Kapitel 11

Besvikelse väntar de självsäkra

1. Vilka stod vid templets östra port i den syn som Hesekiel nu fick se, och vad sade de?

VAD får Hesekiel se hända i nästa syn? Lyssna: ”Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten på HERRENS hus, den som vetter åt öster. Där fick jag se tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar i folket. Sedan sade han [Jehova] till mig: ’Människoson, dessa är de män som gör upp skadliga planer och ont rådslut mot denna stad; som säger: ”Är inte byggandet av hus alldeles för handen? Hon är den vida grytan, och vi är köttet.”’” — Hesekiel 11:1—3; v. 2 och 3 enl. NW.

2. Vad lägger vi märke till beträffande de tjugofem männens identitet, och vilken politisk åtgärd planerade de att understödja?

² De män som nämns här är tydligen inte de tjugofem män som Hesekiel hade sett tidigare i templets inre förgård och som tillbad solen i öster, innan det gavs befallning om att dräpandet av alla de Jerusalems invånare som inte hade tecknet på pannan skulle börja. (Hesekiel 8:16) Och den Jaasanja, Assurs son, som nämns här, är inte identisk med den Jaasanja, Safans son, som Hesekiel hade sett bedriva avgudadyrkan inne i en av tempelbyggnaderna. (Hesekiel 8:11) De tjugofem män som omnämns här sägs vara ”furstar i folket”, vilket visar att de var furstar i regeringsställning och inte religiösa tempelfurstar. Vid denna tid, år 612 f.v.t., mer än tre år innan babylonierna började belägra Jerusalem, hade kung Sidkia, som regerade i Jerusalem, av allt att döma ännu inte gjort uppror mot den babyloniske kungen, som han hade förbundit sig att vara underdånig. (2 Krönikeboken 36:11—13; 2 Konungaboken 24:18—25:1) Men dessa tjugofem ”furstar i folket” gjorde antagligen upp planer som understödde ett sådant uppror, eftersom det sägs att de gjorde upp ”ont rådslut mot denna stad”. De kände sig emellertid säkra på att inget ont skulle hända.

3. Vid vad liknade dessa tjugofem män Jerusalems murar, och vid vad liknade de alltså sig själva? Hur resonerade de, och vad behövde de nu få?

³ Dessa ränksmidare och dåliga rådgivare åt kungen i Jerusalem liknade staden vid en vid gryta eller kittel som var gjord av järn. Stadsmurarna liknades vid sidorna på denna metallgryta; de var oförstörbara. Innanför dessa murar skulle de tjugofem furstarna vara i säkerhet, likt kött som skall kokas. De menade att de var i trygghet där inne och att de aldrig skulle bli bortdrivna. Var det då inte tid att bygga hus som de kunde bosätta sig i för framtiden? De skulle kunna försäkra sig om att få bo kvar där i staden genom att vädja till Egypten om hjälp mot kungen i Babylon. De trodde inte på de profetior om Jerusalems kommande förstöring som uttalades av Jeremia, som var både präst och profet. De behövde därför få en dubbel varning från Jehova. ”Profetera därför mot dem”, sade Jehova till Hesekiel, ”ja, profetera, du människobarn.” — Hesekiel 11:4.

4. Hur visar det som Hesekiel nu fick erfara på vilket sätt Guds ande kan verka, enligt orden i 2 Petrus 1:21?

⁴ Det som Hesekiel nu fick vara med om bevisar sannfärdigheten i de ord som längre fram uttalades av den kristne aposteln Petrus: ”Profetior har inte vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” (2 Petrus 1:21, NW) Lägg märke till vad Hesekiel nu säger:

5. Hur använde Jehova, i det uttalande som han uppmanade Hesekiel att göra, samma liknelse som de tjugofem männen hade använt, men hur visade han att utgången skulle bli den rakt motsatta för dessa män?

⁵ ”Då föll HERRENS Ande över mig; han sade till mig: ’Säg: Så säger HERREN: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans tankar känner jag väl. Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt dess gator med slagna. Därför säger Herren, HERREN så: De slagna, vilkas fall I haven vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder själva skall man föra bort ur den.’” — Hesekiel 11:5—7.

6. Varför hade dessa furstar dödat så många, och vilka skulle få stanna kvar inne i den symboliska grytan, de slagna eller furstarna?

⁶ För att säkerställa sin ställning innanför Jerusalems murar hade dessa furstar, som var gynnsamt inställda till Egypten, dödat dem som hade förordat och uppmuntrat till fortsatt underkastelse under Babylon. Om Jerusalem kunde liknas vid en gryta, då var det dessa slagna som skulle få stanna kvar där inne, innanför stadens murar, och de skulle inte bli bortsläpade därifrån av babylonierna. De skulle vara lika köttet i kitteln. Men Jerusalems murar skulle inte vara någon metallgryta för dessa mordiska furstar som satte sin lit till Egypten. Det var de som skulle föras bort ur staden av babylonierna. De hus som de hade byggt skulle de få lämna obebodda.

7. Vad skulle hända med de hus som dessa furstar nyligen hade byggt, och vad hade de orsak att frukta beträffande Egyptens möjlighet att hålla stånd mot Babylon?

⁷ Den eldsglödande tillintetgörelsen, som framställdes i symbol genom ”eldkolen” som mannen i linnekläderna strödde ut över staden, skulle ofelbart nå eller drabba också dessa furstars nybyggda hus, ja, hela staden Jerusalem. (Hesekiel 10:2—7) Om de fullföljde sina onda planer och förmådde kung Sidkia att bryta sin ed och göra uppror mot Babylon, hade de all orsak att frukta att kungen i Babylon än en gång skulle dra upp mot Jerusalem med straffdomens svärd. Inte ens det militariserade Egypten skulle visa sig starkt nog att slå tillbaka kungen i Babylon. Därför måste Hesekiel säga följande till dessa furstar som smidde onda planer:

8. Vad för något skulle Jehova låta komma över dem, och var någonstans skulle han döma dem?

⁸ ”I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över eder, säger Herren, HERREN [är den suveräne Herren Jehovas uttalande, NW]. Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars hand; och jag skall hålla dom över eder. För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma eder. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN. Staden [Jerusalem] skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder. Då skolen I förnimma, att jag är HERREN, I som icke haven vandrat efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder.” — Hesekiel 11:8—12.

9. Vad skulle Jehova bruka, när han verkställde sina rättsliga beslut, och inom vilken del av landet skulle domen verkställas med hjälp av detta redskap?

⁹ Dessa självsäkra ränksmidares höga förväntningar skulle komma på skam. Det rättsliga beslut som skulle verkställas på dem skulle komma från Jehova, men han skulle använda ”svärd” i dessa utlänningars eller ”främlingars” hand för att verkställa detta beslut. Genom detta ”svärd”, den straffande krigföringens ”svärd”, skulle många av dem falla. De som överlevde skulle inte längre känna sig säkra innanför Jerusalems murar. Stadens murar skulle inte vara såsom en järngrytas ogenomträngliga sida, som erbjuder ett säkert skydd åt ”köttet” som är i grytan. Dessa upproriska ränksmidare som överlevde skulle föras ut såsom fångar genom Jerusalems nedbrutna murar för att dom skulle hållas över dem. Dessa eländiga människor som överlevt skulle bli bortsläpade från Juda rikes område, eftersom Jehova hade sagt att han skulle döma dem ”vid Israels gräns”. I norra ändan av det område som kung David hade lagt under sig, dvs. i Ribla mot Hamat till, skulle Jehova verkställa domen över dem genom att den babyloniske kungen svingade ”svärdet”. Redogörelsen i Jeremia 52:24—27 underrättar oss om detta:

10. Vad sägs det i Jeremia 52:24—27 om verkställandet av denna dom?

¹⁰ ”Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre, som höllo vakt vid tröskeln, och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män av landets folk, som påträffades i staden — dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem till den babyloniske konungen i Ribla. Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land. Så blev Juda bortfört från sitt land.”

11. Varför tillät Jehova att babylonierna fick utsätta hans folk för en sådan hård behandling, och vilket samband hade detta med det mosaiska lagförbundet?

¹¹ Varför tillät Jehova att hans utvalda folk utsattes för en sådan hård och obarmhärtig behandling från babyloniska ”främlingars” hand? För vilket syfte skedde detta? ”Då skolen I förnimma, att jag är HERREN [Jehova]”, lyder hans svar. Två gånger, strax intill varandra, gör han här detta tillkännagivande som uppenbarar hans uppsåt. Hans utvalda folk sökte ignorera honom, lämna honom utan avseende, och han måste på ett eftertryckligt sätt visa att han inte hade löst dem från förpliktelsen att hålla det heliga förbund som hade ingåtts för länge sedan mellan dem och honom genom profeten Mose. I själva verket skulle det mosaiska förbundet fortfara att äga gällande kraft under nästan 639 år efter Jerusalems förstöring år 607 f.v.t., det vill säga fram till pingsten år 33 v.t. Han måste tvinga dem att förnimma eller förstå att han fortfarande höll dem ansvariga för att ha brutit sin del av detta tvåsidiga förbund. Även om han var osynlig, eftersom han var en ande, fick han inte bli behandlad eller betraktad som någon som inte existerade. Han var Jehova, precis samme Gud till vilken deras förfäder gång på gång hade yttrat dessa ord vid Sinai berg i Arabien: ”Allt vad HERREN har talat vilja vi göra.” (2 Moseboken 19:1—8; 24:1—7) Jehova ville på detta sätt visa inför allt skapat i himmel och på jord att han troget fullgör sin del i vilket högtidligt kontrakt eller förbund det vara må.

12. Vad hade Jehova gjort för att hjälpa dem att inse att det var han som höll dom över dem och varför han måste göra det?

¹² Genom sina profeter hade Jehova på förhand underrättat israeliterna om att han skulle straffa dem om de bröt sitt förbund med honom, och därför skulle de förstå att det var Jehova själv som ingrep, när dessa förutsagda ting verkligen drabbade dem. Han uttryckte sig klart och tydligt, när han direkt påvisade för dem varför han måste hålla dom över dem och verkställa sina domar. Han sade: ”Vid Israels gräns skall jag döma eder. Då skolen I förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” Varför? Därför att ”I ... icke haven vandrat efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder”. — Hesekiel 11:11, 12.

VARFÖR INTE HELLER KRISTENHETEN SKALL UNDGÅ ATT FÖRNIMMA

13. I vilka avseenden gör kristenheten anspråk på att vara lik det forntida Israel, och hur kommer den därför att bli behandlad?

¹³ Våra dagars kristenhet har inte tagit vara på lärdomen i detta historiska varnande exempel. Oavsett hur den ser på det i dag, har den gjort anspråk på att den, i likhet med det forntida Israel, har ingått ett högtidligt fördrag eller förbund med den heliga bibelns Gud. I de hundratals millioner exemplar av bibeln, som kristenheten har låtit trycka och sprida på över ett tusen språk, visas det tydligt att denne Guds namn är Jehova eller Jahvé. Endast kristenheten gör gällande att dess medlare mellan denne Gud och människor är Jesus Kristus, Guds Son, och att dess förbund med Gud är det nya förbundet. (Jeremia 31:31—34; Lukas 22:20; 1 Timoteus 2:5, 6) Men i fråga om allt detta handlar kristenheten skrymtaktigt. Likväl måste Jehova Gud ta kristenheten på orden, ta fasta på vad den föreger sig vara, och handla mot den i överensstämmelse därmed. Han kommer inte att tillåta att kristenheten ställer honom i en skymflig, felaktig dager och sedan undgår att till sist bli avslöjad som skrymtare och få det straff den förtjänar.

14. Vad kommer den medlare, som kristenheten menar sig ha, inte att göra för den vid domen, och vad skall hela människosläktet därför förnimma?

¹⁴ Den medlare som kristenheten menar sig ha, Jesus Kristus, kommer inte att träda fram inför Gud för att bedja om barmhärtighet för kristenhetens del. Den skall på ett smärtsamt sätt förnimma att han är Jehova. Ja, hela människosläktet skall få lära känna att han inte är den Gud som kristenheten genom ord och handling har påstått honom vara.

15. Hur har kristenheten ignorerat den varning som ges i Jesaja 31:1 beträffande allianser, och vad kommer den att få erfara i fråga om den symboliska järnliknande grytan?

¹⁵ I likhet med det forntida Israel har kristenheten föredragit att ingå egna förbund eller allianser med denna världen. Den har inte satt sin förtröstan till det nya förbundets Gud. I sin brist på tro har den inte gett akt på den varning som Gud ger i Jesaja 31:1 (Åk): ”Ve dem som fara ned till Egypten efter hjälp och förlita sig på hästar och förtrösta på vagnar, emedan dessa äro många, och på ryttare, emedan de äro mycket starka, men icke blicka upp till den Helige i Israel och icke söka Jehová!” Kristenhetens religiösa ledare kan ha menat att de är ”köttet” mitt i den vida grytan och att de är i säkerhet bakom dess skyddande försvarsmurar. Men kommer de världsliga elementen i det nutida Egypten, den världsliga tingens ordning, att kunna rädda kristenheten, så att den undgår att drabbas av verkställandet av Jehovas rättsliga beslut? Nej! Kristenhetens symboliska försvarsmurar skall inte hålla stånd mot angreppen från Jehovas förödelsebringande styrkor. Dess självsäkra ledare, som befinner sig inne i sin järnliknande ”gryta” och litar till den säkerhet som människor kan erbjuda dem, skall helt visst föras ut ur den och tillintetgöras av Jehovas förödelsebringande ”svärd”.

16. Vilken viktig och angelägen fråga bör varje kyrkomedlem i kristenheten eller var och en som ger moraliskt stöd åt den ställa sig, med tanke på den fara det innebär att vara förbunden med kristenheten?

¹⁶ Men om religiöst sinnade människor står kvar som medlemmar i kristenheten eller fortsätter att vara nära förbundna med den genom ett slags ”samgående mellan trosriktningar”, utsätter de sig då inte för fara från Guds ståndpunkt sett? Det är nu ytterst nödvändigt och angeläget för varje kyrkomedlem och för var och en som ger moraliskt stöd åt kristenheten att fråga sig själv: ”När Gud inom kort genomför sitt tillkännagivna uppsåt: ’Ni skall förnimma att jag är Jehova’ och verkställer sitt rättsliga beslut, skall då detta medföra att också jag blir tillintetgjord tillsammans med kristenheten?” Detta är inte någon akademisk, teoretisk fråga; det är en praktisk, realistisk och högst aktuell fråga i denna tid!

17. Vilket skäl kan Jehova anföra för att tillintetgöra kristenheten, liksom i fallet med det forntida Jerusalems förstöring?

¹⁷ Må varje ärlig människa jämföra det som bibeln säger om sann kristendom med det som kristenheten har antagit såsom sina religiösa stadgar! Då kommer hon att finna att Jehova kan anföra samma skäl för att tillintetgöra kristenheten som han anförde i samband med Jerusalems tillintetgörelse år 607 f.v.t. Vilket skäl? Jehova sade att det skedde därför att ”I ... icke haven vandrat efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder”. (Hesekiel 11:12) Om vi förenar oss med kristenheten i att följa ett sådant handlingssätt, kan vi då undgå att drabbas av dess tillintetgörelse?

18. Genom vilken furstes plötsliga död visades det att tillintetgörelsen kom från Jehova, och som ett tecken på vad tog Hesekiel detta, vilket visas av hans utrop?

¹⁸ Att tillintetgörelsen kommer från Jehova, som tronar över sin himmelska, vagnlika organisation, visades av det som Hesekiel nu fick erfara i förbindelse med de tjugofem männen, som hade gjort upp planer som visade sig bli ödesdigra för Jerusalem, ”Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit andan. Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst och sade: ’Ack, Herre, HERRE [suveräne Herre Jehova, NW], vill du då alldeles göra ände på kvarlevan av Israel?’” (Hesekiel 11:13) Vad var orsaken till att fursten Pelatja föll död ned här i synen, sedan Hesekiel hade profeterat och riktat sig till dessa tjugofem ”furstar i folket”? Det framgår av profeten Hesekiels förskräckta utrop att han insåg att det som hände var ett direkt uttryck för att Jehova hade verkställt dom. Han tog detta som ett tecken på att inte bara de andra tjugofyra furstarnas död var nära förestående, utan att också hela ”kvarlevan av Israel” skulle komma att utrotas. Han ifrågasatte emellertid inte Guds rätt att utrota dem allesammans.

19. Vilken fruktan hos religiöst sinnade människor i våra dagar kan jämföras med Hesekiels utrop, och vilken fråga väcks beträffande religionens framtid, med tanke på den inställning kommunismen har till religionen?

¹⁹ Alldeles som Hesekiel fruktade för att alla som tillhörde Jehovas förbundsfolk skulle bli tillintetgjorda vid Jerusalems förstöring, som då var nära förestående, så kan fruktan uppstå i religiöst sinnade människors hjärtan, som inte inser skillnaden mellan kristenheten och den sanna kristendomen. Kanske frågar de i sin fruktan: ”Om Jehova förgör hela kristenheten och alla dess världsliga bundsförvanter i den ’stora vedermödan’, som skall drabba hela denna tingens ordning, innebär det då att den sanna kristendomen också skall tillintetgöras?” Kommunistiska element och andra radikala element i denna tingens ordning, som hatar bibelns kristendom, önskar att detta skulle ske och skulle gärna vilja medverka till att det sker. Men de vill inte bara att kristenhetens skrymtaktiga kristendom skall försvinna — de vill också se att den suveräne Herren Jehovas sanna kristna gudsdyrkan, som är en ”ren religion”, blir utplånad. (Jakob 1:27, AV; NW) Skall dessa irreligiösa, radikala element med tillfredsställelse få se detta förverkligas, vilket skulle betyda att vissa religiösa människors farhågor besannades?

KRISTENHETENS TILLINTETGÖRELSE MEDFÖR INTE KRISTENDOMENS TILLINTETGÖRELSE

20, 21. Endast vem kunde besvara Hesekiels ängsliga fråga, och vad lovade han att vara för Hesekiels landsförvista bröder, som hade rätten till ett återköp?

²⁰ Hesekiels fråga, som framkallades av den fruktan han kände, kunde endast besvaras av Jehova, vars förbund Israels hus hade brutit. Jehovas svar till Hesekiel uppenbarar hur det skulle förhålla sig med den sanna kristendomen i denna ”ändens tid”. Hesekiel ger oss det gudomliga svaret, när han nu skriver:

²¹ ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig; han sade: ’Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder, dina nära fränder [de män som bekymrar sig om din rätt att återköpa, NW] och hela Israels hus, alla de, till vilka Jerusalems invånare säga: ”Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss, som landet har blivit givet till besittning” — om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i länderna, och med nöd [för en liten tid, My; något litet, Åk] har jag varit för dem en helgedom i de länder, dit de hava kommit.’” — Hesekiel 11:14—16.

22. Vilka landsförvista israeliter kunde innefattas i uttrycket ”hela Israels hus, det hela är det”, och vilken fråga beträffande återköp uppstod, när det gällde dessa landsförvista?

²² Detta gudomliga löfte gällde Hesekiel själv och dem som befann sig i landsförvisning tillsammans med honom i Babylon, hundratals kilometer från Jerusalem. De var Hesekiels israelitiska bröder. Det var dessa som år 617 f.v.t. hade blivit förda långt bort ibland folken och blivit förströdda i länderna till följd av Jehovas rättsliga beslut. De hade således tvingats lämna sina arvsbesittningar i Israels land. Men Jehovas uttryck: ”hela Israels hus, det hela är det” (Hesekiel 11:15, Åk) kunde också syfta på eller inbegripa de israeliter som hade förts bort i landsförvisning av assyrierna redan år 740 f.v.t. (2 Konungaboken 17:6—18; 18:9—12) Enligt Guds lag, som finns angiven i 3 Moseboken 25:13—38, kunde en arvsbesittning i Israel, som sålts till en bofast utlänning, återköpas åt den israelit, som blivit utan jordegendom, av en nära israelitisk släkting, innan jubelåret inföll. På så sätt kunde den ursprunglige jordägaren återvända till sin gudagivna egendom och ta den i besittning. Men hade Jerusalems invånare på Hesekiels tid en återlösares eller återköpares kärleksfulla anda gentemot sina landsförvista bröder, som blivit kringspridda runt om i det babyloniska väldet?

23. Hade Jerusalems invånare en återköpares kärleksfulla anda gentemot sina landsförvista bröder? Vad vittnar deras ord och planer om i detta avseende?

²³ Av den beskrivning som Jehova ger av dessa judar, som fortfarande bodde i Jerusalem och Juda land, framgår det att de inte hade denna anda. De ville inte att deras olyckliga bröder skulle återvända från landsförvisningen i Babylon och återigen ta sina jordegendomar i besittning där i Israels land. De var tillfredsställda med att deras bröder tvingades hålla sig så långt borta från Jehova som möjligt, så att de kunde behålla hela Israels land för sig själva, det land där de menade att Jehova fanns. De ansåg att genom hans försyn hade hela landet nu getts åt dem till besittning. Likt Pelatja, Benajas son, tänkte de att de var i säkerhet där i landet och att det var tid att bygga hus och bosätta sig där. De kände sig trygga och säkra, likt köttet i en vid gryta. (Hesekiel 11:1—3, 13) Eftersom de saknade broderlig tillgivenhet, ville de inte än en gång dela det land de hade fått av Gud med några återvändande landsförvista.

24. I vilket avseende tänkte Jehova annorlunda än Jerusalems invånare, och vad lovade han att vara för de landsförvista?

²⁴ Men Jehova hade andra tankar i sinnet än vad dessa judar hade. Han ämnade inte gynna dessa invånare i Jerusalem och Juda som girigt sökte behålla landet för sig själva. De skulle inte få fortsätta med att besitta landet på sina landsförvista bröders bekostnad. Det var mot de ångerfulla bland dessa landsförvista som Jehova önskade visa barmhärtighet och ynnest. Under deras landsförvisning blev han för dem en ”helgedom för en liten tid [eller: något litet, Åk] i de länder, dit de hava kommit”. (Hesekiel 11:16, My) För ”en liten tid”, under den begränsade tid som de var i landsförvisning, skulle han vara en helig plats, där de kunde finna en tillflykt, känna sig trygga och bli bevarade för hans goda syften i framtiden.

25. Hur kunde det sägas att Jehova skulle vara en ”helgedom” för dessa landsförvista endast ”något litet”, förutom det att han var det för ”en liten tid”?

²⁵ Jehova skulle vara en sådan ”helgedom” för dem i någon utsträckning, ”något litet” (Åk), eftersom han inte kunde skydda dem mot alla de välförtjänta följderna av deras forna onda handlingssätt mot honom. Att de förts bort i landsförvisning var ett rättmätigt straff från honom, och han ämnade inte förkorta den fastslagna och förutsagda tiden för deras landsförvisning i Babylon. Han kunde därför vara en helgedom för dem endast i begränsad utsträckning. Men större barmhärtighet skulle visas dem, och han uppmanade nu Hesekiel att förklara detta för dem med orden:

26. Vilken större barmhärtighet skulle visas dessa landsförvista, enligt vad Jehova nu uppmanade Hesekiel att säga dem?

²⁶ ”Men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW]: Jag skall församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de länder, dit I haven blivit förströdda, och jag skall giva eder Israels land. Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla de skändliga och styggeliga avgudar, som nu finnas där. Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött, så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och göra efter dem; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” — Hesekiel 11:17—20.

27. Vad sade Jehova däremot om dessa Jerusalems invånare som inte ville att de landsförvista skulle komma tillbaka till Israels land?

²⁷ Men vad skulle ske med dessa invånare i Jerusalem och Juda som inte ville att de landsförvista skulle komma tillbaka till Israels land? Om dessa själviska furstar och människor sade Jehova vidare genom Hesekiel: ”Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga avgudarnas hjärtan [Men de som vandra efter sitt hjärtas skändligheter och styggelser, Melin], deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN.” — Hesekiel 11:21.

28. Hur lät Jehova de kärlekslösa, giriga judarna få skörda frukterna av sina avskyvärda handlingar, och på vilket sätt visade han barmhärtighet mot de ångerfulla landsförvista?

²⁸ Genom att Jerusalem och dess tempel förstördes och Juda land lades öde år 607 f.v.t. lät Jehova dessa förbundsbrytande, avgudadyrkande judar skörda frukterna av sina skändliga, avskyvärda handlingar. Han högg ned dem med sitt svärd, som verkställde hans rättsliga beslut, och det skedde förmedelst babyloniska ”främlingars” hand. På så sätt förlorade de ”Israels land”, som de så girigt hade sökt behålla för sig själva. Men vad hände med de landsförvista långt där borta i Babylon? År 537 f.v.t., sedan den fastställda tiden för Juda lands sjuttioåriga ödeliggande helt och fullt hade utlöpt, blev den ångerfulla kvarlevan av dessa landsförvista israeliter församlad och återförd till ”Israels land”. Där handlade Jehova mot dem alldeles så som han hade lovat genom sin profet Hesekiel. Därigenom visade han att de var hans folk och att han var deras Gud. Jerusalem blev återuppbyggt, och ett nytt tempel byggdes på den plats där det förra stått.

KOMMER DET ATT BLI EN ÅTERSTÄLLELSE FÖR KRISTENHETEN?

29. Var detta en förebild till att kristenheten kommer att bli återupprättad eller återställd efter Harmageddon, och vilken missuppfattning i fråga om vad kristenheten är måste har rättas till?

²⁹ Men vad förebildar detta för vår tid? Kan det verkligen betyda att kristenheten, som skall tillintetgöras i den annalkande ”stora vedermödan”, kommer att återupprättas eller återställas på jorden någon gång efter ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon? (Matteus 24:21, 22; Uppenbarelseboken 16:14—16) Nej, det kan det inte betyda! Här måste vi rätta till varje felaktig uppfattning om vad kristenheten är. Kristenhetens kyrkomedlemmar menar kanske att kristenheten är Kristi rike, ja, att den är detsamma som Kristi rike. Men så förhåller det sig inte, och därför kan det inte finnas en sann kristenhet och en falsk kristenhet.

30, 31. Vilken större religiös organisation har kristenheten alltid varit en del av, och vad sägs det i Uppenbarelseboken 18:21—19:3 om denna större organisation?

³⁰ Det finns bara en enda kristenhet, och det är en falsk, skrymtaktig religiös organisation. Må vi aldrig glömma bort att kristenheten är och alltid har varit en del av det som bibeln kallar det stora Babylon, den falska, babyloniska religionens världsvälde! Kristenheten är den folkrikaste och mäktigaste delen av det stora Babylon. Men kristenheten kommer inte att bli återupprättad på jorden, lika litet som återstoden av det stora Babylon kommer att bli det. Om det stora Babylon i sin helhet, kristenheten inbegripen, läser vi dessa ord i Uppenbarelseboken 18:21—19:3 (NW):

³¹ ”Och en stark ängel lyfte upp en sten lik en stor kvarnsten och slungade den i havet och sade: ’Så skall Babylon, den stora staden, med fart slungas ned, och aldrig mer skall den bli funnen.’ ... ’Prisa Jah! Och röken från henne fortfar att stiga upp alltid och evinnerligen.’” — Jämför Jeremia 51:58—64.

32. Kommer Jehova att förlora sin rena religion på jorden i och med att kristenheten tillintetgörs, och hur kan svaret på denna fråga belysas, då vi tänker på vilken religiös organisation det är som har haft framgång på jorden alltsedan år 1919 v.t.?

³² Den fullständiga tillintetgörelsen av kristenheten jämte återstoden av det stora Babylon skall inte ta bort det allra minsta av Guds sanna kristna religion på jorden; Gud förlorar inte därigenom sin rena, obefläckade religion på jorden. Nej, kristenhetens förintelse kommer att betyda att en levande, blomstrande, sann kristendom finns kvar, som står fram i strålande renhet och äger Guds beskydd. Denna kristendom har brett ut sig mer och mer på jorden alltsedan år 1919 v.t. Bland vilka — om det inte har skett i kristenheten? Bland den smorda kvarlevan av åt Gud överlämnade, döpta kristna, som är Jehovas tillbedjare. Det är dessa som visades i bild genom den landsförviste profeten Hesekiel.

33. Med avseende på vilka har Jehova nu på 1900-talet uppfyllt Hesekiels profetia om att Jehovas folk skulle församlas och återföras till ”Israels land”? Hur och genom vilken rad av händelser skedde detta?

³³ Ja, det är med avseende på dem som Jehova i denna ”ändens tid” har uppfyllt den profetia som han uttalade genom Hesekiel och i vilken han lovade att församla och hämta tillhopa sitt folk som blivit förskingrat och ge det ”Israels land”. (Hesekiel 11:17—20) Dessa åt Gud överlämnade tillbedjare, som var smorda med Jehovas ande, blev bortförda i babylonisk fångenskap och landsförvisning under första världskriget, 1914—1918, och blev då hårt tuktade och straffade. Deras andliga tillstånd och utsikter att återigen bli verksamma i Guds tjänst framställdes i bild och förutsades genom den syn som Hesekiel fick se omkring år 606 f.v.t., dvs. efter Jerusalems förstöring. I denna syn fick han se en dal, som var full med förtorkade ben, och hur dessa ben fick liv igen. (Hesekiel 37:1—28; 33:21, 22; 32:1) På våren år 1919 v.t. befriades den trogna smorda kvarlevan av Jehovas kristna tillbedjare ur den babyloniska fångenskapen. De kunde skaka av sig Babylons bojor och bli återförda till det andliga Israels symboliska ”land”. Att det andliga Israels förödda ”land” åter skulle bli befolkat blev också förutsagt efter Jerusalems förstöring. Profetian återfinns i det trettiosjätte kapitlet i Hesekiels bok.

34. Hur har Jehova ytterligare renat och luttrat dessa smorda andliga israeliter sedan år 1919 v.t.?

³⁴ Dessa smorda andliga israeliter har, sedan de befriats ur den babyloniska fångenskapen år 1919 v.t., blivit ytterligare renade och luttrade av Jehova. Under hans heliga andes ledning har dessa som blivit återförda gjort alldeles såsom han hade förutsagt: ”Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla de skändliga och styggeliga avgudar, som nu finnas där.”

35. I enlighet med vilket löfte har Jehova gett dessa återförda ett bättre hjärtetillstånd i andligt avseende, och vems verk, som visades i bild i Hesekiels syn, har de utfört?

³⁵ Fördenskull har Jehova gett dem ett bättre hjärtetillstånd i andligt avseende, alldeles som han hade förutsagt: ”Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött, så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och göra efter dem; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” (Hesekiel 11:18—20) Det är dessa renade, smorda kristna, vilka tillber Jehova såsom Gud, som såsom klass betraktade utgör uppfyllelsen av den profetiska bilden eller synen av mannen ”som var klädd i linnetyget och som hade sekreterarens bläckhorn vid höfterna”. (NW) De sätter ett tecken på de människors panna som skall bli bevarade vid liv, när kristenheten drabbas av den eldsglödande tillintetgörelsen från Jehova, som tronar på sin himmelska vagn.

36. Vilka åtnjuter nu Jehovas ynnest tillsammans med den återställda kvarlevan?

³⁶ De som har blivit tecknade på pannan för att bli bevarade genom den ”stora vedermöda”, som skall drabba kristenheten, åtnjuter nu Jehovas ynnest tillsammans med den återställda smorda kvarlevan av andliga israeliter i det andliga Israels symboliska ”land”.

37. Varför och hur har detta krävt en hjärteförändring hos den ”stora skarans” medlemmar, som församlats sedan år 1935 v.t., och i vilket livsfrälsande arbete har de varit till hjälp för den smorda kvarlevan?

³⁷ I synnerhet sedan år 1935 v.t. har den ständigt växande ”stora skaran” av fårlika människor församlats där och förenat sig med den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen.a De måste också lämna bakom sig de avskyvärda och vämjeliga ting, som bedrivs i kristenheten och det övriga stora Babylon, för att kunna ägna sig åt den sanna och obefläckade tillbedjan av den ende levande och sanne Guden. Detta har krävt en hjärteförändring för deras del. Undan för undan har det tydligt uppenbarats genom deras levnadssätt att de också har överlämnat sig åt Jehova och tillber honom såsom sin Gud. Alltintill denna tid har de varit till stor hjälp för den smorda, andliga kvarlevan i arbetet med att sätta ett symboliskt tecken på alla de människors panna som söker den sanna religionen.

VAGNEN FLYTTAR TILL EN OBSERVATIONSPOST

38. På vilka skall Jehovas förödelsebringande styrkor använda sina vapen när Jehovas tid är inne, och varifrån kan han så att säga överblicka det pågående livsfrälsande verket?

³⁸ Det är inte på dem som har blivit tecknade på pannan utan på alla dem som fortfar att vara förbundna med kristenheten och hela det övriga stora Babylon, i det att de aktivt verkar för dessa organisationer eller sympatiserar med dem, som Jehovas förödelsebringande änglastyrkor skall börja använda sina fördärvbringande vapen vid den tid som Jehova har bestämt. Han följer och leder det livsfrälsande verket från en utmärkt observationspost. (2 Petrus 3:9—14) Det är som om hans himmelska, vagnlika organisation hade flyttat sig till toppen av Oljeberget. Detta berg ligger öster om Jerusalem, och därifrån kan man överblicka staden.

39. Vart fick Hesekiel slutligen se Jehovas himmelska vagn flytta sig, och när och av vem blev tillintetgörelsen av ett senare Jerusalem förutsagd från just denna plats?

³⁹ Det är på denna betydelsefulla plats som Hesekiel slutligen får se Jehovas vagn med de höga hjulen, enligt vad han berättar för oss vid slutet av denna serie syner. Han säger: ”Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem. Och HERRENS [Jehovas] härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden.” (Hesekiel 11:22, 23) Det var från detta samma berg, Oljeberget, som Jesus Kristus, Guds Son, 644 år senare uttalade profetian om den eldsglödande tillintetgörelse som skulle komma över den tidens Jerusalem år 70 v.t., en tillintetgörelse som i sig själv var en profetisk förebild till den tillintetgörelse som skall drabba kristenheten såsom den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem. — Matteus 24:1—22; Markus 13:1—20; Lukas 21:5—24.

40. Vad blev det möjligt för Hesekiel att göra, sedan Jehovas himmelska vagn hade flyttat sig till bergstoppen? När fick han se vagnen igen, och hur länge profeterade han?

⁴⁰ Sedan Jehovas himmelska vagn hade intagit sin plats på Oljeberget, blev det möjligt för Hesekiel att omtala och förklara de profetiska synerna beträffande Jerusalem på hans tid. Först arton och ett halvt år senare, dvs. tretton och ett halvt år efter Jerusalems förstöring, fick Hesekiel se Jehovas symboliska ”vagn” igen. (Hesekiel 40:1—6; 43:1—17) Vid detta senare tillfälle fick han ett profetiskt budskap av annat slag från den gudomlige, som färdas fram på den himmelska vagnen. Hesekiel fortfor att vara Jehovas profet fram till början av det tjugosjunde året av sin landsförvisning i Babylon. (Hesekiel 29:17—21) Följaktligen tjänade Hesekiel såsom ett profetiskt vittne för Jehova under tjugoett år och nio månader. — Hesekiel 1:1—3.

DENNA SERIE SYNER BEKANTGÖRS FÖR ANDRA

41. Vilket arbete blev Hesekiel i stånd att utföra genom att han fick se denna serie syner? När och till gagn för vilka började han nu utföra detta arbete?

⁴¹ Det är en sak att få se inspirerade syner; det är en annan sak att i lydnad för Jehovas befallning omtala för andra vad man har sett och hört i sådana syner. Syftet med att Hesekiel fick se dessa syner var inte att det blott och bart skulle beredas honom underhållning, utan att han skulle bli i stånd att ta itu med det prediko- och undervisningsarbete som han fått i uppdrag att utföra. För att kunna göra detta blir han slutligen löst från inspirationens makt eller kraft och förd tillbaka till ”verkligheten” och den omgivning där han måste utföra sitt verk. Sedan han beskrivit den syn av Jehovas himmelska vagn som han då slutligen fick se, berättar han därför för oss: ”Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna i Kaldeen; så hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan försvann för mig den syn jag hade fått se. Och jag talade till de fångna alla de ord, som HERREN [Jehova] hade uppenbarat för mig.” — Hesekiel 11:24, 25.

42. Vart hade Hesekiel blivit flyttad då han såg denna serie syner, men var befann han sig i verkligheten under denna tid, och vilka satt hos honom där?

⁴² Hela denna serie syner gavs Hesekiel medan han ”satt i  . . [sitt] hus och de äldste i Juda sutto hos” honom. Hesekiel var hela tiden tillsammans med dessa äldre män i Juda, som satt i hans hus, men Jehovas hand, inspirationens kraft, kom över honom och åstadkom att han fick se sådana förunderliga syner. Hur länge dessa äldre män måste vänta till dess att Hesekiel kom ut ur detta tillstånd, då han genom Guds andes kraft fick se olika syner, anges inte. I en syn blev han förflyttad hundratals kilometer bort från floden Kebar i Kaldeen (Babylonien), men nu fördes han av samma inspirationens ande tillbaka till sin verkliga uppehållsort, till det hus där han bodde såsom landsförvist. När den sista delen av synen således ”försvann” från honom, blev han återigen medveten om var han egentligen befann sig.

43. Vad var det som åstadkom att Hesekiel såg dessa syner? Hur betraktade han sitt uppdrag att bekantgöra dessa syner, och för vilka omtalade han dem?

⁴³ Det som Hesekiel hade sett var inte någon overklig, fantastisk dröm. Det var inte något som han hade provocerat fram i sitt eget sinne. Det var inte med hjälp av några nutida hallucinationsframkallande medel som han gjorde en resa i anden och såg alla dessa ting. De syner som gavs honom kom från Jehova, den sanna profetians Gud. Att synerna inte var rätt och slätt tomma fantasier visas av att det som framställdes i symbol genom dessa syner verkligen inträffade i mänsklighetens historia. Följaktligen tog Hesekiel dessa syner på allvar; han tog också sitt uppdrag att uppenbara och bekantgöra dem på allvar. Omedelbart efter det att denna inspirationens kraft, som åstadkom att han fick se syner, hade upphört att verka på honom, började han omtala för dessa äldste i Juda, som satt där i hans hus, vad han hade sett och blivit befalld att säga. Men han begränsade sig inte bara till att uppenbara dessa gudomliga profetior för dessa äldre män där i hans hus, utan han gick ut och omtalade dem för ytterligare andra. Alla de landsförvista där i Kaldeen berördes av dessa syner. Detta var skäl nog för honom att göra så som han själv berättar: ”Och jag talade till de fångna alla de ord, som HERREN [Jehova] hade uppenbarat för mig.” — Hesekiel 11:25.

44. Vad är vi förpliktade att göra, eftersom vi har fått insikt om vad Hesekiels syner betyder, och varför är det angeläget för oss att nu fullgöra denna förpliktelse?

⁴⁴ Genom Jehovas andes upplysande kraft har vi som lever nu kommit till insikt om vad Hesekiels profetiska syner betyder. Men denna insikt om vad dessa profetiska uppenbarelser innebär har inte getts oss för vårt eget personliga nöjes skull. Nej, denna insikt förpliktar oss fastmer att efterlikna Hesekiel och omtala för var och en som berörs av dessa syner vad Jehova har uppenbarat för oss och låtit oss förstå genom sin vagnlika, himmelska organisation. För vår egen skull, och för andra människors skull, är det nu angelägnare än någonsin att vi gör detta. Stunden för kristenhetens eldsglödande tillintetgörelse från Jehova, som tronar på sin himmelska vagn, har aldrig varit så nära som den är nu!

[Fotnoter]