Vad säger bibeln?
Känner Gud ånger?
”GUD är icke en människa, så att han kan ljuga, icke en människoson, så att han kan ångra något [att han skulle känna ånger, NW]. Skulle han säga något och icke göra det, tala något och icke fullborda det?” — 4 Mos. 23:19.
Dessa av Gud inspirerade ord, som talades av Bileam, visar att Jehova Gud inte ångrar något eller känner ånger på det sätt som människor gör. Vi kan göra felbedömningar eller ta miste på andra sätt, och därför kan det uppstå ångerkänslor hos oss. Men den Högste begår aldrig något fel eller misstag. I bibeln får vi veta: ”Fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finns; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Mos. 32:4, NW) Därför står Jehovas uppsåt oförändrat.
Han skall till exempel aldrig ångra att han har insatt sin Son såsom överstepräst efter Melkisedeks sätt. Psalmisten tillkännager: ”Jehova har svurit (och han skall inte ångra sig): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’” (Ps. 110:4, NW; Hebr. 7:21) Eftersom Sonen alltid kommer att förbli trogen, skall Jehova aldrig ha orsak att ändra sin inställning till honom. Hans uppsåt med avseende på Sonen är inget misstag.
Inte heller skall den Allsmäktige någonsin ångra eller beklaga att han utvalde israeliterna för deras hängivna förfäders skull. Det är sant att de gång på gång visade sig otrogna, och i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen förkastade flertalet den utlovade Messias. Likväl var det en kvarleva som gav gynnsamt gensvar. Att denna kvarlevas landsmän visade sig vara fiender till de ”goda nyheterna” var inte till skada för Guds syn på den troende kvarlevan. Inte heller ändrade det på det förhållandet att förfäderna lojalt hade tjänat Jehova. Därför kunde aposteln Paulus skriva: ”Med hänsyn till Guds utväljande är de älskade för sina förfäders skull. Gåvorna och kallelsen från Gud är nämligen inte något som han kommer att beklaga [ångra, 1917].” (Rom. 11:28, 29) Ja, den trogna judiska kvarlevan var älskad av Gud trots otron hos flertalet.
I en särskild bemärkelse kan emellertid Jehova Gud känna ånger. I bibeln läser vi: ”Han brukade känna ånger enligt sin stora omtankes överflöd.” (Ps. 106:45, NW) Hur skall vi förstå detta?
Eftersom Jehova Gud inte gör några misstag, är det uppenbart att hans ånger syftar på en ändrad inställning till människorna. Vad är det då som manar honom att ändra inställning?
Tänk på den situation som uppkom i Noas dagar. På den tiden var jorden uppfylld av våld. Bibeln meddelar: ”HERREN [Jehova] såg, att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda, då ångrade HERREN, att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta.” — 1 Mos. 6:5, 6.
Av detta bör vi inte dra slutsatsen att Gud tyckte sig ha begått ett misstag, då han skapade människan. Så kan det inte vara, för om allt sitt skaparverk sade han att det var ”mycket gott”; det uppfyllde hans krav på fullkomlighet. (1 Mos. 1:31) I stället beklagade Jehova att människor hade valt att slå in på olydnadens väg. Han beklagade att de, med Noa och hans närmaste som enda undantag, hade blivit så fördärvade att han med rätta tvingades ingripa mot dem.
Man kan dra samma slutsats när det gäller Jehovas val av Saul som Israels förste kung. I 1 Samuelsboken 15:10, 11 heter det: ”Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade: ’Jag ångrar, att jag har gjort Saul till konung.’” Varför? ”Ty han har vänt sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.” Lägg märke till att Guds ånger inte berodde på någon känsla av att valet av Saul var fel utan att det kom sig av Sauls underlåtenhet att göra bruk av sina privilegier i överensstämmelse med Guds vilja. Det var Saul som utnyttjade sin moraliska handlingsfrihet och ändrade sig, och detta krävde en förändring från Guds sida.
Eftersom Saul hade valt olydnadens väg, fick han en ogynnsam dom. Denna rättmätiga dom var inte något som den Högste senare skulle ångra. Så här löd Jehovas ord genom Samuel: ”HERREN har i dag ryckt Israels konungarike från dig och givit det åt en annan som är bättre än du. Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke [kommer inte att känna ånger, NW].” — 1 Sam. 15:28, 29.
Det har emellertid funnits tillfällen då Jehova Gud uttalat en fördömande dom och sedan ångrat detta. Också i dessa fall var det fråga om en förändring hos de människor det rörde sig om. Detta kan belysas genom vad som hände med nineviterna på Jonas tid. Profeten Jona blev sänd för att meddela dem följande: ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bliva omstörtat.” (Jon. 3:4) Folket, kungen inbegripen, som tog varningen till hjärtat, ändrade sinne och ”vände om”. ”Då nu Gud såg, vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda, som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde icke så.” — Jon. 3:10.
Genom att ändra sitt sinne och vända om var nineviterna i viss bemärkelse inte längre samma människor som Jehova genom sin profet riktade ett domsbudskap emot. Detta budskap om dom var riktat mot ogärningsmän, och det hade de hört upp med att vara. Därför ångrade Jehova Gud sig, dvs. han ändrade med rätta sin inställning till nineviterna i överensstämmelse med deras ändrade handlingssätt. Närhelst den Högste delger människor en kommande dom, erbjuder således detta förhandsmeddelande dem en möjlighet att ändra sig. Hans uttalande om framtida välsignelser är också villkorliga.
Men detta betyder inte att Jehova Gud kommer att ge individer och nationer obegränsad tid och obegränsade möjligheter att välja en rätt eller en felaktig kurs. När gränsen för hans tålamod är nådd, skall han låta sin oföränderliga dom verkställas. Så gick det med det otrogna Jerusalem på Jeremias tid. Människorna var så fast beslutna att följa en ond väg att de bestämt vägrade att ändra sinne och vända om. Därför tillkännagavs följande genom Jeremias mun: ”Vem kan hava misskund med dig, Jerusalem, och vem kan ömka dig, och vem kan vilja komma för att fråga, om det står väl till med dig? ’Du själv har övergett mig’, är Jehovas uttalande. ’Tillbaka går den väg du fortsätter att vandra. Och jag skall räcka ut min hand mot dig och låta fördärv komma över dig. Jag har tröttnat på att känna ånger.’” — Jer. 15:5, 6; v. 6 enl. NW.
Jehovas sätt att handla mot människor försäkrar oss om att han aldrig skall ångra sitt oföränderliga uppsåt. Hans ord skall fullbordas, och han skall helt och fullt infria sina löften. Men om enskilda människor väljer en felaktig kurs, då kommer han att förändra sin inställning till dem. Även om han inte skulle önska gå emot dem, kräver deras handlingssätt att han gör så i överensstämmelse med normerna för sin oföränderliga rättvisa. Måtte vi därför alltid sträva efter att vara trogna mot Gud.