Varför måste ungdomar dö?
”VARFÖR skulle mitt barn dö?” snyftade den unga modern, bedövad av sorg, när hennes enda barn hade dött. ”Det hade så många år framför sig — så mycket att leva för.”
”Hys medlidande med oss!” lyder inskriften på ett treårigt barns gravsten. Ett engelskt föräldrapar prydde en grav med orden: ”Två förtjusande barn ligger begravna här.”
Dessa föräldrar är inte ensamma om sin sorg. Många andra har känt samma smärta. Vanligen är det bara några nära vänner som känner till sorgen, men vid andra tillfällen blir hela världen medveten om förlusten.
Föräldrar kan lätt föreställa sig den sorg som drabbade de anhöriga till sjuttioen barn, som i april 1970 omkom när ett jordskred krossade ett sanatorium i Plateau d’Assy i franska Alperna. De kan också sätta sig in i de föräldrars smärta som i september 1970 skickade sina förväntansfulla barn till en festlig tillställning i delstaten Mysore i Indien, för att senare till sin bestörtning få höra att deras båt kantrat.
I många länder har mödrar sett sina söner ”ge sina liv” för politiska stridsfrågor eller för att upprätthålla eller utvidga nationens gränser eller inflytande. Studentprotester, som nu är vanliga över hela världen, har lett till ytterligare sorg, såsom vid Kent State University och vid Jackson State College i Mississippi år 1970.
Vissa ungdomar vållar sin egen död — genom vårdslös körning, omåttlighet med alkohol eller till följd av handlingar som de eller andra utför under inflytande av narkotika. Andras liv släcks ut i tidiga år genom drunkning, blixtnedslag, eldsvådor, stormar, olyckshändelser med skjutvapen, förgiftningar osv. Men i varje familj kommer man så småningom över sorgen. Familjen anpassar sig till sin förlust, och livet går vidare.
Orsaken till en förtidig död
Men förtvivlade föräldrar, som sörjer över förlusten av ett barn, frågar ofta varför just deras barn måste dö. Hustrur ställer ofta liknande frågor vid förlusten av en älskad äkta man: ”Varför min Sven? Varför måste han dö? Han gjorde aldrig någon något illa!”
Det är sällan människor dör därför att de gör någon illa. I stället dör de vid en eller annan ålder, därför att vi alla föds till en tingens ordning där alla så småningom dör. Den enda bok som verkligen förklarar detta förhållande är den äldsta bok som existerar, den heliga bibeln. Dess skribenter var inspirerade av Gud, och därför förtjänar det de skrev vårt intresse. En av dessa inspirerade skribenter skrev för nära tre tusen år sedan: ”De levande är medvetna om att de skall dö.” — Pred. 9:5, NW.
Enskilda barn (eller vuxna) blir inte ”utvalda” till att dö. Ofta är det en tillfällighet som leder till döden — att man befinner sig på en viss plats vid en viss tidpunkt. Det har föga att göra med huruvida den som dött var god, ung, begåvad eller hade en särskilt lovande framtid. Som den vise kung Salomo skrev i de inspirerade Skrifterna: ”Jag återgick till att se under solen att de snabba inte vinner tävlingsloppet, ... inte ens får de som har kunskap ynnesten; ty tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” — Pred. 9:11, NW.
Ett barn kan springa efter en boll ut på gatan. Om det inte kommer någon bil vid denna ”tid”, kanske det inte händer något. Men om det kommer en bil med hög hastighet (en ”händelse” som barnet inte hade räknat med), kan barnet bli skadat eller dödat. Det dog inte därför att dess död var ”ödesbestämd” eller ”förutbestämd”. Ingen bestämd tidpunkt hade på förhand blivit fastställd. Barnet dog i stället därför att det råkade vara på gatan just när bilen kom.
De dödas tillstånd
Samme bibelskribent som skrev: ”Ty de levande är medvetna om att de skall dö”, fortsatte samma mening med en förklaring som förvånar många människor. Han sade: ”Men vad de döda angår, är de inte medvetna om någonting alls.” — Pred. 9:5, 10, NW.
Denna tanke förvånar människor som i kyrkan har fått lära sig att de döda inte bara är medvetna, utan att de också får lida straff eller åtnjuta belöningar. Vem har inte hört uppfattningen att de döda plågas i en helveteseld eller en skärseld eller också åtnjuter himmelska välsignelser? Men Guds ord, bibeln, säger att de döda ”inte [är] medvetna om någonting alls”.
Förvissa dig om detta. Ta fram din egen bibel och läs dessa ord i Predikarboken, Pred. kapitel nio, verserna fem och tio.
Hur länge skulle människan leva?
Men varför dör människan, trots att hon anstränger sig så för att få behålla livet? Varför fortsätter inte en sådan förunderlig organism som människokroppen att förnya sig? Varför blir den så småningom utsliten, och varför gör människor misstag, som vållar olyckshändelser och leder till döden?
Logiskt resonemang visar att människan danats till att leva mycket längre än vi gör i våra dagar.
Tänk bara på människans fantastiska hjärna. Enligt biokemisten Isaac Asimov (som citeras i New York Times Magazine för 9 oktober 1966) är din hjärna ”fullt i stånd att ta hand om vilken börda av lärdomar och minnen som människan än kan tänkas belasta den med — en milliard gånger mer än den mängden dessutom”.
Varför fick du en hjärna som räcker tusen millioner gånger din egen livstid? En sådan hjärna var inte nödvändig för människans existens under tidigare generationer, och dess kapacitet utnyttjas inte heller under din korta livstid i våra dagar. Utvecklingsläran kan inte förklara hur eller varför människan skulle ”utveckla” en sådan ofantlig hjärna — som har tusen millioner gånger högre kapacitet än dess ägare kan utnyttja. Människan måste ha fått denna hjärna med tanke på mer än bara en kort livstid.
Det förhåller sig så.
I bibelns första bok (Första Moseboken, kapitel ett) skildras skapelsen. Den framställs på ett enkelt och rättframt sätt. Under omfattande skapelseperioder (som i skildringen kallas ”dagar”) skapades olika livsformer. Var och en förökade sig efter sin egen ”art” och fick avkomma, som levde kvar sedan föräldrarna hade dött. (1 Mos. 1:11, 12, 20—24) Därefter skapades människan.
Djuren kunde förflytta sig, visa tillgivenhet eller ilska, förena sig till hjordar och leva på ett mycket högre plan än växterna kunde göra. Människan å andra sidan var vida överlägsen djuren. Hon kunde göra framsteg och bygga på vad hon tidigare lärt sig. Hon kunde förmedla tankar genom att tala. Hon kunde skilja mellan rätt och orätt. Hon hade moralisk känsla och var angelägen om rättvisa och rättrådighet.
Och förvånande nog antydde skildringen i Första Moseboken att människan var så olik djuren att hon kanske inte ens behövde dö!
Djuren föddes och dog så småningom. Men människan var annorlunda. Ingenting i skapelseberättelsen säger att människan skulle dö — om hon inte blev olydig mot sin Skapare. Gud sade till den förste mannen att på den dag då han blev olydig skulle han ”oundvikligen dö”. — 1 Mos. 2:17, NW.
Om det första människoparet hade fortsatt att lyda Gud, skulle de inte ha dött. De skulle ha förökat sig tills jorden var uppfylld. (1 Mos. 1:28) Deras kroppar skulle ha fortsatt att förnya sig, och män och kvinnor kunde på så sätt ha gjort bruk av sin hjärna, som är i stånd att rymma tusen millioner gånger den börda av lärdomar som det är sannolikt att den får bära i våra dagar.
Döden gör sitt inträde
Men det blev inte så. De första människorna blev olydiga. De gick förlustiga det eviga livet för egen räkning och kunde därför inte vidarebefordra en sådan framtidsutsikt till sina barn. Den kristne aposteln Paulus insåg att detta inte var någon myt utan var ett faktum. Han skrev: ”Genom en enda människa [Adam] har synden kommit in i världen och genom synden döden.” — Rom. 5:12.
Synden har överförts från den ena generationen till den andra, och därför dör människan. Aposteln sade vidare: ”Och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom. 5:12) Somliga dör som barn, andra dör vid hög ålder till följd av sjukdom eller på grund av olyckshändelser.
Andra påskyndar sin egen död genom det de ägnar sig åt. Bilförare som kör fort och vårdslöst riskerar sina egna och andra människors liv. Cigarrettrökare riskerar att dö i kvalfull lungcancer. Våra dagars själviska tingens ordning har eggat människor till ett politiskt, nationalistiskt eller till och med kommersiellt handlingssätt, som har kostat många människor livet. Men Skriften ger hopp även för dem som har dött.
En hänförande uppståndelse!
Bibeln lär att Jesu lösenoffer öppnade vägen för ett storslaget hopp för mänskligheten. Genom att utge sitt mänskliga liv offrade Jesus den exakta motsvarigheten till vad Adam hade förlorat — fullkomligt mänskligt liv på jorden. Han erlade en ”lösen” för det döende människosläktet. Nu stod återigen utsikten till evigt liv öppen. Det var därför lämpligt att aposteln Petrus kallade Jesus Guds ”främste förmedlare av livet”. (Apg. 3:15, NW) Det är förmedelst denne som Gud skall uppväcka de döda till liv genom en hänförande uppståndelse. Om detta sade den kristne aposteln Paulus: ”Det skall bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apg. 24:15, NW.
Men när de döda kommer tillbaka i uppståndelsen, hur länge skall de då få leva? Det beror på vilket handlingssätt de väljer och huruvida de lyder Guds ”främste förmedlare av livet”, Jesus. Genom att visa tro och lydnad kan de få leva för evigt.
Redan nu finns det människor som utövar tro på Guds Son, och de har ett underbart hopp framför sig, som Jesus sade: ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” — Joh. 3:16.
Många människor kan citera denna bibelvers, men det är få som har tänkt på vad den egentligen säger. Den säger inte att Jesus gav sitt liv för att människor skulle kunna ”bli änglar” eller för att ”alla goda människor skulle kunna komma till himmelen”. Den säger att han gjorde detta för att de skulle kunna få ”evigt liv”.
Nya, rättfärdiga förhållanden
Detta eviga liv skall bli möjligt i Guds rättfärdiga, nya tingens ordning, efter den ”stora vedermöda” under vilken jorden skall befrias från den nuvarande onda ordningen. (Matt. 24:21) Alla kristna har bett om denna rättfärdiga, nya ordning, som nu är nära förestående. De har bett Gud att ingripa i jordens angelägenheter och drastiskt ändra de metoder som tillämpas.
Du kanske säger: ”Jag har aldrig bett om det.”
Men nästan alla som gör anspråk på att vara kristna har bett om det. Stanna upp ett ögonblick och tänk efter hur du lärt dig att läsa mönsterbönen, som Jesus gav oss — kanske du kallar den ”Herrens bön” eller ”Fader vår”. Sedan du bett om att Guds namn måtte bli helgat kan du ha bett: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” — Matt. 6:10.
Få människor har insett vilken förändring som krävs för att denna bön skall bli besvarad — för att Guds vilja skall ske över hela jorden, på samma sätt som den sker i himmelen. Det kräver faktiskt att Gud undanröjer den nuvarande tingens ordning med dess krig, korruption och girighet. I dess ställe skall han sätta en ny ordning, som skall säkerställa det tillstånd av frid och liv som Gud ursprungligen skapade i Eden. Under sådana nya förhållanden, som nu är nära förestående, skall den jordiska uppståndelsen inträffa.
Detta hjälper oss att förstå det löfte som ges i Uppenbarelseboken 21:2—4 om storslagna välsignelser, som skall komma ner från himmelen, från Gud. Vilka förändringar skall dessa välsignelser medföra för jordens del? Lyssna till vad en stark röst från Guds himmelska tron talade om för aposteln Johannes: ”Och [Gud] skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.”
Som om denna häpnadsväckande återställelse av evigt liv på jorden skulle vara alltför storslagen för att människor skulle kunna tro det, återger aposteln Johannes den speciella försäkran som gavs från själva himmelen. Han skriver: ”Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ Ytterligare sade han: ’Skriv; ty dessa ord äro vissa och sanna.’” — Upp. 21:5.
Den annalkande ”stora vedermödan”
Men kommer du att få gagn av det storslagna hopp som bibeln ger om evigt liv under nya, rättfärdiga förhållanden? Det är något som du bör tänka allvarligt på, eftersom vi nu lever i den tid då den allsmäktige Guden snart skall göra slut på denna tingens ordning genom den ”stora vedermödan”.
Större delen av jordens invånares underlåtenhet att rätta sig efter den gudomliga varning som ges i Skriften kommer att leda till att många förlorar livet. Jordens Skapare skall inte för beständigt finna sig i det självsvåldiga åsidosättande av hans lagar som är så uppenbart i våra dagar. Guds profet Jeremia skrev: ”Och de som bliva slagna av HERREN [Jehova] på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra.” (Jer. 25:33) Skriften visar att de som blir slagna av Jehova inte skall komma tillbaka i uppståndelsen utan skall ”undergå det rättsliga straffet evig tillintetgörelse”. — 2 Tess. 1:7—9, NW.
Föräldrar som underlåter att välja ett gudaktigt handlingssätt kommer att bära skulden för förlusten av inte bara sina egna liv utan också sina minderåriga barns liv under den annalkande ”stora vedermöda”, som skall befria jorden från de bråkmakare som nu härjar på den, varefter följer upprättandet av en ny ordning med rättfärdighet och frid.
Trots att människor, både unga och gamla, för närvarande dör på grund av den synd de fått i arv från Adam, är det möjligt att dra nytta av Kristi lösenoffer och följa Guds anvisningar. Vi kan välja ett handlingssätt av lydnad, som kommer att leda till att vi antingen överlever den annalkande ”stora vedermödan” eller också blir uppväckta efter den, till en rättfärdig, renad jord, som nu är nära för handen. Vilken välsignelse att få vara med när döda nära och kära, kanske dina barn, återvänder från de döda! Det kommer att råda stor glädje. Vilket underbart hopp ger inte bibeln dem som har förlorat sina kära!