Jehova Gud, den store krukmakaren

”Vad, har icke krukmakaren myndighet över leret till att av samma lerklump göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till vanhedrande bruk?” — Rom. 9:21, NW.

 1, 2. Nämn några titlar som ges Jehova i bibeln, och nämn ett sätt på vilket han bevisar sig vara allt detta.

JEHOVA Gud är den Allsmäktige. Han är den Högste över hela jorden. Och han är även Herren över allt, den universelle suveräne Herren. — 2 Mos. 6:3; Ps. 83:19; Jer. 50:25, My.

² Jehova Gud bevisar sig vara allt detta på många sätt, bland annat genom att han formar sina skapelser såsom en krukmakare formar leret i sin hand. Genom att tala om honom som den store krukmakaren framhäver man hans allmakt, hans allvetenhet och hans suveränitet. Ingen av hans skapelser kan med framgång göra motstånd mot hans vilja. Vad Jehova än må besluta, så fullbordar han det: ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Jes. 55:11.

 3, 4. a) Varför är det viktigt att vi erkänner Jehovas roll eller ställning som den store krukmakaren? b) Vilket vittnesbörd avger aposteln Paulus i denna sak?

³ Det är av allra största vikt att alla Guds skapelser erkänner hans universella suveränitet och skickar sig i överensstämmelse härmed. De som gör det röner stor välsignelse. Denna Jehovas roll eller ställning som den store krukmakaren talar aposteln Paulus om i Romarna 9, där han bland annat säger följande:

⁴ ”Det [beror] icke på den som önskar eller på den som löper, utan på Gud, som visar barmhärtighet. Ty Skriften säger till Farao: ’Just av denna orsak har jag låtit dig förbliva, att jag i förbindelse med dig må visa min makt och att mitt namn må bliva kungjort på hela jorden.’ Alltså: mot vem han önskar visar han barmhärtighet, men vem han önskar låter han bliva motspänstig. Du skall därför säga till mig: ’Varför finner han då fel? Ty vem har stått emot hans uttryckliga vilja?’ O, människa, vem är du då egentligen, att du skulle svara emot Gud? Skall den sak som har blivit formad säga till honom som har format den: ’Varför gjorde du mig sådan?’ Vad, har icke krukmakaren myndighet över leret till att av samma lerklump göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till vanhedrande bruk?” — Rom. 9:16—21, NW.

 5, 6. a) Vad är det som avgör hur den store krukmakaren gör ett kärl? b) Förklara hur detta framgår av profeten Jeremias ord.

⁵ Dessa ord innebär inte att den store krukmakaren godtyckligt avgör sina skapelsers eviga öde långt innan de föds, vilket den kalvinistiska läran om predestination går ut på. Så förhåller det sig visst inte! Guds skapelser avgör sitt eget öde genom det handlingssätt de väljer att följa. Men den store krukmakaren kan av egna, visa, rättvisa och kärleksfulla skäl välja tid, sätt och omständigheter för att löna de rättfärdiga och straffa de onda, och vi vet att han gör så.

⁶ Lägg märke till hur klart och tydligt detta framhålls i Jeremia 18:6—8: ”Såsom leret är i krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus. Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike, att jag vill upprycka, nedbryta och förgöra det; men om då det folket omvänder sig från det onda väsende, mot vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda, som jag hade tänkt att göra dem.”

 7. Hur kan Jehovas ställning som den store krukmakaren belysas?

⁷ Låt oss belysa detta: Alla Jehovas skapelser kan liknas vid lerkärl i en krukmakares verkstad, vilka Jehova Gud, såsom krukmakaren, kan forma enligt sin vilja, vilket han också gör. Men det har överlåtits åt den individuella lerklumpen såsom en förnuftsbegåvad skapelse med moralisk handlingsfrihet att bestämma om sin reaktion inför Jehovas formgivande påverkan. Individen kan antingen böja sig för Jehova och rättfärdigheten eller motstå Jehova och förhärda sig i sin ondska. Men när skapelsen väl har visat sin inställning, har Jehova möjlighet och förmåga att forma denna skapelse ytterligare, vilket han också stundom gör, antingen för att den skall bli till hedersam tjänst eller till vanhedrande bruk, alldeles som det passar Jehovas suveräna vilja och uppsåt.

 8, 9. Vilka exempel i bibeln visar oss hur den store krukmakaren handskas med kärl som gjorts passande för tillintetgörelse?

⁸ Vi läser till exempel om att en ”ond ande” från Jehova kom över konung Saul, men detta skedde först efter det att Sauls hjärta hade blivit ont, ända därhän att det inte fanns någon återvändo, och efter det att Jehova slutligen hade förkastat Saul. (1 Sam. 18:10) Likaså läser vi om en ”lögnens ande”, som blev sänd från Jehova över 400 profeter i Israel, vilka från början hade farit med lögn, så att deras lögnaktiga profeterande fick makt över konung Ahab och han begav sig åstad till sin död. (2 Krön. 18:5—27) Jesus uppmanade ju också Judas: ”Gör snart, vad du gör.” (Joh. 13:27) Jesus ingav inte Judas tanken att förråda Jesus, utan Judas hade redan gått så långt att det inte fanns någon återvändo för honom. Hade inte Jesus avslöjat Judas såsom den som skulle förråda sin Herre och Mästare, och hade inte Judas underlåtit att förneka detta eller bedyra att han var oskyldig? Judas ångrade sig inte och förändrade inte sitt handlingssätt, och fördenskull heter det att Satan, djävulen, därpå for in i honom, och det var först efteråt som Jesus sade till honom: ”Gör snart, vad du gör.” På liknande sätt var det med den forntida Farao i Egypten på Mose tid. Jehova Gud tvingade honom inte och förhärdade inte godtyckligt Faraos hjärta och fick honom inte heller att handla i strid med sitt bättre omdöme, utan Gud valde bara en sådan metod för sitt handlingssätt mot Farao som gjorde det möjligt för denne att fortsätta med att söka sin egen fördel och därmed förhärda sitt hjärta ännu mer.

⁹ Det var mycket passande att aposteln Paulus hänvisade till att Jehova formade den ondskefulle, stolte Farao från forna tider, ty utan tvivel utgör Farao det mest slående exempel, som omtalas i bibeln, på hur Jehova Gud ådagalagt sin myndighet och makt då han handlat med sina jordiska skapelser såsom en krukmakare handskas med lera. Den store krukmakaren hade befallt sitt folk, israeliterna, att de skulle bege sig ut i öknen under tre dagar med alla sina små och sina boskapshjordar för att tillbedja honom, och Farao hade vägrat släppa i väg Guds folk. Den högmodige Farao tog sig för att håna och smäda: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst att sända Israel i väg? Jag känner icke alls Jehova, och — vad mera är — jag ämnar icke sända Israel i väg.” Det medel, som Jehova Gud brukade för att låta Farao få veta vem Jehova verkligen är och för att få honom att släppa Guds folk, var tio plågor, och dessa plågor är av stor profetisk innebörd i vår tid. — 2 Mos. 5:2, NW.

Skildringens trovärdighet

10, 11. a) Vad anser somliga om skildringen av de tio plågorna? b) Vilket lämpligt svar ger en universitetsprofessor sådana människor?

¹⁰ Att den inspirerade skildringen av det som hände i samband med dessa tio plågor är trovärdig är en sak som satts i tvivelsmål av bibelkritiker. De tror inte att Jehova Gud är den store krukmakaren, som kan och vill styra människornas angelägenheter i överensstämmelse med sin egen suveräna vilja, och de känner inte till den stridsfråga, som gäller den universella suveräniteten och som hör samman med dessa plågor. De vill få oss att tro att alla de olika skildringarna av dessa plågor härrör från myter och legender, liksom de påstår att skildringarna av skapelsen och syndafloden har framsprungit ur myter och legender. ”Man har gjort många försök att bortförklara dessa fantastiska historier”, som en nyteologisk auktoritet uttrycker sig. — The Interpreter’s Bible, band 2, sidan 839.

¹¹ Men teologer som gör invändningar mot de underverk, som skildras i bibeln, förråder bara härmed att de är fördomsfulla och okunniga. Vetenskapen kan inte längre göra invändningar mot underverk. Såsom en universitetsprofessor har sagt: ”En vetenskapsman kan inte längre uppriktigt påstå att någonting är omöjligt. Han kan bara säga att det är osannolikt. Men han skulle kunna säga att en viss sak är omöjlig att förklara med vår nuvarande kunskapsterminologi. Vetenskapen kan inte säga att man nu känner materiens alla egenskaper och energiens alla former. Vad är det som vi behöver utöver underverken själva för att kunna förklara dem? Ingenting som vi förmår göra kan göra ett underverk till en sannolik företeelse, men det är kanske möjligt att foga några upplysningar till det för att göra det till något möjligt. En sak, som behöver fogas till, är en energikälla som är okänd för oss i vår biologiska och fysiologiska vetenskap. I Skriften identifieras denna energikälla som Guds kraft.”a

12, 13. Vilka andra vittnesbörd från bibeln bekräftar att skildringen av de tio plågorna är trovärdig?

¹² Dessutom kan vi inte rubba förtroendet för denna del av Guds ord här i 2 Moseboken utan att rubba förtroendet för de många hänvisningarna till dessa händelser, hänvisningar som vi finner i resten av bibeln. Om de här nämnda underverken, de tio plågorna, bara är fantastiska historier, varför hänvisar då Josua, Samuel, två psalmister, Jeremia, Stefanus och aposteln Paulus till dem såsom historiska händelser? I 1 Samuelsboken 6:6 läser vi till exempel om att de filisteiska prästerna och spåmännen omkring 400 år efter det att Israel hade dragit ut ur Egypten förmanade sitt folk med orden: ”Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao tillslöto sina hjärtan?” — Se också 1 Samuelsboken 4:8.

¹³ Det talas också mycket detaljerat om de tio plågorna i Psalm 78 och Psalm 105. Och omkring 900 år efter det att plågorna hemsökt Egypten betraktade Jeremia dem inte såsom fantastiska historier utan såsom fakta: ”Du som gjorde tecken och under i Egyptens land . .. och som [därmed] har gjort dig ett namn.” Stefanus talade om att Mose ”gjorde under och tecken i Egyptens land”. Och såsom vi redan har framhållit talade aposteln Paulus om plågorna såsom historiska verkligheter. — Jer. 32:20; Apg. 7:36.

14—16. Hur kan man vederlägga dem som påstår att de tio plågorna hade ”naturliga” orsaker?

¹⁴ Andra människor i kristenheten går med på att plågorna verkligen kom över landet, men de söker bevisa att de hade rent naturliga orsaker. Därmed fråntar de så att säga den store krukmakaren hans rätt att ingripa direkt i människornas angelägenheter. Visst kan Nilen se röd ut ibland; men skildringen säger inte att vattnet i Nilen bara var blodrött till färgen, såsom hade det varit fullt av vissa små organismer eller som en följd av slammets färg, utan den säger att Nilens vatten helt enkelt blev blod, så att fisken och andra levande skapelser i Nilen dog och folket inte kunde dricka av vattnet. — 2 Mos. 7:19—21.

¹⁵ På ett likartat sätt var det med de andra plågorna. Det är ingen mening att man försöker bortförklara underverksmomentet bara därför att man kan spåra motsvarigheter till dessa händelser i Egyptens historia. Varför kom dessa plågor just när Mose sade att de skulle göra det, och varför upphörde de bara när Mose befallde dem att upphöra? Och hur kom det sig att israeliterna i landet Gosen inte drabbades av de plågor som följde på den tredje? — 2 Mos. 8:22, 23.

¹⁶ I synnerhet den tionde plågan kan inte ges en naturlig förklaring. Vilken farsot skulle kunna döda endast de förstfödda av såväl människor som djur? Vilken farsot skulle kunna gå förbi de hus, på vilkas dörrträn och dörrposter man hade strukit blod? Det är sådant som inte kan bortförklaras eller ges en godtagbar ”naturlig” förklaring. Om man försöker göra det, skapar man fler problem än man löser; och därmed förråder man sin brist på tro och lägger i dagen sin ovilja att böja sig för den store krukmakarens vilja och sin åstundan att behaga människor som saknar tro.

17. Varför var det viktigt att dessa plågor var otvetydiga underverk?

¹⁷ Men om vi förstår varför Jehova sände dessa plågor, nämligen för att göra Jehovas namn och stora makt kunniga för Farao och egyptierna och för att Jehovas namn skulle bli förkunnat på hela jorden, för att förhärda somliga och för att göra andra mjukare och mildare, då inser vi att Jehova hade oändligt stor anledning till att bruka övernaturliga medel, när han sände dessa plågor över Egypten. Ja, det var absolut nödvändigt att dessa plågor var otvetydiga underverk, att de hade med det övernaturliga att göra, om de skulle kunna ha en sådan kraft och innebörd som Gud avsåg. I annat fall skulle stridsfrågan inte ha framstått så klart och tydligt, och plågorna skulle inte ha tjänat till att förhärliga Jehovas namn, något som särskilt gäller de åtta sista plågorna. (2 Mos. 8:16—19) Ett exempel på denna princip finner vi i 1 Samuelsboken 6:7—12.

Kärlet Mose

18, 19. a) Vilket mänskligt kärl danade Jehova och formade för detta tillfälle? Genom vilken händelseutveckling skedde det? b) Hur bevisade sig Mose vara lojal mot sitt folk och mot Gud?

¹⁸ Det mest framträdande mänskliga kärl som den store krukmakaren, Jehova Gud, danade för detta tillfälle och det som han också behagade forma för sitt uppsåt var gudsmannen Mose. Mose föddes sedan den tidens Farao hade utfärdat sitt utrotningspåbud om att alla nyfödda söner skulle kastas i Nilfloden. (2 Mos. 1:22) Jehova såg till att Mose blev skonad, då han var spädbarn, att han hittades av Faraos dotter och därpå att han av sina egna föräldrar blev fostrad ”i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”. Hans föräldrar hade tro på Jehova, såsom nedskrivaren av bibelboken Hebréerna försäkrar oss: ”Genom tron blev Moses vid sin födelse dold av sina föräldrar och hölls av dem gömd i tre månader, eftersom de sågo, att ’det var ett vackert barn’; och de läto icke förskräcka sig av konungens påbud.” — Ef. 6:4, NW; Hebr. 11:23.

¹⁹ Mose föräldrar fullgjorde sina plikter mot honom så troget att han, fastän han senare blev undervisad i all egyptiernas visdom och kunskap, förblev lojal mot Jehova, mot sitt folk och mot Jehovas rättfärdiga principer. Han bevisade detta när han dödade den egyptiske arbetsfogde, som hade misshandlat en av hans bröder. Men Mose folk uppskattade inte hans ansatser att hjälpa dem, och Mose fann det fördenskull rådligt att fly till Midjans land. — 2 Mos. 2:11—15; Apg. 7:23—29.

20. Varför kröntes inte Mose ansatser att hjälpa sitt folk med framgång?

²⁰ Mose hade tagit ställning för den rätta saken, för Jehovas sak: ”Genom tron vägrade Mose, när han hade blivit fullvuxen, att kallas son till Faraos dotter, i det han valde att bliva illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning, eftersom han aktade” en Guds smorde tjänares ”smälek för en större rikedom än Egyptens skatter”. (NW) Men den rätta tiden var ännu inte inne, och det är uppenbart att detta inte heller var det rätta sättet för den store krukmakaren att befria sitt folk. Och denne uppriktige, lojale, ivrige, impulsive man, som ville befria Guds folk, var inte heller redo för en sådan uppgift, det måste vi inse. Jehova fortfor alltså att forma kärlet Mose för dennes uppgift som befriare genom att låta honom tillbringa de följande fyrtio åren såsom en fridsam herde i Midjans land. Under dessa långa år tänkte säkert Mose ofta på sina bröder, som befann sig i träldomen i Egypten. — Hebr. 11:24—27.

21. Vilken verkan hade Mose fyrtioåriga vistelse i öknen såsom herde på honom?

²¹ När de fyrtio åren var förbi, hade Mose formats till ett moget, milt, tåligt, långmodigt kärl och var fullt skickad att bli tillsyningsman över millioner av Guds får. Det sägs att han var ”mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. (4 Mos. 12:3) Ja, han hade blivit så ödmjuk att han gav uttryck åt den största försagdhet och motvillighet inför den uppgift, som Jehova gav honom, nämligen att befria sitt folk, vilket han hade försökt göra på egen hand fyrtio år tidigare. Till och med efter det att Jehova försäkrat Mose att han skulle vara med honom och hade beklätt Mose med kraft att utföra tre underverk, för att han skulle kunna bevisa att hans uppdrag kom från Gud, gjorde Mose invändningar. Jehova blev visserligen vred på Mose för detta och gav honom en svidande tillrättavisning, men han visade samtidigt medlidande och gav Aron åt Mose för att denne skulle tjäna såsom Mose språkrör. — 2 Mos. 3:11—4:31.

Egypten och Farao på Mose tid

22. Vilken slående kontrast utgjorde egyptierna och israeliterna vid denna tid?

²² Det är svårt att tänka sig en större kontrast än den som rådde mellan Mose, den ödmjukaste eller saktmodigaste av alla människor på jorden, och Egyptens Farao, en av de högmodigaste härskare som någonsin funnits. Inte kan man heller finna en större kontrast vad religionen beträffar än den som rådde mellan den tillbedjan av Jehova Gud, som de trogna israeliterna utövade, och egyptiernas religionsutövning. Det har sagts att ”egyptiernas gudsdyrkan utgjorde en fullständig kontrast till den hebreiska gudsdyrkan i synnerhet.... Den kult, som var förbunden med de stora gudarna [i Egypten], följde ett allmänt mönster, i det att guden behandlades alldeles som en jordisk konung. Han väcktes ur sömnen varje morgon med en hymn; man tvättade och klädde honom (dvs. det beläte som föreställde honom) och gav honom frukost. ... Kontrasten kunde knappast ha varit större mellan den ständigt vaksamme, i sig själv tillräcklige Gud som Israel dyrkade ... och dessa jordiska, egyptiska naturgudar.”b

23. Vilka gudomligheter och vilka läror var utmärkande för den egyptiska religionen?

²³ Vid denna tid var Egypten det förhärskande världsväldet och var speciellt starkt i finansiellt avseende, men därtill hängav sig denna nation åt djävulsreligion mer än alla andra nationer. I Egypten tillbad man de krafter, som var förknippade med den synliga skapelsen, speciellt solen, värmen, ljuset och djuren. Det fanns tjogtals gudomligheter i Egypten, och ingen annan forntida nation var mera hängiven och beständig i fråga om att tjäna sina gudar än de ytterligt vidskepliga egyptierna under sina prästers autokratiska styrelse. Den främsta läran var reinkarnationen eller själavandringen, som utlovade belöningar i ett framtida liv beroende på hur man uppförde sig i det nuvarande livet, en lära som gav prästerna stor makt över folket.

24. Vilken ställning intog prästerna i Egypten?

²⁴ Det fanns ett mycket stort antal präster, och de var befriade från att betala skatt och aktades mycket högt av folket. De klädde sig i vitt linne och badade två gånger om dagen. Inte ens de ringaste dagliga sysslor kunde utföras utan att man iakttog någon prästerlig stadga. Egyptierna hade flera religiösa högtider än andra folk, landet var uppfyllt av tempel, och varje stad hade sin skyddsgud, åt vilken något djur var helgat, och sitt speciella tempel, i vilket man underhöll en stor skara präster. Enligt historikern John Lord var det grepp, som prästerna hade om folket, snarlikt det som kristenhetens präster hade under medeltiden.c

25. Vad kan med fog sägas ha utgjort det mest frånstötande och förnedrande draget i Egyptens religion?

²⁵ Det mest frånstötande och förnedrande draget i dessa egyptiers religion var deras djurdyrkan. En katt, vilken vilsekommen katt som helst, ansågs ha större värde än en människa. En främling, som oavsiktligt hade dödat en katt, blev bokstavligen sliten i stycken av en ursinnig pöbelhop. Apistjurarna dyrkades som om de själva var gudar, ty man trodde på fullt allvar att gudar hade sin boning i dem. Dessa tjurar hölls i påkostade tempel, och vid sin död begrovs de i jättelika, dyrbara sarkofager, under det att hela Egypten sörjde. Bland andra djur, som ansågs heliga, kan vi nämna krokodilen, en fisk som gått under namnet nilgäddan och parasitstekeln. Av en del djur, t. ex. katten, ansågs alla vara heliga, av andra endast vissa exemplar, t. ex. tjurar med en speciell teckning.

26. Hur betraktades Egyptens Farao?

²⁶ Härskaren, Farao, intog också en framträdande plats i Egyptens religion. Om honom heter det:d ”Farao själv var en av gudarna och en centralfigur i sina undersåtars liv. Varje regerande konung var en inkarnation av Horus, den falklike himlaguden, och samtidigt Horus själv ... den rättmätige arvingen på sin fars, Osiris’, tron. Egyptens välfärd var direkt förknippad med konungens... . Varje konung var efterträdare till hela ätten av kungliga förfäder, vilken gick tillbaka till tiden före de historiska, mänskliga dynastiernas uppkomst ... till den tid då gudaätterna själva befann sig på jorden, och vid sin död förenade sig varje konung med denna vördnadsvärda skara.” Så tänkte egyptierna att det förhöll sig!

27. Varför tolererade Jehova Egyptens falska gudsdyrkan och dess förtryckarvälde under så lång tid?

²⁷ Detta var alltså det Egypten som höll Israel i träldom och som Mose blev sänd till. Det bestod sannerligen av ”vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse”. (Rom. 9:17—22, NW) Men den store krukmakaren hade låtit det bestå såsom ett mäktigt världsvälde. Varför det? För sitt stora namns skull. Hade han inte dessutom förutsagt att Abrahams säd skulle förtryckas i 400 år? Intill dess att denna tid förrunnit tilläts Egypten alltså att förtrycka Guds utvalda folk. — 1 Mos. 15:13.

28, 29. Varför fick hela Egypten lida för Faraos gensträvighet?

²⁸ När vi undersöker skildringen, finner vi att den framhäver hur den store krukmakaren handlade med en enda människa, Farao. Därför kan man med fog fråga varför en hel nation skulle få lida för en enda mans skull. Ja, varför? Av mer än en viktig orsak. För det första kunde inte Farao ensam ha förtryckt Israels nation eller utmanat Jehova. Härtill behövdes en mäktig organisation; och därför blev alla som stödde Farao i hans trots mot Gud och i förbindelse med hans förtryckande åtgärder delaktiga i hans brott. Var det inte dessutom en stor ”hop folk av allahanda slag”, icke-israeliter, som lämnade Egypten och drog ut till frihet tillsammans med israeliterna? (2 Mos. 12:38) Jo visst. Ingen bör därför påstå att den store krukmakaren, Jehova Gud, handlade orättvist.

²⁹ Vidare framhåller bibeln att det finns något som kallas samhällsansvar. I det forntida Israel till exempel måste de äldre männen i en stad vidta vissa åtgärder för att deras stad skulle slippa undan blodskuld, ifall ett begånget mord inte kunde klaras upp, ty hela staden stod med skuld. (5 Mos. 21:1—9) Av samma orsak dömdes hela Benjamins stam skyldig, därför att den vägrat överlämna de onda männen i Gibea som hade skändat en viss levits bihustru, så att hon dog. (Dom. 20:8—48) Ja, att ett sådant ansvar kan komma att vila på en nation har man erkänt också i vår tid. I Västtyskland har man ju, fastän landet nu är demokratiskt, frivilligt åtagit sig att gottgöra judarna och andra offer för nazistförföljelsen.

30, 31. Med vilket intresse bör vi nu i denna tid omfatta skildringen av händelserna i samband med de tio plågorna och av vilken vikt och betydelse är den för oss?

³⁰ Den bibliska skildringen av hur den store krukmakaren handskades med sina kärl på Mose tid är av största intresse och betydelse för oss nu. När vi begrundar den, ökar den vår uppskattning av den store krukmakarens, Jehova Guds, vishet, rättvisa, makt och kärlek. Den får oss också att klart och tydligt inse hur viktigt det är att vi är honom undergivna, låter oss ledas av hans ord och hans heliga ande och av hans synliga redskap, hans jordiska kanal eller förbindelseled. Ty vem kan stå emot hans uttryckliga vilja?

³¹ Och en sak till: vår tro kommer i hög grad att stärkas, ty vi kommer att bli medvetna om att dessa händelser har sin motsvarighet i vår tid. Slutligen kommer en sådan undersökning att förhjälpa alla kristna Ordets förkunnare till en större uppskattning av sitt eget uppdrag att predika, ty de har nu privilegiet att delta i att utgjuta vår tids plågor över det nutida Egypten, det stora Babylon inbegripet. Allt detta bör sannerligen få oss att med vaket intresse fortsätta studiet av detta ämne!

[Fotnoter]