Klandrar du andra?

”JAG är inte intresserad av er förkunnelse. Jag behöver den inte. Jag besöker regelbundet gudstjänsterna i min kyrka och lever ett moraliskt liv. Varför går ni inte och predikar för de där människorna på andra sidan gatan? Jag skulle kunna berätta ett och annat om dem. De behöver sannerligen en religion.”

Det är inte ovanligt att kristna människor får ett sådant svar, när de försöker tala med sina medmänniskor om bibelns sanningar. Benägenheten att upphöja sig själv och tala nedsättande om andra är ingenting nytt. För flera tusen år sedan talade den inspirerade psalmisten å Jehova Guds vägnar och riktade dessa ord till ”den ogudaktige”: ”Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek. Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar [eller: klandrar] du!” — Ps. 50:19, 20.

När samtalet kretsar kring någon i din familj eller bekantskapskrets eller kanske kring en viss folkgrupp, är du då också benägen att ”lasta” eller klandra? Säkert håller du med om att det är väldigt lätt att kritisera andra. Många som gör det är ledsna över att de har den ovanan att jämt och samt anmärka på andra och skulle gärna vilja lägga bort den. Guds ord kan hjälpa dem att göra det. På vilket sätt?

VARFÖR ”VÅLLA ... FÖRDÄRV”?

Människor kan sporras att undvika ovanan att kritisera, om de tänker på vilka skadliga följder den medför. Bibeln varnar för egenrättfärdighet, som är ett kännetecknande drag hos dem som ständigt kritiserar andra. Vi läser: ”Var inte alltför rättfärdig och visa dig inte alltför klok. Varför skulle du vålla ditt eget fördärv?” (Pred. 7:17, 1979 års sv. provövers.) Den som är ”alltför rättfärdig” tänker alltför högt om sina egna förmågor och har en fördömande, kritisk inställning till andra. Resultatet för en sådan självutnämnd kritiker är ”fördärv”. Andra människor kommer att ”sky honom som pesten”, men ännu allvarligare är att han förlorar Guds ynnest.

En viktig orsak till detta är att den som ständigt kritiserar andra förbiser sina egna fel och brister. Ändå visar bibeln klart och tydligt att alla är ofullkomliga alltifrån födelsen. (Ps. 51:7; Rom. 5:12) ”Ingen människa finnes, som icke syndar.” (1 Kon. 8:46) Därför tycker människor att det är synnerligen avskyvärt, när de jämt och ständigt kritiseras av sådana som är precis lika klandervärda.

”HELIGARE” ÄN ANDRA?

Kanske har du lagt märke till att personer som är mycket religiösa ofta har en benägenhet att se ner på andra. Bibeln ger oss ett ovanligt exempel på detta i Jesaja 65:2—5:

”Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett gensträvigt folk, som vandrar på den väg som icke är god, i det att de följa sina egna tankar — ett folk, som beständigt förtörnar mig utan att hava någon försyn, som frambär offer i lustgårdar och tänder offereld på tegelaltaren, som har sitt tillhåll bland gravar och tillbringar natten i undangömda nästen, som äter svinens kött och har vederstygglig spis i sina kärl, som säger: ’Bort med dig, kom icke vid mig, ty jag är helig för dig.’”

Enligt Levande Bibeln brukade dessa israeliter säga: ”Kom inte närmare, för då smutsar du ner mig. Jag är nämligen heligare än du!” Tänk på vad de gjorde! De tog del i falsk tillbedjan, bedrev avgudadyrkan. De höll till bland gravarna, vilket i och för sig gjorde dem orena. (4 Mos. 19:14—16) Troligen gjorde de det i avsikt att kunna tala med de döda — något som var avskyvärt för Gud. (5 Mos. 18:10—12; Jes. 8:19—22) Dessutom åt de svinkött, vilket också var i direkt strid mot Guds lag, den skrivna lagsamling som då gällde. (5 Mos. 14:7, 8) Likväl menade de att deras religiösa förehavanden gjorde dem ”heligare” än andra, ja, så mycket heligare att de begärde att de andra israeliterna skulle hålla sig på avstånd för att inte minska heligheten. Bibeln visar att också de som utövar sann tillbedjan kan falla offer för egenrättfärdighet och få en negativ syn på andra. — 1 Kor. 4:6.

KLANDRA INTE

Märker du att du har en tendens att vara alltför kritisk mot andra? Vad kan hjälpa dig att komma ifrån denna benägenhet? Tänk först och främst på att också du har många fel. Aposteln Paulus förklarade: ”Därför är du oursäktlig, o människa, vem du än är, om du dömer; i den sak, vari du dömer en annan, domfäller du nämligen dig själv, eftersom du som dömer bedriver samma ting.” — Rom. 2:1.

Vad den positiva sidan beträffar, så utgör Gud själv ett fullkomligt exempel för oss i fråga om hur vi bör handskas med andras fel. ”Barmhärtig och nådig är HERREN [Jehova]”, skriver psalmisten, ”långmodig och stor i mildhet. Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.” — Ps. 103:8—10; jämför Lukas 17:3, 4.

Bibeln uppmuntrar de kristna att efterlikna Jehova Guds barmhärtiga inställning. ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” (Kol. 3:13) Lägg märke till att vi skall vara villiga att förlåta även om det finns berättigad ”orsak till klagomål”. Jesus visade hur viktigt det är att vi förlåter andra deras fel och brister, då han sade: ”Om ni förlåter människor deras försyndelser, skall er himmelske Fader också förlåta er; men om ni inte förlåter människor deras försyndelser, skall inte heller er Fader förlåta era försyndelser.” — Matt. 6:14, 15.

Eftersom hela den mänskliga familjen får synden i arv, har vi allesammans många fel och brister. Men att tänka på och tala om andras fel resulterar bara i att våra relationer till Jehova Gud och till nästan skadas. I stället för att efterlikna Gud återspeglar den som har för vana att kritisera andra dens ande som Guds ord kallar ”anklagaren”, nämligen Satan, djävulen. (Upp. 12:10) Nästa gång samtalet kretsar kring andra människor — var då fast besluten att inte klandra dem.

”Men slutet på allt har närmat sig. Var därför sunda i sinnet, och var vaksamma med tanke på böner. Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra, eftersom kärleken överskyler en mängd synder. Var gästfria mot varandra utan att knota. I samma mån som var och en har fått en gåva skall ni bruka den för att tjäna varandra såsom goda förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, som kommer till uttryck på olika sätt.” — 1 Petr. 4:7—10.