Kapitel 14
Skrymtaktiga religionsanhängare förstummade av nyheten
1. Hur kommer skrymtaktiga religionsanhängare att reagera och vad kommer de att hoppas, när den ”stora vedermödan” bryter ut över kristenheten?
MED bedövande kraft skall nyheten om kristenhetens tillintetgörelse träffa de skrymtaktiga religionsanhängare som är förbundna med kristenheten. De skall bli bestörta, förstummade, när den förutsagda ”stora vedermödan” bryter ut över den. Likväl kan de, i betraktande av att kristenheten tidigare har förmått uthärda svårigheter, hoppas att den skall överleva vedermödan — tvärtemot vad bibelns profetior visar. De kan i sin förtvivlan hoppas att det värsta inte skall hända en organisation som de har hållit så helig.
2. Varför förväntar inte dessa religionsanhängare att kristenheten skall bli tillintetgjord? Hur kommer de emellertid att påverkas av kristenhetens tillintetgörelse, vilket visas av det som profeten Hesekiel fick utföra i pantomim för dem som var i landsförvisning tillsammans med honom?
2 Eftersom de i religiöst avseende har förknippat Guds namn med kristenheten, kan de mena att Gud och hans Son, Jesus Kristus, aldrig kommer att tillåta att kristenheten blir tillintetgjord. Men hur bestörta kommer de inte att bli, när han verkligen låter detta inträffa och bekräftar eller uppfyller sina profetior! Hur förstummade och bestörta de skall bli visades genom det som Hesekiel blev befalld att utföra i pantomim på 600-talet före den vanliga tideräkningens början. De som var i landsförvisning tillsammans med Hesekiel fick längre fram, två år senare, i verkligheten göra alldeles såsom Hesekiel hade gjort i sin pantomim, och detta visade att han hade varit ett sant tecken eller förebud. Uppfyllelsen på den tiden blev i sig själv en profetisk händelse, som förebådade hur bestörta och förstummade de skrymtaktiga religionsanhängarna i vår tid skall bli över underrättelsen om kristenhetens tillintetgörelse.
3, 4. Var det genom sådana meddelelsemedel som används i vår tid eller på annat sätt som Hesekiel fick veta vad som hände i det avlägset belägna Jerusalem just den dagen?
3 Blixtsnabb nyhetsförmedling via radio och television med hjälp av människogjorda satelliter, som återkastar radiovågorna, hör till det tjugonde århundradets underverk. Men utan hjälp av sådana moderna uppfinningar förmedlade Skaparen av universum och dess naturkrafter högst betydelsefulla nyheter till sin profet Hesekiel ögonblickligen, med blixtens hastighet. Genom vanliga meddelelsemedel på den tiden, då man tog sig fram på kamelryggen eller med häst och vagn, kunde Hesekiel aldrig samma dag ha fått veta vad som hände i Jerusalem, som låg mer än åtta hundra kilometer sydväst om Tel-Abib, den stad i Babylon där han bodde som landsförvist. Och ändå fick han det! På vilket sätt? Det skedde inte med hjälp av röksignaler eller trummor, men Hesekiel upplyser oss om hur det gick till med dessa ord, som också anger tidpunkten:
4 ”Och HERRENS ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i tionde månaden; han sade: Du människobarn, skriv upp åt dig namnet på denna dag, just denna dag; ty konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram mot Jerusalem.” — Hesekiel 24:1, 2.
5. Hur kunde Jehova ögonblickligen underrätta Hesekiel om denna händelse? Vilket år och vilken månmånad inträffade detta?
5 Det var inte på någon televisionsskärm, genom direkt televisionsutsändning, som Hesekiel fick se hur Nebukadnessar, kungen i Babylon, började sin arton månader långa belägring av Jerusalem. Nej, men Jehova såg det direkt och underrättade Hesekiel om det omedelbart, utan hjälp av television. Detta hände i det nionde året av Hesekiels landsförvisning i Babylon, som också var det nionde året av Jerusalems siste kungs, Sidkias, regering, hans som Nebukadnessar själv hade insatt på tronen. Det var år 609 f.v.t. Den tionde månaden, räknat från vårmånaden Nisan enligt den judiska kalendern, var den månad som kom att kallas Tebet.
6. Vid vilken tid på året gick Nebukadnessar således till angrepp mot Jerusalem, och hur bekräftas denna tidpunkt av andra bibeltexter?
6 Den tionde dagen i månaden Tebet svarar mot en tidpunkt som i vanliga fall infaller i slutet av den månad som vi kallar december. Jehova hade redan i profetiska ordalag beskrivit för Hesekiel vad Nebukadnessar skulle göra under sin marschrutt för att träffa ett avgörande beträffande angreppet mot Jerusalem. (Hesekiel 21:18—23) Fastän det var vinter började kung Nebukadnessar rycka fram mot det upproriska Jerusalem. Samma tidpunkt för detta angrepp anges i 2 Konungaboken 24:20; 25:1 och Jeremia 52:3, 4, och just den dagen blev Hesekiel uppmanad att skildra vad som skulle ske.
7. Vad blev Hesekiel uppmanad att göra med en vid gryta, enligt orden i Hesekiel 24:3—5?
7 Jehova förklarar för Hesekiel hur han skall göra detta genom att säga: ”Och tala till det gensträviga släktet i en liknelse; säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Sätt på [den vida, NW] grytan, och när du har satt på den, så gjut vatten däri. Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen. Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för att koka benen. Låt den koka starkt, så att ock benen bliva kokta i den.” — Hesekiel 24:3—5.
8. Vad visas i bild genom att vattnet i grytan skulle koka, och vad föreställde de olika köttstyckena och benen som lades i den?
8 Några år tidigare hade Jerusalems invånare, enligt skildringen i Hesekiel 11:6—11, liknat staden vid en vid gryta, där de tryggt hade förskansat sig. Nu använder Jehova samma bild. Att den vida metallgrytan skulle fyllas med vatten som skulle koka var därför en bild av vad som hände just denna dag, den 10 Tebet år 609 f.v.t., dvs. att Babylons kung började belägra Jerusalem. Att det lades bränsle eller ”en vedhög” (Åk) under grytan och att veden antändes stämmer med denna tanke. Genom den belägring som nu började skulle det så småningom, i likhet med vatten som bringas i kokning, bli ”hett” för dem som var inne i Jerusalem. Köttstyckena som lades i grytan föreställde dem som var inne i staden, också dem som flydde in i den framför Babylons framryckande härar. De goda styckena som lades i den föreställde dem som innehade en hög ställning i staden, i synnerhet kungen och hans furstar. Eftersom benen utgör stommen som stöder eller uppehåller själva kroppen, var ”de bästa märgbenen” en bild av dem som uppehöll själva byggnaden i det nationella systemet, dvs. de militära befälhavarna och deras stab av officerare. Alla skulle bli ”kokta” under belägringen.
9. Hur såg den gryta ut som Jerusalem liknades vid, och vad hade hon gjort med det blod som utgjutits i henne?
9 Var staden Jerusalem, den symboliska grytan, värd att bli bevarad? Lyssna! ”Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort! Tag stycke för stycke därutur; det skall icke kastas lott därom. Ty det blod hon har utgjutit är ännu kvar därinne; på kala klippan lät hon det rinna ned; hon utgöt det icke på sådan mark, att mullen har kunnat skyla det. För att vreden skulle hava sin gång och för att jag skulle utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan, där det icke kunde skylas.” — Hesekiel 24:6—8; v. 6 delvis enl. Åk.
10. Vad hade orsakat den orenhet som hade klängt sig fast vid Jerusalems, denna symboliska grytas, sidor? Hur hade Jerusalem handskats med det blod som hon utgjutit genom sina våldsgärningar, och vad skulle Jehova på motsvarande sätt göra med hennes blod?
10 Någon tid dessförinnan hade Jehova uttalat en svidande förkastelsedom över staden Jerusalem. Han tilltalade den med orden: ”O stad, som utgjuter blod i sin mitt, på det att dess tid skall komma” (Åk) och redogjorde sedan i detalj för skälen till att den hade utgjutit så mycket blod. (Hesekiel 22:3—12) Den orenhet och smuts som i moraliskt avseende fanns inne i denna stad eller symboliska gryta kunde inte tvättas bort. Den hade klängt sig fast vid dess sidor och orsakat att det uppstått rost på dem. Jerusalem visade föga hänsyn eller aktning för människoblod, för sina offers blod; hon göt inte ens ut det på marken och övertäckte det inte med jord, såsom Guds lag bjöd att man skulle göra med blodet av ett villebråd som fällts. (3 Moseboken 17:13, 14) Nej, utan att blygas hade Jerusalem låtit det genom våld utgjutna blodet rinna ned på den blanka, kala klippan, så att det blev ett offentligt vittnesbörd om hennes brottsliga gärningar. Denna ringaktning för människoblodets helgd väckte Jehovas vrede och kom honom att utkräva hämnd på den hänsynslösa blodsutgjuterskan. Såsom hon hade gjort, så skulle han göra. Han skulle inte skyla eller hölja över hennes blodbefläckade förflutna, utan skulle avslöja det, låta det bli utsatt för allas blickar, likt blodet på en blank, kal klippa!
11. Vad skulle ske med dessa förbrytare i Jerusalem som hade utgjutit blod, och vad skulle staden själv få erfara?
11 Dessa förbrytare i Jerusalem som hade utgjutit så mycket blod måste föras ut och ställas inför rätta. För ut dem utan åtskillnad, välj inte ut dem genom att kasta lott, utan tag så att säga ”stycke för stycke” och för dem ut ur den symboliska grytan, ut ur Jerusalem. Nu, då Jerusalems belägring hade börjat, skulle det komma ”ve” över staden, som inte skulle upphöra förrän den hade tillintetgjorts tillsammans med all sin orenhet.
DRASTISKA ÅTGÄRDER MÅSTE VIDTAS MOT KRISTENHETEN
12. Om vems blodskuld blir vi påminda, när Jerusalems blodbefläckade förflutna avslöjas för oss, och i vad kommer den motbildliga ”belägringen” att kulminera?
12 När vi läser om den blodskuld, som det forntida Jerusalem ådragit sig, blir vi intensivt påminda om den oerhörda blodskuld som kristenheten, den nutida motsvarigheten till Jerusalem, bär på. Vi kan tydligt se den, som om den också hällts ut på den blanka, kala klippan och inte kan döljas för vare sig människor eller änglar. När kristenhetens belägring börjar i och med att den ”stora vedermödan” bryter ut, kommer det att betyda ve för den, som kulminerar i dess tillintetgörelse. — Matteus 24:15—22.
13. Vilken ”liknelse”, som framställs i Hesekiel 24:9—12, passar in på kristenheten?
13 Den ”liknelse” som framställdes för kristenhetens förebild, Jerusalem, passar in på kristenheten: ”Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden! Jag skall nu ytterligare öka på bränslet därunder. Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och spadet koka in [töm ut spadet, NW] och benen bliva förbrända. Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den bliver så upphettad, att dess koppar glödgas och orenligheten smältes bort därur och rosten försvinner. Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke gått bort. Så må nu dess rost komma i elden!” — Hesekiel 24:9—12.
14. Vad ansåg Jehova att staden Jerusalem måste utsättas för, eftersom den med smuts övertäckta rosten i denna symboliska gryta inte kunde tvättas bort, och är detta tillämpligt också på något annat?
14 Jehova såg vad den blodbesudlade, förorenade staden förtjänade att drabbas av. Den måste bli kringvärvd av en kraftig eld, som så att säga flammar upp från en stor vedhög. Till följd av den långvariga kokningen skall stadens militära befälhavare och officerare bli outhärdligt upphettade, allteftersom den babyloniska belägringen tilltar i intensitet, och de andra invånarna, som är såsom kött som kokat för länge, skall bli såsom spad utan stabilitet och fasthet. Ut med dem allesammans! Töm staden fullständigt, när den faller för de babyloniska belägrarna! Sätt den, som om den vore en tom koppargryta, på tillintetgörelsens eld, därför att den med smuts övertäckta rosten fortfarande klänger sig fast vid dess sidor. Bränn bort den smutsiga rosten, eftersom den inte kan tvättas bort! Ja, smält ner hela den symboliska grytan (Jerusalem), så att slagget skils från den. Må elden, som förstör blodstaden, också fullständigt tillintetgöra all hennes smuts, orenhet och rost i moraliskt avseende. Detta gäller också den nutida motsvarigheten, kristenheten!
15. Vad säger Jehova direkt till staden Jerusalem om skälet till att den måste renas, och i enlighet med vad för något skulle domen verkställas på den?
15 Jehova vänder sig nu direkt till Jerusalem för att förklara varför han måste vidta sådana drastiska åtgärder mot det: ”Därför att din orenhet är så skändlig och därför att du icke blev ren, huru jag än sökte rena dig, därför skall du nu icke mer bliva fri ifrån din orenhet, förrän jag har släckt min vrede på dig. Jag, HERREN [Jehova], har talat. Det kommer! Jag skall fullborda det! Jag skall icke släppa efter och icke skona och icke ångra mig. Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger Herren, HERREN.” — Hesekiel 24:13, 14.
16. Vad visas beträffande Jerusalems forna vandel genom att staden nu började belägras, och först när skulle Jehovas vrede bli släckt?
16 Vid den tidpunkt som skildringen anger, den 10 Tebet år 609 f.v.t., hade babylonierna börjat belägra Jerusalem för tredje och sista gången. Detta visar att Juda rike under Jerusalem hade vägrat att låta rena sig från sin lösaktiga vandel i andligt avseende. Jerusalems orenhet var såsom den orenhet och smuts som framkallade rost på sidorna i en koppargryta och inte kunde skuras bort. För att få slut på den måste man smälta ner hela grytan. Den symboliska grytan stod nu på elden, nu då den babyloniska belägringen hade börjat. Den orenhet som Jerusalem framhärdade i att utöva skulle omöjligen kunna avlägsnas, förrän Jehova blev tvungen att släcka sin vrede på det blodbesudlade Jerusalem genom att tillintetgöra det.
17. Kunde man förvänta att Jehova skulle ångra sig, då han hade sagt sin mening? Förklara.
17 Jehova skulle inte visa något medlidande, utan ge fullt utlopp åt sin vrede, och han skulle inte ångra de ytterst stränga åtgärder som han måste vidta mot Jerusalem. Han hade talat, sagt sin mening, och det han hade talat måste ofelbart inträffa. Han skulle inte underlåta att genomföra det. Babylonierna, som han brukade till att verkställa den gudomliga domen, skulle utmäta åt Jerusalem det straff som det förtjänade på grund av sina ogudaktiga vägar och gärningar. Det måste drabbas av tillintetgörelse, och dess efterliknare, kristenheten, måste gå samma öde till mötes.
18. Vilka materiella ting och vilka människoliv skulle gå till spillo i samband med Jerusalems förstöring, och hur skulle detta påverka de äldre bland dem som fått överleva?
18 ”Å, visa barmhärtighet!” kan någon vara benägen att säga till Gud i detta sammanhang. Varför? Därför att det praktfulla tempel, som kung Salomo hade byggt, fanns där i Jerusalem, och Jerusalems förstöring skulle därför medföra att också det heliga templet blev förstört, det som judarna betraktade som ett övernaturligt skydd mot olycka. (Jeremia 7:1—11) Och en annan sak: De äldre judarna, som hade förts bort till landsförvisning i Babylon, hade fått lämna kvar söner och döttrar i Jerusalem och Juda, och om Jerusalem blev förstört, skulle det betyda döden för dessa söner och döttrar. Var inte dessa ting dyrbara för de judar som berördes av förstöringen? Om dessa ting togs bort med våld, skulle det då inte bli en obehaglig, smärtsam chock för deras sinnen och känslor? Skulle de inte bli bestörta, förstummade? Skulle inte en motsvarande olycka i våra dagar få en liknande verkan på dem som är förbundna med kristenheten och sympatiserar med den? Jo, det skulle det, och profeten Hesekiel blev befalld att visa detta i ett profetiskt drama. Han beskriver för oss hur han gick till väga:
19. På vilket sätt skulle Hesekiel visa i ett profetiskt drama hur människor skulle reagera, när det som var deras ögons lust togs ifrån dem?
19 ”Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, se, genom en plötslig död [genom ett slag av min hand, My] skall jag taga ifrån dig den som är dina ögons lust; men du må icke hålla dödsklagan eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på dina fötter; skyl icke ditt skägg [din mustasch, NW] och ät icke det särskilda bröd, som eljest är övligt.” — Hesekiel 24:15—17.
20. Vilken fråga uppstår beträffande Hesekiel, eftersom han måste handla på detta sätt, och vad skulle hans egendomliga handlingssätt antyda beträffande en svår framtida olycka?
20 Varför skulle Hesekiel bete sig på det sättet? Vad skulle ske? Skulle det inträffa ett dödsfall, som skulle beröra Hesekiel? Tydligen, eftersom det sägs att genom en plötslig död eller genom ett slag skulle Jehova ta ifrån Hesekiel något som var hans ögons lust. Kunde det vara denne trettiofyraårige mans hustru? Händelserna före midnatt skulle uppenbara vem som skulle tas bort genom detta hårda slag. Men sedan detta hade hänt, skulle Hesekiel inte förete något synligt eller hörbart tecken på sorg. Han skulle sätta på sig sin huvudbindel, binda upp den ordentligt, så att inte något av den hängde ned över hans ansikte och skylde hans överläpp. Han skulle inte gå barfota, såsom den forntida kung David hade gjort då han sörjde. (2 Samuelsboken 15:30) Sedan man begravt den som tagits bort från Hesekiel genom detta slag, skulle han inte låta dem som deltog i hans sorg förbereda en tröstmåltid åt honom för att ge honom något att äta. Varför skulle han handla på detta egendomliga, ovanliga sätt? Det var för att visa hur bestört, hur mållös, en människa kan bli, när hon drabbas av en svår olycka. Men om en olycka skall framkalla sådana verkningar, måste den vara särskilt allvarlig, ja, överväldigande.
21. Varför måste Hesekiel visa stor självbehärskning under dessa omständigheter, och varför beklagade han sig inte?
21 För att kunna framställa denna profetiska bild måste Hesekiel gå igenom en svår, påfrestande erfarenhet och utöva stor självbehärskning i fråga om de naturliga, mänskliga sinnesrörelser som framkallades hos honom. Men han var villig att göra detta, om det betydde att han skulle tjäna såsom Jehovas profetiska redskap, och han beklagade sig inte. Lydigt gjorde han vad han blivit befalld att göra, och han berättar för oss hur och varför han gjorde det:
22. Vad hände på aftonen, och hur handlade Hesekiel? Vilken förklaring från Jehova gav han dem som frågade honom varför han betedde sig så?
22 ”Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog min hustru; och följande morgon gjorde jag, såsom mig var befallt. Då sade folket till mig: ’Vill du icke omtala för oss, vad det betyder, att du så gör?’ Jag svarade dem: HERRENS ord kom till mig; han sade: Säg till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill ohelga min helgedom, eder stolta härlighet, edra ögons lust och eder själs längtan. Och edra söner och döttrar, som I haven måst övergiva, skola falla för svärd. Då skolen I komma att göra, såsom jag har gjort; I skolen icke skyla skägget och icke äta det övliga brödet. Och I skolen behålla huvudbindlarna på edra huvuden och skorna på edra fötter; I skolen icke hålla dödsklagan eller gråta, utan skolen sitta där försmäktande genom edra missgärningar och sucka med varandra. Och Hesekiel har för er blivit ett förebud. I överensstämmelse med allt vad han har gjort, skall ni göra. När det kommer, skall ni också få lära känna att jag är den suveräne Herren Jehova.” — Hesekiel 24:18—24; v. 24 enl. NW.
23. På vilket sätt påverkades Jesus Kristus känslomässigt, då han år 33 v.t. förutsade och tänkte på den tillintetgörelse som skulle drabba det dåtida Jerusalem?
23 Många år därefter, år 33 v.t., profeterade Jesus Kristus om den fasansfulla förstöring som skulle komma över det Jerusalem som fanns på hans tid. Detta skulle inträffa år 70 v.t., och när Jesus tänkte på vad det skulle innebära för staden, ”grät [han] över den”. Under tårar sade han: ”Om du, ja, du själv, hade i denna dag insett det som angår friden — men nu har det varit fördolt för dina ögon. Ty de dagar skall komma över dig, då dina fiender skall runt omkring dig bygga ett fästningsverk med spetsiga pålar och skall omringa dig och oroa dig från alla sidor, och de skall slå dig och dina barn inom dig till marken, och de skall inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte urskilde den tid då du blev granskad.” (Lukas 19:41—44, NW; 21:20—24) Men Jesus Kristus, som var en ogift man, blev inte uppmanad att framställa en profetisk bild eller scen såsom Hesekiel hade blivit befalld att göra.
24. Hur rörd och gripen blev profeten Jeremia, sedan han fått uppleva Jerusalems förstöring, och hur skulle Hesekiel reagera, när nyheten om denna förstöring nådde honom?
24 I lydnad för Jehovas ord sörjde Hesekiel inte sin hustru, ”den som är dina ögons lust”. (Hesekiel 24:16) Men år 607 f.v.t. sörjde och klagade profeten Jeremia i sanning över Jerusalems och dess tempels förstöring (Klagovisorna 1:1—5:22), och när den olyckan verkligen inträffade, fick Hesekiel inte någon befallning om att han inte fick handla likt Jeremia. När nyheten om Jerusalems och dess tempels förstöring nådde Hesekiel i Babylon, blev han inte såsom förstummad eller förlamad av den.
25. Var det nödvändigt att tillintetgöra Jerusalem och det som fanns i staden för att Hesekiel skulle lära känna Jehova, men hur förhöll det sig däremot med dem som var i landsförvisning tillsammans med Hesekiel?
25 För Hesekiels del krävdes det inte att Jerusalem, dess dyrbara tempel och dess söner och döttrar blev tillintetgjorda för att han skulle veta eller lära känna, såsom Gud sade, ”att jag är den suveräne Herren Jehova”. Men vad Israels folk beträffar, som inte hade lärt känna vem deras Gud var, varken de som befann sig i Juda land eller de som befann sig i Babylon, så måste de lära känna detta genom att ett bedövande slag tilldelades dem i form av att deras heliga stad, deras tempel och deras barn blev tillintetgjorda. Aldrig hade de kunnat föreställa sig att Jehova skulle ohelga sin egen helgedom genom att låta hedniska, avgudadyrkande babylonier erövra, plundra och förstöra Salomos tempel, som hade bestått i 420 år. Jehova skonade inte det som han beskrev för dem såsom ”eder stolta härlighet, edra ögons lust och eder själs längtan” — vare sig det var Jehovas helgedom i Jerusalem eller deras söner och döttrar där i staden. Detta skulle göra dem bestörta och förstummade, och därigenom skulle de tvingas lära känna att den som hade sagt att han skulle göra detta och den som sedan verkligen utförde det var en och samma person — Jehova. Han existerar verkligen!
26. Vilka skriftställen visar om det är Jehovas sanna ”helgedom” som kommer att ohelgas i den ”stora vedermödan”, som skall drabba kristenheten?
26 I den annalkande ”stora vedermödan”, som skall drabba kristenheten, skall Jehova inte ohelga sin sanna helgedom. ”Då den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, ju är Herre över himmel och jord, bor han inte i tempel [eller: helgedomar] gjorda med händer.” (Apostlagärningarna 17:24, NW; AS, fotnoten) Jehova kommer inte att ohelga det motbildliga, andliga ”tempel”, i vilket Jesus Kristus, hans överstepräst, inför honom frambar värdet av ett fullkomligt, mänskligt offer år 33 v.t., denne som trädde fram i himlarna inför Guds egen person för att göra detta. (Hebréerna 9:24—26) Inte heller kommer han att ohelga det tempel eller den helgedom som han nu bygger och som består av ”levande stenar”. Detta tempel är hans församling av trogna, smorda efterföljare till hans Son, Jesus Kristus, den förnämsta ”levande stenen”. (1 Petrus 2:4—6) När aposteln Paulus skriver till medlemmar av denna helgedomsklass, säger han: ”Ty vi är en levande Guds tempel; alldeles såsom Gud sade: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’” (2 Korintierna 6:16, NW) ”I förening med honom blir också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” (Efesierna 2:22, NW) Den smorda kvarlevan av denna helgedomsklass utgör den nutida Hesekielklassen, som brukas av Jehova.
27. Vilket ”tempel” måste det då vara som Jehova skall ohelga?
27 I betraktande av detta måste det alltså vara den efterhärmande, falska tempelklassen som Gud skall ohelga, dvs. de skrymtaktiga religionsanhängare som falskeligen gör anspråk på att vara Guds andliga helgedom.
28. Är det medlemmarna av den smorda Hesekielklassen eller de skrymtaktiga religionsanhängarna som kommer att bli bestörta eller förstummade när kristenheten tillintetgörs? Förklara.
28 Under flera årtionden, alltsedan år 1919 v.t., har den smorda kvarlevan av Jehovas kristna vittnen nu varnat för den tillintetgörelse som väntar kristenheten, i enlighet med de profetior som nedtecknats av Hesekiel och andra av den inspirerade bibelns skribenter. Mer och mer inser de vad kristenhetens förstöring kommer att betyda i fråga om förödelse av människoliv och materiella ägodelar, som betraktas som heliga av dessa religionsanhängare. Men Hesekielklassen, som består av sanna kristna, sörjer och klagar inte över allt det som denna ”stora vedermöda” över kristenheten kommer att medföra. De vet att detta aldrig kommer att betyda att Jehovas sanna helgedom blir tillintetgjord, det andliga tempel där Jesus Kristus frambar värdet av sitt lösenoffer år 33 v.t. Inte heller kommer det att betyda att det tempel av ”levande stenar” som Jehova nu bygger skall förstöras. När den förutsagda olyckan verkligen drabbar kristenheten, kommer de därför inte att bli bestörta eller förstummade. Detta måste inte inträffa för att de skall ”lära känna att jag är den suveräne Herren Jehova”. Det är de skrymtaktiga religionsanhängarna, dessa som ignorerar Jehova och förtröstar på ting som de håller heliga, som skall bli bestörta och förstummade. De skall få lära känna vem Jehova är.
DEN BEKRÄFTANDE UNDERRÄTTELSEN SKALL KOMMA!
29. Hur skulle sannfärdigheten i Hesekiels profetia bli bestyrkt, och på vilket sätt gav Jehova Hesekiel en förnyad försäkran om detta?
29 Men någon som tvivlar kan utbrista: ”Men vad händer om detta inte inträffar?” Var lugn, det skall inträffa! Framtidens händelser och de nyhetsmeddelanden som går ut skall bestyrka att den profetia som Hesekiel uttalade var sann och tillförlitlig. En förnyad försäkran gavs om att sannfärdigheten i denna profetia skulle bli bekräftad. Det var Hesekiel som fick denna försäkran, när Jehova vidare sade till honom: ”Men du, människobarn, må veta, att på den tid, då jag tager ifrån dem deras värn, deras härliga fröjd, deras ögons lust och deras själs begär, deras söner och döttrar, på den tiden skall en räddad flykting komma till dig och förkunna detta. Och då [På den dagen, Åk] när flyktingen är där, skall din mun upplåtas, och du skall tala och icke mer vara stum; och du skall vara ett tecken för dem, och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hesekiel 24:25—27.
30. Varför skulle Hesekiel från och med nu vara stum, till dess att flyktingen kom med den bekräftande underrättelsen, och i vilken bemärkelse skulle han vara stum?
30 Fram till denna tidpunkt hade Hesekiel sagt nog till sitt folk. Han behövde inte lägga till något för att den gudomliga profetian skulle låta mera övertygande, för att vissheten i hans budskap skulle framstå mera uttryckligt och bestämt. Jehova hade talat, och detta var i och för sig tillräckligt. Nu, fram till den dag då den autentiska bekräftande underrättelsen kom, skulle Hesekiel alltså vara stum, inte stum i bokstavlig bemärkelse, men stum i den meningen att han inte skulle uttala fler profetior om den olycka som skulle komma över Jerusalem och Juda rike. Tiden fram till dess att flyktingen kom med underrättelsen skulle vara en prövningens tid.
31. Skulle Jehova således ge Hesekiel en direkt underrättelse vid tiden för Jerusalems fall, och vad skulle de som befann sig i landsförvisning tillsammans med Hesekiel få göra?
31 Jehova skulle inte ge Hesekiel en direkt underrättelse om Jerusalems förstöring samma dag som denna olycka inträffade, i likhet med vad han hade gjort tidigare, då han, samma dag som den babyloniska belägringen började, direkt underrättade Hesekiel om detta. Fram till dess att flyktingen slutligen anlände med underrättelsen skulle de landsförvista judarna i Babylon begrunda vad Hesekiel hade profeterat för dem. De fick framhärda i sin otro, om de valde att göra det. Men i sinom tid skulle deras tvivel fullständigt smulas sönder, när ett autentiskt ögonvittne till Jerusalems undergång anlände.
32. Hur skulle de tvivlande judarna reagera, när flyktingen anlände med underrättelsen? Vad skulle Hesekiel få erfara, och hur skulle hans ställning såsom profet och vittne bli stärkt?
32 Då, när denna nyhet ringde dem i öronen, skulle dessa judar, som fram till den stunden hade hyst tvivel och misstro, bli helt förstummade, men Hesekiel skulle inte längre vara stum. På grund av det som hade inträffat skulle han då vara i stånd att tala från en bättre utgångspunkt. Han skulle ha ett nytt, friskt budskap att frambära. Hans auktoritet såsom en sann, inspirerad Jehovas profet skulle vara ställd utom allt tvivel. Han hade således inte varit ett falskt ”tecken” eller ”förebud” om det som var mycket nära förestående. Jehova hade ju sagt till honom: ”Du skall vara ett tecken [förebud, NW] för dem”, och han skulle inte ha någon orsak att skämmas eller blygas för sin Gud inför dem som befann sig i landsförvisning i Babylon tillsammans med honom. Hans ställning såsom profet och vittne för Jehova skulle bli bestyrkt, och det skulle bli alldeles som Hesekiels Gud hade sagt: ”De skola förnimma att jag är Jehovah.” — Hesekiel 24:27, My.
33. När kommer Hesekielklassen att ha sagt nog beträffande utgången av den ”stora vedermödan”, och skall kristenheten då ges några ytterligare möjligheter?
33 Är det inte hänförande för oss att tänka på att detta profetiska drama kommer att uppfyllas i vår generation? Det kommer tydligt att visa sig, när den ”stora vedermödan”, i likhet med Jerusalems belägring, bryter ut över den nutida motsvarigheten till Jerusalem, dvs. kristenheten. (Hesekiel 24:1—5) Därefter skall den nutida smorda Hesekielklassen inte behöva säga något mer. Det som den redan har sagt om utgången av den ”stora vedermödan” skall vara nog. Den kan inte framhålla något hopp för det motbildliga Jerusalem, för kristenheten. Inga fler möjligheter skall ges den eller de skrymtaktiga religionsanhängare som är förbundna med den. Den ”stora vedermödan” måste nå sin fullbordan och utkräva sin fulla tribut av kristenheten.
34. Vad är det som då skall bestyrka att Hesekielklassen var ett förebud i rätt tid för religionsanhängarna, och vilket uppsåt, som Jehova har gett till känna, skall då triumfera?
34 De klentrogna religionsanhängarna kommer att bli bestörta och förstummade, när ”deras härliga fröjd, deras ögons lust och deras själs begär, deras söner och döttrar”, försvinner och förintas! Rapporter, som då strömmar in från alla delar av jorden där kristenheten har varit förhärskande, skall bestyrka att den smorda Hesekielklassen har varit ett ”förebud” i rätt tid från universums suveräne härskare. Hans tillkännagivna uppsåt beträffande de bestörta religionsanhängarna skall då triumfera: ”De skola förnimma att jag är Jehovah.”