Vägen till livet eller vägen till döden — vilkendera?
”Och till detta folk skall du säga: Så säger HERREN: Se, jag förelägger eder vägen till livet och vägen till döden.” — Jer. 21:8.
1. Vilka frågor uppstår i samband med påståendet att vi nu står inför valet mellan ”vägen till livet och vägen till döden”?
ÄR LÄGET nu verkligen så allvarligt? Står vi alla inför detta? Står hela världen nu inför ett val mellan ”vägen till livet och vägen till döden”? Kan det verkligen vara så? Är inte döden något helt normalt? Och varför är i så fall läget för mänskligheten nu annorlunda än det var förut? Under flera tusen år bakåt i tiden har män, kvinnor och barn inte lyckats slippa dö. De har inte haft något val. Varför skulle man då påstå i dag att nu, till sist, måste vi välja ”vägen till livet” eller ”vägen till döden”? Vilka utsikter har vi att undslippa den urgamla fienden DÖDEN?
2, 3. a) När, enligt forntida historia, stod en hel värld inför plötslig död, som drabbade alla samtidigt? b) Vad var det då som möjliggjorde ett fritt val mellan att leva och att dö?
2 Nu är förstås inte detta första gången som en hel människovärld stått inför plötslig död, som drabbade alla samtidigt. Historieskrivare riktar vår uppmärksamhet bakåt i tiden till en tidigare händelse av det här slaget. En historieskrivare framhåller: ”Himlar fanns till sedan gammalt och en jord, stående kompakt ur vatten och mitt i vatten genom Guds ord; och genom dessa ting drabbades världen på den tiden av förintelse då den översvämmades av vatten.” — 2 Petr. 3:5, 6.
3 Den här historieskrivaren, den kristne aposteln Petrus, skrev om den världsomfattande vattenfloden på Noas tid. Ställdes världen på den tiden inför valet mellan vägen till livet och vägen till döden? Ja, helt visst var det så. För varje människa gällde det att antingen klentroget stanna kvar utanför arken, som Noa och hans familj hade byggt, och inte få genomleva vattenfloden eller att gå in i arken tillsammans med Noa och hans familj och på så sätt undgå våldsam död tillsammans med den ogudaktiga världen.
4, 5. a) Varför är vi alla vid liv i dag trots vattenfloden på Noas tid? b) Varför bör den lärdom man kan ta av Noa och hans familj inte gå oss förbi i dag?
4 Tidigare i samma brev skrev aposteln Petrus att Gud ”inte skonade en forntida värld, men ... likväl höll Noa, en rättfärdighetens predikare, i tryggt förvar tillsammans med sju andra, när han störtade en syndaflod över en värld av ogudaktiga”. — 2 Petr. 2:5.
5 Tack vare att Noa och hans familj valde vägen till livet innan skyfallet kom, befinner vi oss här i dag, mer än fyra tusen tre hundra år senare. Den lärdom man kan ta av Noa och hans familj bör inte gå oss förbi i dag. Varför inte? Därför att den Heliga skrift förutsäger ett liknande slut för den ogudaktiga världen av människor som har vuxit upp och till närvarande stund uppfyller jorden.
6. Varför har vi nu ett tryck på oss att välja ”vägen till livet” och att förkasta ”vägen till döden”?
6 Helt logiskt är ett sådant val, som Noa och hans familj ställdes inför, något vi måste vara beredda på vid en eller annan tidpunkt då detta förebådade slut nalkas. Av det sätt, på vilket bibelns profetior har gått i uppfyllelse sedan första världskriget, som markerade 1914 såsom det år då hedningarnas tider — de 2.520 åren — gick till ända, har osekteriska bibelforskare vetat om att vi nu lever under ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3) Nu, år 1980, befinner vi oss långt inne i avslutningsperioden för denna tingens ordning. Nu, mer än någonsin, har vi därför ett tryck på oss att välja ”vägen till livet” och att förkasta ”vägen till döden”. Detta val erbjuds oss barmhärtigt av livgivaren för alla som lever och andas.
7, 8. a) I vilken forntida gestalts livstid finner vi att en liknande situation blev väl belyst? b) I vilken utsträckning önskade Jehova att profeten skulle vara en offentlig person?
7 Förutom den stora vattenfloden i Noas dagar har vi ett annat belysande exempel i människans historia, där valet stod mellan ett fortsatt liv och ett tvärt slut på livsprivilegierna. Detta hade med Israels nation att göra under prästen och profeten Jeremias, Hilkias sons, livstid. (Jer. 1:1—5) Jehova Gud gjorde honom till ”profet för folken” eller nationerna. Så även om vi kanske inte tillhör Jeremias eget folk, berörs vi av vad denne internationelle profet sade och gjorde.
8 Den Gud som förordnade Jeremia att vara hans språkrör ville att han skulle vara en offentlig person, som krävde uppmärksamhet av kungar, furstar, präster, det meniga folket, ja, av härskaren över ett världsvälde, storkonungen Nebukadnessar i Babylon. Jeremia kräver också hela världens uppmärksamhet i dag genom de profetior som han nedtecknade och som har blivit bevarade för en synnerligen läglig begrundan av oss alla nu i dessa kritiska dagar. — Jer. 1:18, 19; 39:11—14; jämför Romarna 15:4.
9. Hur motsvarade Jeremias tid den period i våra dagar, som började år 1914, vad politiska förändringar på jorden beträffar?
9 Den generation, som har bevittnat världshändelserna sedan 1914 och som nu håller på att åldras, har sett många förändringar bland nationernas styresmän. Också Jeremia upplevde politiska förändringar. Sedan den gode kung Josia hade dött år 628 f.v.t., såg Jeremia tre söner och en sonson till Josia inta och förlora sin plats på tronen i Juda rike. När Josias son Joahas hade regerat i bara tre månader i Jerusalem, blev han avsatt, och hans bror Jojakim efterträdde honom. Sedan den här sonen till Josia fått en förtidig död år 618 f.v.t., regerade hans unge son Jojakin i tre månader och gav sig därpå åt Nebukadnessar, Babylons kung. Nebukadnessar gjorde sedan Josias kvarlevande son, Sidkia, till den nye kungen i Juda. I det elfte året av Sidkias onda regering föll Jerusalem för babylonierna, och Sidkia fördes bort till Babylon; han tvingades lämna Jerusalem och dess tempel som låg i ruiner. — 2 Krön. 35:23—36:21.
10. Varför var det inget lätt uppdrag för Jeremia att frambära Jehovas budskap, och för vilka i våra dagar är han ett uppmuntrande föredöme?
10 Jeremia såg hur den moraliska och religiösa uppluckringen fortsatte bland dessa fyra sista kungar i Juda. Har vi sett något lika allvarligt ske bland de politiska styresmännen i de nationer som ger sig ut för att vara kristna? För Jeremia var det inget lätt uppdrag, detta som krävde av honom att ihärdigt förkunna straffdomen över Jerusalem och omstörtandet av dess davidiska rike. För Jeremiaklassen i våra dagar har det inte varit någon lätt och behaglig uppgift att förkunna Jehovas profetior som förutsäger den olyckliga undergången för kristenheten med alla dess kyrkobyggnader, katedraler och basilikor som nu är sådana turistattraktioner. Detta gör att Jeremiaklassen framstår så obehagligt annorlunda än kristenhetens prästerskap. Men forna tiders Jeremia har varit ett mycket stimulerande föredöme för sin nutida motsvarighet.
11. Vad sade Jehova till Jeremia att han skulle göra och säga för att på ett dramatiskt sätt levandegöra det domsbudskap han fått att frambära?
11 För att på ett dramatiskt sätt levandegöra Jeremias domsbudskap sade Gud vid ett tillfälle:
”Gå åstad och köp dig en lerkruka av krukmakaren; och tag med dig några av de äldste i folket och av de äldste bland prästerna [som vittnen] och gå ut till Hinnoms sons dal som ligger framför Lerskärvsporten och predika där de ord, som jag skall tala till dig. Du skall säga: ’Hören HERRENS [Jehovas] ord, I Juda konungar och I Jerusalems invånare: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:
Se, jag skall låta en sådan olycka komma över denna plats, att det skall genljuda i öronen på var och en som får höra det. Eftersom de hava övergivit mig och icke aktat denna plats, utan där tänt offereld åt andra gudar som varken de själva eller deras fäder eller Juda konungar hava känt, och eftersom de hava uppfyllt denna plats med oskyldigas blod och byggt sina Baalshöjder för att där bränna upp sina barn i eld, till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har bjudit eller talat om eller ens tänkt mig något sådant.’” — Jer. 19:1—5.
12. Vad sade Jeremia om Tofet i Hinnoms dal, sedan han hade slagit sönder krukan?
12 Vad var det för en ”olycka” som skulle få det att genljuda i öronen på dem som fick höra det? Den ”plats” som hade helgats åt falska gudar skulle bli vanhelgad genom att avgudadyrkarna skulle dräpas där. (Jer. 19:6) Sedan Jeremia hade tillkännagett detta, och medan de äldste i folket och de äldste bland prästerna såg på, tog han krukan och krossade den genom att kasta den i marken och sade:
”Så säger HERREN Sebaot: Jag skall sönderslå detta folk och denna stad på samma sätt som man slår sönder ett krukmakarkärl, så att det icke kan bliva helt igen; och man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats finnes att begrava på”, eller: ”tills det inte mer finns plats att begrava på” (NW). — Jer. 19:10, 11.
13. Vad kungjorde Jeremia därefter i förgården till Jerusalems tempel?
13 Efter denna dramatiska handling inför de äldste var det passande att ett liknande budskap blev kungjort för folket i Jerusalem. Därför lät Jeremia krukskärvorna ligga kvar intill Lerskärvsporten och gick norrut genom staden till templets förgård. Och sedan sade han till alla inom hörhåll:
”Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad med alla dess lydstäder [förorter] skall jag låta all den olycka komma, som jag har beslutit över den — detta därför att de hava varit hårdnackade och icke velat höra mina ord.” — Jer. 19:14, 15.
RELIGIÖS FÖRFÖLJELSE OCH ÅTERVERKAN AV DEN
14. Hur handlade Pashur mot Jeremia, och varför?
14 De äldste som hade sett Jeremia krossa krukan ute vid Hinnoms dal och som hade hört hans domsord ansåg sig inte ha myndighet att ingripa mot honom. Men överuppsyningsmannen i templet, som hette Pashur och var son till prästen Immer, tyckte sig ha myndighet att gripa in. De lögner han profeterade bekräftades inte av Jeremia. Uppbragt slog Pashur då Jeremia i ansiktet och satte honom i stocken i Övre Benjaminsporten i norra muren. Vilket utslag av patriotism! kan många iakttagare ha tänkt, för Pashur var proegyptisk och litade på att militärstödet från Egypten skulle hindra Jehovas ord genom Jeremia att medföra katastrof för Juda rike genom babylonierna. Men Pashurs patriotism tillvann honom ingen hyllning från Jehova. Han stred mot Gud!
15. Vad ändrade Jehova Pashurs namn till, och vilken profetisk innebörd hade det nya namnet?
15 Dagen därpå, sedan Pashur släppt Jeremia lös, hade Jehova ett budskap till Pashur. Hans namn är sammansatt av två hebreiska ord, pasch och chur. Tillsammans anses dessa ord betyda ”vad som är över runt omkring”. Med anspelning på innebörden i namnet Pashur inspirerade Jehova nu Jeremia att ändra namnet:
”Pashur är icke det namn, varmed HERREN benämner dig, utan Magor-Missabib [som betyder ”fruktan runt omkring”, Åkeson, fotnot; jämför 1917, fotnot]; ty så säger HERREN: Se, jag skall göra dig till skräck [en fruktan, Åkeson] såväl för dig själv som för alla dina vänner; och de skola falla för sina fienders svärd i din egen åsyn. Och hela Juda skall jag giva i den babyloniske konungens hand, och han skall föra dem bort till Babel och dräpa dem med svärd. Och jag skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods och alla dyrbarheter däri, ja, Juda konungars alla skatter skall jag giva i deras fienders hand; och de skola göra det till sitt byte och taga det och föra det till Babel. Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap med alla som bo i ditt hus. Du skall komma till Babel; där skall du dö, och där skall du begravas jämte alla dina vänner, för vilka du har profeterat lögn.” — Jer. 20:3—6.
16. Vilken väg ledde Pashur andra in på, och vad motsvarar detta i vår tid?
16 Av dessa Jehovas ord framgår det tydligt att Pashur åt sig hade valt ”vägen till döden”. På grund av att han profeterade lögn ledde han också sina religiösa vänner in på samma väg. På motsvarande sätt blir nu hundratals millioner kyrkobesökare i kristenheten ledda in på ”vägen till döden”. Men detta har Jeremiaklassen alls ingen skuld i.
17. Hur blev det som hände i Cedar Point i Ohio år 1919 något ännu mer uppseendeväckande än Jeremias handling, då han krossade lerkrukan ute vid Hinnoms dal?
17 På ett dramatiskt sätt levandegjorde Jeremia Jehovas profetia genom att krossa lerkrukan ute vid Hinnoms dal. Genom offentliga uppseendeväckande framträdanden av långt större format än detta har Jeremiaklassen underrättat kristenheten om dess nära förestående undergång. Tänk till exempel på konventet i Cedar Point i Ohio i USA i september 1919. Där, inför 10.000 åhörare, höll presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society ett tal, i vilket han framhöll att den välsignelse som prästerskapet gav det då föreslagna Nationernas förbund skulle vara till ingen nytta. Denna internationella organisation för fred och säkerhet i världen skulle inte ha någon framgång. Och den svek sannerligen kristenheten år 1939, när den tyske diktatorn Adolf Hitler fick kristenheten att besinningslöst sätta i gång andra världskriget.
18. Vad gjorde Jeremiaklassen år 1933 som också var mycket uppseendeväckande?
18 Ett annat exempel kan vi hämta från år 1933. Det året förklarades vara ett heligt år, därför att det då var 1.900 år efter Jesu Kristi offerdöd. När påven tillkännagav att detta skulle firas, gavs det löften om frid, fred och välgång för kristenheten i synnerhet och hela världen i allmänhet, trots att Hitler var på god väg att bli diktator i det republikanska Tyskland. Men Jeremiaklassen bestred öppet och frimodigt sådana påvelöften. Söndagen den 23 april höll Sällskapet Vakttornets president ett entimmesföredrag över ämnet ”Det heliga årets inverkan på freden och välståndet”, och det gick ut över en kedja radiostationer med WBBR i New York som huvudsändare. Detta budskap, som fick det att genljuda i öronen på dem som hörde det, gavs världsomfattande publicitet genom att det infördes i numret för 10 maj 1933 av den var fjortonde dag utkommande tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern). Kristenhetens präster kom genast med skarpa protester, tillgrep politiska påtryckningar och utsatte Jeremiaklassen för förföljelse. Men detta räddade inte freden och välståndet i världen mera än de efterföljande heliga åren, 1950 och 1975. Kristenheten står fortfarande inför hotet om tillintetgörelse i den stundande ”stora vedermödan”.
19. Hur har ändringen av Pashurs namn och domsprofetian i samband med denna ändring fått en motsvarighet i förbindelse med kristenhetens prästerskap i denna tid?
19 Det slag i ansiktet som överuppsyningsmannen i templet, Pashur, gav Jeremia har således fått sin nutida motsvarighet under 1900-talet. I likhet med den där patriotiske religiöse ledaren i forntiden har kristenhetens präster ställt medlemmarna av Jeremiaklassen vid skampålen. Varför? För att utsätta dem för offentlig vanära och för att lägga hinder i vägen för Jehovas uppsåt gentemot den skrymtaktiga namnkristendomen att bli förkunnat, ja, hans uppsåt gentemot all falsk religion och dess politiska beskyddare och anhängare. Ett sådant handlingssätt medförde inget gott vare sig för forntidens Pashur eller för kristenhetens präster. Jehova ändrade Pashurs namn till Magor-Missabib, som betyder ”fruktan runt omkring” (Åkeson), ”skräck från alla sidor” (1917, fotnot). Sådan ”fruktan” eller ”skräck” skulle komma i förbindelse med den fasansfulla förintelsen år 607 f.v.t. Pashur blev också dömd att dö i fångenskap i Babylon. Vad våra dagars efterliknare av Pashur beträffar, har denna prästklass blivit avslöjad och dömd till evig förintelse.
20. Hur avslöjades kristenhetens prästerskap år 1951 såsom en domfälld klass?
20 Alltsedan första århundradet hade kristna människor undrat mycket över vad eller vem det kunde vara som aposteln Paulus kallade ”fördärvets man” eller ”tillintetgörelsens son”. Men i Jehovas behöriga tid skulle det bli utrett vad denna ”laglöshetens hemlighet” var för någonting. (2 Tess. 2:3, 7, 1917; NW) År 1951 utgav således Jeremiaklassen (på engelska) boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? Boken kom ut det året vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i London i England. Kapitel 25 handlade om ”den röda religionen och ’laglöshetens människa’”. På sidorna 315 och 316 i den svenska, år 1953 utgivna, upplagan läser vi om ”avfallet”:
Kristna ledares avfall från den sanna kristendomen och utvecklingen av en ”laglöshetens människas” klass eller system började därför kort efter de tolv apostlarnas död. Då apostlarna inte längre stod hindrande i vägen, trädde den kollektiva laglöshetens människa öppet fram och följde självupphöjelsens och laglöshetens kurs. I form av ett avfälligt prästerskap svingade den sig upp till en ställning av makt och myndighet över de kristna bekännarnas religiösa intressen. Kyrkans ord vägde tyngre än Guds skrivna ord, bibeln. Prästerna satte människors traditioner och bud framför Guds lagar och gjorde därmed dessa om intet. De antog titlar sådana som ”vördig”, ”högvördig” och ”högärevördig” eller ”teologie doktor” och vad påven anbelangar till och med ”vicarius Dei” — Guds ställföreträdare. I templen, katedralerna och kyrkobyggnaderna upphöjde de sig själva som föremål för vördnad. Därigenom lade de för egen räkning beslag på den tillbörliga vördnad och fruktan som allena tillkommer Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus. De gjorde anspråk på att vara Guds söner, men de gjorde sig själva till gudar eller andligen mäktiga inför sina församlingsbor och hjordar.
21. När kristenhetens ”tillintetgörelsens son” försvinner, vad kommer då att försvinna med den, och hurdan blir då situationen för dem som är kristna bara till namnet?
21 Den här citerade boken framhöll frimodigt att denna avfälliga klass, ”laglöshetens människa”, skall få lida den förebådade tillintetgörelsen i den annalkande ”stora vedermödan” tillsammans med alla andra babyloniska falska religioner. När kristenhetens ”laglöshetens människa”, ”tillintetgörelsens son”, försvinner, då kommer också kristenheten själv att försvinna. När denna, för religiös känslighet upprörande, händelse inträffar, då kommer det att vara ”fruktan runt omkring” eller ”skräck från alla sidor” för dem som är kristna bara till namnet, såväl som för alla andra som bekänner sig till oskriftenliga, obibliska religioner. — 2 Tess. 2:8—12; se också boken ”Det stora Babylon har fallit!” — Guds rike härskar!, utgiven på svenska år 1972, kapitel 6, med kommentarer till Uppenbarelseboken, kapitel 17.
ATT FLY ÖVER PÅ DERAS SIDA SOM UTGÖR GUDS EXEKUTIONSTRUPPER
22. Hur kan vi undgå att förintas tillsammans med kristenhetens ”tillintetgörelsens son”, om vi tar Jeremia som ett belysande exempel?
22 Den kurs kristenheten följer är ”vägen till döden”. Låt oss inte vandra vidare på den. Det ges ännu tid för en enskild person att undgå att bli dödad tillsammans med kristenhetens ”tillintetgörelsens son”. Se på Jeremia som ett belysande exempel. Fastän han låg fången i fängelsegården i kung Sidkias hus, under det att hungersnöd, farsoter och krig krävde sin tribut i döda och sårade runt omkring honom, överlevde han Jerusalems förstöring och fördes inte bort till landsförvisning i Babylon. De som fruktade Jehova och kom till Jeremias hjälp överlevde tillsammans med honom. I våra dagar har vi också möjlighet att överleva.
23. Varför fanns det då inga förutsättningar för ett gynnsamt budskap från Jehova genom Jeremia till kung Sidkia?
23 År 609 f.v.t. ryckte de babyloniska inkräktarna an mot Jerusalem. (Jer. 21:13) Kung Sidkia var medveten om vad som väntade och sände två män för att fråga Jeremia efter något eventuellt gynnsamt budskap från Jehova. Men vilket skäl hade väl kung Sidkia att förvänta något gynnsamt ord genom Jeremia? I Jerusalem och runt omkring i Juda rike rådde just de förhållanden som Jehova riktade uppmärksamheten på: man bröt mot det förbund som Gud ingått med Israel, dyrkade andra gudar, dömde orättfärdiga domar, rövade från hjälplösa genom att utöva bedrägeri, man utnyttjade änkor och faderlösa barn, undanhöll arbetarna deras tillbörliga lön, utgöt oskyldigt blod, profeterade lögn. (Jer. 21:12; 22:3, 13—16; 23:14, 16) Det blev nödvändigt för Jeremia att fatta mod och frimodigt kungöra Jehovas oförfalskade budskap om olycka för dem som bröt mot Guds förbund. — Jer. 21:1—7; 1:7, 8, 17.
24. Hur har vi i Jeremia ett utmärkt föredöme, när det gäller att frambära Jehovas budskap till kristenheten?
24 Vilket utmärkt föredöme är inte Jeremia för Jehovas vittnen i våra dagar! Överallt i kristenheten är förhållandena i dag mycket dåliga, religiöst, moraliskt, socialt, juridiskt sett, och det finns inget hopp om någon förbättring. Som det var i Jeremias fall har Jehova i dag inte mildrat sina ord, då han gett till känna sitt rättsliga beslut gentemot kristenheten. Han har förordnat sin Jeremiaklass att kungöra ett motsvarande rättframt budskap om olycka för den nutida motsvarigheten till forntidens Jerusalem och Juda. Jeremiaklassen måste, skoningslöst, orubbligt, hålla fast vid allt som Jehova ger den befallning om i sitt ord.
25. Mot vad rycker nu alla denna världens nationer fram, och hur förklarades det i boken Befrielse!, som utkom år 1926, vad som skall hända där?
25 Alla nationer, kristenhetens nationer inbegripna, rycker fram mot Harmageddon. Det namnet betecknar inte rätt och slätt en omfattande drabbning mellan kapitalet och proletariatet, som skulle leda till fullständig anarki världen utöver. Det är inget krig man mot man, utan det är något långt allvarligare och långt mera olycksbringande. Det var redan år 1926 som detta började klargöras. I boken Befrielse!, som utkom (på engelska) vid det allmänna konvent som Internationella bibelstudiesällskapet höll i London i England i maj månad år 1926, hette det nämligen (enl. den år 1927 utgivna svenska upplagan):
De heliga deltaga icke i den verkliga striden. Detta är den allsmäktige Gudens strid; och striden ledes av hans älskade Son, prästen, på vilken Melkisedek var en förebild. För länge sedan talade Jehovas profet om denna stund: ”Herren [Jehova] är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden.” (Psalm 110:5, 6) Han strider också för människornas frälsning, att de måtte befrias från förtryckaren; och han strider för Guds smorda, för att de må bliva rättfärdigade för sitt trogna vittnesbörd för Jehovas namn. ...
På detta sätt sopas Satans rike bort från jorden till förgätenheten. Jehova Guds namn blir rättfärdigat. Men alla mänskliga ord som försöka beskriva denna stora och fruktansvärda Herrens dag äro fattiga. — Sidorna 270, 271.
Må ingen bedraga sig själv med att tänka, att striden vid Harmageddon blott och bart är en strid mellan människor, eller att det endast är en bild. Skriften gör det klart att den är verklig. Det är den allsmäktige Gudens strid, i vilken han skall rensa jorden från det onda system, som Satan har använt för att förblinda folket under alla dessa århundraden. — Sidan 273; se också sidan 253, första stycket.
26. Vad är det i likhet med Jeremia som Jeremiaklassen i dag inte får göra bara för att behaga världsliga styresmän?
26 Den här nämnda ”striden vid Harmageddon” kommer att utgöra slutet på den ”stora vedermödan”, i vilken den falska religionens världsvälde, kristenheten inbegripen, skall utplånas. (Upp. 16:13—16; 17:1—18) Jeremiaklassen kan inte släta över detta faktum, bara för att behaga kristenhetens politiska styresmän, som påminner om Sidkia, nej inte ens all världens politiska styresmän. De måste följa givna linjer, såsom Jeremia gjorde inför kung Sidkia i lydnad för det uppdrag han fått från Jehova.
27. Vilka exekutionstrupper kommer människorna att stå ansikte mot ansikte med i Harmageddonkriget?
27 I ”kriget på Guds ... stora dag”, Harmageddon, måste det nuvarande systemets, denna tingens ordnings, styresmän räkna med Gud, den Allsmäktige, inte med dem som bara är deras medmänniskor. Vad folket beträffar, som patriotiskt stöder denna tingens ordnings politiska taktiker, står de nu ansikte mot ansikte med de exekutionstrupper som står under Jehovas befäl. På Jeremias tid utgjordes exekutionstrupperna av de babyloniska väpnade styrkorna under storkonungen Nebukadnessar. I det kommande kriget, Harmageddonkriget, skall de utgöras av Jehovas heliga änglar, ledda av hans Son Jesus Kristus. — Upp. 16:12; 19:11—21.
28, 29. Vilket val bör vi, vanligt folk, träffa, varigenom vi visar att vi aktar på Jehovas ord i Jeremia 21:8—10?
28 Kristenhetens styresmän har tagit efter kung Sidkia i Jerusalem och har vägrat ändra sig och söka försona sig med Gud. Vad bör då vi, vanligt folk, göra inför den nära förestående världsförstöringen? (Jer. 21:11, 12; 22:3—5) Vi bör handla självständigt, som enskilda personer. Vi bör träffa ett personligt val, välja ”vägen till livet”. Var och en av oss måste akta på Guds ord genom Jeremia:
29 ”Och till detta folk skall du säga: Så säger HERREN: Se, jag förelägger eder vägen till livet och vägen till döden. Den som stannar kvar i denna stad, han skall dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som går ut och giver sig åt kaldéerna som belägra eder, han skall få leva och vinna sitt liv såsom ett byte. Ty jag har vänt mitt ansikte mot denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, säger HERREN. Den skall bliva given i den babyloniske konungens hand, och han skall bränna upp den i eld.” — Jer. 21:8—10.
30. Varför var det inte opatriotiskt eller förrädiskt av en jude att då gå ut och ge sig åt kaldéerna?
30 Att en jude gick ut och gav sig åt kaldéerna, som belägrade Juda rike, var inte opatriotiskt eller förrädiskt handlat. Det var ett handlingssätt, en kurs, som vittnade om lydnad för Jehova Gud, Israels osynlige himmelske kung. Detta var ”vägen till livet”, då ”vägen till döden” däremot var det olydiga handlingssätt, den av ohörsamhet präglade kurs, som de judiska patrioterna hade valt.
31. Det här fallet påminner om fallet med vilka i första århundradet enligt den vanlig tideräkningen?
31 Fallet påminner om vad de kristnade judarna i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen hade att iaktta. Jesus Kristus förutsade att det återuppbyggda Jerusalem skulle förstöras av romerska väpnade styrkor, som han kallade ”vämjeligheten som vållar förödelse”. — Matt. 24:15.
32. Vilka anvisningar gav Jesus följaktligen sina överlämnade efterföljare?
32 Följaktligen gav Jesus sina överlämnade efterföljare dessa anvisningar: ”Sedan skall slutet komma. Därför, när ni får se vämjeligheten som vållar förödelse, den som är omtalad genom profeten Daniel, stå på helig plats (läsaren bör bruka urskillning), då må de som är i Judeen börja fly till bergen. Den som är uppe på taket bör inte gå ner för att ta ut de saker som finns i hans hus; och den som är ute på fältet bör inte vända tillbaka till huset för att hämta sin ytterklädnad. ... Ty då skall det vara en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma. Ja, om inte de dagarna förkortades, skulle inget kött bli frälst; men för de utvaldas skull skall de dagarna bli förkortade.” — Matt. 24:14—22.
33. Vad ledde det till att man, under tiden mellan 66 och 70 v.t., å ena sidan lydde Jesu anvisning och å den andra inte brydde sig om den?
33 De troende, kristnade judarna lydde denna anvisning som deras mästare gav dem. Sedan de romerska trupperna, efter sitt misslyckade angrepp på Jerusalem och dess tempel år 66 v.t., hade dragit sig tillbaka, övergav de värnlösa kristna hela provinsen Judeen. De var inga överlöpare, som skadade judarnas sak. De lydde sin ledare, Jesus Kristus, och därför var den kurs de valde ”vägen till livet”. Patriotiska judar valde ”vägen till döden” och förgicks till ett antal av 1.100.000, när de romerska trupperna under härföraren Titus ödelade Jerusalem år 70.
34. Vart skall de som varmt önskar evigt liv i en ny ordning nu fly utan dröjsmål?
34 Vad skall vi, vanliga människor, när vi får sådana här historiska exempel framhållna för oss, göra nu? Vi lever i en tid som Kristi lärjungar kallade ”avslutningen på tingens ordning”. Den ojämförliga ”stora vedermödan” över världen, som Jerusalems förstöring var förebild till, är vad som nu väntar ”denna generation”. Det gäller nu att välja ”vägen till livet” eller ”vägen till döden”. Jeremiaklassen har valt ”vägen till livet”. Denna klass trycker kraftigt på att andra kan göra detsamma. Utan vidare dröjsmål skall alla som varmt önskar evigt liv i en rättfärdig ny ordning utnyttja den gudagivna möjligheten att välja ”vägen till livet”. De skall skyndsamt ställa sig på deras sida som utgör Jehovas exekutionstrupper. — Matt. 24:3, 34.
[Bild på sidan 12]
WBBR, Staten Island, N. Y.