Frågor från läsekretsen
● Tyder inte Johannes 2:19 på att Jesus skulle uppväcka sig själv? — USA.
Enligt vad som framgår av sammanhanget handlar Johannes 2:19 om Herren Jesu Kristi död och uppståndelse. Vi läser: ”Till svar sade Jesus till dem: ’Bryt ned detta tempel, och på tre dagar skall jag resa upp det.’ Då sade judarna: ’Detta tempel byggdes på fyrtiosex år, och skall du då resa upp det på tre dagar?’ Men han talade om sin kropps tempel. När han hade blivit upprest från de döda, påminde sig emellertid hans lärjungar att han hade sagt detta; och de trodde Skriften och det ord som Jesus hade sagt.” — Joh. 2:19—22, NW.
Man bör lägga märke till att när bibeln talar om uppfyllelsen av Jesu uttalande, säger den inte att han uppväckte sig själv från de döda, utan att ”han hade blivit upprest från de döda”. Andra skriftställen visar tydligt att det var Gud som uppväckte sin Son. Aposteln Petrus sade till Kornelius och hans släktingar och nära vänner: ”Honom har Gud uppväckt på tredje dagen.” (Apg. 10:40) I Hebréerna 13:20 talas det om Gud såsom den ”som från de döda har återfört vår Herre Jesus, vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för fåren”. Och i sitt brev till romarna skrev aposteln Paulus: ”Om nu dens ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i er, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande genom sin ande, som bor i er.” (Rom. 8:11, NW) Följaktligen kunde Jesus Kristus helt enkelt inte ha menat att han skulle uppväcka sig själv från de döda.
Jesus visste emellertid att han skulle komma att dö och bli uppväckt. Vid ett annat tillfälle sade han till skriftlärda och fariséer som inte trodde: ”Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas’ tecken. Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.” (Matt. 12:39, 40) Eftersom Jesus hade denna förhandskunskap om sin död och uppståndelse, kunde han som en förutsägelse tala om att han skulle resa upp sin kropps tempel. Eftersom han förutsade det, var det alldeles som om han skulle göra det. Detta kan belysas med hjälp av Hesekiel 43:3, där profeten Hesekiel förklarar: ”Jag kom för att fördärva staden [Jerusalem]”, dvs. genom att förutsäga dess tillintetgörelse. Hesekiel var landsflyktig och befann sig i Babylon, och därför hade han inte någon andel i att i verkligheten förstöra Jerusalem; detta gjorde babylonierna. Men hans profetia, som var inspirerad av Gud, gjorde att förstöringen var så gott som utförd. (Jämför också Jeremia 1:10.) På motsvarande sätt uppväckte Jehova Gud sin Son, men Jesus kunde tala om att göra det i profetisk bemärkelse.
Dessutom var Guds vilja, uppdrag eller befallning beträffande sin Son att han skulle dö och bli återförd till liv. Jesus utgav villigt sitt liv i överensstämmelse med sin Faders uppsåt. Jesus kunde därför resa upp sin kropps tempel i den meningen att han hade myndigheten att få igen livet.
På tredje dagen befallde Gud Jesus att uppstå från de döda, och Jesus gjorde det genom att godta eller få igen livet från sin Fader, genom Guds myndighet. Jämte livet som andlig Son fick han igen rätten till fullkomligt mänskligt liv, vilken han, genom att han dött helt utan skuld, inte hade förverkat. Det här värdet av sitt mänskliga offer frambar han därefter till sin Fader i himmelen. (Hebr. 9:11—14, 24—28) Detta är i överensstämmelse med Jesu ord i Johannes 10:17, 18: ”Fadern älskar mig därför att jag ger ut mitt liv för att få igen det. Ingen har berövat mig det; jag ger ut det av min egen fria vilja. Jag har rätt att ge ut det, och jag har rätt att få igen det; detta uppdrag har jag fått från min Fader.” — New English Bible.
● Visar man brist på förtroende för en överlämnad kristen, om man gör upp ett skrivet kontrakt som berör en affärsförbindelse med en annan kristen? — USA.
Nej, att man avfattar affärsangelägenheter i skriven form kan vara en omtänksam handling och ett skydd för alla parter. Det kan förhindra många missförstånd längre fram.
Ett skrivet kontrakt kan förhindra oavsiktliga förbiseenden, som skulle kunna uppstå på grund av bristande klarhet i muntliga överenskommelser. Alldeles som andra människor måste den överlämnade kristne ha omsorg om många detaljer från dag till dag. Därtill kan det uppstå problem som kräver hans uppmärksamhet. Det är uppenbart att han inte kan komma ihåg allting. Om han måste lita helt och hållet på sitt minne, skulle han, trots de bästa avsikter, sannolikt glömma en del förpliktelser eller hysa tvivel beträffande om han hade fullgjort dem. En muntlig överenskommelse ger inte stor möjlighet till dubbelkontroll av saker och ting. Och om den muntliga överenskommelsen är oklar, kan de som ingått den i all uppriktighet ha olika uppfattningar om vad som krävs.
Ett skrivet kontrakt kan också tjäna som en hjälp att hörsamma bibelns förmaning: ”Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till varandra.” (Rom. 13:8) Om någon oavsiktligt glömt en viss förpliktelse, är det uppenbart att han inte skulle vara medveten om att han behövde fullgöra den. Och hans oavsiktliga underlåtenhet skulle kunna leda till spända förhållanden, särskilt om den andra parten började tänka att hans kristne broder var självisk och opålitlig.
En annan faktor som gör det välbetänkt att ha skriftliga kontrakt är människolivets osäkerhet. Det är som den vise skribenten till bibelboken Predikaren framhöll: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” (Pred. 9:11, NW) Det är sannerligen förståndigt att ha en skriven överenskommelse, så att man, om det blir nödvändigt, kan bevisa att man har rätt till betalning eller tjänster och inte behöver lida allvarlig förlust på grund av att det inte finns några levande vittnen som kan bestyrka ens fordran.
Bibeln godkänner avgjort att man upprättar skrivna kontrakt. Ett exempel på detta är Jehovas profet Jeremia, som efter anvisning från Gud köpte en åker av sin farbrors son. Pengarna för köpet vägdes upp i närvaro av vittnen. När pengarna hade betalats, upprättades två köpebrev, som sannolikt var identiska, i enlighet med vad gällande lag bestämde. Ett köpebrev lämnades öppet, av allt att döma för att intresserade parter med lätthet skulle kunna rådfråga det. Det andra köpebrevet undertecknades av vittnen och förseglades. Om trovärdigheten i det oförseglade köpebrevet någonsin skulle sättas i fråga, kunde följaktligen det förseglade köpebrevet öppnas och jämföras med det oförseglade. Hela affären var offentlig, eftersom den försiggick ”i närvaro av ... alla andra judar som voro tillstädes i fängelsegården”. Båda köpebreven placerades därefter i ett kärl för att vara i förvar. (Jer. 32:6—14) Åratal senare kunde man således ha tillgång till bevis för att allt hade gått rätt och riktigt till.
Upprättandet av skriftliga överenskommelser är alltså inte ett bevis på att det saknas förtroende, utan det kan vara ett tecken på uppriktig önskan att fullgöra sina förpliktelser.
”Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp. Och ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.” — Rom. 15:4—6.