Människor av alla nationer församlas till en hjord
”Liksom en herde söker upp sin hjord på den dag då han är ibland sina får, vilka äro förskingrade vida omkring, så skall jag söka upp mina får, och jag skall rädda dem från alla de platser, dit de hava blivit förskingrade på den mulna och mörka dagen.”—Hes. 34:12, AS.
Detta tal hölls av presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet till den 21:a kursen från Vakttornets bibelskola Gilead vid den examenshögtidlighet som ägde rum söndag eftermiddag den 19 juli 1953 inför deltagarna i Jehovas vittnens sammankomst ”Den nya världens samhälle” i Yankee Stadium i New York, N. Y., USA.
1. Vilken hjärtats trängtan beträffande människosläktet kommer att bli tillfredsställd, och varför inom kort?
DET är vederkvickande att tänka på att människor av alla de många olika nationerna skall bli församlade till en hjord. Alla människor är av ett och samma kött, alla utgör ett enda mänskligt släkte, den enes välfärd betyder allas välfärd; och hur trängtar inte det uppriktiga hjärtat efter den tid, då alla som lever på jorden kommer att vara förenade såsom en familj, då alla åtnjuter rättvisa och är likställda och då kärlek knyter medlemmarna samman på ett oupplösligt sätt! Denna hjärtats trängtan hos dem, som känner sig beklämda av att se hur mänskligheten själviskt och våldsamt är söndrad mot sig själv, kommer att bli tillfredsställd, och detta inom kort. Ingen åstundar ett enat människosläkte mera än vad människans egen Skapare gör, och han har beslutat att åvägabringa denna enhet. Han har talat om detta för oss och i skrift borgat för det med sitt eget namn, och han kommer aldrig att låta sitt skrivna ord bli blott och bart ett stycke papper, något som inte har gått i uppfyllelse. Det gäller hans eget namn, det gäller människors bestående välfärd, människors av alla nationer. Dessa ting är av stor betydelse för Skaparen, som har aktning för sig själv; och fördenskull kommer han att församla alla människor av en god vilja in i den enda fridfulla fållan. Vi lever nu i den tid då han har valt att göra detta, och det är underbart att få leva just i denna tid och vara vittne till hur han gör det.
2. Hur har alla människor varit lika får, och vad behöver de?
2. Alla människor är lika får, ur många synpunkter. Så som människor förgås — utan att ha någon insikt beträffande sin Skapare och i sådant ofantligt antal, som offer för mordiskt slaktande, som offer för döden i allmänhet — kunde de gott vara får. Den inspirerade psalmisten beskrev träffande deras belägenhet, när han sade: ”Likt får äro de bestämda för Scheol [de dödas trakt], döden skall vara deras herde, rakt ned i graven stiga de, och deras gestalt skall förtäras; Scheol skall vara deras hem.” (Ps. 49:15, RS) Likt får har de varit benägna att i flock följa en ledare, men till sorg och fördärv för sig själva har de följt och anförtrott sig åt orätta ledare. Ärelystna män har gjort anspråk på att vara människornas herdar, endast för att dra fördel av dem och tjäna sina egna intressen, och när sedan fara hotar, lämnar de dem i sticket, och de ger dem föda endast för att göda dem till slakten. Mänskligheten har gått vilse och blivit utsatt för alla slags vedermödor, utan någon tröstare. Den har varit i behov av en rätt herde, en verklig herde med öm känsla för fåren, en som de kan vara lojala och undergivna mot med fullkomlig säkerhet för egen del.
3. Vem skulle i synnerhet kunna förväntas bry sig om stackars mänskliga får, och varför?
3. Vem skulle kunna förväntas bry sig om dessa stackars mänskliga får mera än Skaparen själv gör? Det vore en dålig skapare som inte hyste intresse för sina skapelser, i synnerhet skapelser med känslor och beroende av hans ledning och omsorg och i behov av hans skydd mot fiender. Den sanne och levande Guden är inte någon hjärtlös, självupptagen skapare, med mindre medömkan och hänsyn än vad en mänsklig herde har i fråga om sina får. Själva den ömhet och tillgivenhet, som en ringa herde känner för dessa tillitsfulla, lydiga, oförargliga djur, fanns inplantad i människohjärtat alltifrån den tid då Skaparen danade den fullkomlige mannen och befallde honom att råda över hela den lägre animala skapelsen. (1 Mos. 1:26—28) Det talar till människosläktets fördel, att Gud, Skaparen, liknar människorna vid får, ty detta uppenbarar den, ömma känsla som han har för sina mänskliga skapelser. Om de är lika får i hans ögon, så måste det innebära att han betraktar sig som deras herde. Han är också medveten om det ansvar som faller på honom såsom deras herde, när de befinner sig i farliga situationer. Om de har förirrat sig och gått vilse och blivit ett byte för ondskefulla människor eller vilda djur, så blir det hans sak att gå ut, leta efter dem och försöka rädda de stackars fåren till varje pris. Fastän det krävde att Gud måste nedlåta sig en hel del, har han som den kärleksfulle Skaparen, som är trofast mot sina skapelser, inte avhållit sig från att göra detta och sålunda avbörda sig sitt ansvar såsom människosläktets herde. Skaparen, Jehova Gud, lovade att handla just på detta sätt, vid den tid då vi skulle befinna oss i den största nöd, och han lät sin profet kungöra detta:
4. Hur lovade Jehova, i Hesekiel 34:11—16, att handla med avseende på fåren?
4. ”Ty så säger Herren Jehova: Se, jag själv, just jag, skall leta efter mina får och skall söka upp dem. Liksom en herde söker upp sin hjord på den dag då han är ibland sina får, vilka äro förskingrade vida omkring, så skall jag söka upp mina får, och jag skall rädda dem från alla de platser, dit de hava blivit förskingrade på den mulna och mörka dagen. Och jag skall föra dem ut från folken och församla dem från länderna och skall föra dem in i deras eget land; och jag skall giva dem föda på Israels berg, vid vattendragen och på alla bebodda platser i landet. Jag skall föda dem med gott bete, och på Israels höjds berg skall deras fålla vara; där skola de lägga sig ned i en god fålla, och av fett bete skola de föda sig på Israels berg. Jag själv skall vara mina fårs herde, och jag skall komma dem att lägga sig ned, säger Herren Jehova. Jag skall söka det som var förlorat och skall föra tillbaka det som var fördrivet och skall förbinda det som var brutet och skall stärka det som var sjukt, men det feta och det starka skall jag förgöra; jag skall föda dem i rättvisa.” — Hes. 34:11—16, AS.
5. Vad framgår av att Herren Jehova själv måste uppträda såsom herde och gå åstad för att rädda sina får?
5. Det måste i sanning vara en allvarlig situation, då Herren Jehova själv får lov att utföra en herdes roll och gå ut och söka efter sina får för att rädda dem. Då mänskligheten befinner sig i ett sådant förskräckligt nödläge som den gör i våra dagar, tycks det nu vara den tid framför andra tider, då Herren Jehova skulle känna sig nödsakad att uppfylla sin egen profetia och skynda till dess räddning. Och det är just så! Vi kan tydligt se hur den gudomlige Herden är verksam med att uppfylla profetian. Fårens bedrövliga tillstånd vittnar om gruvlig försummelse och ett ohederligt handlingssätt å någons sida. Förvisso har försummelse och ett ohederligt handlingssätt varit förhärskande, men inte å Herren Jehovas sida, utan å människors sida som av själviska orsaker har tagit sig för att spela rollen som herdar för Guds får och uppmanat Jehova Gud att inte blanda sig i saken.
6. Vilka kan med lätthet identifieras som de fördärvbringande herdarna, och för vad har deras vanskötsel utsatt deras hjordar i denna tid?
6. Det är inte svårt att identifiera dessa fördärvbringande herdar. Var och en vet vilka kristenhetens människor villigt eller nödtvunget har följt som sina ledare. De religiösa prästerna och predikanterna är väl kända för att göra anspråk på sina församlingar som sina hjordar, över vilka de är pastorer eller herdar. Men i den Heliga skrift omtalas också de politiska furstarna såsom herdar, de som styr och övar uppsyn över folken. Nationernas politiska styresmän, som påstår sig vara kristna, bör därför också klassificeras som herdar. Med dessa politiska herdar har de religiösa herdarna samarbetat. De har följt och understött de världsliga herdarna i deras politiska planer, till och med när dessa politiker tillgripit diktatorisk eller totalitär makt; och de har välsignat deras härar, när dessa gått till anfall och därigenom vållat att millioner av fåren i prästernas hjordar bragts om livet. De religiösa herdarna har lett sina hjordar till att tillsammans med dem bli en verksam del av denna fördärvade värld. För att få finansiellt och annat stöd från de politiska herdarna har de varit villiga att låta sina religiösa hjordar befinna sig i ett tillstånd av efterblivenhet, både vad sinnet och de ekonomiska förhållandena beträffar. I synnerhet har de undanhållit sina hjordar den andliga födan i Guds skrivna ord och sålunda lämnat dem i en beklaglig brist på bibelkunskap. Allt detta har medfört att deras hjordar har utsatts för hotet från en ny förment politisk herde, den ogudliga kommunismen, som hotar kristenheten själv. Att detta är resultatet av de religiösa herdarnas sätt att handla, det avslöjas i New York Times för den 21 maj 1953, där det i en ledare med rubriken ”Fascism kontra demokrati” framhålles, att trots de milliarder dollar som i form av amerikanskt understöd strömmar in i det en gång fascistiska Italien, har detta land ”det största kommunistpartiet i världen utanför Sovjetblocket” och ”skulle nu ha kommunistisk regim, om det inte vore för vår hjälp”.
7. Vems får har dessa herdar också trängt in ibland och förskingrat, och när och vad har kristenheten nu misslyckats i att frambringa?
7. Dessa religiösa och politiska herdar har plundrat och skinnat sina egna påstådda fårhjordar och har gött sig själva på deras bekostnad och drivit dem på vägar som slutar i död och förintelse. Och inte nog med detta, utan de har också gjort sig skyldiga till att tränga in i Herren Jehovas sanna hjord och förskingra får som hör honom till. Detta skedde i synnerhet under vad Jehova kallar ”den mulna och mörka dagen”, det första världskrigets period, då en våg av förföljelse hela världen utöver svepte fram mot Jehovas vittnen på anstiftan av kristenhetens religiösa herdar. Med klart förutseende sade Jehova Gud profetiskt till herdarna i kristenheten: ”Med makt och med stränghet haven i härskat över dem. Och de blevo förskingrade, därför att det icke fanns någon herde, och de blevo mat åt alla markens djur och blevo förskingrade. Mina får irrade omkring på alla bergen och på varje hög kulle, ja, mina får blevo förskingrade över jordens hela yta, och det fanns ingen som letade efter dem eller sökte dem.” (Hes. 34: 4—6, AS) Sedan detta första världskrig har kristenheten intill denna dag misslyckats i att frambringa en herde eller en organisation av herdar som är i stånd till att församla människor av alla nationer till en enda enhetlig och enig hjord inne i en enda, säker, fålla. Den civilisation som kristenheten skryter med hotas av utplåning.
Den som skall vara människosläktets ende sanne herde och härskare uppreses
8. Från vem måste därför fåren förvänta räddning, och vad har han gjort i full överensstämmelse med sitt löfte?
8. Det är ingenting att ta fel på. Det har lämnats helt och hållet åt Skaparen, Jehova Gud, att rädda de fårlika bland människorna. Mot honom måste alla de förlorade, vilsegångna, sjuka, brutna och sargade får, som hungrar och törstar efter rättfärdighet, vända sina blickar. Om de gör detta och tar honom på orden, kommer de inte att blicka efter honom förgäves. ”Jag själv skall vara mina fårs herde”, har han förklarat. Han har handlat så som han har givit till känna. Hur? Genom att uppresa en enda kompetent, väl beprövad herde till att söka efter alla hans får och samla dem tillhopa i Guds familjs enhet. Detta är just det som han har lovat i dessa ord: ”Därför skall jag frälsa min hjord, och de skola icke längre vara ett byte; och jag skall döma mellan får och får. Och jag skall sätta en enda herde över dem, och han skall giva dem föda, han, min tjänare David; han skall giva dem föda, och han skall vara deras herde. Och jag, Jehova, skall vara deras Gud och min tjänare David furste ibland dem. Jag, Jehova, har talat det.” — Hes. 34:22—24, AS.
9. Vem är denne Herde och Furste, och varför är det han, och inte den bokstavlige David?
9. Vem är Herden och Fursten, som Jehova nu har satt över sina får till att frälsa dem och ge dem föda? Det är Davids store Son, Jesus Kristus. Han är arvingen till det förbund om Riket, som Jehova slöt med konung David. Detta förbund garanterade att han åt konung David skulle uppresa en säd eller ättling, som skulle sitta på tronen för evigt och vars rike inte skulle få något slut. (2 Sam. 7:12—17; Ps. 89:35—38; Luk. 1:31—33; 22:28—30) För nitton hundra år sedan, när han på konungsligt vis red in i staden Jerusalem, höll folkskaran i hans procession i med att ropa: ”Hosianna Davids son!” Det är detsamma som: ”Fräls, det bedja vi, Davids Son!” (Matt. 21:15, NW) I tusentals år har konung David varit död, men vi behöver inte vänta till hans uppståndelse från de döda för att få se Jehova uppfylla sitt löfte. Namnet ”David” betyder ”Älskad” och är tillämpligt på Jehovas Messias, hans Kristus eller Smorde. Det var om Jesus Kristus som Jehova sade från himmelen: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” Han är därför den större David eller Älskade. Till och med forntidens konung David talade om honom såsom sin Herre eller överordnade och sade: ”Jehova sade till min Herre: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender under dina fötter.’ ” (Matt. 22:43, 44, NW; Ps. 110:1) Sedan Jesus hade predikat för de förlorade fåren av Israels hus, dog han trogen mot Gud, utan att ha förverkat sin arvsrätt till förbundet om Riket. Därför uppreste Gud honom från de döda och tog honom upp till himmelen och satte honom på sin egen högra sida på Jehovas tron, högt ovanför den jordiska tron som hans förfader konung David en gång hade innehaft.
10. Vems får erkände David sig vara, vems får var Jesus, och i vilket värv följde han denne?
10. Som pojke var hans förfader David herde och var inte rädd för att möta ett lejon och en björn för att rädda sin faders får eller ens för att ta upp striden mot en jätte för att rädda Jehovas mänskliga får, Israels nation. I sin tur betraktade David sig som ett av sin Guds får. Han diktade den tjugotredje psalmen, som börjar med orden: ”Jehova är min herde.” På samma sätt var det med Jesus Kristus. Han bekände Jehova såsom sin store Herde och sig själv som Jehovas får, och Skriften talar om Jesus såsom ”Guds Lamm, som tager bort världens synd”. (Joh. 1:29, 36, NW; Upp. 5:6, 12) Jesus erkände att han var den som Jehova Gud hade utsett till att ta vård om hans jordiska får, ända därhän att Jesus skulle ge sitt liv för dem. I en skön illustration sade han: ”Jag är den rätte herden; den rätte herden utgiver sin själ för fårens skull.” Och att Jesus ägnade sig åt det värv som hans himmelske Fader utövade såsom herde, det visade han, när han vidare sade: ”Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola ingalunda någonsin bliva tillintetgjorda, och ingen skall snappa bort dem ur min hand. ... Och ingen kan snappa bort dem ur Faderns hand. Jag och Fadern äro ett.” — Joh. 10:11, 27—30, NW.
11. Upphörde Jesus Kristus att vara herde, när han blev konung, och vad visar hur det förhöll sig med detta?
11. Till och med såsom konung över Israels nation omtalades David såsom sitt folks herde. Jehova sade till David: ”Du skall vara en herde för mitt folk Israel, och du skall vara en ledare över Israel.” Israels domare, som föregick konung David, kallades för herdar, i det Jehova talade om dem som ”Israels domare, som jag befallde att vara herdar för mitt folk Israel”. (2 Sam. 5:2; 7:7; AT; AS) Detta gäller också om Jesus Kristus. När Jesu Fader, Jehova Gud, gör honom till Konung över den nya världen, upphör Jesus inte att vara tillsyningsman över får, hur ringa denna syssla än kan tyckas vara. Han blir den regerande Herden över alla sina undersåtar, ty det är för dem som han har utgivit sin mänskliga själ, offrat sitt mänskliga liv. Honom hyllar vi i denna tid; för honom ropar vi ”Hosianna!”, ty det är honom och honom ensam som Jehova Gud har upprest till att vara herde för mänsklighetens hjord! År 1914, vid slutet av ”nationernas fastställda tider”, blev han av universums högste Suverän insatt på tronen i de höga himlarna till att vara regerande Konung över den nya världen, och genom denna handling gjorde Gud honom till den konungslige Herden för alla som kommer att vinna evigt liv i den rättfärdiga nya världen. När Guds rike föddes ur Guds teokratiska organisations moderliv, gick denna profetia i fullbordan: ”Och hon födde en son, ett gossebarn, som är bestämd till att som en herde vakta alla nationer med en järnstav.” (Upp. 12:5, NW) Till sina fårs försvar kommer han att svänga järnspiran mot de världsliga nationerna och slå dem i stycken, som om de vore en krukmakares bräckliga kärl.
12. Varför blev Jesus Kristus vid sin kröning på Sions berg förordnad till att vara herde och furste?
12. Vi måste förstå varför Gud, den Högste, har förordnat Jesus Kristus till att vara både herde och furste. Sedan Kristus blev krönt på det himmelska Sions berg, har hans får på jorden blivit i hög grad förskingrade, såsom en följd av det första världskriget och dess fruktansvärda efterverkningar. Människor har kallat denna efterkrigsperiod för de bortjagade eller tvångsförflyttade människornas tidsålder, men den har snarare varit de förskingrade fårens tidsålder. Vilket tvingande behov har det därför inte blivit, att fåren skall bli församlade ur alla de nationer, dit de har blivit förskingrade, och bli förda tillsammans till en enda fredlig hjord! Därav kommer Jehovas eget beslut: ”Liksom en herde ..., så skall jag söka upp mina får.” Därav kommer också detta hans beslut om hur han skall handla: ”Jag skall sätta en enda herde över dem, och han skall giva dem föda, han, min tjänare David.” Följaktligen skulle en omfattande herdeverksamhet komma att följa bland människor av alla nationer.
Herdeverksamhet
13. Varför bör vi, med tanke på Davids och Israels erfarenhet, inte känna oss besvikna över att Jehova och Jesus inte framträder i synlig måtto och verkar som herdar?
13. Ingen behöver nu frammana en känsla av besvikelse hos sig genom att säga: ”Men Jehova Gud och Jesus Kristus är andeväsen, är osynliga, och har förblivit så. De har inte framträtt i synlig måtto för att gå och söka efter och församla mänsklighetens bortjagade och förskingrade får. Var finns det då någonting som visar, att de har kommit och sökt efter de förlorade fåren och fört dem till rätta?” Kom ihåg, att psalmisten David med tacksam tillbedjan sade: ”Jehova är min herde”, fastän den store, kärleksrike Guden aldrig hade uppträtt i synlig måtto i en fåraherdes dräkt och med en sådans käpp och stav. Icke desto mindre hade David av Gud fått röna all den ömma omvårdnad som kommer ett saktmodigt och av herden beroende får till del, och han beskriver detta i sin sköna psalm. Kom också ihåg, att Jehova var herde för det forntida Israels nation. Psalmisten Asaf säger: ”Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord.” En annan israelitisk psalmist skriver: ”Ty han är vår Gud, och vi äro det folk, som han har till sin hjord, vi äro får, som stå under hans vård.” (Ps. 80:2; 95:7) Trots det att Jehova Gud förblev osedd, förde han sin hjord, Israels nation, upp ur Egypten, genom den skrämmande öknen och in i deras fålla i Palestina, där han trofast vårdade sig om dem såsom sina får, så länge de visade de fårlika dragen undergivenhet, förtröstan och lojalitet gentemot honom. Det som var möjligt och det som var historisk verklighet då, på Israels tid, kan vara möjligt och är historisk verklighet nu, sedan det första världskrigets ”mulna och mörka dag”. När vi nu betraktar det, är det underbart i våra ögon.
14. Vad betyder det då i verkligheten, att Jehova letar reda på sina får och uppreser sin större David, och vad måste detta betyda för kristenhetens politiska och religiösa herdar?
14. Att Jehova själv gir ut och söker upp sina får och att han uppreser sin större David såsom furste till att vårda dem betyder inte, att Jehova träder ut ur det osynliga, utan att han gör sina trogna tjänare här på jorden kompetenta och att han sänder ut dem såsom sina herdar, som representerar honom, till alla nationer för att under gudomligt överinseende leta reda på, församla, leda och föda hans får. Han säger: ”Och I, mina får, fåren på min betesmark, ären människor, och jag är eder Gud, säger Herren Jehova.” (Hes. 34:31, AS) Nåväl, vilka kunde det då vara, som Herren Jehova sände ut i detta världsomfattande herdeverk? Kunde det vara de religiösa och politiska herdarna i kristenheten, eftersom ju kristenheten är den nutida motsvarigheten till det forntida Israel? Nej, ty med tanke på att de har vanskött sitt ämbete är han emot dem. ”Så sant jag lever, säger Herren Jehova, sannerligen, eftersom mina får blevo ett byte och mina får blevo mat åt alla markens djur, emedan det icke fanns någon herde — och mina herdar icke heller sökte efter mina får, utan herdarna födde sig själva och icke födde mina får —, därför, I herdar, hören Jehovas ord: Så säger Herren Jehova: Se, jag är emot herdarna, och jag skall utkräva mina får ur deras hand och komma dem att upphöra med att giva fåren föda; icke heller skola herdarna längre föda sig själva. Och jag skall rädda mina får ur deras mun, så att de icke skola bliva mat åt dem.” (Hes. 34:7—10, AS) Tiden är nu inne för en ändring! Fårens förtörnade ägare har beslutat att avskeda alla dem i kristenheten, som har påstått sig vara hans fårs religiösa och politiska herdar ”med Guds nåde”, men som har fört mänsklighetens stora massa in i den svåra situation som den befinner sig i nu i vår tid. Hans snabba ingripande i detta avseende visades i en skuggbild, när hans profet sade: ”Jag undanröjde tre herdar inom en månad.” (Sak. 11:8, 1878) Han skall utkräva fåren ur deras händer.
15. Vilka skulle Jehova sända ut till att representera honom i detta herdeverk, och vad var först nödvändigt i deras fall?
15. Vilka skulle Herren Jehova då sända ut i synlig måtto till att representera honom i hans herdeverksamhet? Vilka vore det mest sannolikt att dessa skulle vara? Vilka kunde det väl vara annat än dem som har Jehova till sin Gud, dem som inte blygs för att bära hans namn och tala i hans namn — Jehovas egna trogna vittnen? Och hur lämpligt är inte detta, ty hans egen herde, den ende, Jesus Kristus själv, förklarade sig vara ”det trogna och sannskyldiga vittnet”! (Upp. 3:14, 1878) Denne Herde-Konung skulle därför naturligtvis såsom sina representanter bruka människor av sin egen kategori — vittnen! Vid slutet av det första världskriget var emellertid de, som utgjorde kvarlevan av Jehovas vittnen, själva lika en hjord som hade blivit förskingrad. Guds rikes fiender hade upprepat den handling, som Judas och de religiösa och politiska herdarna begick på Jesu tid, och hade förkastat Jehovas Herde och Konung. Detta gjorde de genom att förkasta budskapet om Riket och genom att förfölja hans efterföljare, dem som bar fram budskapet. De hade på det sättet givit slutlig uppfyllelse åt profetian: ”Må herden bliva slagen, så att fåren förskingras.”. (Sak. 13:7; Matt. 26:31) Därför måste den förskingrade kvarlevan först församlas, om den skulle kunna ta del i Jehovas herdeverk under hans Herde och Konung. Från 1919 grep sig den kärleksfulle Skaparen an med att återförsamla sina får, ty denna världens politiska och religiösa herdar gjorde ingen ansträngning för att göra detta. Han lät sina får höra dens röst som han hade upprest och givit uppdraget att ta vård om hans hjord. Rösten var budskapet från den store Herden, Konungen, den större David. Det försäkrade dem om att Guds rike hade blivit upprättat och anförtrotts åt honom och att ”dessa goda nyheter om riket” skulle predikas på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, innan det fullständiga slutet kommer över denna världen.
16. a) Varför blev de inte församlade till ett tillstånd av sysslolöshet? b) Vilket namn omfattade de, och varför kan fienderna inte klandra dem för att de bär det?
16. Fåren i hans kungliga ”lilla hjord” kände igen denna, den större Davids, säregna, oefterhärmliga röst och hörsammade den. Från jordens ändar, till vilka de hade blivit förskingrade, flockade de sig tillsammans i tusental till en enhet, en organisation, under hans vård. Där skulle de vara i trygghet för världens annalkande ände och skulle vara säkra på att få livsuppehållande andlig föda. Men dessa Guds Lamms fårlika efterföljare har inte varit sysslolösa. Åren igenom måste de vara i hög grad verksamma, ty det var nödvändigt för dem att efterlikna sin Ledare och gå ut och söka efter de vilsegångna och förskingrade fåren och tillhandahålla dem den behövliga andliga födan och leda deras steg till Guds omvårdnads och beskydds fålla. Kvarlevan av den ”lilla hjorden” gav ett erkännande av att Jehova Gud på nytt hade församlat dem och frambar en bekännelse om att de var hans hjord, i och med att de antog det namn som kännetecknade dem såsom vittnen för Jehova. Detta skedde år 1931, men till denna dag har de levat i överensstämmelse med detta namn. Fienderna går på sidan om saken, när de klandrar dem och frågar vem som har gjort dem till Hans vittnen. I stället borde fienderna peka ut var de har underlåtit att göra det som namnet kräver — nämligen bära vittnesbörd för Jehova.
”Andra får”
17. Vad fick Guds återförsamlade kvarleva se år 1931, tack vare att han vidgade deras syn?
17. Församlandet av alla Guds får, som var vid liv på jorden, var inte slutfört år 1931. Den gudomlige tillsyningsmannen, som hade påtagit sig ansvaret för att föra tillsammans dem som hörde honom till och ge dem föda, vidgade sin återförsamlade kvarlevas syn och fördjupade deras insikt, vilket skedde just det året, 1931. Han öppnade deras ögon, så att de kunde se, att ett stort herdeverk ännu återstod för dem att utföra. Stora skaror av människor av en god vilja måste bli tecknade på pannan med sanningen, märkta för evigt liv. Kvarlevan måste gå ut och leta reda på dessa människor, som jämrade sig och suckade över alla de styggelser som bedrevs i kristenheten. De måste sätta ett märke på deras panna, som representerar sätet för intelligensen, så att de kunde identifiera sig såsom tillhörande Jehova Gud och såsom varande hans Konung, Jesus Kristus, underdåniga. (Hes. 9:1—4) Detta har visat sig vara ett ofantligt arbete.
18. a) För vilka fler dog den rätte Herden, och vilken aktion påfordras därför före världens ände? b) Hur kommer det sig, att den enhet, som kännetecknar en enda hjord, kan skapas?
18. Jesus, den rätte Herden, dog för fler än den ”lilla hjorden” av dem som ärver det himmelska riket med honom. Han dog också för dem som kommer att uppnå fullkomligt mänskligt liv i den nya världens jordiska paradis. Dessa måste han börja att församla nu före denna gamla världs ände och den nya världens begynnelse. I betraktande av den förestående världsförintelsen måste de märkas för att bli bevarade. Det var dessa som Jesus menade, när han sade: ”Och jag har andra får, som icke äro av denna [rikes-]fålla; också dem måste jag föra hit, och de skola lyssna till min röst, och de skola bliva en hjord, en herde.” (Joh. 10:16, NW) Detta omnämnande av ”en herde” stämmer överens med Jehovas profetia med avseende på våra dagar: ”Jag skall sätta en enda herde över dem, och han skall giva dem föda, han, min tjänare David.” Det identifierar Jesus, Davids konungslige Son, såsom den som Jehova talade om som ”min tjänare David”, ”en herde ... gemensam för dem alla”. (Hes. 34:23) Det är endast därför, att denne ende herde finns, som den enhet, som kännetecknar en enda hjord, kan skapas, världsvid enhet, oaktat den stora mängd av olika nationer som hjordens medlemmar församlas ifrån. I bjärt kontrast till förhållandena i denna gamla värld, vars söndring är hopplös och leder till fördärv, har den allsmäktige Jehova framgångsrikt genomfört detta enande av sin enda hjord under ”en herde”, hans herde, hans regerande Konung. Det finns ingen kraft i universum som förmår att draga till sig och ena på ett sådant sätt som den ende levande och sanne Guden och hans ende Herde och Konung. ”Och jag, Jehova, skall vara deras Gud och min tjänare David furste ibland dem. Jag, Jehova, har talat det.” (Hes. 34:24, AS) Vilken enande kraft uttrycker inte detta tillkännagivande!
19. Hur blev kvarlevans organisation en herdeorganisation, och vilket år 1935 uppenbarat faktum hälsade de med glädje?
19. Så snart som den på nytt församlade kvarlevan av Guds kungliga ”lilla hjord” såg i hans ord, att det verk som hans ”ende herde” skulle utföra var att församla hans ”andra får” och att han måste börja nu, innan den gamla världen slutade i olycka och undergång, inriktade de sig med hänförelse på att ta del med honom i hans herdeverksamhet. På det sättet blev hela deras teokratiska organisation en herdeorganisation. Med rop och handklappningar gav de sin glädje till känna, när det år 1935 uppenbarades för dem från Guds ord, att en ”stor skara”, en tallös hjord av dessa ”andra får”, skulle församlas ur ”alla nationer och stammar och folk och tungomål” före denna världens slutliga vedermöda och att också dessa måste aktivt tjäna Jehova Gud dag och natt i hans andliga tempel. — Upp. 7:9—15, NW.
20. Vilka har de sedan dess välkomnat in i hjorden, och hur har dessa efterliknat den ”ende herden”?
20. Alltsedan dess har de fröjdat sig över hur Gud har belönat deras arbete som herdar. Varje år har de hälsat och välkomnat de stora hopar av ”andra får” som strömmat till hjorden i Guds tempel. Dessa ”andra får” har insupit den lilla kvarlevans ande, de har kommit till insikt om sin förpliktelse att efterlikna den ”ende herden” och ta del med honom i att söka efter ytterligare andra vilsegångna, förlorade och förskingrade får. Därför har de gått åstad och lojalt arbetat sida vid sida med kvarlevan under ledning av den himmelske Herden, den större David. Inte ens det hänsynslösa välde som utövats av fascistiska, nazistiska, kommunistiska och religiös-totalitära diktatorer, nej, inte ens det andra alltomfattande krigets utbrott kunde hejda utbredningen av deras herdeverksamhet jorden utöver.
21. Hur uppmuntrade Herden och Konungen sina får till att sätta i gång en offensiv, och vilken skola uppgjordes det därför planer för år 1942?
21. Herden och Konungen Jesus Kristus var inte den som lät diktatoriska krav på förfogande över folket och de krigförande nationernas totala mobilisering skrämma bort hans får från arbetet med att församla. Han fortsatte sin offensiv. Han uppmuntrade dem till att planera och organisera för större verksamhet. År 1942 uppenbarade han genom Guds heliga bibel, att det andra världskriget inte skulle utmynna i den världskrossande striden vid Harmageddon, utan att det skulle följas av en fred, en efterkrigsperiod. Skulle denna fred bli varaktig? På den frågan gav Jehovas vittnen sitt svar från bibeln, genom att visa hur Gud själv svarar tvärt Nej! Så länge som freden före Harmageddon skulle räcka, skulle det emellertid finnas en ofantlig mängd arbete, angeläget arbete, att utföra över hela jorden och detta också i länder dit sökandet efter de ”andra fåren” ännu inte hade sträckt sig. Till följd av denna av bibeln inspirerade förvissning om att ett herdeverk skulle utföras efter kriget, och till följd av den fasta föresatsen hos Guds folk att genast bereda sig för det och omedelbart börja offensiven, gjordes år 1942 planer upp för en skola för utbildning av missionärer, Vakttornets bibelskola Gilead.
22. När utexaminerade skolan sin första kurs av missionärer, och vad är tio år senare resultatet av att Gud har sörjt för medel till skolan?
22. I februari 1943, medan det andra världskriget stod i full låga, började den första kursens elever, vilka alla redan var förordnade vittnen för Jehova, sina studier och sin utbildning, som skulle pågå under fem av arbete bräddfulla månader. Påföljande sommar, det är nu tio år sedan, skickade Gileadskolan ut sina första utexaminerade elever, åttiofyra till antalet. Hur länge denna missionärsskola, där utbildningen är kostnadsfri, skulle hålla sina dörrar öppna, hur länge den skulle hysa klasser inom sina murar och skicka ut två väl utbildade missionärsgrupper varje år, det visste man inte då i detta krigshemsökelsens år. Men fårens store tillsyningsman har genom sin ”ende herde” sörjt för de behövliga medlen intill nu, och i dag har Vakttornets bibelskola Gilead den innerliga glädjen att här i Yankee Stadium i staden New York hålla avslutning med sin tjugoförsta kurs av missionärer, vilka kommit från tjugoåtta olika länder. Samtidigt är de blivande eleverna i den tjugoandra kursen närvarande i den stora massan av konventdeltagare, som är åskådare av högtidligheten. Samtidigt har också andra hundratals tusen den av Jehovas vittnen hela jorden runt sina hjärtan, sinnen och böner riktade hitåt och följer med sitt varma intresse denna glada händelse.
”Gilead”
23, 24. Hur är namnet ”Gilead” på ett lämpligt sätt förbundet med denna skola, i betraktande av den betydande del som den har i herdeverksamheten?
23. Det är inte utan en djup innebörd som det bibliska namnet ”Gilead” är förbundet med denna missionärsskola. Gilead var landet strax öster om floden Jordan, och det låg mellan floden Arnon i söder och floden Jarmuk i norr. I vår tid innehas det av konungariket Jordanien. Det är ett kuperat land med kullar och berg, något liknande trakten kring Vakttornets bibelskola Gilead i det höglänta området öster om sjön Cayuga i övre delen av staten New York. Det var särskilt ett för Gilead utmärkande drag som lockade dit israelitiska nybyggare femton hundra år före Kristus, och det var dess höglänta betesmarker. Israels tolv stammar hade nått det fyrtionde året av sin långt utdragna färd från Egypten. Israeliterna under Mose föranleddes av de hedniska inbyggarna i dessa bergstrakter till strid och vann seger i striden och tog landet Gilead i besittning. Av Israels tolv stammar hade Ruben och Gad en hel mängd boskap. När de såg de väl bevattnade högplatåerna i Gilead, insåg de att detta var ett land där det var lämpligt att ha kreatur på bete, och de valde att slå sig ner i Gilead hellre än att gå över floden Jordan in i det utlovade landet.
24. Mose samtyckte till detta, förutsatt att Rubens och Gads stammar och halva Manasse stam skickade över en kontingent krigsfolk till att hjälpa de andra israeliterna, tills dessa hade tagit landet som flöt av mjölk och honung i besittning. Härtill svarade de: ”Vi vilja blott bygga fårfållor här för vår boskap och städer för våra barn. Men själva vilja vi väpna oss, ilande framför Israels barn, till dess vi hava fört dem till deras plats.” (4 Mos. 32:1—17, Åkeson) I sinom tid kom så de av sten uppförda fållorna, som byggts av de två och en halv stammarna, att ligga strödda runt omkring i trakterna och blev ett för Gilead kännetecknande inslag i landskapet. Hur passande är det då inte att Vakttornets bibelskola, som genom sina utexaminerade missionärer tar en så betydande del i Jehovas ”ende herdes” herdeverksamhet, har fått namnet ”Gilead” på ett så framträdande sätt förbundet med sig!
25. Med tanke på vilken israelitisk domare från Gileads land är namnet betecknande för missionärsskolan, och varför?
25. Gilead var också en av Israels bemärkta domares land, nämligen Jeftas, hans som var son till Gilead. Med bön om seger över de angripande ammoniterna gav Jefta ett löfte att offra åt Jehova vadhelst som först komme ut från hans hem för att möta honom vid hans segerrika återkomst. Hans enda barn, hans ogifta dotter, visade sig vara den som först mötte honom där med dans för att fira Jehovas seger. Hon uppreste sig inte mot att vara den som sålunda skulle offras åt hennes faders Gud, vilken hade hävdat sig gentemot sitt folks fiender. Men innan hon blev överlämnad åt ett liv i jungfrulighet såsom Guds heliga tillhörighet, vilken inte fick vidröras av någon man, strövade hon och hennes väninnor omkring på Gileads berg och sörjde över att hon måste gå miste om ett liv i äktenskap. När två månader var gångna kom hon hem, och trogen sitt löfte överlämnade Jefta henne till att uteslutande och i jungfrulig renhet tjäna och tillhöra den Gud som hade välsignat honom med seger. I detta profetiska, i det verkliga livet utspelade drama, som gick ut på att hävda och upphöja Guds namn, var Jeftas åt Gud överlämnade jungfruliga dotter en bild av den stora skaran av ”andra får”, vilka redan har församlats i hundratals tusenden, i synnerhet sedan Vakttornets bibelskola Gilead grundades. Med stor glädje hälsar denna nutida dotterklass den större Jeftas, deras ”Eviga faders”, seger. De ger sitt liv av tjänst åt Jehova Gud och bevarar sig i jungfrulig renhet från besmittelse från denna världen. De kränker inte det löfte som givits av den större Jefta, honom som Gud har satt till ”en herde” och som har överlämnat dem åt Guds, den Högstes, tempeltjänst. — Dom. 11:1—40.
26. Vilket i Gilead producerat läkemedel gjorde landet ryktbart, och hur står detta i skön överensstämmelse med det syfte som skolan tjänar?
26. Någonting ytterligare att lägga märke till i detta sammanhang är att landet Gilead var känt för sin läkande balsam, som erhölls från dess talrika buskar. (1 Mos. 37:25; Jer. 8:22; 46:11) Denna balsam fördes vida omkring, och den blev en symbol för Guds medel till att ge andlig läkedom. I skön överensstämmelse med det förhållandet, att Gud lät en produkt med helande och läkande egenskaper komma från Gilead, har de från Vakttornets bibelskola Gilead utexaminerade missionärerna burit den helande balsam, som Jehovas budskap om tröst och försoning utgör, till alla nationer och har använt den för att andligen hela och rädda stora skaror av människor som hotats av andlig död.
27, 28. a) Vad betyder namnet ”Gilead”, och har det avseende på myckenhet, omfattning eller grad? b) Vad är den historiska bakgrunden till namnet?
27. Vad namnet självt beträffar, betyder ”Gilead”, enligt vad bibeln berättar om dess härledning, ”vittnesröse” eller, om man så vill, ”vittneshög”. Detta syftar inte på den myckenhet, omfattning eller grad, vari Jehovas vittnen har avgivit vittnesbördet över hela jorden. I lydnad för Guds befallning lämnade den forntida patriarken Jakob, stamfadern till Israels tolv stammar, Syrien och sin svärfader Labans tjänst utan att i förväg ha givit underrättelse därom. Han och hela hans hushåll och hans ofantliga får- och boskapshjordar blev förföljda och upphunna av Laban. Innan de skildes igen, föreslog Laban, att de skulle ingå ett förbund eller kontrakt. Därför reste Jakob en stod och lät sina tjänare stapla upp en hög eller ett röse av stenar, och där på eller vid stenröset åt han och Laban och deras följeslagare en vänskaplig offermåltid. Därefter säger berättelsen om stenröset:
28. ”Och Laban kallade det [på arameiska] Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det [på hebreiska] Galed. Och Laban sade: ’Detta röse vare i dag vittne mellan mig och dig.’ Därav fick det namnet Galed; men det kallades ock Mispa, ty han sade: ’HERREN [Jehova] vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra. ... Så är dock Gud vittne mellan mig och dig.’ Och Laban sade ytterligare till Jakob: ’Se, detta röse och stoden, som jag har rest mellan mig och dig — detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag icke skall draga till dig förbi detta röse och att icke heller du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod med ont uppsåt.’ ” — 1 Mos. 31:47—52.
29, 30. Vad betyder namnet ”Gilead” egentligen, när man tänker på dess bakgrund, och hur är namnet lämpligt i samband med Herdens enda hjord?
29. Både det arameiska namnet Jegar-Sahaduta och det hebreiska namnet Galed (eller Galeed) betyder ”vitthesröse”. I folkmun har Galeed förvandlats till Gilead genom att några vokalljud bytt plats, och namnet Gileads verkliga innebörd anses därför vara ”vittnesröse”. Namnet ”Mispa” betyder ”vakttornet”. Alldeles såsom Mispa och Galeed eller Gilead således var nära förbundna med varandra, så är namnet Vakttornet och Gilead (eller ”vittnesröse”) sammanknutna i denna Jehovas vittnens bibelskola för högre utbildning av missionärer. Med tanke på vad som gav upphov åt dessa namn kan vi säga att Gilead betyder det ”röse” som bär vittnesbörd om att ett förbund eller en högtidlig överenskommelse ingåtts om att hålla frid inom familjegemenskapen och att aldrig brista i lojalitet mot den eller skada dess medlemmar. Jehova är den allseende, som vakar för att se till, att det bindande kontraktet hålles.
30. När vi kommer ihåg den ”ende herdens” hjord, hur lämpligt finner vi inte då namnet Gilead vara! Det betecknar förpliktelsen till obrytbar enhet och solidaritet å deras sida, som är medlemmar av den enda hjorden, den som den ”ende herden” nu har församlat. Alldeles som Jakob och Laban svor vid Gud att bevara släktskapsförhållandets frid till ömsesidigt gagn, så har medlemmarna av den enda hjorden genom sitt löfte då de överlämnade sig åt Gud svurit att bevara friden inom sina led och att aldrig söka skada någon medlem av hjorden. De är förpliktade till detta fridsamma, för enheten befrämjande sätt att leva tillsammans under deras ”ende herde”. Detta hindrar fåren i hjorden från att bli förskingrade, genom att någon självisk ande får verka inom hjorden. Det fridfulla, harmoniska förhållandet inom denna ”enda hjord” överallt på hjorden är ett vittnesbörd, ett intyg om att de är sin Herdes och Konungs trogna hjord. Jehova Gud själv är vittne till detta och välsignar dem därför med framgång.
31, 32. Vad bevisar att Gileadskolan har haft en framträdande del i det avgivna vittnesbördet och i herdeverksamheten, och hur stämmer också detta överens med namnet ”Gilead”, trots dess ovan omtalade innebörd.
31. Det vi här har framställt är själva grundbetydelsen i namnet ”Gilead” samt dess tillämpning på missionärsskolan. Men det är också sant, att ett häpnadsväckande vittnesbörd om Guds älskade Sons rike har avgivits sedan den första kursen vid Vakttornets bibelskola Gilead hade sin avgångsexamen för tio år sedan. Den ström av utexaminerade missionärer, som varje år har vällt ut från denna skola, har haft en stor och framträdande del i det ojämförliga vittnesbörd som framburits och i att de vilsegångna och förskingrade fåren i så ofantlig utsträckning blivit insamlade i den enda hjorden.
32. För tio år sedan slutade tjänsteåret 1943 med att ett medeltal av 109.794 får rapporterades befinna sig i hjorden och varje månad ta aktiv del i herdeverksamheten. De hade under året använt sammanlagt 28.726.524 timmar i arbetet på fältet, under de 21 avdelningar av Sällskapet Vakttornet som fungerade då, trots det alltomfattande krig som rasade. När det innevarande tjänsteåret 1953 nu lider mot sitt slut, är antalet avdelningar mer än tre gånger så många, och antalet får i hjorden är en halv million, som rapporterar verksamhet i herdearbetet, och detta i många länder som det aldrig tidigare hörts något ifrån. Många som i eftermiddag är med i denna väldiga åhörarskara här i Yankee Stadium är här som en följd av att Vakttornets bibelskola Gilead existerar och verkar och har sänt sina utexaminerade elever till deras länder. Till och med några i den nu avgående tjugoförsta kursen är redo att ta emot sitt förtjänstdiplom som ett resultat av deras arbete, som tidigare gått igenom skolan. Detta är ett ovedersägligt bevis för att den trofaste Skaparen har välsignat skolan och att den är en del av den utrustning han har försett sitt folk med. Vad den har uträttat i det världsomfattande vittnandet om Guds rike är ett outplånligt bevis för att Jehova har hållit sitt profetiska löfte och att han har upprest sin Tjänare, den större David, sin ende Herde och Konung, och trofast har brukat honom vid församlandet av de förskingrade fåren.
Fienden harmas över herdeverksamheten
33. Hur visar kristenhetens politiska och religiösa herdar i allmänhet missnöje med den framgång som församlandet av Jehovas hjord röner?
33. Som ju var att vänta, är kristenhetens politiska och religiösa herdar missnöjda med den framgång som arbetet med att församla Jehovas hjord röner. De påstår att fältet är deras, de gör anspråk på alla fåren som sina, som de själviskt kan utnyttja. De harmas över att den ”ende herden” träder in på deras mark och kallar ut sina får ur det betryckta tillståndet under deras välde och för dem in i sin ena och enda hjord. Genom att bannlysa budskapet om Riket och dem som bär fram det från vad de kallar sina egna betesmarker försöker de hindra de sjuka, sargade, nödställda fåren från att höra Herdens röst. För att vända fårens öron bort från den sanne Herdens röst framställer de Jehovas vittnens herdeverksamhet i falsk dager och försöker försätta denna verksamhet och dess utövare i svårigheter med denna världens regeringar.
34—36. Vilket exempel på detta falska framställningssätt är konstaterat beträffande Afrika?
34. Ett exempel på detta finner vi i samband med Afrika, där församlandet av får av olika nationer, stammar, hudfärger och tungomål har rönt en fenomenal framgång. I Kapstadens parlament kom en ledamot med det påståendet, att Vakttornsrörelsen var ansvarig för Mau Maus illdåd i Kenya i Östafrika. Han erkände att han hämtat sina underrättelser från en artikel i en i London utgiven tidskrift, The Twentieth Century, i dess nummer för januari 1953, under rubriken ”Background to Mau Mau” (”Bakgrunden till Mau Mau”).
35. Så här sägs det i artikeln: ”Rörelser som kombinerar ’politik’ och ’religion’ är ingen nyhet i Afrika, där skillnaden mellan dessa begrepp i varje fall är okänd inom stammen. ... I varje fall har sekterna utvecklat sig så, att en hög katolsk dignitär nyligen förklarade vid ett privat samtal — och hans yttrande var inte helt och hållet skämtsamt menat —, att alla tidsåldrarnas slutlige arvtagare i Afrika kommer att bli Vakttornet. Denna sistnämnda företeelse, kanske den mest utbredda politiskreligiösa rörelsen i närvarande tid, är, i likhet med så många, förbunden med en källa i Amerika, i detta fall domare Rutherford, som i New York grundade Jehovas vittnen och vilkens engelska lärjungar man vid varje veckoslut kan se stå på de gråa och ledsamma trottoarerna i vilken som helst engelsk landsortsstad och sälja skrifter som de har i en tygväska. Liksom afrikanerna önskar de också känna sin vikt och betydelse, önskar morska upp sig mot de makthavande och denna världens store. ... Med alla dessa rörelser förhåller det sig så, att de antingen härrör från protestantismen eller också är spridda bland déracinés [sådana som blivit uppryckta med rötterna, bildligt talat]. Det tycks förekomma färre rörelser av detta slag i den katolska världen, kanske på grund av katolicismens överlägsna symbolik, dess mindre aktiva undervisningsväsen och dess överlägsna psykologi, som gör att den inte så ofta ränner huvudet mot det som utgör det protestantiska Afrikas förnämsta förargelseklippa, nämligen månggiftet.”
36. Den 24 februari 1953 sade tidningen Cape Argus under rubriken ’Vakttornet” följande : ’Det har kommit i dagen, att orsaken till svårigheterna i Kenya kunde spåras till Vakttornsrörelsen från Amerika. Organisationen hade i stor omfattning spritt sin litteratur i Kenya och i Rhodesia. Myndigheterna var för närvarande sysselsatta med att göra undersökningar i saken.”
37. Hur deltog en populär amerikansk tidskrift, i ett för inte länge sedan utgivet specialnummer om Afrika, i att tala fördomsfullt om Jehovas vittnen och till förfång för dem?
37. I samma försök att stödja kristenhetens brottsliga herdar och att bringa Jehovas ”ende herdes” herdeverksamhet i vanrykte kom så längre fram tidskriften Life i sitt nummer för den 4 maj 1953 med en lång och utförlig artikel, kallad ”Afrika”. På sidan 126 under rubriken ”Till hälften övertygade proselyter” säger artikelförfattaren så här: ”Till och med den kristendom vi har givit dem tycks vara av det ytliga slaget. Om man undantar de infödda som har fått sin undervisning av katolikerna, tycks missionen, efter vad jag har funnit, inte ha åstadkommit tillfredsställande eller pålitliga proselyter. Detta är i varje fall allmänna omdömet bland dem som i sin tjänst har anställt elever från missionsstationernas skolor. Jag kan inte ge någon förklaring, utom möjligen den, att den infödde snabbt uppfattar att den vite mannen sällan lever som han lär. Och det räcker knappast att lära en pojke att sjunga psalmer och läsa bibeln och flickorna att skyla sin täcka nakenhet med klädesplagg och så förvänta, att människokärlekens och hederlighetens kristliga dygder omedelbart skall inpräglas.” I sin ledande artikel ”Amerikanerna och Afrika” kommer Life sedan på sidan 178 i samma nummer med denna anmärkning: ”Av USA:s missioner i Afrika bedrives den inte minst inflytelserika av Jehovas vittnen, vilkas evangelium är så långt ifrån att understödja och befrämja ’civilisationen’, att det i stället ger näring åt afrikanens vildaste drömmar.”
38. Varför är nutida civilisation och kristendom inte en och samma sak, och vilken kristendom arbetar Jehovas vittnen för att uppmuntra och befrämja hos afrikanska troende?
38. Om denne ledare med ordet ”civilisation” avser människornas framåtskridande i denna dekadenta gamla världs olika lärdomsgrenar, i dess vetenskap och statskonst, då är det långt ifrån Jehovas vittnens strävan att understödja civilisationen. Den punkt som det är viktigt att komma till klarhet i, den verkligt till saken hörande fråga som det gäller att ställa och besvara, är denna: Understöder och befrämjar de kristendomen? Det är inte deras fel, att civilisationen i våra dagar är hednisk till och med i sin religion och att civilisation och sann kristendom inte är ett och detsamma. Den kristendom, som den högste Gudens vittnen arbetar för att uppmuntra och befrämja hos de afrikanska troende, är en som gör dem förtrogna med den ende, levande och sanne Guden och hans föranstaltning för frälsning genom sin Sons, Jesu Kristi, offer och rike. Det är en kristendom som frigör dem från deras hedniska och demoninspirerade vidskepligheter och sedvänjor, som lär dem att leva enligt Kristi lag om en enda hustru åt en äkta man, att uppfostra sina barn i Guds fruktan, tillbedjan och tjänst, att vara ärliga och pålitliga arbetare åt sina arbetsgivare, att läsa och förstå Guds heliga bok, att leva i frid, endräkt och broderskärlek, fastän de har olika hudfärg och språk och kommer från olika stammar, att bli predikande vittnen för Jehova och sålunda ha del i det högeligen viktiga herdeverk som Jehovas Herde och Konung, Jesus, utför, innan denna till undergång dömda civilisation, som tillhör den gamla världen, når sitt slut i striden vid Harmageddon.
39. När utexaminerade skolan sin första kurs av missionärer, och vad är tio år senare resultatet av att Gud har sörjt för medel till skolan?
39. Jehovas vittnen är inte någon politisk- religiös rörelse; de förenar inte politik och religion. De tvår sina händer absolut rena från denna världens politik, vars verkliga karaktär de känner. De rättar sig efter lärjungen Jakobs definition av ”en gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern”, nämligen att hålla sig obefläckad av världen. Det evangelium, som de predikar och som Lifes ledarartikel sade ”ger näring åt afrikanens vildaste drömmar”, är det evangelium som Jesus Kristus förutsade skulle bli predikat i denna efterkrigsperiod. Det är ”dessa goda nyheter om riket”, precis samma evangelium som de predikar på alla jordens andra kontinenter och som Jesus sade skulle predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla nationer, och detta inbegriper också Afrika. (Matt. 24:14, NW) Om afrikanerna i tiotusental omfattar detta evangelium, så ådagalägger detta på ett övertygande sätt, att de har samma grad av intelligens, samma ädla önskningar och rättmätiga hopp, samma möjlighet att hysa en god vilja gentemot Gud och samma av Gud givna förmåga att känna igen den rätte Herdens röst och hörsamma den, som alla hans ”andra får” på alla andra kontinenter. Det är på detta sätt som de alla kommer att gripa fast tag om det eviga livet i Guds rättfärdiga nya värld och kommer att få åtnjuta det, sedan denna — atomålderns — civilisation har förgåtts för evigt.
40. För vilken hög uppgift kommer missionärsskolans avgående elever att — i överensstämmelse med sitt diplom — visa sig kvalificerade, och med vilka kommer de att samarbeta överallt?
40. På det diplom, som varje från Vakttornets bibelskola Gilead utexaminerad elev erhåller, läses följande tillkännagivande: ”Han utexamineras därför såsom särskilt kvalificerad att utöva upplysnings- och undervisningsverksamhet, att befrämja en god vilja samt verka för förblivande fred och den fullkomliga ordningens och rättfärdighetens lag bland alla folk.” Medlemmarna av den nu avgående kursen kommer att gå åstad för att visa sina förutsättningar för denna höga uppgift, liksom de föregående tjugo kurserna har gjort, i de många länder dit de får anvisning att bege sig och för att predika Rikets goda nyheter. De kommer att samarbeta med alla andra vittnen för Jehova överallt på arbetsfältet, dvs. i hela världen.
41. Vad är Jehovas vittnen i vår tid, vare sig de tillhör kvarlevan eller de andra ”fåren”, och vad kommer de att fortsätta med att göra trots allt?
41. Vare sig några av Jehovas vittnen tillhör kvarlevan av arvingarna till det himmelska Riket eller de hör till flertalet, den ”stora skaran” av andra får med det jordiska paradiset som framtidsmål, så utgör dock alla en enda enad hjord under Jehovas ”ende herde”. Utan att känna fruktan för alla de falska herdarna i kristenheten, som tjuter och jämrar sig, och utan att bekymra sig om all smutskastning, allt illvilligt förtal, all fiendskap från denna världens politiska och religiösa herdar, all förföljelse och allt förtryck kommer de att följa sin Konung och Herde i hans herdeverksamhet, till dess alla hans får av denna generation har blivit funna och församlade ut ur alla nationer till den enda hjorden för att förbli där i säkerhet och vinna ändlöst liv i Jehovas nya värld.
(The Watchtower, 1 augusti 1953)