förklarar Paulus att ”vi hava ... denna skatt [vårt ämbete eller vår tjänst] i lerkärl, på det att den kraft, som är över det normala, må vara Guds och icke från oss själva”. Gud har gjort vissa föranstaltningar, och tack vare dem kan vi utföra en godtagbar tjänst, även om detta sker på ett ofullkomligt sätt. Men detta fritar oss inte från att bevara oss såsom speglar i ett så rent och gott skick som det är möjligt för oss. — 2 Kor. 4:7, NW; se också 1 Korintierna 1:26—31.
Enhet nödvändig
14. Av vilket slag är den enhet som världen framvisar, och vilka motiv är det som föranleder den?
14 I all vår tjänsteutövning är det nödvändigt med enhet. Det är sant att det i världen ofta framvisas en enad front, antingen av ett politiskt parti eller under krigstid. I den religiösa världen görs det också ansträngningar i denna riktning, även om de vid en jämförelse förefaller föga framgångsrika. Men är det inte i allmänhet så att det motiv, som får olika grupper av människor att framvisa en enad front, ofta är fruktan, fruktan för en gemensam fiende? Så snart faran är över, ger sig alltför ofta de gamla meningsskiljaktigheterna och partimeningarna till känna igen. Den enhet, som framkallas av ett sådant motiv, kan lätt upplösas och bli till intet. Det är i detta fall inte kärlek som binder delarna samman; men kärleken, en gudlig kärlek, är det enda som kan åstadkomma och varaktigt bibehålla en verklig, äkta enhet. Låt oss undersöka hur en sådan enhet verkar bland alla dem som är församlade under Kristi förvaltning eller administration.
15. Beskriv de första stegen man måste ta för att uppnå enhet med Gud.
15 Enheten inom vilken som helst grupp av människor måste börja med den enskilda människan. I detta fall har vi att göra med kristna människor, med sådana som blivit kristna. Det första viktiga steg som man måste ta för att bli en kristen är att uppnå enhet med Gud. Detta anses ofta innebära en känslomässig upplevelse, en plötslig omvändelse. Men verklig enhet kräver en fastare grundval. För att uppnå enhet med Gud måste den enskilda människan lära känna Guds syn på alla de ting som med rätta har med henne att göra. Detta är ett av de främsta skälen till att Gud givit oss sitt ord, bibeln. Bibeln framlägger den Högstes syn på saker och ting och uppenbarar hans vilja. När vi studerar den och får grepp om dess innehåll, blir vårt sinne påverkat av rätta tankar, och som en följd härav drivs vi att utföra rätta gärningar, ”vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem”. — Ef. 2:10.
16. Hur kommer hjärtat med i bilden? Och vilken välsignad frukt frambringas på detta sätt?
16 Men detta gäller hjärtat såväl som sinnet. Medan vi inhämtar kunskap och tillväxer i den, bör vår uppskattning av Gud, källan till all kunskap och vishet, också tillväxa. Vårt hjärta dras till honom i tacksamhet och i tillbedjan, och detta leder oss fram till överlämnande och dop, och därmed uppnår vi en personlig och endräktig gemenskap med Jehova. Om vi skall kunna vidmakthålla denna gemenskap och förbli i samförstånd med honom, måste vi fortsätta med att studera hans ord. Vi måste ständigt göra detta. Såsom det så skönt uttrycks i Psaltaren: ”Lycklig är den man, som ... har ... sin lust i Jehovas lag” och läser ”i hans lag ... med låg röst dag och natt”. (NW) Med vilket resultat? ”Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.” Skulle du kunna önska dig någon rikare välsignelse? — Ps. 1:1—3.
17. Hur kommer det sig att Jesus kunde säga att det var hans lust att göra Guds vilja, när detta var förbundet med så mycket lidande?
17 Såsom en ytterligare bekräftelse härpå erinrar vi också om den profetiska utsaga i Psaltaren, som har tillämpats på Jesus vid tiden för hans dop, då han sade: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” (Ps. 40:9; se Hebréerna 10:5—7) Hur kunde Jesus säga att det var hans lust att göra Guds vilja, när han genom sådana avsnitt av Skriften som Jesaja, kapitel 53, visste att hans liv i Guds tjänst skulle åsamka honom bittert lidande och svår smälek, i det han skulle bli föraktad och sargad och slagen, när han ”utgöt sin själ till själva döden”. (Jes. 53:3, 5, 12, NW) Han kunde göra det därför att hans Faders ord och lag var i hans hjärta. Eftersom han ägde fullkomlig kunskap i Guds ord och hade det fullkomligt i sitt minne, kände han till sin Faders syn på alla dessa ting, och detta ledde och uppehöll honom hela tiden. Han visste att hans död var ”dyrbar i Jehovas ögon”, och därför kunde han säga, såsom det blivit förutsagt: ”Till dig [Jehova] skall jag frambära tacksägelsens offer. ... Mina löften skall jag infria åt Jehova.” Jesus är det fullkomliga exemplet på en människa i full enhet med Jehova. — Ps. 116:15—18, NW; se också Johannes 5:19, 30.
18. Vilka detaljer framhävs särskilt kraftigt i de råd som ges åt hustrur?
18 Vi bör också betrakta frågan om hur man uppnår och bevarar familjeenheten, ty den nya världens samhälle består till stor del av familjer. Svaret på denna fråga finner vi i några ord som är riktade direkt till den äkta mannen, familjeöverhuvudet. Detta är intressant. Svaret står att finna i de detaljerade råd som Paulus ger åt såväl hustrur som män. Vi nämner hustrurna först, eftersom både Paulus och Petrus gör detta, när de ger utförliga råd. (Ef. 5:22—33; 1 Petr. 3:1—7) I båda fallen betonar de hur viktigt det är för hustrurna att vara männen underdåniga, alldeles som det obestridligen är så att ”församlingen underordnar sig Kristus” i allting. Deras underdånighet kommer till uttryck i den ”stilla och milda andens oförgängliga klädnad”. Detta är en nödvändig förutsättning för familjeenheten. Var det inte så, när allt kommer omkring, att det i fallet med det första människoparet var hustrun som först felade och riktade det ursprungliga slaget mot familjeenheten genom att handla på eget bevåg? — Ef. 5:24; 1 Petr. 3:4, NW.
19. Vilket huvudansvar har äkta män fått, och vad kan resultatet bli?
19 Men det var inte till hustrurna som den verkliga lösningen på problemet gavs. Paulus lägger ansvaret i första hand på männen, när han säger till dem: ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den.” (Ef. 5:25, NW) Att helt och fullt förstå denna Kristuslika kärlek och lära sig att utöva den med all dess äkta värme och renhet och utomordentliga osjälviskhet är ett arbete som tar hela livet i anspråk. Detta är ett ytterligare skäl till att man bör hålla sig tätt till den Heliga skrift med alla dess upplysningar i ämnet. Liksom mannen alltmera lär sig hur han skall kunna ådagalägga denna kärlek, så lär sig hustrun att som en del av sin underdånighet såsom hustru ge gensvar i samma anda, och på så sätt utvecklas dem emellan en enhet, som utgör en gemensam källa till styrka och frid och stor lycka. Detta återverkar på barnen, som blir fostrade i samma atmosfär och efter samma principer, vilket resulterar i en lycklig, enad familj, som blir till heder för den nya världens samhälle och framför allt till ära för Jehova. Förhållandet är naturligtvis ett helt annat i ett söndrat hem, men den av föräldrarna, antingen mannen eller hustrun, som är överlämnad, bör dock lägga sig vinn om enheten i familjen i överensstämmelse med bibelns principer, söka ledning från Gud och lämna utgången i hans hand.
20. Varför är det viktigt att tjänare ödmjukar sig och blir såsom barn, och på grund av vilka faror är detta angeläget?
20 Vi riktar nu uppmärksamheten på de förordnade tjänarna i församlingen, vilka motsvarar lederna i människokroppen. Något som ibland är svårt för dessa tjänare att inse är att enhet och ödmjukhet eller anspråkslöshet går hand i hand. Varför är det svårt för dem? Därför att frågan om ställning eller position kommer in i bilden. Den smorde keruben hade en underbar ställning eller position ”på Guds heliga berg” (Åk), ty han hade tillsyn över ”Eden, Guds lustgård”, men han var inte tillfreds. Han gjorde upp planer för att få en högre ställning och sökte på Babylons tid göra sig ”lik den Högste”. (Hes. 28:13—15; Jes. 14:14) När Jesu tolv lärjungar var tillsammans med honom, var de för snara att tänka på denna fråga om position eller ställning, vilket ledde till att det ibland uppstod ”en tvist” bland dem, och detta innan de slutgiltigt hade fått någon ställning alls. Ja, just sådan är människonaturen! Jesus sade dem att de måste ödmjuka sig och bli såsom barn. Ibland kommer en kvinna in i bilden, såsom när ”Sebedeus’ söners moder” bad Herren om speciella ställningar för hennes söners räkning. Det tycks fördenskull vara lämpligt att tjänare och deras hustrur och alla andra beaktar Petrus’ råd: ”Omgjorda eder allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han giver oförtjänt godhet åt de ödmjuka.” — Luk. 22:24; Matt. 18:1—4; 20:20—28; 1 Petr. 5:5, NW; se Johannes 13:14, 15.
21. Hur tillämpar Paulus på tjänarna den bild han framställer om att plantera och vattna?
21 Paulus gav också utmärkta råd åt de biträdande tjänarna i församlingen i Korint, där det förekom ”avund och kiv”. Han påminner dem om att de mest ansvariga tjänarna, som utför sådant arbete som att plantera och vattna i andligt avseende, ingenting är utan Gud, som är ensam om att verkligen kunna få en församling att i likhet med en planta växa och föröka sig. Vi kan inte få någon att förstå och tro sanningen. Detta sker endast i den mån som Herren förlänar åt var och en att bli en troende och sluta upp i de kristna leden. I det han betonar enheten, tillfogar han: ”Nu äro den som planterar och den som vattnar ett” Varför det? Därför att alltsammans är en enda verksamhet; ”vi äro Guds medarbetare”. Men detta fritar oss inte från personligt ansvar, ty ”var och en skall få sin egen belöning i enlighet med sitt eget arbete”. — 1 Kor. 3:3—9, NW.
22. a) Varför svek Israel Jehova, och vilken illustration framställde han för israeliterna? b) Hur tillämpade Jehova själv denna illustration?
22 Såsom vi känner till från Guds ord, vilket verkligheten och erfarenheten bekräftar, måste den Högstes vilja och uppsåt med nödvändighet ha framgång. Han utlovar framgång åt den individ som förblir i enhet med honom genom att hålla sig tätt till hans ord. (Ps. 1:1—3) Han utlovar också välgång åt hela skaran av troende, som blivit församlad i enhet med Kristus nu vid ”de fastställda tidernas yttersta gräns”. (Ef. 1:10, NW) Det köttsliga Israels nation föredrog att följa sin egen väg i en ande av oberoende, och Jehova sade israeliterna att hans tankar och vägar var långt högre och i själva verket helt annorlunda än deras egna tankar och vägar. Israel svek Jehova, men innebar detta att Jehovas uppsåt gick om intet? Han belyser själv saken genom att tala om regnet och snön, som faller från himmelen och inte vänder tillbaka dit (genom avdunstning), förrän det har vattnat jorden, så att den ger ”säd till att så och bröd till att äta”. Jehova tillämpar denna illustration och säger med eftertryck: ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och [med säker framgång] utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” För vilket syfte hade Gud sänt ut sitt ord med löfte om ”säker framgång” (NW)? Profetian fortsätter, i det den talar om det andliga Israel, den kristna församlingen, samt dess fårlika följeslagare: ”Ty med glädje skolen I draga ut, och i frid skolen I föras åstad.” Sedan följer en underbart beskrivande scen, målad i tilltalande, bildliga ord, som skildrar det återställda och blomstrande paradisiska tillståndet, andligen talat, hos Guds överlämnade folk, som församlats i enhet under hans förvaltning eller administration under Kristus. ”Detta skall bliva HERREN [Jehova] till ära och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.” — Jes. 55:8—13.
23. Vilken tröst och uppmuntran har Jehova givit till gagn för oss i denna tid?
23 Vilken kontrast utgör inte detta till den förvirrande anblick som den nutida världen företer, vilken motarbetar sig själv och vars riken och välden är splittrade och söndrade. Jehova har i denna tid sänt ut sitt ord och har välvilligt givit oss insikt i det, låtit oss få grepp om sanningens rena budskap. Tack vare hans oförtjänta godhets rikedom skall vi inte svika honom utan skall i allo fullgöra vårt ämbete, vår tjänst, i enhet och endräkt med varandra. Såsom Jehova har förutsagt om vår tid: ”Ty då skall jag giva folken förändringen till ett rent språk, på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att tjäna honom skuldra vid skuldra.” — Sef. 3:9, NW.