De vill ha det så!
Fälld brottsling återvald
Sexskandaler
Åtalad ämbetsman återvald
MÄNNISKOR erkänner det inte. Och om de tillfrågades kanske de ivrigt skulle förneka det. Men deras handlingar förråder dem.
Tänk till exempel på valet i USA för någon tid sedan. Man skulle kunna vänta sig att med den vanärande skandalen ”Watergate” i färskt minne skulle väljarna kräva moralisk integritet hos dem som skulle väljas. Men knappt fyra år efter ”Watergate” bröt än en gång avskyvärda skandaler ut i Washington. Nu hade väljarna tillfälle att slå ett slag för en ren regering! Men gjorde de det?
Charles Diggs, som dömts skyldig på ”29 punkter för postbedrägeri och förskingring av myndigheternas penningmedel”, blev återvald till kongressen med 80 procent av rösterna!
Daniel Flood, en kongressman för Pennsylvania, som åtalats för att ha tagit emot mer än 60.000 dollar i mutor, blev återvald med 54 procent av rösterna.
Frederick Richmond, en kongressman för Brooklyn, erkände att han erbjudit pengar till en 16-årig pojke för att få ha sexuellt umgänge med honom. Richmond blev också återvald trots att han ställde upp mot tre andra kandidater.
Valet av sådana män tycks bekräfta det gamla tänkespråket att ”människor vanligtvis får det slags regering de förtjänar”. Människor fördömer det fördärvliga i korruptionen inom regeringen och klagar över den allmänna utbredningen av oärlighet och omoraliskhet, men samtidigt håller de fast vid ett syndigt levnadssätt genom sitt val av ledare.
De vill ha det så!
Och sådana moraliska problem är inte begränsade enbart till Förenta staterna eller till det tjugonde århundradet. Man behöver bara läsa om Djingis khan, Adolf Hitler och Napoleon för att inse att människor ofta villigt har låtit sig utnyttjas. Det är bara med folkets stöd som tyranner regerar och kan regera. Alldeles som kung Salomo sade: ”Att ha många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.” (Ordspråksboken 14:28) För att en härskare skall ha myndighet måste han ha stöd — både aktivt och passivt.
Bibelns berättelse om hur Saul utsågs till kung visar hur villigt människor underordnar sig. Israel hade åtnjutit ganska stor frihet under det styre som utövades av domare som tillsatts av Gud. (Domarboken 21:25) Men med tiden ropade nationen efter en kung. Domaren Samuel varnade nationen för vad det skulle innebära att ha en kung: träldom, utnyttjande av folket och skatt. När nationen ropade: ”Nej, en kung måste vi ha över oss”, kastades den in på en tragisk och katastrofal kurs. — 1 Samuelsboken 8:19.
Det är naturligtvis inte alla människor som i dag aktivt stöder fördärvade politiker. Somliga är upprörda, ja, till och med vreda, på sådana mäns uppförande. Men ändå fortsätter de att stödja de system som låter sådana män komma till makten. Och det finns de som passivt, i ord, stöder politiska organisationer.
Bibeln säger emellertid: ”O ni som älskar Jehova, hata det som är ont.” (Psalm 97:10, NW) Vad är då din uppfattning om ondskan? Låt oss — för att få hjälp till att urskilja hur vi verkligen känner det beträffande ondskan — se på ett annat område inom vilket felaktiga handlingar i hög grad tolereras.
De stoppar handen djupt ner i din ficka
Korruption och fördärv är inte något som enbart hör till politiken. Tidningarna är fyllda med rapporter om religiöst fördärv. Ta till exempel frågan om homosexualitet. Bibelns ståndpunkt är helt klar: ”Begå inget misstag: ... inga som är skyldiga vare sig till äktenskapsbrott eller till homosexuell perversitet ... skall komma i besittning av Guds rike.” (1 Korintierna 6:9, 10, The New English Bible) Men vad säger en del präster i våra dagar?
En metodistbiskop, Melvin E. Wheatley, understöder förordnandet av ”en präst som öppet erkänner att han är homosexuell”.
Vatikanen måste under förlägenhet ”tysta ner” en frispråkig romersk-katolsk präst (en som själv öppet erkänner sig vara homosexuell) som ”påstås tolerera att präster utövar homosexualitet”.
United Church of Christ (UCC) i USA tillkännagav sina planer att prästviga en lesbisk kvinna. I en artikel i en tidning hette det: ”Mer än ett tjugotal präster från UCC kommer att samlas omkring henne när hon knäböjer ... och kommer att lägga sina händer på hennes huvud och tillkännage att hon är en Jesu Kristi präst.”
Är detta uppenbara överträdelser av bibelns normer? Ja, helt visst. Men människor flyr knappast i panik från sina kyrkor eller kräver en förändring. Vad anser du om ett sådant moraliskt förfall?
Nyhetsstoff berättar också om upprörande ekonomiska skandaler:
”Skandal på påvens bank” löd rubriken till en artikel som var införd i tidskriften Time för 26 juli 1982. ”Ett bankbedrägeri på en milliard dollar i Italien har nått hjärtat på en av världens mest respekterade institutioner, Vatikanen”, hette det i artikeln. ”Hittills har två människor som varit inbegripna i affären dött. ... I skandalens centrum står ärkebiskopen Paul C. Marcinkus — född i Amerika och direktör för Institutet för religiösa verksamheter.”
Hur förhåller det sig då med de protestantiska kyrkorna? Det rapporteras att de känner av en ekonomisk press. Evangelisten Oral Roberts tillgriper skrämsel för att fylla sin kyrkas tomma penningkistor. Han hade till mer än 1.000.000 människor sänt ett ”personligt ställt” brev som började: ”Någonting hemskt håller på att hända, och jag måste tala med dig personligen om det.” Sedan han beklagat sig över sin kyrkas svåra ekonomiska trångmål, säger han: ”Gud står i begrepp att använda dig för att bli en del av ett underverk. Om du och några fler av mina särskilda medarbetare vill offra 100 dollar som ett frö, kan detta underverk inträffa.”
Detta är emellertid svårt att få att stämma överens med rapporten i Denver Post. Oral Roberts, som ”under många år har påstått att han inte äger någon personlig egendom och har en mycket liten inkomst”, sägs ”äga ett hus som är värt mellan 500.000 och 1 million dollar. ... Han äger en andel i en vilande guldgruva ... , och det har rapporterats att hans årliga inkomst under de fem senaste åren har varit mellan 70.000 och 178.000 dollar.”
TV-evangelisten Rex Humbard spelar också på sina efterföljares känslor i en vädjan på fyra sidor om pengar. Han säger: ”Jag tror Gud är redo att låta en hundrafaldig eller till och med en tusenfaldig välsignelse strömma ner över dig.” Förutsättningen är naturligtvis att de sänder honom pengar.
Religionsredaktören för Toronto Star sammanfattar frågan på följande utmärkta sätt: ”Var och en som känner till vädjanden från religiösa personligheter i TV ... lär sig snart förstå att när evangelisten börjar tala om ’innerst inne’ eller ’djupt i mitt hjärta’ försöker han också få ner sin hand ännu djupare i din plånbok eller portmonnä.”
Det är sant att det uppväcker somliga människors vrede. Men sådan kritik tycks vara ett svagt pip i jämförelse med de bifallsrop av stöd som sådana religiösa ledare fortsätter att få. Deras penningkistor fortsätter att fyllas, deras kyrkor fortsätter att vara fullpackade med folk, och deras tvivelaktiga uppförande avfärdas av deras anhängare med en axelryckning.
Deras anhängare vill ha det så.
Men är detta en alltför hård dom? Kan vi verkligen säga att aktiva och passiva understödjare älskar den syndbesudlade religionen och politiken?
Villiga offer
Bibeln berättar om Guds förutsagda tillintetgörelse av det onda samhället i Sodom och Gomorra. Efter Abrahams förbön var Gud villig att skona staden om bara 10 rättfärdiga blev funna där. (1 Moseboken 18:32) Men förhållandena hade fördärvats så till den grad att det inte fanns en enda sanningsälskande själ förutom Lots familj.
Människorna ville ha det så.
Sedan har vi exemplet med profeten Jeremia, som levde i en tid liknande vår. Moralen hade sjunkit så lågt att det sades: ”Gå omkring på gatorna i Jerusalem, och se ... om ni finner någon, om där är någon som gör rätt och bemödar sig om sanning. Då vill jag förlåta staden.” — Jeremia 5:1.
Jeremia tänkte: ”Detta är endast de ringa i folket.” Han tänkte att det var bara de ”ringa” — de obildade, okunniga — som drunknade i moralisk orenhet. Men befolkningens lösaktiga uppförande återspeglade bara de styrandes och de religiösa ledarnas förnedrade tänkesätt! (Jeremia 5:4, 6; se också 6:13, 14; 23:14.) Sexuell omoraliskhet, frihet från moraliska band, blev ett levnadssätt bland israeliterna! Jeremia förklarade: ”De ... samlade sig i skaror till skökohuset. De liknar välfödda, ystra hästar”, som inte har någon tanke på följderna av sitt handlingssätt. — Jeremia 5:7, 8.
Det var därför inte förvånande att den korrumperade nationen Israel tolererade — till och med understödde — korrumperade ledare. Jeremia varnade: ”Hör inte på de profeters ord, som profeterar för er”! (Jeremia 23:16; se också 5:26—28, 31.) Och vad blev folkets gensvar till denna varning? Upphävde folket ett rop av protest? Eller krävde det en förändring? Jeremia bekände med sorgset hjärta: ”Och mitt folk vill ha det så.” — Jeremia 5:31.
Människorna kan ha blivit en aning uppretade eller förargade när förtryckande härskare orsakade dem en del personliga svårigheter. Men i stort sett önskade de inte någon verklig förändring. De var villiga offer. Deras härskares moraliska orenhet tillät dem att själva njuta lite av sin egen orenhet.
De ville ha det så.
Vill du ha det så?
De flesta människor i dag önskar inte heller någon förändring. Och de få människor som uppriktigt försöker driva igenom en förändring slår bara ”nytt vin i gamla vinsäckar”, det vill säga gör endast ytliga förändringar för att vidmakthålla den här ordningen lite längre. — Matteus 9:17.
Vi hoppas emellertid att du är annorlunda. Att du ”suckar och jämrar [dig] ... över alla styggelser som bedrivs” i denna onda tingens ordning. (Hesekiel 9:4) Att din kärlek till rättfärdighet inte är en tunn fasad. Att du verkligen önskar en förändring — inte av det slag som kommer genom politiska reformer, utan av det slag som bara Gud kan åstadkomma. Om detta är din önskan, vill Jehovas vittnen gärna hjälpa dig att lära känna mer om hur Gud ämnar avlägsna ondskan från jorden och upprätta ett rent och obesudlat styre! — Daniel 2:44; Jesaja 11:1—9.
De flesta människor ignorerar emellertid sådana härliga framtidsutsikter. I en skrymtaktig sorgesång fördömer de poliskorruption, men de önskar själva ostraffat bryta trafiklagarna. De höjer ögonbrynen i chock över politikernas utsvävande liv, men slukar hungrigt TV-shower och filmer som stinker av omoraliskhet. De talar om en bra regering, men de väljer bedragare. De fördömer utpressning, men de hjälper till att fylla giriga prästers penningkistor. De talar om sanning, men i själva verket föredrar de ”att få sina öron kittlade”. (2 Timoteus 4:3) Och när det gäller moralisk förändring — vem är i behov av det? De finner sig i och ger på sitt spekulativa sätt stöd åt förtryck, oärlighet och girighet så länge som de själva får leva sitt liv på det sätt som de önskar.
De vill ha det så.
[Bild på sidan 13]
”... när evangelisten börjar tala om ’innerst inne’ eller ’djupt i mitt hjärta’ försöker han också få ner sin hand ännu djupare i din plånbok eller portmonnä.” — Religionsredaktören för Toronto Star