Skall stenarna behöva ropa?
”Om dessa förbleve tysta, skulle stenarna ropa.” Luk. 19:40, NW.
1. Hur visas Jehovas överhöghet?
JEHOVA Guds överhöghet framträder mycket tydligt genom hans sätt att utföra i sitt uppsåt. Det var Jehova som sade: ”Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.” (Jes. 46:11) Med fullständig lätthet och säkerhet griper han sig an med att verkställa allt som han har sagt att han skall göra, precis vid den tidpunkt som förut blivit fastställd. Ett av Jehovas uttalade uppsåt är att fullständigt störta och slutligen tillintetgöra Satan, den gamle ormen, tillika med hela organisationen, både den synliga och den osynliga, av hans avkomma. (1 Mos. 3:15; Jes. 14:24—27; 1 Petr. 2:9; Jud. 6, 7; Upp. 20:2) Den Högste har klart givit till känna hur och under vilken tidsperiod han kommer att verkställa detta. Vilken ledare av människor och nationer i denna världen skulle för en fiende avslöja sin taktik och den tid då han ämnar gå till anfall? Han skulle anses för dåraktig; han skulle riskera ett nederlag. Men detta beror på att ingen ledare på denna jorden kan vara säker på sin överlägsenhet. Jehova är annorlunda; hans överhöghet är ett faktum. Ingen storm, översvämning eller jordbävning kan vålla något dröjsmål för Honom, ty Han kan öva kontroll över allt sådant. Ingenting som fienden, Satan, och hans organisation kan företaga sig skulle kunna ha den ringaste möjlighet till framgång mot den härsmakt som Jehova sänder ut. Vare sig fienderna väljer att angripa eller att springa och gömma sig, kommer ingenting att hindra Jehovas Skarprättare, Kristus Jesus, från att utplåna dem. (Am. 9:1—4) Nu i denna tid är deras slut mycket nära.
2. På vilket sätt har Jehova visat barmhärtighet mot dem som har motstått honom?
2. Domen över de onda blev visserligen beseglad av Jehova vid tiden för upproret, men de som Jehova dömde till förintelse får dock, till dess den för verkställandet av denna dom bestämda tiden kommer, tillåtelse att gå omkring och bedraga och taga till fånga många skapelser, som inte har någon kunskap om den Högste och hans uppsåt och därför har gjort orätt. Hela tiden har Jehova varit tålmodig gentemot dessa som har gjort motstånd mot honom. I sin oförtjänta godhet och nåd har han tillåtit dem som har varit offer för Satans onda organisation att vinna kunskap om den allsmäktige Gudens uppsåt och således få tillfälle att undgå att bli tillintetgjorda tillsammans med djävulens värld. (2 Petr. 3:9) Ja, innan Jehova har tagit itu med att straffa missdådare, har han alltid givit dem tillbörlig varning. Jesus uttryckte det på detta sätt: ”Guds vishet sade också: ’Jag skall sända åstad till dem profeter och apostlar.’ ” (Luk. 11:49, NW) Härtill kan läggas Guds klara och koncisa ord som är nedskrivna i Jeremia 35:14, 15: ”Själv har jag titt och ofta talat till eder, och I haven dock icke hörsammat mig. Och titt och ofta har jag sänt till eder alla mina tjänare profeterna och låtit säga: Vänden om, var och en från sin onda väg, och bättren edert väsende och följen icke efter andra gudar, så att I tjänen dem; då skolen I få bo i det land som jag har givit åt eder och edra fäder.” Hur barmhärtig har icke Gud varit!
3. Vilken särskild hänsyn visades Israels naturliga efterkommande genom att Jesus sändes till jorden?
3. En handling av barmhärtighet som Gud utförde var att han sände den störste profeten, Jesus, till jorden. Detta satte ett spår som djävulens värld inte har förmått utplåna. I omkring tre och ett halvt år ägnade Jesus all sin tid och energi åt arbetet att upplysa människorna om Jehovas rike och hans därmed förbundna uppsåt. Han gick till städerna och byarna, till kusttrakterna och till bergsbygderna, och överallt talade han om sin himmelske Faders överhöghet. Han arbetade bland Israels efterkommande, ett folk som borde ha känt Jehova och tjänat Honom, men som hade avfallit till oren tillbedjan. Åt dessa israeliter hade Gud givit många profetior, som visade hän på Jesus och det som han skulle göra, men flertalet ville inte taga emot Guds Son. Likväl fanns det många som älskade att göra det rätta och som därför fäste avseende vid Jesu förmaning och insåg, att de profetior nu gick i uppfyllelse, som hade blivit skrivna om hans ankomst. Dessa, som vände om från sin onda väg och följde Sonen, rönte stort gagn därav; de försatte sig i en sådan ställning, att de kunde vinna evigt liv. — Joh. 3:16, 17.
4, 5. Hur var Jesu verksamhet ett prov för Guds förbundsfolk, och vad blev resultatet för dem?
4. Det var en tid då den Högste satte sitt förbundsfolk Israel på dess största prov. Vad var och en gjorde skulle utgöra en personlig dom över honom själv; han skulle komma att antingen lyssna till Guds budskap eller förkasta det. Jesus sade: ”Den som icke utövar tro har redan blivit dömd, emedan han icke har utövat tro på Guds enfödde Sons namn. Nu är detta grundvalen för domen, att ljuset har kommit i världen, men människorna hava älskat mörkret mer än ljuset, ty deras gärningar voro onda.” (Joh. 3:18, 19, NW) Det rådde inte heller något tvivel om den saken. Många fick en slutgiltig förintelsedom på grund av sina onda handlingar, såsom Jesus rättframt uttryckte det: ”Ormar, huggormars avkomma, hur skola ni kunna undfly Gehennas dom?” (Matt. 23:33, NW) Dessa följde inte det budskap från Gud som Jesus frambar, så det blev ett slutgiltigt vittnesbörd för dem.
5. Å andra sidan valde några av dem som trodde Guds Sons predikan att följa Läraren, och de tog upp arbetet med att vitt och brett sprida det budskap han förkunnade. Lärjungar till Jesus sändes av honom ut till att predika det. (Matt. 10:5; Luk. 10:1) Många följde med Jesus, när han var ute på sina färder och förkunnade, och åtnjöt därigenom ett särskilt privilegium att få vara med Kristus Jesus, då han var här som människa i köttet.
6, 7. a) Vilka profetior uppfyllde Jesus inför allt folket mot slutet av sin jordiska tjänst? b) Kunde någon ha förhindrat uppfyllelsen därav?
6. Enligt Guds profetiskt uttalade uppsåt skulle Jesus inte fortsätta sin tjänst på jorden på obestämd tid. Så till exempel hade profeten Daniel, i senare delen av det nionde kapitlet, lämnat ett skriftligt vittnesbörd om den exakta tidpunkten då Messias skulle bli ”bortryckt” i döden, och detta visste Jesus. Mot slutet av sin jordiska tjänst var Jesus på färd österifrån i riktning mot Jerusalem. Han visste att det ännu fanns några profetior som måste uppfyllas beträffande honom, och berättelsen omtalar för oss: ”Och när han kom nära Betfage och Betania vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna och sade: ’Gå in i byn, som ni se där borta, och i den skola ni, sedan ni hava gått in, finna en fåle bunden, som ingen människa någonsin har suttit på. Lös den och för hit den.’ ... Så gåvo sig då de som hade blivit utsända i väg och funno det alldeles så som han hade sagt till dem. ... Och de ledde den till Jesus, och de kastade sina ytterklädnader på fålen och satte Jesus på den. Medan han red fram, höllo de i med att breda ut sina ytterklädnader på vägen. Så snart som han kom i närheten av vägen nedför Oljeberget, började hela mängden av lärjungarna fröjda sig och prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar de hade sett, och de sade: ’Välsignad är Han som kommer såsom Konungen i Jehovas namn! Frid i himmelen och ära i höjderna där ovan!’ ” — Luk. 19:29—38, NW.
7. Genom detta kraftiga offentliga vittnesbörd blev allt folket i landet tvunget till att höra vem Jehovas Konung var. Matteus’ berättelse visar att han red in i själva Jerusalem, folk talade om händelsen överallt. Det måste vara så, ty Jehova hade låtit uttala denna profetia: ”Fröjda dig storligen, o Sions dotter; ropa, o Jerusalems dotter. Se, din konung kommer till dig; han är rättvis och kommer med frälsning, anspråkslös och ridande på en åsna, ja, på en fåle, en åsninnas föl.” (Sak. 9:9, AS; se också Ps. 118:22—26) Detta tillfälle skulle ha kommit allt folket i Judeen att fröjdas såsom aldrig förut. Deras Konung var mitt ibland dem! Men kände de glädje? De flesta gjorde det inte; några opponerade sig mot denna offentliga lovprisning av Jehova: ”Men några av fariséerna ur folkskaran sade till honom: ’Lärare, tillrättavisa dina lärjungar.’ Men till svar sade han: ’Jag säger eder: Om dessa förbleve tysta, skulle stenarna ropa.’” (Luk. 19:39, 40, NW) Och Jesus hade rätt; själva stenarna skulle ha ropat. Det var Jehovas vilja; vem skulle kunna ändra detta tillkännagivande eller hindra att det gjordes? Likväl gjorde dessa religiösa ledare, fariséerna, motstånd mot Jehovas Konung och rike och önskade endast att deras regim, genom vilken de skodde sig på bekostnad av folket i allmänhet, skulle fortfara. Jehova hade förutsagt också detta.
Underrättelse om stundande undergång
8. Vilken profetia uttalade Jesus med anledning av det sätt varpå majoriteten av folket reagerade, och hur gick den i uppfyllelse?
8. Jesu tjänst på jorden led mot sitt slut, men innan han dog måste alla få veta om hans budskap och hans kärleksgärningar. Fastän en stor skara av Jesu lärjungar hyllade honom som Konung, förkastade flertalet av israeliterna honom och det frälsningsbudskap som han hade fört fram; de tillät Satan att hålla dem i mörker, i synnerhet genom religiösa herdar sådana som fariséerna. Om de inte trodde ett så mäktigt vittnesbörd som då avgavs, utan klamrade sig fast vid sitt själviska, onda leverne i strid med Guds väg, vad kunde då återstå för dem? Frukterna av deras orätta handlingssätt ser vi i den profetia som Jesus uttalade vid den tiden: ”Och när han kom till en plats i närheten, betraktade han staden och grät över den och sade: ’Om du, ja, du själv, hade i denna dag insett det som angår friden! — men nu har det blivit fördolt för dina ögon. Ty de dagar skola komma över dig, då dina fiender skola runt omkring dig bygga ett fästningsverk med spetsiga pålar och skola omringa dig och oroa dig från alla sidor, och de skola slå dig och dina barn inom dig till marken, och de skola icke lämna sten på sten i dig, emedan du icke urskilde den tid då du blev granskad.”’ (Luk. 19:41—44, NW) Ett ytterligare tecken på att staden var hopplöst ond finner vi däri, att Jesu lärjungar, som fanns kvar efter hans död för att fortsätta med att frambära livets budskap, blev misshandlade, förföljda och dödade. (Matt. 23:33—36) Och innan den då levande generationen hade utslocknat på naturligt sätt, kom de romerska härarna upp mot Jerusalem (år 70 e. Kr.) och förstörde det fullständigt. Det var en tid av stort lidande, och många fick sätta livet till.
9. Nämn några exempel på hur Jehova varnade missdådare.
9. Nej, detta var inte första gången Jehova hade givit ett varnande vittnesbörd. I Noas dagar frambars varning och underrättelse i rikt mått till folket, innan floden kom. I Egypten talade Jehovas vittnen, Mose och Aron, om de ting som Gud skulle låta komma över nationen, ting som han också verkligen lät drabba den, och slutligen mötte Egyptens härskaror förintelsen i Röda havet. Innan Guds nation drog in i det utlovade landet, hade ryktet om Jehovas väldiga gärningar spritt sig vida omkring, och inbyggarna fick en varnande underrättelse om vad som skulle komma. Jerusalem förstördes år 607 f. Kr. efter många föregående offentliga tillkännagivanden av Jehovas profeter.
10. Fick någon gagn av de givna varningarna?
10. De som gick in i arken på Noas tid blev bevarade vid liv in i en ny värld på grund av att de rättade sig efter Jehovas ord, men de var få. (1 Mos. 9:18) Några icke-israeliter trodde på Jehova och gick med Israel ut ur Egypten, så att de blev frälsta till livet för att tillbedja den Högste. I det utlovade landet tog Rahab och gibeoniternas nation ställning för Jehovas tillbedjan, och de räddade sina liv. (Jos. 6:25; 9:26) De som flydde från Jerusalem på profeternas auktoritativa inrådan undgick att bli tillintetgjorda med Jerusalem, men de utgjorde en mycket liten minoritet. Allt detta är bevis för att de varningar som Jehova utfärdar hjälper dem, som sätter tro till vad Han säger för att frälsa deras liv; underrättelsen ges inte förgäves.
11. Till vilken tid har vi nu kommit, och vilken varning frambäres?
11. Ännu en gång har tiden utlöpt för de onda som står i vägen för fullbordandet av Jehovas uppsåt. Den tid är nu här, då den nya världen skall träda till; Jehovas Konung, Kristus Jesus, har blivit insatt på tronen, och jorden måste renas från all orättfärdighet och ondska. Och liksom i flydda tider låter Jehova tillkännagivandet av vad han ämnar göra utfärdas offentligt såsom en varning till alla inbyggarna i landet och till gagn för dem som önskar rädda sitt liv. Jesus sade om denna tid: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullständiga slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Ja, i denna tid finns det vittnen för Jehova på jorden, som talar om de goda nyheterna och underrättar alla om att Jehova inom kort skall genom Kristus skrida till verket att utrota de onda från jordens yta.
12. Hur tar människorna emot varningsbudskapet?
12. Hur reagerar de människor som hör detta budskap? Ungefär på samma sätt som folk har gjort i alla andra Jehovas vittnens dagar: de flesta ignorerar eller motstår öppet frambärandet av Guds budskap, medan en minoritet lyssnar, tror och ställer sig på den sida där de kan få trygghet och befrielse. När de hör Rikets varningsbudskap, bemöter de flesta det med hån eller skrattar åt tanken att någon skulle kunna ”vara så dåraktig” att predika det. Somliga hör det åtskilliga gånger, och för dem är det detsamma som det var för människorna i Hesekiels dagar: ”Och se, du är för dem såsom när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men göra icke efter dem. Men när det kommer — ty se det kommer! — då skola de förnimma, att en profet har varit ibland dem.” (Hes. 33:32, 33) De anser det i sanning inte mera betydelsefullt än de kärleksvisor de i så rikt mått och så ofta bjudes på i radio. Det enda som kommer att övertyga dem om sanningen i Jehovas budskap blir därför striden vid Harmageddon, då Jehova slår alla sina fiender, och detta kommer han förvisso att göra. — Jer. 25:32, 33; Upp. 16:16.
13. Hur frambars budskapet i forna tider?
13. När vi blickar tillbaka på det förgångna för att undersöka hur vittnesbördet blev avgivet, finner vi att Jehovas vittnen hade en ganska begränsad utrustning; likväl tjänade den sitt ändamål. Nästan allting skedde genom det talade ordet, men ofta lät Jehova någonting uppseendeväckande inträffa, såsom t. ex. när Noa byggde arken, när plågorna kom över Egypten, när Jordans vatten hejdades för att Israels nation skulle gå över eller när Jesus utförde sina underverk. Det förekom också skrivna budskap, såsom de bokrullar som innehöll Guds ord och som skulle läsas upp för folket och av vilka en lästes upp offentligt av Jesus; men dessa befann sig inte i den stora allmänhetens ägo, såsom böcker gör i våra dagar. Jeremia sände ett skrivet budskap i en bokrulle. (Jer. 36:2) Men hur det än gick till, att budskapet kungjordes, så inträffade alltid det som blivit sagt; Guds ord besannas alltid. — 4 Mos. 23:19; Hebr. 6:18.
14, 15. Vilka fördelar har Jehovas vittnen i nutiden vid frambärandet av budskapet världen runt?
14. Hur är det då med Guds vittnen i nutiden? I våra dagar finns det mycket bättre utrustning, mycket fler medel och möjligheter, som de kristna begagnar sig av, när de bär fram det offentliga vittnesbördet. Det talade ordet är alltjämt ett av de mest verkningsfulla predikomedlen. Därjämte har vi förståelsen av många av bibelns profetior, ty nu pågår deras uppfyllelse, och tiden är inne då de skall förstås av dem som söker sanningen. Fler människor hela jorden runt kan läsa, än vad som någonsin förr har varit fallet, och med detta passar massproduktionen av biblar, böcker, tidskrifter och traktater, som innehåller budskapet om Riket, bra ihop. Millioner exemplar av bibeln och av publikationer till hjälp vid bibelstudium sprides av Jehovas vittnen varje år på över hundra språk; detta skulle inte ha varit möjligt på Jesu tid eller dessförinnan.
15. Då det ju stämmer överens med Jesu ord, att detta budskap skall gå ut till alla delar av jorden i dessa ”yttersta dagar”, så utgör den ökade hastighet varmed man nu kan färdas och de större möjligheterna att snabbt skicka ut tryckta exemplar av budskapet om Riket ett ytterligare plus till fördelarna. Vidare finns det ett världsomspännande postväsen, genom vilket nyheterna om Riket kan sättas i omlopp. Radio och television användes i begränsad utsträckning av Jehovas vittnen. Telefoner spelar också en roll vid spridandet av de goda nyheterna.
16, 17. Hur har Jehova i dessa ”yttersta dagar” gjort det möjligt för ett så stort antal människor att vara Hans vittnen, och med vilken gagnelig verkan för vittnena?
16. Alldeles såsom fallet var nära slutet av Jesu jordiska tjänst, att en stor mängd av hans lärjungar offentligen höjde rop av lov och pris, varigenom de förkunnade den smorde Konungens närvaro, så är det också så att i modern tid, när arbetet med att kungöra Riket håller på att nå sin kulmen, har Jehova upprest en stor skara vittnen till att låta denna världens människor få vetskap om Hans uppsåt. Man kommer att finna dem predika muntligt, varhelst de uppehåller sig. De går från hus till hus, organiserar offentliga föredragsmöten, sprider tidskrifter och traktater och flygblad, bär offentligen omkring plakat med upplysningar och tillkännagivanden och håller bibelstudier i människornas hem. Fastän somliga är gamla och skröpliga, finner de likväl möjligheter att taga del i att förkunna de goda nyheterna genom att tala med dem som besöker deras hem, skriva brev till vänner och bekanta, telefonera både till sina vänner och till sådana som de inte känner, skicka budskapet i tryckt form per post eller till och med läsa högt för andra klena personer, som de kanske har förbindelse med.
17. Alltså gör Jehova det möjligt för alla som åstundar att vara Kristi efterföljare att taga del i arbetet med att göra Jehovas uppsåt känt. Inbjudan har utfärdats; vägen är öppen för alla som önskar vara med om att kungöra hoppets goda budskap för dem som önskar få överleva slutet på denna värld som Satan har frambragt. I allmänhet ger världens människor akt på hela den kristna verksamheten och betraktar den som dårskap; men trots detta är den i sanning en del av vad som fordras, för att man skall vinna evigt liv i rättfärdighetens nya värld. (Rom. 10:10; 1 Kor. 1:18, 21, 25; 1 Tim. 4:16) Vem skulle då inte vilja ha del i det offentliga kungörandet av budskapet om Riket?
18, 19. Vad gör det möjligt för Jehovas vittnen att avge varningsbudskapet, fastän stora ansträngningar göres för att hindra oss därifrån, och vad uppmuntrar oss till att hålla i med att predika?
18. Medan den stora höjdpunkten närmar sig, rasar den gamle ormen och plågar Guds tjänare genom att lägga hinder i vägen för deras arbete och förfölja dem. (Upp. 12:17) Denna världens människor anstränger sig för att få Jehovas vittnen att sluta upp med att predika; de försöker skrämma Guds tjänare. Men genom att bevara en stark tro, grundad på kunskap om Gud, kan Jehovas vittnen hålla i med arbetet att frambära vittnesbördet. Det finns ingenting alls att frukta. Jehova har givit en anförare och hövding i Kristus Jesus, och denne leder nu vittnena i deras arbete genom helig ande. Satans organisation och stridsfrågan har blivit tydligt definierade. Jehova har lovat att sörja för sina tjänare och beskydda dem. Det är en tid då vi bör med våra tankar uppehålla oss vid och tala om Jehovas majestät och alla de väldiga gärningar som Han har gjort. (Psalm 145) Striden kommer att bli het. Vilken underbar upplevelse kommer det inte att bli att befinna sig där mitt uppe i den och se Jehovas seger! ”Den som bor i den Högstes hemliga rum skall förbliva under den Allsmäktiges skugga. Jag vill säga om Jehova: Han är min tillflykt och mitt fäste, min Gud, på vilken jag förtröstar. Tusen skola falla vid din sida och tio tusen vid din högra sida, men det skall icke komma dig nära. Dina ögon skola blott skåda därpå, och du skall se de ogudaktigas lön.” (Ps. 91:1, 2, 7, 8, AS) Då kommer du att häpna över den kraft som Jehova ger.
19. Vi måste alltid tro Jehovas löften. Vi måste förtrösta på Honom. Det måste råda absolut tillit till Hans sanningsord. Det är därför som det har blivit bevarat ända fram till våra dagar; profetiorna har blivit skrivna till gagn för oss: ”Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom vårt uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte hava hopp.” (Rom. 15:4, NW) Om våra sinnen är fyllda med kunskap om innehållet i Skriften, kommer vi att vara starka; vi kommer att veta precis vad vi skall göra.
Jeremia och Uria — två kontraster
20. a) Vilka två sätt att handla står nu öppna för oss? b) Vad gjorde Uria, och hur är berättelsen om hans handlingssätt till nytta för oss?
20. Nu ser vi att det står två olika sätt att handla öppna för oss, som vi kan välja emellan, nämligen att vara antingen trogna eller otrogna, oförskräckta eller räddhågade. Av Jeremias profetia borde vi i detta hänseende draga ofantlig nytta. Det var under konung Jojakims regering, några år före Israels babyloniska fångenskap, som två olika profeter höll på med att förkunna att Jerusalem skulle komma att omstörtas. En av dessa var Uria, Semajas son. Han frambar Jehovas budskap mot Jerusalems ondska och förkunnade dess vissa undergång. Konungen och de ledande i Jerusalem hörde hans profeterande mot staden och mot landet, och konungen sökte finna ett sätt att bringa Uria om livet. Underrättelse om konungens avsikter nådde Urias öron. Det blev ett prov som han sattes på, för att det skulle utrönas om han älskade Jehova och förtröstade på Honom. Fruktan genomilade Urias sinne, och i sin panik flydde den skrämde profeten till Egypten. Han tog sin tillflykt till en annan del av djävulens synliga organisation, som inte skänkte honom något som helst skydd. Konung Jojakim skickade män ned till Egypten och fick Uria utlämnad. När den otrogne profeten kommit tillbaka till sitt hemland, lät konungen dräpa honom med svärd och kasta hans döda kropp på den allmänna begravningsplatsen. Uria hade inte härdat ut intill änden i det arbete med att vittna som hade blivit honom anvisat, och därför gick han miste om Jehovas beskydd och förverkade sitt liv. — Jer. 26:20—23.
21, 22. a) Vilken annan frambar samma budskap, och varför lät han inte Urias död oroa sig? b) Hur är Jeremia ett exempel för Jehovas vittnen i dag?
21. Den andre profet som bar fram domsbudskapet från Jehova på den tiden var Jeremia. Vilken verkan skulle det få på honom, att Uria blivit dräpt? Skulle Jeremia också bli räddhågad? Jeremia hade börjat predika, när han var helt ung, och han genomgick många prövningar, innan hans fyrtio år av predikande nådde sitt slut med Jerusalems förstöring. Hans kunskap tillväxte med åren, likaså hans tro på Jehova. Han predikade i fängelset och utanför fängelset. Han blev hudflängd och satt i stocken. Han hotades med döden såsom förrädare mot staden och dragen inför rätta. Allt detta hade sin grund i hans predikande. Han predikade för furstarna, prästerna, folket och för konungen. Jeremia hade sett Jehovas beskydd över sig genom så många erfarenheter, så att vid den tid då Uria blev dräpt fanns det ingen fruktan i Jeremia. Jehova bevarade Jeremia vid liv då, ty det måste predikas ytterligare mot den onda staden. — Jer. 26:24.
22. Fastän Jerusalems slut inte kom ett eller ett par år efter det att Jeremia hade börjat predika, tröttnade han dock inte. Han fortfor att säga vad Jehova gav honom att säga, så han hade alltid rätt. Mitt under alla angrepp mot Jeremia höll denne fast vid sitt uppdrag och ådagalade full tillit till den makt som understödde honom. Det fanns talrika bespottare och falska predikare som försökte förneka sannfärdigheten av det som Jeremia profeterade, alldeles som intill denna dag de falska profeterna och prästerna och predikanterna har förlöjligat budskapet om Jehovas domar över Satans gamla värld. (2 Petr. 3:3) Ett framträdande exempel på detta var Hananja, som levde i det fjärde året av konung Sidkias regering.
23. a) Vilket budskap frambar Jeremia i Hananjas dagar? b) Vad predikade Hananja, och hur straffade Jehova denne falske profet?
23. Jehova hade givit Jeremia föreskrift om att göra ett ok, sätta det på sin hals och sedan begagna det till att inskärpa hos folket, hur Jehova skulle bruka konungen i Babylon såsom sitt redskap till att verkställa dom och göra dem till slavar. Till Sidkia framförde Jeremia detta budskap från Jehova: ”Hören alltså icke på de profeters ord, som säga till eder: ’I skolen icke komma att tjäna konungen i Babel’; ty de profetera lögn för eder. Jag har icke sänt dem.” (Jer. 27:14, 15) Likväl fortsatte de falska profeterna, Hananja bland dem. Han talade raka motsatsen till vad Jeremia sade och framhöll för folket, att inom två år skulle de som redan var i landsflykt i Babylon få lov att återvända, och den babyloniske konungens ok skulle bli sönderbrutet. Hananja gick så långt, att han bröt sönder det träok som Jeremia hade gjort. Därefter kom Jehovas ord till Jeremia, och Gud sade, att fastän oket av trä hade blivit sönderbrutet, skulle Jehova ersätta det med ett ok av järn, och alla skulle tjäna konungen i Babylon, till och med markens djur. Vidare skulle Jeremia säga: ”Hör nu, Hananja: Jehova har icke sänt dig, utan du förmår detta folk att förlita sig på en lögn. Därför säger Jehova så: Se, jag skall sända bort dig från jordens yta. I detta år skall du dö, ty du har talat uppror mot Jehova.” (Jer. 28:15, 16, AS) Därpå visade Jehova, vilken profet det var som han stod bakom: i sjunde månaden det året dog Hananja.
24. a) Vari får den profetiska berättelsen om Hananja sin uppfyllelse i denna tid? b) Vad gör Jehovas vittnen med avseende på de falska profeterna nu?
24. På Jeremias tid förtröstade inte dessa falska profeter på Gud, utan de förtröstade på Egypten, att det skulle hjälpa dem. Likaså förtröstar i våra dagar de falska profeterna, bland dem prästerna och predikanterna och de internationella politikerna, inte på Gud, utan de förtröstar på världslig makt, deras egen makt, och menar att den skall utföra deras själviska önskningar. Liksom folket i Jerusalem inte hade någon insikt om den synd, som gjorde det nödvändigt för Jehova att verkställa sin dom på denna stad, så har inte heller nu de människor som understöder den organiserade, korrumperade religionen och Förenta nationerna någon insikt om de synder, som utmärker denna onda tingens ordning, och vet inte, att det är Guds vilja att alla som vill leva beredvilligt skall komma in under Kristi Jesu styrelse i den nya världen. Hananja profeterade falskt och vann folkets stöd, och de föll för hans förledande ord. Likaså profeterar i denna tid prästerna och världens politiker falskt och säger, för att hålla folket i okunnighet om Guds uppsåt, att allt kommer att fortgå så som det alltid har gjort. Att fortsätta med att bära ut budskapet till människorna, så att dessa kan få tillfälle till att bli upplysta, innebär därför för Jehovas vittnen en strid mot dessa falska profeter. Jehovas vittnens arbete är inte en strid mot människor, utan ett kungörande av sanningen, och detta utgör en strid mot onda system, som organiserats och hålles i verksamhet av djävulen. Jehovas vittnen vet, att Jehova snart kommer att genom döden bringa dem till tystnad, som nu falskeligen profeterar om att djävulens tingens ordning skall bli bevarad för evigt. Det är sant, att ingen med framgång kan motstå Jehova.
25. Hur åstadkom Jeremia två slags arbeten genom sitt predikande?
25. När Jeremia började profetera, hade Jehova sagt till honom: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” (Jer. 1:9, 10) Budskapet skulle således åstadkomma, att de falska förutsägelserna gjordes om intet, och skulle tala om ondskans tillintetgörelse, medan det samtidigt var uppbyggande och skulle framkalla hopp i deras hjärtan som älskade rättfärdighet. Jeremia talade om att det nya förbundet skulle ingås och att Jehovas rättfärdiga styrelse skulle återupprättas. Han talade om att Jehova godkände troheten hos rekabiterna, Jonadabs icke-israelitiska avkomlingar. Han gav den försäkran, att den trogne etiopiern Ebed-Melek skulle bli räddad. Han uppmanade de människor som önskade rädda sig att fly från det onda Jerusalem, och Jehova åvägabragte att belägringen av Jerusalem upphävdes för en kort tid — ett gott tillfälle för dem som trodde att komma undan. Ja, Jeremias predikande var ett hoppets budskap för dem som avskydde de onda sedvänjorna och de vedervärdiga människorna i Jerusalem; det var budskap om befrielse för dem.
26. Vilket tvåfaldigt verk utför likaledes Jehovas vittnen nu?
26. Och i uppfyllelse av profetian utför Jehovas vittnen i dag ett tvåfaldigt verk, i det att de kungör att den onda sataniska världen skall ryckas upp med rötterna och förstöras (Matt. 15:13, NW), tillsammans med alla sina falska läror, och att en stor skara människor skall byggas upp i den tro som leder till liv. (Upp. 7:9) Jehovas tjänare planterar sanningsbudskapet i välsinnade människors hjärtan genom att studera bibeln med de människor som önskar lära, och detta frambringar frukt efter odlingens möda. (Matt. 13:23) På detta sätt får dessa människor frälsningens ord och söker tillflykt och liv genom Jehovas organisation.
Förpliktelsen mot budskapet får inte svikas
27, 28. a) Vilken tilldragelse kunde ha kommit Jeremia att tvivla på Jehovas ord, men varför gjorde den inte det? b) Hur framstod Jeremias absoluta tillit till Jehova och Hans ord vid det hemliga sammanträffandet med konungen?
27. När belägringen av Jerusalem tillfälligt upphävdes, tänkte inte Jeremia att Jehovas ord hade slagit fel. Han fortsatte med att kungöra domarna över Jerusalem och sade: ”Kaldéerna skola komma tillbaka för att strida mot denna stad och intaga den och bränna den.” (Jer. 37:8, AT) Han var ståndaktig i att frambära Jehovas ord och uttalade många varningar till Sidkia och folket. Bland andra falska anklagelser mot honom var också den, att han sökte desertera till fienden, och han blev därför kastad i en fängelsehåla.
28. Det var mot slutet av Jeremias profeterande mot Jerusalem, medan han var i fängelse, som han fick kallelsen från konung Sidkia. ”Då skickade konung Sidkia efter honom och tog emot honom; och konungen frågade honom i hemlighet i sitt palats: ’Har det kommit något ord från HERREN?’ ” Vad skulle Jeremia nu säga? Här stod han inför landets högste styresman. Skulle han plötsligt bli rädd inför denne härskare? Skulle han frukta för att den kungliga vakten skulle rusa in och döda honom, om han sade sanningen, såsom Jehova hade befallt honom? Bibeln tillkännager inte ens den ringaste tvekan å Jeremias sida: ”Och Jeremia sade: ’Det har det. Du skall bliva given i den babyloniske konungens hand.’ ” (Jer. 37:17, AT) Varför skulle Jeremia inte frambära budskapet frimodigt? Jehova kunde beskydda honom där lika bra som någon annanstans. Konung Sidkia hade underlåtit att vända om från sin otrohet; han hade inte rensat ut hädarna och demondyrkan från Jerusalem. Därför förblev Guds dom densamma över honom. Jeremia ryggade aldrig tillbaka i konungens närvaro. Vad han sade, det sade han frimodigt. Han talade tydligt. Det lämnade inte rum för något tvivel. Det var Jehovas säkra och vissa budskap!
29. Vilka privilegier och välsignelser fick Jeremia från Jehova på grund av sin tro och lojalitet?
29. Såsom Jehovas fasta ord hade förutsagt, så kom Jerusalems förstöring. Jeremia fick det privilegiet att se alltsammans, att genomleva den helt och hållet, ty han var lojal, trogen och oförskräckt och fortfor att vittna ända fram till slutet. Vilket underbart privilegium var det inte för honom att få se Jehovas domar verkställas och att få se allt, som Jehova hade brukat honom till att kungöra, verkligen gå i fullbordan! Jehova bevarade honom. På grund av särskild befallning från erövraren, Nebukadnessar, Babylons konung, blev Jeremia inte förd till Babylon för att tjäna i fångenskap där, utan han fick full frihet att stanna kvar och leva i sitt hemland; och en plats anvisades honom, där han kunde bo. — Jer. 39:12, 14; 40:6.
30. a) Hur uppfylldes Jeremias profetia på Jehovas vittnen i våra dagar? b) Vad bör vi lära av den profetiska berättelsen om Uria och Jeremia?
30. I denna Jeremias profetia förutsade Jehova Gud många av de ting som Jehovas vittnen skulle komma att gå igenom i dessa yttersta dagar. Den är till särskild hjälp för de kristna i våra dagar, som har i uppdrag att kungöra Jehovas säkra och vissa budskap, ty den visar hur de möter allt slags motstånd, blir falskeligen anklagade för upproriskhet, blir kastade i fängelse och genomgår mycken förföljelse och hur Jehova likväl alltid kommer att sörja för tillräcklig hjälp var gång de kommer i nöd. Och profetian är stärkande för vår tro, ty den uppenbarar att Jehova kommer att bevara sina trogna vittnen såsom en skara eller helhet rakt igenom striden vid Harmageddon och in i den nya världen. Visserligen kommer det att finnas några som börjar vandra på den kristna vägen och sedan blir räddhågade genom brist på kunskap om Jehova och förtröstan på honom, så att de söker frälsning i det nutida Egypten i stället, vilket framgår av den profetiska berättelsen om Uria; och detta borde vara en varning för oss. Må vi vara lika trogna som Jeremia, alltid. Det är sant, att några trogna enstaka vittnen kan omkomma i striden, som ett vittnesbörd till Jehovas ära, men detta är till vinning för dem; deras framtida liv är garanterat, såsom det är skrivet i Uppenbarelseboken 2:10, NW: ”Var icke rädd för det som du är bestämd till att lida. Se, djävulen skall fortsätta med att kasta några av eder i fängelse, för att ni må bliva till fullo satta på prov och för att ni må hava bedrövelse i tio dagar. Bevisa eder trogna, även om det är förbundet med dödsfara, så skall jag giva dig livets krona.”