Den okristliga julen

”JEHOVAS vittnen inga julfirare. En religiös sammanslutning i New Ulm, Jehovas vittnen, kommer inte att följa den vanliga traditionen att fira jul. Församlingen här på platsen har inte gjort anordningar för några särskilda gudstjänster under juldagarna.” Så började en artikel i den i New Ulm i staten Minnesota utkommande Daily Journal i dess nummer för den 22 december 1951.

Undrar du, varför Jehovas vittnen medvetet ignorerar julen, när nästan alla till bekännelsen kristna gör så mycket väsen av den? Jaså, du gör det! Men skulle du undra över detta, om du visste: att julen inte är en kristen högtid; att den — trots ett av de namn som användes om den, ”kristmässa”, — inte bara är en ickekristen högtid utan också rentav är okristlig; att den har sitt ursprung i hedniska sedvänjor och vanföreställningar och medeltida traditioner; att den i själva verket är raka motsatsen till allt som är i sanning kristet? Dessa påståenden anser du utan tvivel vara alltför starka, men om du vill läsa vidare, så kommer du att få veta varför Jehovas vittnen, som tar Guds ord på allvar, inte kan ha något med julen att göra. Vi behöver inte heller urskulda oss för att vi tar bibeln på allvar. När allt kommer omkring menar man ju att julen är en kristen högtid, som firas av kristna människor, och både Kristus Jesus och hans apostlar antog bibeln såsom Guds inspirerade sanningsord. — Joh. 17:17; 2 Tim. 3:15—17; 2 Petr. 1:20, 21.

När inträffade Jesu födelse?

Jehovas vittnen högtidlighåller inte den 25 december, ty — för att bara ange ett av flera skäl — det var inte på den dagen Jesus föddes, vilket så gott som alla historieskrivare är överens om. Om någon kommer med ett påstående, i likhet med det en framstående prästman i USA gjorde, vilken för ett par år sedan sade, att ”den [Jesu födelse] mycket väl kunde ha inträffat på vilken som helst av årets 365 dagar”, så förråder denne emellertid sin okunnighet om Skriftens upplysningar i detta ämne, ty bibeln anger, åtminstone på ett ungefär, tidpunkten för Jesu födelse. Hur gör den det? Genom flera olika beviskedjor, och en av dem som ger de starkaste bevisen är profetian om Messias’ ankomst, som återfinnes i Daniel 9:24—27 (AS). Denna profetia talar om sjuttio veckor och förutsäger att från den tid, då befallningen gavs om att återuppbygga Jerusalem, och till Messias’ ankomst skulle sextionio veckor förflyta.

Enligt de senaste arkeologiska uppgifterna började Artaxerxes III regera år 474 f. Kr.; och enligt Nehemja 2:1—10 var det i det tjugonde året av sin regering som han utfärdade påbudet om att Jerusalems murar skulle återuppbyggas. Eftersom Messias inte kom efter 483 bokstavliga dagar (69 veckor), måste vi dra den slutsatsen, att Skriftens regel om ”ett år för var dag” måste tillämpas här. (Se 4 Moseboken 14:34; Hesekiel 4:6.) Om vi med år 455 f. Kr. som utgångspunkt räknar 483 år framåt, kommer vi till år 29 e. Kr. Det fanns inte något år 0 f. Kr. eller något år 0 e. Kr.; och därför var det från år 455 f. Kr. till år 29 e. Kr. 483 år och inte 484 år.

Jesus började sin förkunnareverksamhet såsom Messias, när han var omkring trettio år gammal; och eftersom det var vid denna ålder som en präst enligt den mosaiska lagen fick börja sin tjänst; så är det rimligt att dra den slutsatsen, att Jesus började sitt förkunnande så snart han uppnådde 30 års ålder, vilket var år 29 e. Kr., enligt ovan angivna profetia. Detta var, inom parentes sagt, just det år då, enligt vad bibeln visar, Johannes döparen började utöva sin tjänst. — Se 4 Moseboken 4: 3, 23; Lukas 1:26—45; 3:1—4, 23.

Daniels profetia förutsade ytterligare, att efter den sextionionde veckan skulle Messias avskäras och att i mitten av den sjuttionde veckan (eller efter det att tre och ett halvt år hade gått av den) skulle ”genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade”. Eftersom de judiska offrens giltighet upphörde i och med att Jesus ”förgjordes”, dvs. genom hans död, i det att lagen, som påbjöd offren, naglades fast vid pålen med honom, så förutsäger denna profetia att Jesus skulle dö efter tre och ett halvt års verksamhet som Guds ords förkunnare. (Kol. 2:14) De lärda ansluter sig i allmänhet till den meningen, att Jesu tjänst varade så länge, och denna tanke får stöd i det bevis som står att finna i Johannes’ evangelium och som visar att Jesus var med om fyra påskhögtider under sin förkunnareverksamhet. (Joh. 2:13; 5:1; 12:1; 13:1) Eftersom det inte råder något tvivel om att Jesus blev dödad vid påsktiden, omkring den 1 april, år 33 e. Kr., så följer av den föregående uträkningen, att han var född 33 ¹/₂ år tidigare eller omkring den 1 oktober år 2 f. Kr.

Att ange tiden för Jesu födelse till oktober är i överensstämmelse med alla de omständighetsbevis som finns att tillgå. Herdarna vaktade sina hjordar om natten vid denna tid, och Josef och Maria hade färdats en lång väg till Betlehem för att låta skattskriva sig enligt kejsar Augustus’ påbud. Herdarna skulle inte ha haft sina hjordar ute i det fria under Palestinas kalla, våta, regniga vinter, och det är inte heller rimligt att anta, att kejsaren skulle ha begärt att alla judar skulle göra så långa färder under den tid av året som var sämst lämpad härför. Att vintern var en olämplig tid för resor framgår tydligt av Jesu ord: ”Fortsätt med att bedja, att eder flykt icke må försiggå om vintern.” — Matt. 24:20, NW; Luk. 2:1—20.

Dess hedniska föregående

I betraktande av vad som här ovan sagts, undrar man hur det kommer sig att den 25 december har valts som den dag då Jesu födelse firas. Julius I, biskop i Rom (337—352 e. Kr.), anses vara den förste som fastställde julfirandet till den 25 december. Och på vilken grund gjorde han det? Catholic Encyclopedia har följande att säga i denna sak (Band 3, sid. 727): ”Den välkända solfesten, Natalis lnvicti [Den obesegrades födelsedag], kan emellertid göra anspråk på en stor del av ansvaret för vårt decemberdatum.” Och enligt Encyclopedia Americana förlade den romerska kyrkan firandet av Jesu födelsedag till den 25 december, ”till samma dag som den gamla romerska [hedniska] festen med anledning av solens födelse firades, eftersom man inte säkert visste, på vilken dag Kristi födelse ägt rum”. (Band 6, sid. 623, 1942 års uppl.) Andra auktoriteter säger oss, att eftersom kyrkan inte kunde vänja folket av med att fira denna fest, tog man upp den bland kyrkans högtider och gav den en ny innebörd. Detta ledde Tertullianus till att beklagande säga: ”Bland oss, som står främmande för firandet av sabbater, nymånader och högtider, vilka en gång var välbehagliga för Gud, firas nu allmänt Saturnalierna [och andra hedniska fester], man ger och tar emot gåvor, ... och idrottstävlingar och festmåltider försiggår med larm och oljud.”

Men kanske någon nu vill invända: Det må vara hänt, att firandet av den 25 december är av hedniskt ursprung och att Jesu födelse ägde rum omkring den 1 oktober, men varför då inte fira den dagen? Ja, varför inte? Därför att själva firandet av födelsedagar är hedniskt. Ingenstädes i Skriften finner vi datum för någons födelse angivet, och inte heller någon uppgift om att Jehovas tjänare firade födelsedagar, varken före eller efter Kristi tid. De två födelsedagar, vilkas högtidlighållande är de enda som Skriften omtalar, firades av hedniska furstar, och båda var förbundna med en dyster tilldragelse, en avrättning: Farao lät hänga sin överste bagare, och Herodes lät halshugga Johannes döparen. — 1 Mos. 40:20—22; Matt. 14:6—11.

Det är inte bara datum för julen, de glada tillställningarna och givandet av gåvor vid denna tid som ger denna högtid en hednisk anstrykning. Bruket av granen eller andra evigt gröna träd, av misteln och järneken har sin rot i den hedniska vördnaden för ting i naturen. Enligt historikern, professor Hislop, går bruket av julträdet eller julgranen i själva verket tillbaka till Nimrods tid för omkring 4.000 år sedan: ”Nu är julkubben den döde Nimrod, upphöjd till solgud, men nedhuggen av sina fiender; kristenhetens julgran är Nimrod redivivus — den dödade guden, som fått liv igen.” — The Two Babylons, sid. 97, 98.

Seden att smycka eller ”kläda” julträdet går tillbaka till germanerna i förkristen tid, vilka smyckade sina granar med girlander av frukter och säd till den heliga draken eller ormen Nidhoggs ära. Skimrande gyllene kulor användes till Balders ära, hans som var den ständigt mystiska solens gud. (Nu för tiden gör gudlösa kommunistländer, som t. ex. Rumänien, stort nummer av vinterträdsfesten, som kallas nyårsfest: smyckade, evigt gröna träd kännetecknar denna fest, och år 1951 var ett i huvudstaden Bukarest uppställt ”träd, som var drygt tjugoen meter högt och på vilket det satt tusentals ljus, gyllene kulor och metallpinglor”, medelpunkten för allmänhetens uppmärksamhet.)

Det förhåller sig på samma sätt med misteln. Enligt hednisk tradition var misteln en telning av gudomligt ursprung, som hade kommit från himmelen och representerade Frälsaren; man påstod att guden Loke i sitt hat vållade att den vackre guden Balder blev dödad med en pil gjord av mistel. Alla andra växter hade lovat att inte skada Balder, men misteln hade blivit bortglömd, och så brukade Loke den. Enligt vad den hedniska traditionen förmäler, togs pilen ut ur Balders banesår och räcktes åt kärlekens gudinna, Freja, och härav kommer sedan att en pojke får kyssa en flicka, om han ser henne under misteln.

I gångna tider hängde man både mistelkvistar och järnekskransar i fönstren och dörröppningarna på grund av deras förmåga att läka och beskydda, så att trollpackor och onda andar skulle hindras från att tränga sig på. En annan hednisk vanföreställning går ut på att järnekens röda bär symboliserar blodsdroppar av den hedniske guden Balder.

Och hur förhåller det sig med de tre vise männen, som avbildas på julkorten? Mera hedendom. Lägg först och främst märke till, att bibeln inte säger hur många de vise männen var. För det andra är det mest sannolikt att de kom och besökte Jesus och hans mor, Maria, när Jesus var omkring två år gammal, ty berättelsen säger inte att Jesus var ett spädbarn vid den tiden, och inte heller att han var i en krubba, utan att de fann honom i ett hus; och lägg dessutom märke till, att Herodes’ påbud gällde att man skulle döda alla gossebarn, som var två år och därunder. Vidare är det uppenbart, att den som medelst ett ljussken ledde de vise männen inte var densamme som den vilken genom änglarna ledde herdarna till Jesu krubba, ty varför blev de annars ledda till Jesu störste fiende, så att Jesu liv kom att sättas på spel och så många barn blev dödade? Nej, det är inte alls förnuftigt att tänka, att den Gud, som varnade sitt folk för att ha något som helst att göra med hedniska religioner, skulle leda astrologer eller mager, hedniska tillbedjare av demongudar, till sin Son. — Jes. 47:13. Jämför Matteus 2:1—18 med Lukas 2:8—20.

Och hur hänger det ihop med seden att hänga upp strumpor (vilken är allmän i England och Amerika) och med jultomten, Santa Claus, S:t Nikolaus — och vad allt denna figur nu kallas? Även om detta inte härstammar från hedendomen, så finner vi, att det leder sitt ursprung från den tidiga medeltiden och naturligtvis inte har någon grund i Skriften.

Varför inte fira jul?

Denna fråga kan emellertid uppstå: Varför inte fira jul, när denna högtid ser ut att sprida så mycken glädje, trots det att den har ett hedniskt föregående? Därför att Guds ord om och om igen varnar hans tjänare för att ha något som helst med falsk tillbedjan att göra. Lägg t. ex. märke till, hur aposteln Paulus med stort eftertryck framhåller denna sak. När han talar om frambärandet av mat till offer åt avgudar, påpekar han först att avgudar i själva verket inte är någonting och fortsätter så: ”Vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord. Eller ’reta vi Jehova till nitälskan’? Vi äro icke starkare än han, eller hur?” — 1 Kor. 10:19—22, NW. Se också 2 Moseboken 23:24, 32, 33; 5 Moseboken 7:16; 2 Korintierna 6:14—18; Jakob 1:26, 27.

I betraktande av det som framkommit här, vilken brist på kunskap och insikt i Skriften ådagalade inte en präst vid New York Community Church, som i ett försök att försvara julfirandet, trots dess hedniska föregående, yttrade: ”Det är detta inlemmande av hedniska riter och ceremonier som står som ett exempel på Guds vidhjärtenhet och förmår oss att inse, att julen inte är en blott och bart kristen högtid, utan en hela mänsklighetens högtid.” — New York Times den 24 december 1951.

Och detta är ändå inte allt. Lägg märke till en del av de materiella och fysiska skador som åtföljer julen. År 1951 inträffade 789 dödsfall under juldagarna i Förenta staterna, och många av dessa var orsakade av druckna julfirare vid ratten. En ledare i New York Times för den 12 december 1951 framhöll det ”mycket tragiska” i förbindelse med många av de eldsvådor som vållats av julgranar. Och inte bara begravningsentreprenörer och brandmän har extra arbete under dessa helgdagar, utan också läkarna får mer än vanligt att göra, i det att sjukhusen fylls av sådana som förätit sig på julmaten.

Storhandeln profiterar av högtiden. Man ockrar på allmänheten, säljer ut sämre varor och gör allt som står i ens makt för att alla skall komma i ”julfeber”, i en julstämning som fångar dem helt och hållet. Man har fått fram olika siffror, när man sökt beräkna hur många hundra millioner dollar som julklappsköpare i Förenta staterna ger ut, men det förhållandet, att renhållningsverket bara i staden New York fick forsla undan c :a 25.000 ton skräp efter juldagarna år 1951, ger en liten antydan om i vilken utsträckning folk låter sig ”ryckas med”.

Eftersom flera präster ser att julen till så stor del har blivit affärsbetonad, ivrar de för att den skall göras mera ”kristen”. I vilken utsträckning deras kampanj har haft framgång kan kanske bedömas av den helsidesannons som var införd i en dagstidning i USA och som innehöll följande: ”Vi tycker det vara en strålande idé att ge gödsel i julklapp åt någon. Vi levererar ett fin-fint ton av Daisys bästa till Er dörr (eller bakom Er ladugård) för 19 dollar.”

Det är sant, att Jesus sade att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”, men detta gäller endast om man ger uppriktigt och osjälviskt. Kom ihåg att han också sade: ”När du ställer till en middag eller aftonmåltid, bör du icke kalla dina vänner eller dina bröder eller dina släktingar eller rika grannar. Någon gång kanske de också komma att bjuda dig igen, och det skulle då bliva ett återgäldande åt dig. Men när du ställer till en festmåltid, inbjud då fattiga människor, krymplingar, halta, blinda, så kommer du att bliva lycklig, ty de hava ingenting att återgälda dig med. Ty du kommer att bliva återgäldad i de rättfärdigas uppståndelse.” — Luk. 14:12—14, NW.

I samband med den konstgjorda givmildhet, som hör med till ”julfebern”, får kanske några sämre lottade en släng av ”välgörenhetens” slev. Men detta kan knappast gottgöra det förhållandet, att julen i själva verket är en djävulens snara för att bedra människorna till att tro att de är kristna, därför att de tar del i hedniska seder och ceremonier som tillfredsställer köttets krav, ödslar med pengar, hälsa och liv och — det värsta av allt — uppväcker Jehova Gud till nitälskan.

Verklig kristendom tar sig inte uttryck på det sättet. En människa som följer den gör gott mot sin nästa 365 dagar om året och inte bara en enda dag, och inte genom att ge bara materiella gåvor utan genom att ge ut av de långt betydelsefullare andliga skatterna, som leder till evigt liv. Jehovas vittnen har överlämnat sina liv åt att göra just detta.

Inser du nu, varför de inte firar jul?