Del 18 — ”Må din vilja ske på jorden”

Sedan Jesus hade kallat aposteln Petrus lycklig därför att han med Guds hjälp var i stånd att identifiera Jesus såsom ”Messias [Kristus], den levande Gudens Son”, talade Jesus om sig själv och sade: ”På denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets [hades’] portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt. 16:18) När Jesus hade blivit dödad och uppväckt från de döda och senare farit tillbaka till himmelen, till sin himmelske Faders högra sida, började han bygga sin sanna församling av andliga israeliter. Han började göra detta på pingstfestens dag år 33, då han utgöt den heliga anden över den trogna kvarlevan av sina lärjungar, vilka hade församlats i Jerusalem. Sålunda började de såsom ”levande stenar” i förening med Jesus Kristus såsom den förnämsta grundvalen att bli uppbyggda tillsammans till en byggnad där Gud kan bo genom sin ande.

23, 24. Vad innefattade Jesu uppbyggande av församlingen på sig själv, och hur förklarade Paulus detta 1 Efesierna 4:10—14?

²³ När Jesus byggde upp sin församling på sig själv såsom klippan, bestod detta inte bara i att han på sig själv lade de ”levande stenarna”, hans överlämnade, döpta efterföljare, den ena på den andra, utan han organiserade dem också för Jehovas tjänst såsom Guds tempel eller helgedom. Detta krävde att ett stort antal särskilda tjänare blev utsedda och förordnade att fylla vissa plikter inom församlingen. Aposteln Paulus förklarar detta i följande ord beträffande den organiserande verksamhet som Jesus utför i himmelen:

²⁴ ”Just den som for ned [till jorden] är också den som for upp långt ovan alla himlarna, på det att han måtte giva fullhet åt allting. Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp, till dess vi alla nå fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen man, till det mått av växt som tillhör Kristi fullhet; så att vi icke längre skulle vara barn.” — Ef. 4:10—14, NW.

25. Vad var avsikten med att Jesus organiserade församlingen och förordnade särskilda tjänare inom den?

²⁵ Avsikten med att Jesus organiserade församlingen och förordnade särskilda tjänare var att alla de heliga skulle få gedigen utbildning för arbete som tjänare och inte skulle fortfara att vara barn i andligt avseende utan bli fullvuxna människor i förening med Kristus. De måste alla bli ”personer av framskriden ålder” (NW) i kristen, andlig mening, alla skulle vara ”äldste” eller äldre personer, såsom det visades i bild genom de tjugofyra ”äldste” som Johannes i sin syn såg sitta på troner runt Guds himmelska tron. — Upp. 4:4, 10.a

26. Hur kom det sig att många församlingar bildades förutom i Jerusalem, och om det fanns kompetenta män, vad hade då dessa församlingar?

²⁶ Den första kristna församlingen på en viss ort upprättades i Jerusalem. Där hade den synliga styrande kretsen av det andliga Israels ”heliga nation” sitt högkvarter till kort före Jerusalems förstöring år 70. Men till följd av det storslagna vittnesbörd som blev avgivet i Jerusalem på och efter pingsthögtiden inför tusentals tillresande, vilka blev troende, bildades församlingar i många andra städer och orter. Dessa tillväxte allt mer i antal, sedan de kristna fått bemyndigande av Gud att fritt predika de goda nyheterna om Riket för de icke-judiska folken alltifrån år 36. Alla dessa församlingar hade sin lokala organisation, när det gällde möten och predikande på fältet. Om det fanns tillgång till särskilda tjänare, så fanns det i varje församling tillsyningsmän och dessas medhjälpare, biträdande tjänare. Till vilka i staden Filippi i Macedonien skrev Paulus till exempel? Så här började han sitt brev till filipperna: ”Paulus och Timoteus, Kristi Jesu slavar, till alla de heliga i förening med Kristus Jesus som äro i Filippi, tillika med tillsyningsmän och biträdande tjänare.” (Fil. 1:1, NW) Paulus riktade också uppmärksamheten på tillsyningsmännen i församlingen i Efesus i Mindre Asien. — Apg. 20:17—28.

27. Varför var Paulus’ brev oil Timoteus och Titus av alldeles speciellt slag, och vad måste alla särskilda tjänare i församlingarna vara innan de blev förordnade?

²⁷ Timoteus och Titus var tillsyningsmän över församlingar i vissa områden, som blivit dem tilldelade. Därför är Paulus’ två brev till Timoteus och hans brev till Titus i själva verket föreskrifter för tillsyningsmän. Men i 1 Timoteus 3:1—12 och i Titus 1:5—9 framhåller aposteln Paulus de kvalifikationer som de män måste äga, vilka skulle kunna förordnas av Timoteus och Titus till att vara tillsyningsmän och biträdande tjänare i de kristna ortsförsamlingarna. Alla dessa särskilda tjänare måste naturligtvis vara kristna ”äldste” eller äldre män andligen talat. Det måste också de tolv apostlarna vara; och Petrus kallar sig själv en ”äldste” eller ”presbyter” (enligt grekiskan), när han skriver: ”Därför giver jag de äldre männen ibland eder denna uppmaning, ty jag är också en äldre man [presby’teros, grekiska] liksom de och ett vittne om Kristi lidanden, delaktig även i den härlighet som är bestämd till att uppenbaras.” — 1 Petr. 5:1, NW.

28. Av vilka bestod alltså givetvis den styrande kretsen i Jerusalem, och vad visar att den omfattade fler än de tolv apostlarna?

²⁸ Den styrande kretsen i Jerusalem bestod givetvis uteslutande av ”äldste” eller ”presbyterer” eller ”äldre män”. Bland dem var inte bara ”Lammets tolv apostlar” utan också andra tjänare i församlingen där. Apostlagärningarna 15:1, 2, 6, 22, 23 (NW) framhåller att när församlingen i Antiokia i Syrien hänsköt en tvistefråga till den styrande kretsen i Jerusalem, församlade sig ”apostlarna och de äldre männen [presbytererna] ... för att behandla denna sak”. Sedan man träffat avgörande i frågan, beslöt ”apostlarna och de äldre männen” att sända ut vissa män med ett brev, som tillkännagav deras beslut. De började brevet så här: ”Apostlarna och de äldre [presbyterer] bröderna, till de bröder i Antiokia och Syrien och Cilicien, som äro av nationerna.” Men hur blev alla dessa ”äldste”?

29. Vad har begreppen ”äldste” och ”äldsteämbete” blivit i kristenheten, och vilka frågor framställer vi beträffande de texter som man anför till stöd för sin uppfattning, nämligen Apostlagärningarna 14:23 och Titus 1:5?

²⁹ I kristenhetens församlingar har uttrycket ”äldste” blivit en titel, och ”äldsteämbete” har blivit en ställning som människor väljs till att inneha. Till stöd härför hänvisar de religiösa organisationer, som har sådana äldste och äldsteämbeten, till Apostlagärningarna 14:23, som skildrar hur Paulus och Barnabas grundade församlingar: ”Därefter utvalde de åt dem ’äldste’ för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.” Likaså Titus 1:5: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det, för att du skulle ordna, vad som ännu återstod att ordna, och för att du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste.” Men avses här verkligen att män förordnades till att rätt och slätt få ett ämbete såsom äldste, eller var det fråga om att sådana människor, som redan var äldste i den mening som krävdes, förordnades till tjänsteställningar i församlingarna? Kan man förordna någon till att vara en ”äldste”?

30. Till vilka i Israel sände Jehova särskilt Mose, och vad säger The Jewish Encyclopedia om ”äldste”?

³⁰ I forna dagar, på profeten Mose tid, hade det köttsliga Israels församling ”äldste”. Jehova Gud sände särskilt Mose till dessa ”äldste” eller äldre män i Israel. (2 Mos. 3:16, 18) Men förordnades dessa äldste till att vara äldste, eller växte de upp till att vara äldste i fysisk och andlig mening? Uppslagsverket The Jewish Encyclopedia, band V (1910), sidan 92, säger under rubriken ”Äldste”:

I gamla tider var ålder ett nödvändigt villkor för myndighet. Inte bara bland forntidens judar, utan även bland andra nationer i forntiden, utgjorde nationens eller stammens äldste dess ”ämbetsmannakår”. Anordningen med äldste fanns bland egyptierna (1 Mos. 50:7), bland midjaniterna (4 Mos. 22:7) och senare bland grekerna (gérontes eller presby’teroi) och romarna ”patres” eller ”sena( tus”). ... De äldste hade hos judafolket en betydelsefull ställning i samhället såväl som i det politiska livet. Man är inte säker på om de valdes av folket, även om de ansågs vara dess representanter. ... De äldstes ställning och uppgift har inte blivit klart angivna någonstans.

31. Hur blir någon en kristen ”äldste”, och i vilken bemärkelse förordnas alltså ”äldste”?

³¹ Vad den kristna församlingen angår, det andliga Israels församling, så gör Efesierna 4:13, 14, 1 Korintierna 3:1—3 och Hebréerna 5:11—14 en sak tydlig och klar: En man blir en kristen ”äldste” eller ”presbyter” genom att växa och utvecklas andligen, inte genom att han blott och bart i fysiskt avseende blir äldre eller genom att han förordnas till ”äldste”. Enligt de kvalifikationer som Paulus framhåller i 1 Timoteus 3:1—12 och Titus 1:5—9 är det bland de män, vilka är ”äldste” på grund av andlig tillväxt, som tillsyningsmän och biträdande tjänare utses. Det är alltså i denna bemärkelse, som de som har myndighet att förordna förordnar äldste, inte till att vara äldste, utan till att vara ansvariga tjänare i eller över församlingar.

32. Vilka var det, enligt vad man hävdade under senare hälften av 1800-talet, som hade bemyndigande att förordna äldste, och hur gick man till väga?

³² Men vem är det som har makt att förordna äldste till tjänsteposter i församlingarna? Under senare hälften av 1800-talet hävdades det att församlingarna själva hade den Heliga skrifts bemyndigande att förordna eller tillsätta sina ”äldste”.b Det framhölls att det ord, som i Apostlagärningarna 14:23 används om tillsättande eller förordnande av äldste i varje församling, i den grekiska grundtexten är kheirotonein och att detta grekiska verb ”betyder ’att välja genom att sträcka ut handen’, den ännu vanliga formen vid röstning. Denna definition återfinnes i ’Prof. Young’s Analytical Bible Concordance’. Men eftersom den torde anses som en presbyteriansk auktoritet, skola vi också återgiva den definition, som framställes i ’Strong’s Exhaustive Concordance, vilken kan betraktas som en metodistisk auktoritet. Den senare angiver ordets härkomst sålunda: ’En handräckare eller röstande (genom upphöjande av handen).’”c

33—35. Enbart vilken Innebörd av ordet kheirotonein tog dessa definitioner sikte på, och vilken annan innebörd, som ordet fick senare, visar två grekisk-engelska auktoriteter vara tillämplig?

³³ Dessa definitioner tar emellertid endast sikte på den ursprungliga eller tidiga innebörden av det grekiska verbet kheirotonein. Allteftersom det grekiska språket utvecklades fick detta ord en vidsträcktare innebörd.

³⁴ Ett grekisk-engelskt lexikon av Liddell och Scott (ny upplaga utgiven av Jones och McKenzie, omtryckt år 1948,) definierar ordet kheirotonein sålunda: ”sträcka ut handen, för att avge sin röst i församlingen, ... II. med personackusativ: välja, lämpligen genom att räcka upp handen, ... b. senare, allmänt, förordna,... förordna till ett ämbete i kyrkan, presbytérous Apostlagärningarna 14:23, jämför Paulus’ andra brev till korintierna 8:19 (passiv form)”.

³⁵ Det som här sagts stämmer överens med ett grekisk-engelskt lexikon till Nya testamentet av John Parkhurst (ny upplaga år 1845 av J. R. Major, sidan 673), där det heter: ”III. Att välja genom val eller röstning, oavsett röstningssättet. Förekommer i 2 Korintierna 8:19. IV. Med efterföljande ackusativ, att förordna till eller insätta i ett ämbete, dock icke genom val eller röstning. Förekommer i Apostlagärningarna 14:23.”

36. Vilken innebörd hade detta grekiska verb i apostlarnas dagar, enligt vad Josefos’ Antiquities of the Jews visar?

³⁶ Den judiske historieskrivaren Josefos skrev sin Antiquities of the Jews (Judarnas gamla historia) på den allmängrekiska som var gängse i Kristi apostlars dagar, under senare hälften av första århundradet, och han brukar uttrycket att förordna i den av dessa ordböcker sist angivna bemärkelsen, dvs. om ett förordnande som skedde utan val som andra i församlingen företog. I band 6, kapitlen 4 och 13, använder Josefos det grekiska verbet kheirotoneín, när han säger att kung Saul i Israel blev förordnad av Gud. Bibeln visar inte att medlemmar av Israels församling sträckte ut händerna och röstade in kung Saul i ämbetet. Profeten Samuel smorde Saul till att bli konung, och han blev den smorde, som förordnats (kheirotoneín) av Jehova Gud.d På apostlarnas tid hade alltså det grekiska verb, som används i Apostlagärningarna 14:23 och i 2 Korintierna 8:19, även kommit att innebära förordnande eller tillsättande av en person utan stöd eller ledning av röster, som andra personer avgav genom handuppräckning.

37. Vilken föreskrift gav Paulus en enskild person, i Titus 1:5, som kastar ljus över innebörden i Apostlagärningarna 14:23; vilken metod skulle följas; och hur skall alltså Apostlagärningarna 14:23 rätt förstås?

³⁷ Under det att Apostlagärningarna 14:23 säger att de.”utvalde ... åt dem ’äldste’ för var särskild församling” och här använder det grekiska verbet kheirotonein, gav aposteln Paulus en enskild person, tillsyningsmannen Titus, föreskrifter om att han, såsom han blivit ålagd, ”skulle i var särskild stad tillsätta äldste”. Dessa äldre män blev inte valda till sitt ämbete genom att Titus lät någon församling rösta medelst handuppräckning, varvid den som fick de flesta rösterna blev vald. Det skulle ha varit att följa den demokratiska metoden. Men enligt föreskrifter från Paulus, som var en inspirerad medlem av de kristnas styrande krets, skulle förordnandet ske enligt den teokratiska metoden. (Tit. 1:5) Den grekiska texten i Apostlagärningarna 14:23 kan alltså inte med rätta anföras till stöd för den demokratiska metoden, att församlingen väljer, i motsats till teokratiskt förordnande.

38. Varför är den demokratiska metoden inte den rätta för Jehovas levande helgedom på jorden; men hur skall de heliga bli belönade för sin trogna tjänst på jorden?

³⁸ De andliga israeliterna, som är i det nya förbundet för att de skall vara ett folk för Jehovas namn, är hans ”heliga”. De utgör en levande helgedom, där han kan bo genom sin ande. De måste organiseras på Jesus Kristus, klippan, och hans tolv apostlar, i överensstämmelse med den teokratiska anordningen och inte enligt demokratisk metod. Det demokratiska sättet kräver en styrelse genom en organisation av folket uppåt, såsom källan till makt och myndighet. Det teokratiska sättet kräver att organisationen styrs uppifrån och ner, från den Högste och neråt. Det är det rena, fridfulla, effektiva sätt som är lämpligt för Jehovas levande ”helgedom” av hans heliga. Det är det välsignade sätt, enligt vilket de bör vara organiserade för tjänst på jorden såsom Jehovas vittnen. Om de tjänar troget intill döden, skall de regera och härska med Jesus Kristus i himmelen. På detta sätt kommer förbundet om Riket, som de har förts in i genom att de blivit smorda av Gud, att fullgöras.

KAPITEL 8

DET ”LILLA HORNET” GÖR MOTSTÅND

 1. Varför gavs den syn, som Daniel fick i kung Belsassars första regeringsår, just i rätt tid, och hur reagerade Daniel för drömmen?

FRÅN att ha blivit oavlåtligt förföljda till att slutligen vinna det evigt förblivande riket, som skall styra hela vår jord — så kan Guds, den Högstes, heligas förunderliga erfarenheter sammanfattas, såsom profeten Daniel såg dem i en syn. Det babyloniska världsväldets gyllene härlighet skulle snart förlora sin glans. Den siste ättlingen av dess kaldeiska konungar innehade världshärskardömet. Det var Belsassars första år som kung i Babylon. Den dröm och de syner som Daniel själv hade detta år, då ändens tid var inne för Babylon såsom det tredje världsväldet, hade huvudsakligen att göra med detta världsvälde, som stod inför sin undergång. Det var därför mycket lämpligt att drömmen gavs Daniel innan Babylon störtades från sin upphöjda tron. Kvarlevan av Jehovas heliga, sådana som Daniel, Serubbabel och den judiske översteprästen Jesua (Josua) hölls alltjämt såsom fångar och slavar i Babylon. Drömmen och dess korta änglabudskap gjorde Daniel mycket förskräckt. Färgen vek från hans ansikte. Men när vi nu i denna tid nästan fullständigt kan förstå innebörden av drömmen i ljuset av den historiska händelseutvecklingen under de gångna 2.500 åren, ehuru några högst dramatiska drag ännu är ouppfyllda, då kan vi tydligt inse varför Daniel blev så förskräckt.

 2, 3. Hur beskrev Daniel den hemska drömmen?

² Så här beskriver Daniel den hemska drömmen:

³ ”Jag hade en syn om natten och såg i den, huru himmelens fyra vindar stormade fram mot det stora havet. Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det andra. Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en örn. Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och det restes upp från jorden, så att det blev ställt på två fötter såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det. Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre revben i sitt gap, mellan tänderna. Och till det djuret blev så sagt: ’Stå upp och sluka mycket kött.’ Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra huvuden, och välde blev givet åt det. Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de förra djuren och hade tio horn. Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se, huru mellan dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika människoögon och en mun, som talade stora ord.” — Dan. 7:2—8.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]