Konsten att tala offentligt i bibliska ämnen
”DE BÖRJADE alla avgiva ett gynnsamt vittnesbörd om honom och att förundra sig över de vinnande ord som utgingo från hans mun.” ”Folkskarorna [hade] blivit slagna med häpnad över hans sätt att undervisa; ty han undervisade dem såsom en som hade myndighet och icke såsom deras skriftlärda.” Och ”aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar”, sade rättstjänarna, som de judiska prästerna hade skickat för att anhålla honom. Så omtalar tre av evangelieskrivarna, av vilka två var ögonvittnen, den störste offentlige talare i bibliska ämnen som vår jord någonsin sett och hört, Jesus av Nasaret, Guds Son. — Luk. 4:22; Matt. 7:28, 29; NW; Joh. 7:46.
Det var inte underligt att Jesu offentliga föredragskampanj skapade så stort intresse! Alldeles oavsett hans underverk kom ”allt folket ... bittida om morgonen till honom i helgedomen för att höra honom” och höll sig ”allt folket ... till honom och hörde honom”. — Luk. 21:37, 38; 19:48.
Utan tvivel samlades folket för att höra Jesus både på grund av vad han sade och hur han sade det. Han tog visligen hänsyn till sin åhörarskara och anpassade sina ord och sin ton allteftersom det var de andligen sjuka, de religiösa skrymtarna eller hans egna apostlar som hörde honom. De upplysningar han gav var 100-procentigt exakta, inte bara därför att han var fullkomlig, utan också därför att han var fullkomligt noga med att allt vad han yttrade var sanningen. När han frambar sitt budskap, anlade han det rätta perspektivet och behöll god jämvikt, använde Skriften och lade eftertryck vid de positiva elementen i sitt tal. Han visade sig vara en fulländad konstnär i sitt fantasieggande och förstående bruk av illustrationer och liknelser. Och slutligen klädde han alla sina tankar i den vältaliga uppriktighetens och allvarets sköna musik, talade med värme och känsla. Vilken måttstock ställde han inte upp för vår tids offentliga talare i bibliska ämnen att sträva efter att uppnå!
Ta hänsyn till åhörarna
Liksom Jesus alltid tog hänsyn till vilka åhörare han hade, så måste den som talar offentligt i bibliska ämnen i våra dagar också göra det. Detta är i synnerhet av vikt därför att en offentlig talare i bibliska ämnen nästan alltid har en blandad publik. Detta betyder att den med största sannolikhet består av både medförkunnare och främlingar, den kan rentav bestå av 95 procent medförkunnare och 5 procent främlingar. Vad skall han då göra? Tala till de 95 procenten och ignorera de 5 procenten? Eller ignorera de 95 procenten och tala till de 5 procenten?
Ingetdera. Den som i våra dagar talar offentligt i bibliska ämnen måste tänka på båda grupperna. Eftersom det är ett offentligt föredrag som han håller, måste å ena sidan allt vad han säger vara sådant att en fullständig främling kan förstå det. Han bör därför omsorgsfullt undvika sådant som kan förefalla främlingen att vara obestyrkta påståenden och likaså uttryck som kommer honom att känna sig som en utböling såväl som sådant som för Jehovas vittnen har en speciell innebörd. Detta innebär att han ger bevis för uttalanden som inte är allmänt godtagna, han talar inte i allmänhet om sådant som till exempel ”tjänsteåret” eller ”våra tjänstemöten”, och inte heller säger han om en text att ”den känner ni ju alla, därför att ni har använt den i edra predikningar från hus till hus”. Han använder inte sådana uttryck som ”får och getter”, ”Guds organisation” eller ”teokratisk” utan att med några ord förklara vad dessa innebär, så att främlingen kan förstå. I annat fall förlorar han främlingens uppmärksamhet, eftersom denne måste undra: ”Vad betyder det där uttrycket? Vad är det nu som går mig förbi?” Med andra ord, talaren måste hålla ett i sann mening offentligt föredrag.
Men han får å andra sidan inte ignorera det förhållandet att 95 procent av hans åhörare kan vara medförkunnare, ty om han gör det, blir de motsträviga i sinnet eller också faller de i sömn, då de kanske har hört detta ämne dryftas gång på gång. Han måste därför lägga manken till, så att han kan ge stoffet ökat intresse genom att det verkar färskt och up to date. Detta kan han göra genom att använda andra än de vanligaste texterna som bevis för vad han säger, genom att finna nya citat ur pressen och från världsliga auktoriteter såväl som genom att skärpa sin logik, förbättra sammanhanget och komma tillämpningarna att framträda ännu bättre. Han kan också ge sitt tal friskhet och göra det ännu mera intresseväckande genom att tala med allvar, övertygelse och entusiasm, genom att verkligen så att säga lägga sitt hjärta i talet.
Genom att han på det sättet gör sin framställning kraftfull och vägande i alla avseenden, kommer hans medförkunnare bland åhörarna att hänga vid varje ord han yttrar, ty han kommer dem att som aldrig förr fatta hur stark Jehovas, hans ords och hans vittnens sak i själva verket är i fråga om detta speciella ämne. Resultatet av detta blir att deras tro blir stärkt och de får effektiva synpunkter att använda i sin egen tjänst på fältet.
Var 100-procentigt exakt!
För det andra var Jesus till 100 procent exakt i det han yttrade, och de som efterliknar honom i våra dagar bör därför sträva efter att vara det också. Noggrannhet är en faktor som är lätt att förbigå. Om dina offentliga tal i bibliska ämnen bleve upptagna på band och du finge höra dem uppspelas eller om någon stenograferade vad du sade och det sedan blev offentliggjort, skulle du då rodna på grund av felaktigheter som du yttrat? Om man nämner årtal — från den bibliska historien eller från världshistorien —, bör de vara absolut exakta, om man nämner namn, bör de vara riktiga. Och mer än så: en offentlig talare bör alltid kunna ange vad han stöder sina uttalanden på, ifall någon vill bestrida dem.
I synnerhet bör faktiska händelser eller förhållanden från Skriften återges noggrant och exakt. Man bör ta noga reda på saken på förhand — till exempel: hur många människor gällde det när Abram bönföll hos Jehova angående städerna Sodom och Gomorra? — osv. Detsamma gäller citat från Skriften; var omsorgsfull med att inte blanda bort eller förväxla siffrorna. Tänk dig en medförkunnare som har tagit en främling med sig för att höra ditt tal. Föreställ dig hur brydd han måste bli, då han inte kan finna en viss text i Petrus’ första brev därför att du borde ha sagt Petrus’ andra brev! Var därför noggrann!
Anlägg rätt perspektiv och understryk det betydelsefulla
En tredje faktor i det rätta exempel Jesus gav oss är att vi bör anlägga ett rätt perspektiv och understryka det som bör komma i förgrunden. Fastän Jesus ibland fördömde skrymteri och avslöjade falska läror, så ägnades dock eftertrycket i större delen av hans förkunnelse åt konstruktiva, uppbyggande ting. Liksom Jeremia måste våra dagars offentliga talare i bibliska ämnen både riva ned och bygga upp. Men det senare är det långt viktigare. — Jer. 1:10.
Vi bör därför inte tala så länge om de negativa synpunkterna i förbindelse med vårt ämne, att vi försummar eller endast helt lättvindigt kan beröra de positiva synpunkterna på det. I allmänhet är en fjärdedel eller högst en tredjedel av talet tillräcklig för att visa vad som är felaktigt och varför det är det. Bygg därpå upp genom att visa vad som är det rätta och varför. I annat fall kan främlingen få ett felaktigt intryck av syftet med vår bibliska förkunnelse och kan till och med gå därifrån fattigare än när han kom, i det han fått sina falska trosuppfattningar sönderslagna men inte tillräckligt ersatta av den sanna läran.
Ett riktigt perspektiv och rätt eftertryck kräver också att vi låter Guds ord få vad som tillkommer det. Det gjorde Jesus sannerligen. Han hänvisade beständigt till sin Faders ord som auktoritet. Medan förnuftsresonemang, logik, världsliga företeelser och faktiska förhållanden och dylikt har sin plats i ett offentligt bibliskt tal, så får sådant inte användas till att bära upp lejonparten av bevisbördan eller argumenteringen. I bästa fall har det endast sekundär betydelse. Och så förhåller det sig också när det gäller att slå fast bibelns äkthet. Att bibelns profetior går i fullbordan är långt starkare bevis för att den är inspirerad än arkeologiens vittnesbörd, som endast kan fastställa att bibeln är exakt i sina historiska uppgifter. Låt bibeln få första platsen, så blir dina uttalanden inte bara effektivare och mera övertygande utan också mera uppbyggliga.
Att bara nämna ett bibelställe innebär naturligtvis i sig självt ingenting som bevis för ett påstående. Man måste åtminstone återge innehållet, och likaså har ett bibelord som man återger utan att nämna var det står föga eller ingen tyngd som bevis. Om texten skall ha verklig kraft måste den läsas upp ur bibeln: ”Där står det!” Och antingen före eller under eller efter det att talaren läser upp ett skriftställe bör han förklara innebörden, visa varför han läser upp det och vad det bevisar. I annat fall kanske åhörarna tror men ändå inte förstår saken. Samma effektiva undervisningsmetod som vi använder vid våra predikningar vid dörrarna måste användas på plattformen. Om det vore tillräckligt att bara återge ett skriftställe, så skulle vi inte behöva förklara vad folk beder om när de säger: ”Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” Ja, likt den vältalige Apollos måste vi kunna offentligen bevisa genom Skrifterna att det vi säger är sanning. — Matt. 6:9, 10; Apg. 18:28.
Använd illustrationer på ett effektivt sätt
Vi kommer nu till vår fjärde punkt — ingen offentlig talare har någonsin använt illustrationer och liknelser med större verkan än Jesus gjorde. Hur väl kommer vi inte ihåg hans läror på grund av hans så väl lämpade, fantasieggande och kraftfulla illustrationer! Fåren och getterna, den rike mannen och Lasarus, vinträdet och grenarna, grandet i vår nästas öga och bjälken i vårt eget, den förlorade sonen, det vilsegångna fåret, den gode samariten, fariséen och skatteindrivaren, för att bara nämna några få. Jesu apostlar och första lärjungar efterliknade honom i detta, vilket deras skrifter ger vid handen.
Jakobs brev är särskilt värt att lägga märke till i detta sammanhang. Hur kort det än är, så innehåller det många illustrationer: havsvågorna, gräsets blomster, spegeln, hästens tygel, skeppets roder, fikonträdet, oliverna, vinrankan, salt och sött vatten, lantmannen — allt hämtat från livets vardagliga ting. Den offentlige talaren i bibliska ämnen i våra dagar bör på samma sätt använda illustrationer som är välbekanta för alla, enkla och väl lämpade, i det han kommer ihåg att en illustration som kan belysa och slå fast en sak för lantbor kan vara utan verkan när det gäller stadsbor och omvänt.
Illustrationer hjälper till att hålla intresset vaket och att åskådliggöra och förenkla och slå fast olika ting. Jesu illustration eller liknelse om huset som var byggt på sanden slog sannerligen fast hans framställning att det var nödvändigt att göra efter det som han sade till sina åhörare. Att använda en slående illustration är i synnerhet effektivt i inledningen, om man sedan genomför bilden, och detta hjälper inte bara till att göra det offentliga bibliska talet intressantare och lättare att följa utan bidrar också till att det blir sammanhang — förutsatt att illustrationen är väl vald.
Glöm inte att när det gäller illustrationer och liknelser, så finns det inga lämpligare och mera kraftfulla än de som bibeln innehåller. Jesus använde ofta dessa bilder och liknelser, och så bör också de göra som i våra dagar efterliknar honom. Lärjungen Jakob belyste ju också i sitt brev sin framställning genom att hänvisa till Abraham, Rahab, Job och Elia. Ja, allt ”detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss”. — 1 Kor. 10:11.
Var vältalig och tala ur hjärtat!
Jesus var utan tvivel den vältaligaste man som människor någonsin lyssnat till på jorden. Det var inte underligt att rättstjänarna, som hade skickats ut för att anhålla Jesus, kom tillbaka utan honom! Denna, vår sista synpunkt på det offentliga bibliska talets konst, som vi nu skall betrakta, kräver vårt yttersta i fråga om allvarligt syfte och uppriktighet. Den medger inte att vi kommer med skämtsamma vändningar eller dumma historier eller på annat sätt använder humor bara för att få folk att skratta. Syftet med de offentliga bibliska talen är att undervisa och uppbygga. Som någon riktigt har sagt: Paulus nedlät sig inte till att med skämtsamma anmärkningar söka övervinna dem som sanning och nyktert resonemang förgäves vädjat till, och inte heller bör någon av dem som söker efterlikna honom, liksom han efterliknade Kristus, gå till väga på det sättet. — 1 Kor. 11:1.
Allvar, övertygelse, tillförsikt, värme, känsla och entusiasm är själva hjärtat i allt gott bibliskt tal. Apollos var ”glödande genom anden”, full av entusiasm. Han talade ”med intensitet” och kunde därför med rätta beskrivas som ”en vältalig man”. Alla kristna bör ju vara ”glödande genom anden” men i synnerhet den som talar offentligt i bibliska ämnen. — Apg. 18:24, 25, 28; Rom. 12:11; NW.
Tänk på hur du blev entusiastisk vid någon kretssammankomst nyligen eller vid någon av de stora sammankomsterna. Varför vill du gärna vid dessa sammankomster ta upp talen på band och höra dem om och om igen? Inte bara på grund av vad som sades och vem som sade det, utan på grund av den glöd, den entusiasm, den vältalighet som kom till uttryck. Vad talarna hade klart inpräglat i sina sinnen, det gav de ut ur hjärtan som var fyllda av kärlek och uppskattning. De kände det — och så bör vi också göra — som Elihu: ”Jag skall giva till känna min kunskap, ... ty jag har blivit full av ord. ... Låt mig tala så att det blir mig en lättnad. Jag skall öppna mina läppar på det att jag må giva svar.” — Job 32:17—20, NW.
Ja, sannerligen, om någon har orsak att tala av fullt hjärta, att tala med allvar, övertygelse, tillförsikt, värme, känsla och entusiasm, så är det den kristne offentlige talaren i bibliska ämnen, som talar av kärlek till Gud och till sin nästa och som har ett så viktigt och brådskande budskap att bära fram på denna onda dag. Om något förtjänar att göras ”av uppriktigt hjärta” och såsom för Jehova, så är det det offentliga talet i bibliska ämnen. — Kol. 3:22, 23.
Det är utom all fråga att den offentliga talekonsten när det gäller bibliska ämnen inbegriper mycket, och i alla dess olika detaljer gav Jesus Kristus det fullkomliga föredömet. Talaren måste fånga och behålla främlingens intresse likaväl som sin medkristnes, han måste vara exakt i vad han säger och låta bibeln inta främsta rummet. Han måste hålla de negativa synpunkterna underordnade de positiva och se till att han inte pressar alltför mycket stoff in i sitt tal. Han bör använda rikliga illustrationer, men göra det med urskillning, och framför allt tala ur ett hjärta som är fyllt av kärlek till Jehova, till åhörarna och till ämnet. Om han gör så, kommer han förvisso att ära Jehovas namn och uppbygga sina åhörare såväl som sig själv. Och i det han kommer ihåg den höga måttstock som Jesus uppställde för honom, bör han alltid förbli anspråkslös och ödmjuk.