Kapitel 7

Kristenheten skall förnimma — när änden kommer över den

1. Vad är Skaparens uppsåt med jorden, vilket gör att han inte finner behag i att se den besudlad och förorenad?

SKAPAREN finner inget nöje i att se jorden besudlad och förorenad. Den är hans skapelse, och den var avsedd att bli till ära för honom. Det var hans ursprungliga uppsåt att hela jorden, mänsklighetens hem, skulle bli ett paradis, att detta jordklot skulle göras till en prydnad i den storslagna, lysande Vintergatan, som vår jord är en liten del av.

2. Hur ter sig jordens tillstånd i våra dagar jämfört med det som ställdes i utsikt för människan i hennes ursprungliga paradisiska hem, och vilka frågor väcks därför med avseende på om Skaparen finner behag i detta eller känner vrede över det?

² Det första människoparet sattes i ett paradis, som på ett underbart sätt svarade mot den mänskliga fullkomlighet som dessa första människor ägde. Möjligheten att utvidga detta ursprungliga paradisiska hem, så att det till sist omfattade hela jorden, låg framför dem och deras avkomlingar. (1 Moseboken 1:26—2:25) Men hur ser jorden ut i dag, sedan människan funnits till på den i sex tusen år? Se på den! Den är allt annat än ett lyckligt, underbart paradis, sprudlande av liv och hälsa, som dess Skapare avsåg att den skulle vara. Detta kan knappast vara något som tilltalar och behagar honom, lika litet som det tilltalar oss människor. Har han kanske rentav rätt att vara vred på grund av detta? Om han inte har rätt att vara vred över detta, vem skulle då ha det?

3. Vilken fråga uppstår beträffande en skapares åtgärder, när den jord han skapat besudlas av de varelser som bor på den?

³ Men vad gör en skapare, när den jord han skapat har besudlats och dess yta har förstörts, fördärvats, av skapade varelser som skulle ha tagit vård om den? Förstör han hela denna jord tillsammans med de levande varelser som finns på den?

4. När det gäller de åtgärder som måste vidtas, varför kommer då Juda land in i bilden, och vad hände med det landet år 607 f.v.t.?

⁴ Det skulle vara ett slöseri med hans skaparkraft, ett tecken på nederlag, att handla på det sättet. Vad han borde göra och vad han ämnar göra, det illustrerade han genom de åtgärder han vidtog mot Juda land och Jerusalem på 600-talet före den vanliga tideräkningens början. Jehova hade fört sitt folk in i det utlovade landet år 1473 f.v.t. Landet var då, såsom Jehova sade, ”ett land, som jag hade utsökt åt dem, vilket flyter av mjölk och honung och som är en prydnad för alla länder”. (Hesekiel 20:6, 15, Åk) Den generation av israeliter, som Jehova hade fört in i detta underbara land, förblev trogna mot honom. Men deras avkomlingar började besudla landet genom att införa avgudadyrkan och utgjuta oskyldigt blod. Religiösa reningsåtgärder vidtogs gång på gång, men israeliterna avföll ständigt till avgudadyrkan. Slutligen, år 607 f.v.t., utplånade Jehova alla judiska avgudadyrkare och lät således Juda land ligga fullständigt öde.

5. Hur lät Jehova Juda land bli renat, och hur gick det till att det återigen blev brukat i överensstämmelse med hans uppsåt?

⁵ Juda land och Jerusalem försvann inte ur tillvaron då. Under de sjuttio år som landet låg öde tillät Jehova inte ens att hedniska, icke-israelitiska avgudadyrkare tog det i besittning och fortsatte att besudla och förorena det. Jehova hade för avsikt att låta sin rena tillbedjan återupprättas i detta land, som undergick en rening. Vid slutet av det sjuttioåriga ödeliggandet förde Jehova en ångerfull, renad kvarleva av israeliter tillbaka för att de återigen skulle bosätta sig i Juda land och Jerusalem och där återupprätta sin Guds rena tillbedjan. Jehova lät landet bli befolkat av sådana som tillbad honom och som skulle bruka landet i enlighet med det heliga uppsåt för vars skull han hade gett dem landet. Han brukade sin profet Hesekiel till att förutsäga detta.

6. Vari bestod det svåra uppdrag som Hesekiel först fick, och varför uppmanade Jehova honom att tala till själva landet?

⁶ Hesekiel hade först fått det svåra uppdraget att profetera mot invånarna i Juda land och Jerusalem, som besudlade sin gudagivna besittning. Genom Hesekiel riktar sig Jehova till själva landet för att ange vad som skulle ske med det, därför att dess invånare trotsade Gud och bedrev avgudadyrkan. Hesekiel, som fortfarande uppehåller sig vid det som hände år 613 f.v.t., beskriver det för oss med orden:

7, 8. Vad skulle Hesekiel säga till Israels berg, höjder, flodbäddar och dalar beträffande en rening av landet, och vad skulle landet på så sätt förnimma?

⁷ ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg och profetera mot dem och säg: I Israels berg, hören Herrens, HERRENS ord: Så säger Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna [flodbäddarna, Åk] och dalarna:

⁸ Se, jag skall låta svärd komma över eder och förstöra edra offerhöjder. Och edra altaren skola varda förödda och edra solstoder [rökelsebord, NW] sönderkrossade, och dem av eder, som bliva slagna, skall jag låta bliva kastade inför edra eländiga [smutsiga, NW] avgudar. Och jag skall låta Israels barns döda kroppar ligga där inför deras eländiga avgudar; och jag skall förströ edra ben runt omkring edra altaren. Var I än ären bosatta skola städerna bliva öde och offerhöjderna ödelagda, så att edra altaren stå öde och förödda och edra eländiga avgudar bliva sönderslagna och få en ände och edra solstoder [rökelsebord, NW] bliva nedhuggna och edra verk utplånade. Dödsslagna män skola då falla bland eder; och I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hesekiel 6:1—7.a

AVGUDADYRKARE SKALL FÖRNIMMA VEM HAN ÄR

9. Vad hade Jehova avsett att detta vackra land skulle vara i religiöst avseende, och vad var det nu som inkräktade på den odelade tillbedjan av honom i hans tempel?

⁹ Offerhöjder, altaren och rökelsebord, som används i samband med avgudadyrkan, och smutsiga avgudar — detta är de avskyvärda ting genom vilka de trolösa invånarna på bergen och höjderna, i dalarna och vid flodbäddarna i Juda land orenar sin gudagivna besittning. Gud hade avsett att detta vackra land skulle vara helgat såsom en plats för hans rena tillbedjan, men hur ser det ut nu, sedan invånarna bott där i 860 år? Se på det! Det har blivit vanhelgat genom dessa fördärvliga offerhöjder, altaren, rökelsebord, smutsiga avgudar, medan Jehovas tempel har ignorerats såsom den enda rätta platsen för tillbedjan med hjälp av hans prästerskap där!

10. Varför lät Jehova anfallskrigets svärd komma över detta land?

¹⁰ Det var då inget att förvåna sig över att Jehova var besluten att låta anfallskrigets ”svärd” komma över dessa berg, höjder, flodbäddar och dalar i Juda land. Avgudadyrkarnas slagna kroppar skulle falla mitt ibland deras avgudar, som var smutsiga och orena likt orenlighet från djur. Deras offerhöjder, rökelsebord och altaren, som de använde i samband med sin avgudadyrkan, skulle förstöras av de starkt militariserade angriparna, som Jehova skulle föra upp mot detta land för att rena det från dess avgudadyrkande invånare.

11. Varför var det nödvändigt att vidta sådana drastiska åtgärder med hjälp av krigföringens svärd, men vad skulle landet därigenom få lära känna?

¹¹ Sådana drastiska åtgärder måste vidtas för att befria dessa berg, höjder, flodbäddar och dalar i Juda land från dessa invånare som hade gjort uppror mot den ende levande och sanne Gudens rena tillbedjan. De hade föredragit att lämna Jehova ur räkningen, och de hade vållat att bergen, höjderna, flodbäddarna och dalarna i detta gudagivna land sattes i samband med falsk gudsdyrkan och falska gudars namn. Genom att Jehova nu renade landet skulle han komma dessa berg, höjder, flodbäddar och dalar att än en gång lära känna vem som är den sanne Guden: ”Ni skall få lära känna att jag är Jehova.” — Hesekiel 6:7, NW.

12. På vilket sätt hade israeliterna gjort sig skyldiga till andlig omoraliskhet, och enligt vilken lag var detta belagt med straff?

¹² Fysisk omoraliskhet är något orent. Men andlig omoraliskhet, andlig otukt, är ännu värre. Andlig otukt — det var det som dessa forntida israeliter hade gjort sig skyldiga till i upprörande grad. Genom det förbund som Jehova hade upprättat genom profeten Mose år 1513 f.v.t. hade han fört Israels nation in i ett äktenskapligt förhållande till honom. Han var såsom en himmelsk äkta man för nationen. (Jeremia 31:31, 32) Men nationen uppskattade inte detta heliga förhållande som den stod i till honom, utan förenade sig med falska gudar genom att bedriva avgudadyrkan. Därigenom gjorde nationen sig skyldig till andlig omoraliskhet. Var det förbundet med straff enligt Jehovas lag att begå fysisk otukt? Ja. Det var också belagt med straff att utöva andlig otukt, andlig omoraliskhet, eftersom det innebar att nationen var otrogen mot sitt förbund med Jehova. Jehova beskrev på vilket sätt de trolösa israeliterna skulle bli straffade och få plikta för sin andliga omoraliskhet, då han vidare sade till Hesekiel:

13. Vad sade Jehova genom Hesekiel beträffande de kringströdda, som hade räddats undan svärdet, och vad skulle de förnimma?

¹³ ”Och om jag låter några leva kvar, så att somliga av eder, när I bliven förströdda i länderna, räddas undan svärdet ute bland folken, så skola dessa edra räddade ute bland folken, där de äro i fångenskap, tänka på mig, när jag har krossat deras trolösa hjärtan, som veko av ifrån mig, och deras ögon, som i trolös avfällighet skådade efter deras eländiga avgudar; och de skola känna leda vid sig själva för det onda som de hava gjort med alla sina styggelser. Och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova]. Det är icke ett tomt ord, att jag skall låta denna olycka komma över dem.” — Hesekiel 6:8—10.

14. Hur många av de avgudadyrkande israeliterna skulle bli räddade, relativt sett? Hur skulle de känna det, när de bosatte sig i fångenskapens land, och vad skulle de förnimma?

¹⁴ Av dessa avgudadyrkare, som har bedrivit andlig otukt där i Juda land, är det bara en kvarleva som skall räddas undan avrättningssvärdet. Men de skall föras bort i fångenskap och slaveri från bergen, höjderna, flodbäddarna och dalarna, där de har bedrivit dessa styggelser, dessa ting som var avskyvärda för Jehova, som de hade varit förenade i äktenskap med genom sitt nationella förbund. Men när de bosätter sig i sina erövrares land, skall det bara medföra skam och blygsel för dem. Deras falska gudar skall inte kunna rädda dem. Eftersom de övergav Jehova för att hänge sig åt andlig omoraliskhet, överger han dem och överlämnar dem åt deras fiender. Då skall denna fångna kvarleva av de räddade förnimma att han är Jehova, som inte överser med att de visar ringaktning för sitt äktenskapliga förbund. De skall få utstå svårigheter i fjärran länder dit deras erövrare för dem. På så sätt skall de förnimma att Jehova inte talade tomma ord, då han genom förbundets lagar och föreskrifter varnade dem för de fruktansvärda följder som skulle drabba dem, om de övergav hans rena tillbedjan.

15. Hur har kristenheten på liknande sätt utövat andlig omoraliskhet, och vad kommer att hända med den med avseende på den ställning den intar i det område som kallas kristet? Vad skall kristenheten få lära känna beträffande den som verkställer domen?

¹⁵ I likhet med bergen, höjderna, flodbäddarna och dalarna i Juda land har kristenhetens område blivit förorenat av de religiösa ting som den har lagt sig till med från de avgudadyrkande hedningarna för att kunna utöva sin andliga omoraliskhet. Den borde ha bevarat sitt område rent från all falsk gudsdyrkan, eftersom den har önskat stoltsera inför alla nationerna med att vara kristen och att den således är upptagen i det ”nya förbundet” med Gud genom medlaren Jesus Kristus. Men sin ställning som kristen i världens ögon har den vanhelgat genom att efterlikna ”hedningarna” och deras avgudadyrkan i både lära och sedvänjor. Det är med orätt den intar en ställning som kristen. Den har ingen rätt att kallas kristen. Den måste avlägsnas från denna ställning och förlora denna benämning. När den tillintetgörs, skall Jehova beröva den denna ställning och benämning. Inga av kristenhetens anhängare, som undgår att dödas vid dess tillintetgörelse, skall ha några som helst utsikter till ett framtida liv i frihet. De skall bli tagna till fånga och komma under de världsliga elementens herravälde. De skall få lära känna att Jehova i sanning är den som verkställer straffet på dem och att han inte har talat osanning i sitt heliga skrivna ord, bibeln.

DRASTISKA SÄTT ANVÄNDS FÖR ATT FÅ DEM ATT FÖRNIMMA

16, 17. På vilket sätt skall kristenheten, i likhet med Israel, få lära känna att Han är Jehova, och vilka detaljer beträffande detta fick Hesekiel förmedla i sin beskrivning?

¹⁶ Kunskapen om att Han är Jehova måste tvingas på dessa människor inom kristenheten som bedriver andlig otukt, alldeles som det måste ske med dem som förorenade bergen, höjderna, flodbäddarna och dalarna i Juda land. För att ge ännu större eftertryck åt detta förhållande sade Herren Gud vidare till sin profet Hesekiel:

¹⁷ ”Så säger Herren, HERREN [Jehova]: Slå dina händer tillsammans och stampa med dina fötter och ropa ack och ve över alla de onda styggelserna i Israels hus, ty genom svärd, hunger och pest måste de falla. Den som är långt borta skall dö av pest, och den som är nära skall falla för svärd, och den som bliver kvar och varder bevarad skall dö av hunger; så skall jag uttömma min vrede på dem. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN, när deras slagna män ligga där mitt ibland sina eländiga avgudar, runt omkring sina altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla gröna träd och under alla lummiga terebinter, varhelst de hava låtit en välbehaglig lukt uppstiga till alla sina eländiga avgudar. Och jag skall uträcka min hand mot dem och göra landet mer öde och tomt än öknen vid Dibla [åt Diblah till, Melin], var de än äro bosatta; och de skola förnimma, att jag är HERREN.” — Hesekiel 6:11—14.

18. Varför skulle Hesekiel ropa, slå händerna tillsammans och stampa med fötterna, och varför skulle det inte finnas någon säker plats, där de som hade bedrivit andlig otukt skulle kunna undkomma verkställandet av Guds dom?

¹⁸ Blotta tanken på all den förödelse som skulle komma över Juda lands invånare genom hungersnöd, pest och krigets svärd var nog för att man skulle ropa: ”Ack och ve”! Ja, det var nog för att man skulle förmås att ge eftertryck åt detta utrop genom att slå händerna tillsammans och stampa med fötterna! De skyldiga skulle inte lyckas undkomma verkställandet av den suveräne Herren Jehovas rättsliga beslut. Om någon som begått andlig otukt lyckades undkomma straffets verkställande i en form, skulle det helt visst drabba honom i en annan form. Varhelst en sådan person råkade vara bosatt, nära eller fjärran, skulle detta inte kunna rädda honom. Han var märkt för tillintetgörelse. Hungersnöd och pest, som skulle kräva sin tribut av dödsoffer, skulle inte vara plågor som spred sig till Juda land från kringliggande länder; nej, dessa olyckor skulle uppstå inom landet såsom en följd av att den angripande erövraren, som kom utifrån, brukade svärdet. Endast genom att det gudomliga rättsliga beslutet verkställdes helt och fullt skulle Jehovas våldsamma vrede mot dem uttömmas och bedarra.

19. Om vilket faktum är anblicken av de döda kropparna, som ligger på de platser där man bedrev avgudadyrkan, ett tyst vittnesbörd, och vad framhävs därigenom med avseende på ett förbund med Gud?

¹⁹ Vilken syn att skåda! Döda kroppar, deras som bedrivit andlig otukt, ligger runt omkring avgudaaltarna, invid rökelseborden, där dessa avgudadyrkare frambar rökelse som avgav en välbehaglig lukt åt deras falska gudar, på de religiösa ”offerhöjderna” på de höga kullarna och bergstopparna, ja, i skuggan under de frodiga gröna träden och de lummiga terebinterna! Ett kusligt, tyst vittnesbörd om det sorgliga slut som den Gud, som kräver odelad hängivenhet, låter komma över dem som bedriver andlig otukt! De har tvingats lära känna att den ende levande och sanne Guden är Jehova. Ett förbund som ingåtts med honom är inte blott och bart ett dokument, ett ark papper, som kan rivas i bitar och förklaras ogiltigt av den otrogna parten i förbundet närhelst han önskar göra det! En kontrahent i förbundet bör inte mena att Jehova inte bryr sig om sina förbund, att han glömmer bort dem eller att han anser att förbundet inte är bindande, vare sig för honom själv eller för den andra parten. Han är trogen mot sitt förbund. Han välsignar den kontrahent, som är trogen mot förbundet, men han straffar också den kontrahent, som handlar trolöst mot det, och utmäter det straff som finns angivet i det.

20. Hur skulle alltså bergen, höjderna, flodbäddarna och dalarna i Juda land bli renade och få återhämta sig från all denna förorening, och vad skulle förbundsbrytarna förnimma?

²⁰ De ruttnande kropparna av alla dessa slagna lämnas kvar, när de få överlevande förs bort till främmande länder av dem som tagit dem till fånga. Genom att Juda land lämnas fullständigt öde blir bergen, höjderna, flodbäddarna och dalarna i detta land renade från all förorenande avgudadyrkan och alla avgudadyrkare som bedrivit andlig otukt. Ja, landet skall göras mer öde och tomt än öknen som sträcker sig ”åt Diblah till”. (Hesekiel 6:14, Melin) Genom att landet skulle ligga fullständigt öde under sjuttio år, utan vare sig människor eller husdjur, skulle det anses ha blivit renat och ha återhämtat sig från sin förorening, enligt Jehovas påbud. Han var förpliktad att hävda och rättfärdiga sitt obrytbara ord. Han måste upprätthålla sin egen ställning såsom Gud. Därför sade han följande med avseende på dessa förbundsbrytare, som bedrev andlig otukt: ”Och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova].”

21. Hur skall det som den forntida förebilden fick erfara få en nutida uppfyllelse? Vilket viktigt förhållande blir känt genom att detta inträffar, och vem måste förnimma det?

²¹ Det som hände den forntida förebilden skall inte sakna sin uppfyllelse på motbilden, den nutida motsvarigheten. Kristenheten skall ryckas upp med rötterna från den plats där den har varit fast grundad eller rotad under sexton hundra år. Dess område skall läggas öde, utan skrymtaktiga, ”kristna” präster och kyrkoorganisationer. Människor skall se efter den plats där kristenheten förut fanns och blomstrade, men den skall inte finnas mer. (Psalm 37:9, 10) I likhet med den forntida förebilden skall kristenheten få erfara den verkliga innebörden i dessa ord från den Gud som den har ställt i falsk dager: ”Och de skola förnimma, att jag är Jehovah.” (Hesekiel 6:14, My) Hans rena tillbedjan skall överleva kristenheten, när den tillintetgörs och för alltid utplånas från jorden.

DESS ÄNDE ÄR NÄRA!

22. Bör man känna sorg eller hysa medlidande med kristenheten vid dess tillintetgörelse? Vad banar denna tillintetgörelse väg för, vilket gläder alla dem som älskar sanning och rättfärdighet?

²² Bör tillintetgörelsen av ett avgudiskt system av falsk, skrymtaktig religion väcka medlidande hos människor som älskar sanning och rättfärdighet, ja, rentav hos den sanna tillbedjans Gud? Sådan falsk religion har medfört att människor har blivit svårt förtryckta, förblindade och vilseledda, och därför kan de som älskar sanning och rättfärdighet inte känna någon sorg eller ledsnad. Tvärtom, de gläder sig över att vägen nu har banats, så att den rena och sanna tillbedjan kan utbreda sig över hela jorden. Att änden för kristenheten närmar sig fyller inte dessa människor med sorg eller förfäran. Den suveräne Herren Gud kommer inte själv att känna större sorg över detta än han kände då han lät tillintetgörelsen drabba den forntida förebilden till kristenheten, dvs. invånarna i Juda land och Jerusalem. Det som profeten Hesekiel skriver bekräftar detta:

23. Vad kan Jehova låta komma över dem som gör avskyvärda ting, eftersom han inte känner någon sorg eller medömkan i detta sammanhang, och vad skall han komma dem att förnimma?

²³ ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: Du människobarn, så säger Herren, HERREN till Israels land: Änden! Ja, änden kommer över landets fyra hörn. Nu kommer änden över dig, ty jag skall sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser komma över dig. Jag skall icke visa dig någon skonsamhet och icke hava någon misskund; nej, jag skall låta dina gärningar komma över dig, och dina styggelser skola vila på dig. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN.” — Hesekiel 7:1—4.

24. Hur kan det sägas att det är i rätt tid som Jehova säger att ”Änden! Ja, änden” kommer över landet, och vad är det i själva verket som han gör ände på?

²⁴ Det är fortfarande år 613 f.v.t., när Jehova gör detta tillkännagivande. Det återstod alltså bara sex år till dess att staden Jerusalem och dess besudlade tempel skulle förstöras, de sista sex åren av den fyrtioåriga period under vilken Juda hus’ ”missgärning” skulle bäras. (Hesekiel 4:6) Just därför kan Jehova säga att ”Änden! Ja, änden” kommer över landets fyra hörn, över ”Israels land”. Han känner själv att det brådskar, att händelserna skrider snabbt framåt, när han säger: ”Nu kommer änden över dig.” Det betyder att tiden är inne för honom att vidta rättsliga åtgärder mot ”Israels land”, ända till dess fyra hörn. Därför tillägger han: ”Jag skall sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser komma över dig.” Det är inte ”Israels land”, ”landets fyra hörn”, som han gör ände på. Det livlösa landet är inte ansvarigt inför honom. Det är det otrogna religiösa system, som under mer än tre hundra år har verkat i detta land, på dess jord, som Jehova gör ände på, när han sänder sin rättfärdiga vrede mot det.

25. Vilken gudomlig lag beträffande följderna av ett visst handlingssätt skall Jehova inte ändra på, när det gäller detta avskyvärda religiösa system, och vad skall dess religiösa anhängare få lära känna beträffande sitt förbund?

²⁵ Han skall inte låta sorg och medlidande hindra honom från att göra ände på detta religiösa system med dess avskyvärda ting. Han kommer inte att ändra sin lag om att det som en person eller en nation sår ut, det måste den också skörda. Detta otrogna religiösa system skall få lida följderna av sina egna trolösa vägar, ja, det skall få skörda frukterna av sina egna gärningar. På så sätt skall detta systems religiösa anhängare tvingas lära känna att han är Jehova, att han är samme Jehova som lät säga följande till sitt förbundsfolk genom profeten Mose: ”Men om I icke gören så, se, då synden I mot Jehová, och veten att eder synd skall finna eder.” — 4 Moseboken 32:23, Åk.

26. Vad anges genom de ord som Nebusaradan yttrade till Jeremia beträffande Jerusalems förstöring, när det gäller att inse att man får det man förtjänar?

²⁶ Också de som blir brukade av Jehova såsom hans skarprättare på jorden må inse att detta avskyvärda religiösa system inte får någonting annat än sin välförtjänta lön och att det inte förtjänar att få något medlidande. Lyssna till profeten Jeremia, när han berättar för oss vad en babylonisk officer sade till honom efter Jerusalems förstöring år 607 f.v.t.: ”Detta är det ord, som kom till Jeremia från HERREN [Jehova], sedan Nebusaradan, översten för drabanterna, hade släppt honom lös från Rama; denne lät nämligen hämta honom, där han låg bunden med kedjor bland alla andra fångar ifrån Jerusalem och Juda, som skulle föras bort till Babel. Översten för drabanterna lät alltså hämta Jeremia och sade till honom: ’HERREN, din Gud, hade förkunnat denna olycka över denna plats; och HERREN har låtit den komma och har gjort, såsom han hade sagt. I haden ju syndat mot HERREN och icke hört hans röst, och därför har detta vederfarits eder.’” — Jeremia 40:1—3.

27. Hur länge har kristenheten funnits till i jämförelse med hur länge Israel hade bott i det utlovade landet då Hesekiel blev förordnad? Vad skall nu komma över kristenheten?

²⁷ Vid den tid då Hesekiel blev förordnad till profet och väktare över Israel hade Israels hus bott i det utlovade landet i 860 år, men i våra dagar har kristenheten funnits till mycket längre. Den har en längre historia bakom sig, som vittnar om att den har begått avskyvärda ting inom sitt religiösa område. För den har det dröjt längre innan den har nått fram till räkenskapens dag. Men nu har kristenhetens synd till sist funnit den, hunnit upp den så att säga. Änden som Jehova har bestämt för den skall snart komma över den, och den kan inte förvänta någon barmhärtighet från hans sida. Alla möjligheter för den att ångra sig och omvända sig till honom är nu förbi.

28. Vilken religiös kurs har kristenheten följt, alldeles som det blivit förutsagt, och handlar Jehova orätt mot den, när den får lida följderna av sina gärningar?

²⁸ I överensstämmelse med det som förutsagts om dessa yttersta dagar har kristenheten haft ”ett sken av gudsfruktan”, ”en form av gudaktighet”, men den har aldrig önskat ”veta av dess kraft”, den har alltid visat sig vara falsk ”mot dess kraft”. (2 Timoteus 3:1—5, 1917; NW) Genom att inte hålla fast vid bibeln har kristenheten ignorerat Jehova, den Gud som bibeln talar om. Han handlar inte orätt mot den, när han låter den få erfara följderna av sina gärningar och visar hur avskyvärda dess religiösa ting är inför honom. När änden kommer över den, är det på sin plats att den får förnimma att det i sanning finns en Gud vars namn är Jehova, som vedergäller var och en efter hans gärningar.

29, 30. Vad skall Jehova låta komma över inbyggaren i landet, vilket medför att en olycka måste komma, och vad skall man förnimma beträffande den som slår?

²⁹ Kristenheten kan aldrig med rätta ropa: ”Olycksprofet!” till Jehova, därför att han bjöd Hesekiel säga följande, som var riktat till såväl kristenheten som det otrogna Israels hus:

³⁰ ”Så säger Herren, HERREN [Jehova]: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i sitt slag! En ände kommer, ja, änden kommer, den vaknar upp och kommer över dig. Ja se, det kommer! Nu kommer ordningen [kransen, NW] till dig, du folk, som bor här i landet [du landets inbyggare, Åk]; din stund kommer, förvirringens dag är nära, då intet skördeskri mer skall höras på bergen. Nu skall jag snart utgjuta min förtörnelse över dig och uttömma min vrede på dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser komma över dig. Jag skall icke visa någon skonsamhet och icke hava någon misskund; jag skall giva dig efter dina gärningar, och dina styggelser skola vila på dig. Och I skolen förnimma, att jag, HERREN, är den som slår.” — Hesekiel 7:5—9.

31. Vilket slags krans är det som skall komma till inbyggaren i landet, och vad skall inte framkalla det skri som då hörs?

³¹ Nej, det var inte fråga om någon missuppfattning i samband med det vi hörde Jehova säga i sitt första uttalande. Han menade vad han sade vid det tillfället. För eftertryckets skull upprepar han sig själv i många stycken, när han talar om änden, men tillfogar också nya detaljer. ”Kransen” (NW) skall i sanning komma till den avgudadyrkande inbyggaren i landet, men den skall omsluta hans huvud med olycksbringande ting, inte med den fina utsmyckning som en avgudadyrkare bär när han tar del i en fest. Det skall komma en tid som präglas av förvirring och inte av välordnade ceremonier, då den falska religionen inte kan ena människorna, så att de vidtar åtgärder för att hjälpa sig själva, inte kan få dem att gå samman ens mot en gemensam fiende. Varje rop eller skri som då hörs skall vara ett skri av vild förvirring, inte rumlarnas skrän från de religiösa ”offerhöjderna” på bergen eller fröjderopen från män som trampar druvor som inbärgats från vingårdarna på bergssluttningarna. Det oväsen som skall höras vid den tiden blev förutsagt genom profeten Jesaja:

32. Vad är det som orsakar detta oväsen, enligt Jesaja 66:6?

³² ”Ljudet av tumult kommer från staden [Jerusalem], ett ljud från templet! Det är ljudet av Jehova som vedergäller sina fiender vad de har förtjänat.” — Jesaja 66:6, NW.

33. Varför skall det inte visas något medlidande då, och från vem skall man till sist inse att änden eller det katastrofala slutet kommer?

³³ Om människorna slutligen i sin svåra nöd ropar till Jehova såsom den sista källan till lindring, skall han inte höra dem. Hans öga skall inte ömka sig eller visa någon skonsamhet. Han skall inte visa något medlidande med dessa avgudadyrkare som har framhärdat i att inte lyssna till honom. När han inte svarar på deras böner, skall de besinna att han är emot dem. Genom sina profeter och genom dem som har undervisat från hans ord, bibeln, har han förutsagt att änden, detta katastrofala slut, skall komma över det otrogna religiösa systemet. När den därför kommer över dem, skall de inse att den kommer från honom och inte från någon annan. Det skall bli alldeles som han sade till de hårdnackade, ohörsamma religionsutövarna: ”Och I skolen förnimma, att jag, HERREN [Jehova], är den som slår.”

”RISET” SOM BRUKAS AV GUD PÅ DEN DAGEN

34. Vilka förödelsebringande styrkor hade Jehova till reds då på Hesekiels tid?

³⁴ Jehova hade sina förödelsebringande styrkor redo då på Hesekiels tid, och han hade förutsagt vilka det skulle vara, nämligen de babyloniska trupperna. Babylon, där den mäktige Nebukadnessar härskade som kung vid den tiden, var det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. På motsvarande sätt har Jehova sina synliga förödelsebringande styrkor stridsklara nu för att kunna slå till mot kristenheten, den nutida motsvarigheten till Juda land och Jerusalem. Jehova hänsyftar på detta, när han nu säger:

35. Vilken dag eller stund riktar Jehova nu gång på gång uppmärksamheten på, och vad bör köparen eller säljaren därför inte göra på grund av vissa orsaker?

³⁵ ”Se! Dagen! Se! Det kommer. Kransen har framträtt. Riset har slagit ut i blom. Förmätenheten har skjutit skott. Våldet reser sig till ett ris för ogudaktigheten. Då bliver intet kvar av dem, intet av hela deras hop, intet av deras gods; och till intet bliver deras härlighet. Stunden kommer, dagen nalkas; köparen må icke glädja sig, och säljaren må icke sörja, ty vredesglöd kommer över hela hopen därinne. Säljaren skall icke få tillbaka, vad han har sålt, om han ens får förbliva vid liv. Ty profetian om hela hopen därinne skall icke ryggas, och ingen som lever i missgärning skall kunna hålla stånd.” — Hesekiel 7:10—13; v. 10 enl. NW.

36. På vilkas huvud skulle ”kransen” sättas? Vad var ”riset”, som hade slagit ut i blom och som således var redo att användas, och mot vad skulle det vidtas förmätna åtgärder?

³⁶ Må de skrymtaktiga religionsutövarna, som menar sig stå i ett förbundsförhållande till den suveräne Herren Gud genom hans medlare, aldrig glömma bort att denna ovanliga, särskilda dag kommer! Det måste bli en förskräcklig dag, annars skulle Jehova inte gång på gång ha riktat uppmärksamheten på den. Av den beskrivning som Jehova ger genom Hesekiel förstår vi att det skall bli en fruktansvärt tragisk dag! På den dagen skall ”kransen” sättas som ett diadem på de till undergång dömda människornas huvud för att kröna dem med olycka. Det symboliska ”riset”, som Jehova skall använda för att utmäta straffet, finns till hands, eftersom det sägs att det har slagit ut i blom. På Hesekiels tid var det kung Nebukadnessar och hans då oövervinnliga babyloniska truppstyrkor som var riset. Babylon, som representerades av dess kung och hans härar, var redo att begå denna förmätna handling mot Jehovas utvalda folk och hans tempel.

37. Vilket uttryck använder Jehova då han riktar sig till Babylon, och vad anges genom det förhållandet att det som omtalas har ”skjutit skott”?

³⁷ Av det skälet talar Jehova till Babylon som om det vore förmätenheten personifierad, då han säger: ”’Se, jag är emot dig, o Förmätenhet’, är den suveräne Herrens, härskarornas Jehovas, uttalande, ’ty din dag måste komma, den tid då jag måste ägna dig uppmärksamhet. Och Förmätenheten skall sannerligen snava och falla, och den skall inte ha någon som förmår den att resa sig.’” (Jeremia 50:31, 32, NW) Eftersom den babyloniska FÖRMÄTENHETEN hade ”skjutit skott”, var den i stånd att utveckla kraft och redo att göra det.

38. Vilken tidsålder, som började år 1914 v.t., blir vi påminda om då vi hör ordet våld nämnas, och hur har ”våld” visat sig bli ett ”ris” för att straffa ogudaktigheten?

³⁸ Det våld som var kännetecknande för Jerusalem och Juda på Hesekiels tid påminner oss om att sedan år 1914 v.t. har också vi befunnit oss i en ”våldets tidsålder”, i synnerhet vad kristenheten beträffar. Har detta våld rest sig ”till ett ris för ogudaktigheten”? Ja, det har det sannerligen gjort! En våldsam ”vind” är vad de våldsverkande religionsutövarna håller i med att så, och ”storm skola de skörda”. (Hosea 8:7) Våldet straffar sig självt såsom med ett ”ris” för sin egen ogudaktighet. I fråga om dessa våldsverkande religionsutövare måste sanningen i det som sägs i Ordspråksboken 13:21 slås fast: ”Syndare förföljas av olycka, men de rättfärdiga få till lön, vad gott är.” Dessa våldsverkande religionsutövare förtjänar inte att skyddas mot detta straffdomens ”ris”. Det skall inte finnas någon ”härlighet” i dem, ingenting som är av värde och som skall undgå verkställandet av Jehovas rättsliga beslut. Det finns inga ursäkter som kan framföras med avseende på dem eller deras gods eller rikedom, nej, inte ens av dem själva. De förtjänar att straffas av ”riset” för sin egen ogudaktighets skull.

39, 40. Varför skulle säljaren inte sörja och köparen inte glädja sig, och skulle några i ”hopen” kunna hoppas på att bevara sitt liv genom att begå någon missgärning?

³⁹ Tänk nu på de långtgående verkningarna av att denna dag med det välförtjänta straffet kommer. Det finns ingen orsak för en köpare att glädja sig, därför att han har köpt det landområde som var hans medisraelits arvsbesittning och fördenskull förväntar att få uppbära avkastningen av detta område fram till jubelåret. Må inte den skuldsatte israeliten, som av ekonomiska skäl tvingas sälja sin arvsbesittning, sörja på grund av sin förlust fram till dess att nästa jubelår utropas i Juda land. Varför inte? Därför att Jehovas vredesglöd kommer över ”hela hopen därinne”, över köpare och säljare i lika mån. När den olycksbringande dagen kommer, skall de antingen bli dödade eller föras bort till landsförvisning i fjärran land. Även om säljaren skulle överleva fram till nästa jubelår, ja, om han ”får förbliva vid liv” när detta frihetens år infaller, skall ingen säljare återvända till den arvsbesittning som han sålt för att betala sin skuld. Varför inte det?

⁴⁰ Därför att den våldsverkande religionsutövarens landsförvisning skulle sträcka sig längre än till den tidpunkt då nästa jubelår inföll. Landsförvisningen skulle räcka längre än jubelårscykeln, som varade i femtio år. (3 Moseboken 25:8—54) Jehova skulle genomdriva sitt påbud om att Juda land skulle ligga öde, utan vare sig människor eller husdjur, i sjuttio år. (Jeremia 25:11, 12; 29:10) Dessutom var det så att sedan landet återigen tagits i besittning efter det sjuttioåriga ödeliggandet, skulle jubelårsanordningen inte träda i funktion igen i Juda land. Varje arvsbesittning som såldes före olyckans dag skulle vara förlorad för alltid. Så varför skulle den som sålt den sörja? Han skulle ju i alla händelser nödgas lämna den när vedergällningens dag var inne. Det skulle köparen också få göra, och därför hade han ingen orsak att glädja sig över sitt köp. ”Profetian” eller ”synen” (Åk) om den kommande katastrofen gäller ”hela hopen därinne”, utan åtskillnad. De skall inte räkna med att de, genom att begå en planerad ”missgärning”, skall kunna ”hålla stånd” eller ”bevara sitt liv” (My).

41. Vad antyds beträffande kristenhetens trosanhängare genom det förhållandet att säljaren aldrig återfick det han förlorat, och i vilken utsträckning skall fruktan påverka kristenhetens försvarare?

⁴¹ Av det som hände då kan vi bara komma till denna slutsats beträffande vår tid: Vilken som helst av kristenhetens trosanhängare, som får lida materiell förlust vid kristenhetens tillintetgörelse på den annalkande olyckans dag, skall aldrig återfå det han förlorat. Enligt det forntida profetiska mönstret i Hesekiels dagar skall kristenheten bli belägrad av sina förödare. Det kommer att bli en tid av stor fruktan för kristenhetens medlemmar. De skall frukta för att träda upp till försvar för kristenheten eller ge sig i strid med dem som är beslutna att tillintetgöra den. Må man stöta i krigsbasunen för att kalla samman kristenhetens försvarare till deras försvarsställningar! Det gensvar som ges kommer att vara likt det som Jehova förutsade, då han fortsatte att beskriva de händelser som skulle inträffa på den ”dagen”. Jehova säger till Hesekiel:

42. Hur beskrev Jehova vilket gensvar det skulle bli på signalen till försvar och likaså vilka verkningar fruktan och sorg skulle få?

⁴² ”Man stöter i basun och rustar allt i ordning, men ingen drager ut till strid; ty min vredesglöd går fram över hela hopen därinne. Ute härjar svärdet och därinne pest och hungersnöd; den som är ute på marken dör genom svärdet, och den som är i staden, honom förtär hungersnöd och pest. Och om några av dem bliva räddade, så skola de söka sin tillflykt i bergen och vara lika klyftornas duvor, som allasammans klaga. Så skall det gå var och en genom hans missgärning. Alla händer skola sjunka ned, och alla knän skola bliva såsom vatten [dryper ständigt av vatten, NW]. Människorna skola kläda sig i sorgdräkt, och förfäran skall övertäcka dem; alla ansikten skola höljas av skam, och alla huvuden skola bliva skalliga.” — Hesekiel 7:14—18.

43. Vem var det som vägrade att strida för dem, vilket framkallade sådan modfälldhet?

⁴³ Att Jehova vägrar att strida för dessa religionsutövare mot deras belägrare, när de går till angrepp mot dem, gör att de blir modfällda. De som lyckas undkomma med livet i behåll skall låta sina händer sjunka av ren vanmakt, som om de var paralyserade. På grund av fruktan skall deras ben komma i så kraftig svettning att deras knän skall drypa av svett. Det skall inte bli en dag av ära och berömmelse för de falska religionsutövarna, utan en dag av skam för dem. När deras religiösa system, som de har aktat så dyrt, störtas omkull, skall de så att säga raka sina huvuden skalliga i sin sorg.

MATERIELLA RIKEDOMAR TILL INGEN NYTTA DÅ!

44. Vilka frågor uppstår beträffande hur dessa materiella rikedomar, som det falska religiösa systemet har samlat, skulle kunna användas på olyckans dag, och hur måste svaren på dessa frågor lyda?

⁴⁴ Men vänta! Vad händer med de enorma rikedomar som det falska, skrymtaktiga religiösa systemet har samlat? Skall inte de religionsutövare som övar tillsyn över alla dessa materiella rikedomar kunna använda dem till att köpa sig en möjlighet till räddning eller till att köpa mat och dryck för att avvärja svälten? Jehova skall inte låta sig eller sina förödelsebringande styrkor mutas av silver och guld för att skona religiösa system som har förtröstat på att materiella rikedomar skulle kunna rädda dem på räkenskapens dag. Genom sin profet Hesekiel säger Jehova:

45. Vad sade Jehova om att vinna befrielse genom silver och guld på hans våldsamma vredes dag, och vilka är de ting som han då skall låta bli ohelgade?

⁴⁵ ”Man skall kasta sitt silver ut på gatorna och akta sitt guld såsom orenlighet [avskyvärt, Åk], Deras silver och guld skall icke kunna rädda dem på HERRENS vredes dag [på Jehovas våldsamma vredes dag, NW], de skola icke kunna mätta sig därmed eller därmed fylla sin buk; ty det har varit för dem en stötesten till missgärning. Dess sköna glans [sin prydnads härlighet, Åk] brukade man till högfärd, ja, de gjorde därav sina styggeliga bilder, sina skändliga avgudar [sina avskyvärda beläten, sina styggelser, My]. Därför skall jag göra det till orenlighet för dem. Jag skall giva det såsom byte i främlingars hand och såsom rov åt de ogudaktigaste på jorden, för att de må ohelga det. Och jag skall vända bort mitt ansikte ifrån dem, så att man får ohelga min klenod [vanhelga mitt dolda rum, 1878]; våldsmän skola få draga därin och ohelga den.” — Hesekiel 7:19—22.

46. Vad hade blivit ”en stötesten till missgärning” för de skrymtaktiga religionsutövarna, och vilken rapport som var till skam måste profeten Mika avge om sådana religionsutövare på hans tid?

⁴⁶ Tänk bara: Silverpengarna kastas på gatorna i staden Jerusalem! Ja, guldmynten aktas såsom något avskyvärt! Och likväl var dessa materiella rikedomar sådana ting som man en gång aktade mycket högt och girigt traktade efter. Men det förhållandet att de skrymtaktiga religionsutövarna satte penningen framför de andliga intressena och hade begär efter pengar, det blev en stötesten för dem. De snavade och började föröva ”missgärning” för att skaffa sig orätt vinning. Hur måste inte profeten Mika ha skämts, när han måste rapportera följande: ”Den stad, vars hövdingar döma för mutor, vars präster undervisa för betalning och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på HERREN [Jehova] och säga: ’Är icke HERREN mitt ibland oss? Olycka skall ej komma över oss.’ Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker och Jerusalem bliva en stenhop och tempelberget [Jehovás hus’ berg, Åk; fotnot] en skogbevuxen höjd”! — Mika 3:11, 12.

47. Beskriv hur kristenhetens religiösa ledare har tagit betalt för prästerliga tjänster. Vilken missgärning har börjat förövas till följd av den stötesten som denna materialism visat sig bli?

⁴⁷ Vad kristenhetens religiösa ledare beträffar, så har de också tagit emot betalning för de prästerliga tjänster de gjort kyrkomedlemmarna. De har tagit betalt för att förrätta dop och vigslar, för att välsigna kyrkomedlemmarnas hem och ägodelar, för att läsa mässor i kyrkorna och bedja för ”de dödas själar i skärselden”, för att meddela avlat, för inträde i kyrkan och för sittplatser där, för att undervisa i religiösa skolor, för att tjäna som fältpräster i härarna, för att bära bilder av ”helgon” i processioner, samtidigt som de har tagit emot betalning av den politiska staten i de länder där det funnits en statskyrka och där kyrka och stat således varit förenade. Otaliga andra sätt har tänkts ut för att få in pengar från folket. En stor del av dessa pengar har investerats i Wall Streets finanscentrum i New York eller i andra kommersiella företag i vinstgivande syfte. Denna snikenhet efter pengar och materiella rikedomar har på ett upprörande sätt fått kristenhetens religiösa ledare att snava och slå in på en missgärningens väg inför Gud. — 1 Timoteus 6:10.

48. Hur värdelöst skall guldet och silvret, även om det präglats till mynt, vara på Jehovas våldsamma vredes dag, och hur skall det bli ”avskyvärt” för dess ägare?

⁴⁸ Men en människa kan inte äta guld eller silver och inte heller aktier eller obligationer! När Jehova låter räkenskapens dag komma över dessa skrymtaktiga religionsutövare, skall de inte kunna förtära guld och silver för att fylla sin buk med den behövliga födan mitt under hungersnöden. De skall inte kunna ge guld och silver i lösen för sitt liv genom att muta Jehova och hans förödelsebringande redskap på jorden. Sade inte den kristne aposteln Petrus följande till Simon, som var trollkarl till yrket och bodde i staden Samaria: ”Må ditt silver förgås med dig, därför att du tänkte att genom pengar komma i besittning av Guds fria gåva”? (Apostlagärningarna 8:9—20, NW) Jo! Och beträffande dem som tror att de kan köpa sig fria och tillfredsställa sina själars köttsliga begär säger den suveräne Herren Gud: ”Deras silver och deras guld skall ej förmå frälsa dem på Jehovahs [våldsamma] vredes dag.” (Hesekiel 7:19, My) Sådan metall som präglats till mynt skall vara värdelös. Till och med guld skall aktas såsom något ”avskyvärt” (Åk) av dem som äger det, när de nu till sist inser att det var deras snikenhet efter det som medför deras tillintetgörelse.

49. Vad utgör den ”prydnads härlighet” som de religiösa ledarna har brukat ”till högfärd”, och i jämförelse med vilka?

⁴⁹ De religiösa ledarna i kristenheten har prytt sig med många ting av guld och silver — krucifix, ringar, mitror, kräklor, regalier, troner och andra attiraljer. Sådana dyrbara ting har de gjort till ”sin prydnads härlighet” (Åk), och de har brukat dem ”till högfärd”, i det att de har betraktat sig själva som betydande personer, som är förmer än lekmännen, det enkla folket.

50. Vilka ting har de religiösa ledarna smyckat med guld, silver och ädla stenar, förutom att de har prytt sig själva, och hur skall dessa ting bli vanhelgade på Jehovas våldsamma vredes dag?

⁵⁰ De har också använt guld, silver och ädla stenar för att smycka de bilder, beläten och emblem som används i deras kyrkor. ”Avskyvärda beläten” och ”styggelser” (My) kallar Jehova dessa ting, trots deras konstnärliga utformning. Men liksom det var i fallet med det forntida Jerusalem, då Jehovas våldsamma vredes dag kom över det, så skall dessa föremål av guld och silver och dessa juvelprydda ting, som tillhör falsk gudsdyrkan, tas som byte av antireligiösa ”främlingar” och som ”rov” av de irreligiösa, ogudaktiga människorna. De skall inte mena att man inte får komma vid dessa ting som hålls heliga av kristenheten, de religiösa belätena inte undantagna. De skall vanhelga dessa ting som anses vara heliga. Vilken ofantlig mängd rikedomar, som finns i kristenheten, kommer inte att tillfalla dessa giriga, gudlösa plundrare på ”Jehovas våldsamma vredes dag”!

51. Vilket upprörande vanhelgande av föremål, som betraktades som mycket heliga, inträffade år 607 f.v.t., och vart måste Jehova därför vända sitt ansikte?

⁵¹ Ett upprörande vanhelgande av föremål, som en gång betraktades som mycket heliga, ägde rum år 607 f.v.t., bara sex år efter det att denna profetia hade uttalats. Dessa föremål var förbundna med Jehova själv, med ett hus, ett tempel, som var överlämnat åt honom, och med en stad som han hade fäst sitt heliga namn vid! Inte att undra på att han måste säga följande beträffande dessa religionsutövare, som tillbad honom där på ett formalistiskt sätt: ”Jag skall vända bort mitt ansikte ifrån dem”! (Hesekiel 7:22) Detta får oss att tänka på Jesu Kristi ord till judarna angående deras tempel i Jerusalem, som skulle förstöras år 70 v.t.: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet.” (Matteus 23:38) Övergivet av Jehova såsom en plats för hans rena tillbedjan!

52, 53. Vad utgjorde då Jehovas ”dolda rum”, och varför fick hedniska ”rövare” vanhelga till och med detta rum utan att bli straffade av Jehova vid det tillfället?

⁵² Vad skulle detta övergivna tillstånd medföra för Jerusalems tempel då på Hesekiels tid? Jehova hade de babyloniska truppstyrkorna i tankarna, när han sade: ”De skola vanhelga mitt dolda rum, och våldsmän [rövare, Åk] skola gå därin och vanhelga det.” — Hesekiel 7:22, 1878.

⁵³ Jehovas ”dolda rum” var det innersta rummet i templet och kallades ”det allraheligaste”. På ”Jehovas våldsamma vredes dag” skulle de babyloniska inkräktarna få vanhelga till och med denna mycket heliga avdelning. Men den hedniske babylonier, som trängde in i templet för att plundra det, skulle inte bli dödad av Jehova ögonblickligen eller bli slagen med spetälska. Dessa babyloniska eller kaldeiska ”rövare” skulle faktiskt, utan att bli straffade av Gud just vid det tillfället, få vanhelga templet, ja, till och med den allraheligaste avdelningen. Varför det? Därför att Jehova inte längre var närvarande där! Dessa kaldeiska ”rövare” fick ge sig i väg med de heliga kärlen och de andra tillbehören som fanns i Jehovas tempel. De fick föra bort dem och ställa ut dem till beskådande i sina hedniska gudars och gudinnors tempel i det avgudadyrkande Babylon. De lämnade efter sig de rykande ruinerna av det plundrade templet som de hade bränt ner. — 2 Konungaboken 25:8—17; 2 Krönikeboken 36:17—19; Daniel 5:2, 3, 22, 23.

54. Vilka händelser, som skall inträffa i en nära framtid, blev förutsagda genom detta forntida vanhelgande av heliga ting?

⁵⁴ Dessa uppskakande händelser i den forntida historien var profetiska och kastar sitt ljus över en framtid som nu inte är avlägsen. När Jehova vänder bort sitt ansikte från kristenhetens skrymtaktiga gudsdyrkare, vad kan vi då förvänta i ljuset av det som hände i forna dagar? Att de ting som nu betraktas som heliga av kristenheten skall bli vanärade, vanhelgade och förstörda, ja, också kristenhetens allraheligaste ting, det må vara kristenhetens själva kärna eller medelpunkt, till exempel Vatikanen, eller de palatslika residensen för patriarkerna inom de olika systerkyrkorna, dvs. den grekisk-ortodoxa, konstantinopolitanska, armeniska och koptiska kyrkan, eller den anglikanske ärkebiskopens palats. Ingenting skall vara heligt för plundrarna!

GUDS UPPSÅT MED ALLT DETTA

55, 56. Vad är orsaken till de svårigheter som Jehova skall låta de falska religionsutövarna drabbas av, och vad är Jehovas välgrundade uppsåt med att låta allt detta ske?

⁵⁵ Den suveräne Herren Gud, som på detta sätt verkställer sina rättsliga beslut på den falska religionen, har ett välgrundat, giltigt uppsåt med allt detta. Det som han nu säger till sin profet Hesekiel leder fram till det klara och tydliga tillkännagivandet av detta hans uppsåt:

⁵⁶ ”Gör kedjorna redo; ty landet är fullt av blodsdomar, och staden är full av orätt [våld, Åk]. Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus i besittning. Så skall jag göra slut på de fräckas övermod, och deras helgedomar skola varda oskärade. Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning [frid, 1878; Åk], skall ingen vara att finna. Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet skall följa det andra. Man skall få tigga profeterna om syner, prästerna skola komma till korta med sin undervisning [undervisning skall försvinna ifrån prästen, 1878] och de äldste med sina råd. Konungen skall sörja, hövdingarna skola kläda sig i förskräckelse [förödelse, NW], och folket i landet skall stå där med darrande händer. Jag skall göra med dem efter deras gärningar och skipa rätt åt dem, såsom rätt är åt dem; och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hesekiel 7:23—27.

57. Förklara hur Jehovas befallning till Hesekiel: ”Gör kedjorna redo” uppfylldes i verkligheten.

⁵⁷ Slagna i fångenskapens kedjor kunde de som överlevde Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. grundligt tänka över vad som hade hänt med deras land och nation. De kunde med sorg och smärta konstatera att det i sanning finns en Gud som griper in i människornas angelägenheter och att hans namn är Jehova. Jehova uppmanade Hesekiel: ”Gör kedjorna redo”, och detta visade vad Jehova hade i beredskap åt dem som överlevde den nationella katastrofen. Sex år förgick, och de som överlevde fann att de blev belagda med kedjor och bortsläpade i landsförvisning till ett hedniskt, avlägset land. Profeten Jeremia talade å deras vägnar som överlevde Jerusalems förstöring, då han sade i sin klagosång: ”Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.” (Klagovisorna 3:7) Jeremia omtalar också vad kungen i Babylon gjorde med kung Sidkia, som hade flytt från den intagna staden men tagits till fånga: ”Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla honom med kopparfjättrar. Och konungen i Babel förde honom därefter till Babel och lät honom sitta i fängelsehuset ända till hans dödsdag.” — Jeremia 52:11; 39:7.

58. Varför skulle ”kedjorna” smidas för Juda hus?

⁵⁸ Varför skulle ”kedjorna”, som fångarna och de landsförvista fick bära, smidas för Juda hus? Jehova förklarade för Hesekiel varför dessa symboliska kedjor skulle göras, då han sade: ”Ty landet är fullt med blodsdomar, och staden är full av våld.” (Åk) De invånare, som gjort sig skyldiga till sådana onda ting, förtjänade att bli slagna i kedjor och bortsläpade från det land som de orenade.

59. Varför användes benämningen ”de värsta hednafolk” om dem som Jehova brukade till att smida de kedjor som Juda hus skulle bära?

⁵⁹ Vilka skulle då bli brukade av Jehova till att lägga dessa kedjor på dem? Svaret får en att rysa, då Jehova vidare säger: ”Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus i besittning.” Å, ”de värsta hednafolk”! Den beskrivningen passade väl in på de babyloniska härarna, eftersom Babylon då innehade ställningen som det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. Inte ens Egypten kunde hålla dem i schack. Längre fram, när Hesekiel profeterar mot Egyptens kung, talar han om de aggressiva babylonierna och kallar dem ”de grymmaste hedningar”. (Hesekiel 30:11) Då Hesekiel profeterar mot ”fursten” i det forntida Tyrus, säger han: ”Se, därför skall jag låta främlingar komma över dig, de grymmaste folk; och de skola draga ut sina svärd mot din visdoms skönhet och skola oskära din glans.” — Hesekiel 28:1, 2, 7.

60. Förklara hur Jehova gjorde ”slut på de fräckas övermod” och fullföljde sitt beslut att ”deras helgedomar skola varda oskärade”.

⁶⁰ Under omkring arton månmånader höll staden Jerusalem stånd mot belägrarna, ”de värsta hednafolk”, men sedan blev staden intagen. (2 Konungaboken 25:1—4) Då gjorde Jehova verkligen ”slut på de fräckas övermod”. Deras smorde kung, Sidkia, som var av Davids kungliga ätt, blev tillfångatagen då han sökte fly. (2 Konungaboken 25:4—7) De förnämsta prästerna, som var av Arons, Mose broders, familj, blev dödade. (2 Konungaboken 25:18—21) Dessutom skulle, såsom Jehova sade, ”deras helgedomar ... varda oskärade” av ”de värsta hednafolk”, och det storslagna tempel som hade byggts av den vise kung Salomo i Jerusalem utgjorde inget undantag. — Hesekiel 7:24; 2 Konungaboken 25:8—17.

61. Varför skulle de belägrade invånarna inte finna någon frid inne i staden, även om de sökte efter den?

⁶¹ Hur var situationen inne i Jerusalem, då det var belägrat av ”de värsta hednafolk”? Med den straffande krigföringens svärd utanför och med hungersnöd och pest som krävde sin tribut innanför måste det ha rått förskräckelse och ängslan inne i den belägrade staden, alldeles som Jehova hade förutsagt. Varför sade han: ”De skola söka frid men icke finna den”? (1878) Därför att de inte sökte frid på det sätt som Jehova hade anvisat dem genom profeten Jeremia, vilket innebar att de skulle gå ut och villkorslöst ge sig åt babylonierna. (Jeremia 21:7—9; 38:1—3, 9—23) Vad skulle följaktligen ske?

62. Hur skulle det förhålla sig med möjligheterna att få upplysningar eller effektiv undervisning och praktiska råd, och skulle man veta hur man skulle använda sina händer?

⁶² ”Den ena olyckan” skulle ”komma efter den andra” och ”det ena sorgebudet ... följa det andra”, men inga goda nyheter från något håll. Det tjänade ingenting till att ”söka syn av profeten” (Åk), utom av Jehovas sanne profet, Jeremia, som var i fängsligt förvar. Den lag eller undervisning som gavs av prästen, som var emot prästen Jeremia, var till ingen nytta; den skulle försvinna. Det råd som gavs av de erfarna äldre männen var opraktiskt; det skulle också försvinna. Den motspänstige kung Sidkia, som levde i fruktan för sina egna furstar, kunde inte företa sig något annat än att ”sörja”. Hövdingarna kunde inte göra annat än att riva sönder sina kläder som uttryck för den förtvivlan och sorg de kände i sitt inre och således ”kläda sig i förskräckelse” eller ”förödelse” (NW). Då nu folkets ledare befann sig i ett sådant nervöst tillstånd i både mentalt och andligt avseende, vad kunde då det meniga ”folket i landet” göra annat än att stå där med darrande händer, utan att veta hur och till vad de skulle använda dem? (Hesekiel 7:25—27) De hade bara sig själva att skylla!

63. Varför hade de belägrade invånarna bara sig själva att skylla, vilket framgår av deras domar och uppförande, och vilka frågor väcks beträffande Jehovas förpliktelser i detta sammanhang?

⁶³ Dessa belägrade invånare i Juda land och Jerusalem hade förkastat Israels Guds råd gång på gång. De hade förföljt hans profeter, bland dem prästen Jeremia. De domar som deras domstolar avkunnade och verkställde vållade att oskyldigt blod blev utgjutet, eller också måste dessa domstolar på grund av folkets stora ondska döma i mål som inbegrep blodskuld och krävde dödsstraff. Ja, resultatet blev verkligen ”blodsdomar”! Själva huvudstaden, Jerusalem, var ”full av våld” (Åk), fastän den var centrum för religiös tillbedjan, eftersom Jehovas tempel fanns där. Var Jehova förpliktad att under sådana omständigheter handla milt mot dessa religiösa upprorsmakare genom att förlåta och överse med deras fruktansvärda ”missgärning”? Skulle han uppträda som om han inte existerade? Skulle han handla med dem som om han vore en annan gud än den suveräne Herren Jehova, som deras förfäder hade ingått ett högtidligt förbund med genom medlaren Mose? Vad måste vi öppet och ärligt svara på dessa frågor?

64. Vad var Jehova förpliktad att göra, såsom den ene kontrahenten i ett förbund med Israel, för att inte lämna kvar några felaktiga intryck av honom själv i deras sinnen?

⁶⁴ Jehova var förpliktad att fullgöra sin del av det högtidliga förbundet och att handla med dem ”efter deras gärningar”. Han skulle också ”skipa rätt åt dem”, döma dem ”med deras domar” (Åk), och det innebar att han var förpliktad att döma dem med de domar som gällde för dem enligt hans förbundslag. Han måste ge dem vad de hade förtjänat. Det var rättvist och rättrådigt av honom att handla så. Han måste vara trogen mot sig själv. Han fick inte lämna kvar några felaktiga intryck av honom själv i deras sinnen. Det var samme Jehova med vilken deras förfäder hade ingått en högtidlig överenskommelse med förpliktelser enligt den lag som han hade gett dem genom Mose. De måste få lära känna, tvingas förnimma, att han är Jehova. Detta skulle åstadkommas genom det rättfärdiga handlingssätt som han valde att använda.

HUR FÖRHÅLLER DET SIG MED KRISTENHETEN?

65. Vilka frågor kan vi därför ställa med avseende på kristenheten och den behandling den förtjänar att få?

⁶⁵ Skall kristenheten i vår tid bli behandlad på annat sätt? Är inte också dess område ”fullt av blodsdomar”? Är inte också den, till och med mitt inne i dess religiösa centra och fästen, ”full av våld”? Varför skulle den då få en annorlunda behandling?

66. När kristenheten utsätts för belägring i den ”stora vedermödan”, hur kommer den då att handla, i likhet med det forntida Jerusalem, och hur skall det slutligen gå för den?

⁶⁶ När kristenheten utsätts för belägring i den kommande ”stora vedermödan”, en belägring som medför att den blir tillintetgjord av ”de värsta hednafolk”, kommer den att fortsätta på den väg som den redan har slagit in på. Den kommer att framhärda i att söka frid och träffa uppgörelser enligt sina egna metoder, men där ”skall ingen vara att finna” på det sättet. Den skall få uppleva ännu större förskräckelse och ängslan än vad den redan upplever. De syner som dess falska profeter får se skall försvinna, slå fel. Den lag och undervisning som utgår från dess prästerskap och religiösa ledare skall försvinna, ringaktas; likaså råden från dess äldste, som är världsligt visa. Kyrkliga överhuvuden kommer att sörja, religiösa hövdingar eller ledare att förlora tilltron till sitt eget ledarskap och visa tecken på förödelse vad deras förhoppningar beträffar. Den stora hopen av lekmän, som de har under sig, kommer att stå där med nervösa händer, osäkra i fråga om hur de skall använda sina förmågor och krafter för att rädda sina religiösa institutioner. Utgången blir densamma för kristenheten som för förebilden, Jerusalem.

67. Eftersom kristenheten alltifrån början har gjort anspråk på att representera Gud, vad skall då följden bli för den, när Jehova tar den på orden?

⁶⁷ Kristenhetens gärningar finns nedtecknade på historiens blad alltsedan 300-talet, då kristenheten blev till, och fram till vår tid. Eftersom den har låtit hela världen förstå att den representerar den suveräne Herren Gud, måste Jehova ta den på orden och handla med den efter dess gärningar. De domar som gäller för den är nedskrivna i hans heliga ord, bibeln; och han måste döma den i hel och full överensstämmelse med dessa domar. Domarna är oföränderliga. Genom att han verkställer dem på kristenheten och på så sätt låter änden komma över den, skall den få lära känna att han inte har förändrats. Han är fortfarande samme Gud, också nu på 1900-talet. Kristenheten skall förnimma att han är Jehova.

[Fotnoter]