Vad är egentligen påsken?
Vet du det? I själva verket vet de flesta påskfirare inte så mycket om påsken och påsksederna. Ja, ofta är allt de vet att man anser sig fira påsken till minne av Kristi Jesu uppståndelse. De känner inte svaret på vissa betydelsefulla frågor i samband med kristenhetens största högtid, sådana som dessa: Varifrån kommer benämningen ”påsk”? Hur började påskfirandet? Vilken innebörd har de besynnerliga påsksederna? Och framför allt: vad säger bibeln om påsken?
Det engelska ordet för påsk, ”Easter”, förekommer en enda gång — i Apostlagärningarna 12: 4 — i den engelska Konung Jakobs översättning av bibeln. Detta är emellertid en felöversättning. Det grekiska ord som använts i denna vers i bibelns originaltext är páscha, från det hebreiska pésach, och det betyder helt enkelt förbigång. Alla moderna översättningar till engelska använder därför överallt ordet ”passover”, som har denna innebörd. Det svenska ordet ”påsk” är direkt härlett från det grekiska ”páscha”. Men betyder då det att kristenhetens påskfirande finner stöd i Skriften? Ger inte bibeln de kristna det budet, att de skall fira en viss händelse till Kristi åminnelse?
Jo, Jesus bjöd sina efterföljare att fira minnet av hans död, som inträffade den 14 Nisan år 33 e. Kr. Hans efterföljare skulle fira hans död genom att hålla Herrens aftonmåltid denna dag varje år. ”Fortsätt att göra detta till minne av mig”, sade Jesus. (1 Kor. 11:24, NW) Hur är det då med hans uppståndelse den 16 Nisan år 33? Jesus bjöd inte att den skulle firas. Inte heller apostlarna, som talade med den uppståndne Kristus, bjöd att hans uppståndelse skulle firas. Hans död var den enda händelse som skulle ihågkommas genom en kristen högtid.
Låt oss nu först undersöka varifrån den anglosaxiska benämningen ”Easter” är hämtad. I en bok, Great Catholic Festivals, av jesuiten James L. Monks finner vi vissa ledtrådar. Denna bok med imprimatur (tryckningstillstånd) av kardinal Spellman säger, på sidan 33: ”Det händer ofta att när hedningar omvänds till kristendomen, behåller de vissa av sina tidigare levnadsvanor och seder och kristnar dem, så att säga. De hedniska anglosaxarna firade en högtid till ära för sin ’vårens gudinna’, som kallades Eôstre. När de blev kristna och firade vår stora högtid, som alltid infaller på våren, behöll de det gamla namnet, som förändrades till vårt Easter.”
Det står alltså klart för oss, att Easter — på tyska Ostern — är en hednisk benämning och att den leder sitt ursprung från en hednisk ”vårens gudinna”. Men låt oss nu gå ändå längre tillbaka, till den tid då påskfirandet officiellt tog sin början. Det skedde år 325 e. Kr., en lång tid efter Kristi uppståndelse. Vid den, tiden hade avfallet ägt rum, och det fanns många falska kristna, sådana som var kristna endast till namnet. Den hedniske kejsaren Konstantin var en av dem. Konstantin, som alltjämt var den romerska hedniska religionens överstepräst, sammankallade ett stort antal av dessa avfälliga kristna till ett kyrkomöte i Nicaea. Vad var det som ledde denne hednapräst till något sådant?
Han ville av politiska skäl skapa harmoni inom religionen. Därför, som det heter i boken A General History of Rome, ”förenade han i sitt eget sinne de två fientliga trosåskådningarna, snarare än vägde dem mot varandra — ett känslotillstånd snarare än en åsiktsriktning, vilket kanske är mycket vanligare än man i allmänhet tror”. Konstantin sammansmälte alltså de båda religionerna, den romerska hedniska religionen och den avfälliga kristendomen. Detta fick bland annat till följd att Konstantin påbjöd att ”den stora påskfesten” skulle firas ”överallt”.
Detta tilltalade hedningarna, eftersom de i långa tider hade brukat tillbedja en vårens fruktbarhetsgudinna. Av greker och romare kallades hon Astarte. Babylonierna tillbad henne under namnet Isjtar och fenicierna under namnet Ashtoret.
Det var bara naturligt att de seder och bruk som var förbundna med dessa vårens gudinnor och firandet av dem skulle sätta sin stämpel på påskfirandet. Arkeologerna har således grävt fram skulpterade bilder av fruktbarhetsgudinnan Isjtar. På dessa håller hon ett ägg i handen, och en kanin sitter vid hennes fötter. I boken Great Catholic Festivals finner vi denna kommentar beträffande påsken: ”Seden att äta ägg denna dag anses härstamma från det hedniska bruket av ägg som en symbol av fruktbarhet.” Och The Catholic Encyclopedia säger under ”Påsken”: ”Kaninen är en hednisk symbol och har alltid varit ett fruktsamhetens emblem.”
Tillbedjare av vårgudinnan Ashtoret brukade äta kakor till hennes ära. De kallade denna gudinna ”himmelens drottning”. Om Ashtoret och hennes tillbedjare säger bibeln: ”Barnen samla tillhopa ved, fäderna tända upp eld, och kvinnorna knåda deg, allt för att baka offerkakor åt himmelens drottning; och drickoffer utgjuta de åt andra gudar, mig till sorg [för att uppväcka min vrede, AS].” (Jer. 7:18) Jehovas vrede flammade upp mot hans folk närhelst de lade sig till med sådana hedniska seder. Men de som lade sig till med det hedniska påskfirandet var inte intresserade av att följa bibeln. De ”kristnade” de hedniska kakorna, trodde de, genom att göra ett kors i degen ovanpå ”långfredagsbullen”.
Också seden att bära nya kläder och anordna påskparad hör till de hedniska bruken. Hedningar i Europa trodde att det skulle medföra lycka i kärlek om man bar en ny huvudbonad vid påsken. Påskparaden, som hålls i New York varje år, är en relativ nykomling bland sederna vid denna högtid, säger somliga auktoriteter, som menar att den härstammar från en gammal kinesisk vårprocession. Rika mandariner skrudade sig i sina finaste rockar och hade en gemensam kläduppvisning för alla och envar. ”Sådana ting som påskägg, påskeldar, påsklekar och påskskratt”, heter det i avslutningen till boken Easter, ”tycks alla ha hedniskt ursprung.”
Även om protestanterna i vissa länder under lång tid inte befattade sig med den katolska kyrkohögtiden påsken, så har man nu under de senaste sjuttiofem åren börjat fira påsken i praktiskt taget alla protestantiska kyrkor. Om förhållandena i USA säger The American Book of Days så här: ”Det var under Nordamerikanska inbördeskriget som de ritualfria kyrkorna började fira påsken. Så många män dödades och så många hem skövlades, att kyrkorna strävade efter att skänka de sörjande efterlevande all den tröst religionen hade att ge. Så skedde först i den presbyterianska kyrkan och senare i de andra.”
Vad gör då den sant kristne, som vet vad påsken egentligen är? Han känner bibelns regel: ”Vilken gemenskap har ljus med mörker?” Och han lyder Guds bud: ” ’Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orena.’” Vi har inga skäl att följa påskfirarna. Följ Jehova. Avskilj dig från påsken och dess orena, hedniska seder och bruk. — 2 Kor. 6:14, 17, NW.