Helgedomen förs in i sitt rätta tillstånd

”Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen [föras in i sitt rätta tillstånd, NW].” — Dan. 8:14.

1. I vilket avseende har kristenheten blivit en besvikelse, efter de många hundra år den funnits till, och slutet på vilken tid närmar sig för den?

ALLTEFTERSOM tiden snabbt förrinner, blir ett allt större antal människor övertygade om att kristenheten inte är den plats eller helgedom där den ende levande och sanne Gudens rena tillbedjan försiggår. Den plats där han tillbeds bör vara helig, och kristenheten är långt ifrån helig. Sedan den nu funnits till i ett tusen sex hundra år, borde man kunna förvänta något bättre av den än dess oheliga tillstånd, eftersom den gör anspråk på att tillbedja denne sanne Gud, himmelens och jordens skapare. Med tanke på all den religiösa oro, som gjort sig så märkbar, är det nu uppenbart att kristenheten inte har kommit ”till sin rätt igen”, inte har förts ”in i sitt rätta tillstånd” (NW) eller återställts ”i sitt rätta skick” (Myrberg). Det är tydligt att kristenheten har nått ”ändens tid” för den och att den nu närmar sig dess slut. — Dan. 12:4.

2. Uppfyllelsen av vilken profetia hos Daniel måste vi söka på annat håll än i kristenheten?

² Vi måste vända blicken till något annat än till kristenheten för att upptäcka var denna ”helgedom” åt Gud, den Högste, har förts ”in i sitt rätta tillstånd” eller ”skall bli rättfärdiggjord”. — Dan. 8:14, NW; Leeser.

3. Vad är teokratins centrum, och vilken utmärkt definition av begreppet ”teokrati” ges i en viss uppslagsbok?

³ Enligt bibeln utgörs Guds ”helgedom” av hans tempel för tillbedjan. Den är hans ”palats”, enligt en annan innebörd av det ord som i bibeln används om ett ”tempel” (hebr.: hejkal). (Mal. 3:1; Ps. 45:16) Här regerar han över sitt överlämnade folk. För dem är han Gud och härskare i en person, dvs. teokrat. Härifrån utövar han teokratiskt styre. Helgedomen är centrum för hans teokrati. En utmärkt definition av denna term för en form av styrelse, ”teokrati”, finner vi i M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 10, sidan 317, där det heter: ”En sådan styrelseform som var förhärskande bland de forntida judarna och där Jehova, universums Gud, direkt erkändes som deras suveräne härskare och hans lagar betraktades som rikets författningssamling. Denna princip slogs fast gång på gång i den mosaiska lagen, och sedan handlade man ständigt i överensstämmelse med den.”

4. Vilka frågor uppstår därför med avseende på Jehovas ”helgedom”, och varför bör människor som är oroade av tillståndet i de religiösa lägren vara intresserade av svaren?

⁴ Hur skulle, med tanke på vad som här har sagts, Jehova Guds ”helgedom” behöva ”föras in i sitt rätta tillstånd”? Och när skulle detta ske, eller när har det skett? Detta har med den sanna gudsdyrkan att göra, den rätta religionen, och alla människor som är oroade av all den oordning och förvirring och besvikelse som i dag präglar de religiösa lägren har goda skäl att vara intresserade av svaren på dessa frågor.

5. Under de sista åren för vilket världsvälde fick Daniel synen, och under vilka omständigheter?

⁵ Det var den forntida profeten Daniel som blev brukad till att fästa vår uppmärksamhet vid det här förhållandet. Han gjorde det för så länge sedan som på 500-talet före den vanliga tideräkningens början, dvs. för mer än två tusen fem hundra år sedan. Daniel var då landsförvisad och befann sig i Babylon i tjänst hos kung Nabonid, far till Belsassar, som var sin fars medregent. De sista åren var då inne för det babyloniska väldet, det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. Daniel meddelar oss nämligen följande: ”I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn, en som kom efter den jag förut hade sett.” — Dan. 8:1.

”Helgedomen”

6. Var hade Daniel tillbett sin Gud, innan han blev landsförvisad, och förlorade denne Gud sitt verkliga tempel som en följd av vad som hände elva år senare?

⁶ Innan Daniel tvångsförflyttades år 617 f.v.t., hade han brukat tillbedja sin Gud, Jehova, i templet i Jerusalem. Men omkring elva år senare, år 607, lät kung Nebukadnessar, Belsassars morfar, förstöra staden Jerusalem och dess tempel som kung Salomo hade byggt. Detta praktfulla tempel var inte i egentlig mening Daniels Guds, Jehovas, boning, utan det var en bild av den. När Jerusalems tempel förstördes av babylonierna år 607, förstördes alltså inte i egentlig mening Guds verkliga boning eller palats. — 1 Kon. 8:27; Apg. 7:48; 17:24.

7. Vad utgjorde detta tempel i Jerusalem en bild av, och vems offer frambars i ”det allraheligaste” i det motbildliga templet?

⁷ Det där jordiska templet var ingen förebild till den kristna församling som bildades 639 år senare i det återuppförda Jerusalem, på pingstdagen år 33 v.t. Det var i stället en bild eller symbol av Jehovas himmelska tempel eller palats, där han härskar suveränt, upphöjd över de levande keruber som tjänar honom. Detta beskrivs i sköna ordalag i Psalm 99:1 (NW): ”Jehova själv har blivit konung. Må folken darra. Han sitter på keruberna. Må jorden skälva.” Det var där i ”det allraheligaste” i Jehovas tempel, som Jesus Kristus frambar sitt offer sedan han hade farit upp till himmelen.

8, 9. a) Vem gick in i ”det allraheligaste” i det jordiska templet? Vad gjorde han där? b) Vad får vi i Hebréerna 9:1, 24—28 veta om Jesu Kristi tjänster såsom en andlig överstepräst?

⁸ Innan det forntida Jerusalem förstördes av babylonierna, frambar den judiske översteprästen varje år på den 10 Tischri blodet av försoningsdagens olika offerdjur genom att stänka blodet framför den gyllene nådastolen. Ovanpå denna fanns två keruber av guld, i drivet arbete, och över dem sågs schekinaljuset lysa för att tillkännage Jehovas osynliga närvaro där. (2 Mos. 25:17—22; 3 Mos. 16:11—17; 4 Mos. 7:89; 1 Sam. 4:4; 2 Sam. 6:2) Jesus Kristus var emellertid inte en levitpräst av Arons familj och gick inte in i ”det allraheligaste” i det jordiska templet i Jerusalem. Om hans tjänst såsom Jehovas andlige överstepräst läser vi fördenskull:

⁹ ”Kristus gick inte in i ett heligt rum gjort med händer, som är en kopia av verkligheten, utan in i själva himmelen, nu för att träda fram inför Guds person för oss. ... Men nu har han manifesterat sig själv en gång för alla, vid avslutningen på tingens ordningar, för att avlägsna synden genom offret av sig själv. ... Så blev också den Smorde offrad en gång för alla för att bära mångas synder.” — Hebr. 9:1, 24—28, NW.

10. När började Jesus här på jorden vandra den väg som ledde till hans offerdöd, och vilken forntida präst blev han lik?

¹⁰ Medan Jesus var här på jorden gav han ut sitt fullkomliga mänskliga offer, och denna självuppoffrande levnadsbana, som ledde till hans död, slog han in på vid tiden för sitt dop i vatten, som verkställdes av Johannes döparen år 29 v.t. Vid det tillfället kom Guds ande ned över Jesus och födde honom till andligt liv såsom en andlig Son till Gud. Samtidigt smorde denna ande honom till att vara en andlig överstepräst och en andlig konung lik Melkisedek i den forntida staden Salem.

11. a) I vilken ny gemenskap kom Jesus då, och vad var det som utgjorde en bild av det tillstånd, i vilket han sedan vandrade? b) Vad skilde honom då från andligt liv i himlarna?

¹¹ Alltifrån den tiden talade Johannes döparen om den smorde Jesus såsom ”Guds lamm, som borttager världens synd”, och även såsom ”Guds Son”. (Joh. 1:29—51; Matt. 3:13—17) Till följd av denna nya andliga gemenskap med Jehova Gud i himmelen kunde Jesus Kristus, redan medan han här på jorden fullföljde det levnadslopp, som ledde till hans offerdöd, vandra i det andliga tillstånd som den första avdelningen i templet, ”det heliga”, var en bild av. I likhet med förlåten eller förhänget, som skilde ”det heliga” från ”det allraheligaste” i templet, var Jesu fullkomliga kött det som under hans tid som människa i köttet skilde honom från det andliga livet i de osynliga himlarna där Gud befinner sig personligen. Han gick igenom denna ”förlåt” genom att dö som människa och bli uppväckt som en ande.

12. Efter vems ”sätt” blev Jesus Kristus en överstepräst, och vad utgjorde förlåten i templet en bild av?

¹² Med hänsyftning på detta heter det i brevet till de kristnade hebréerna, patriarken Abrahams köttsliga avkomlingar: ”Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel, vad löftet [till Abraham] innebar, ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed [för att ge stöd åt löftet]. Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp, som ligger framför oss. I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten, dit Jesus såsom vår förelöpare har gått in för oss, i det han blev en överstepräst ’efter Melkisedeks sätt till evig tid’.” (Hebr. 6:17—20) ”Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten — det är genom sitt kött — och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, så låtom oss ... gå fram.” — Hebr. 10:19—22.

13. Vad slags uppståndelse fick Jesus, enligt vittnesbördet i 1 Petrus 3:18, och vilka kommer att få del med honom i detta slags uppståndelse?

¹³ Att Jesus Kristus blev uppväckt som en andevarelse, därför att han hade gett ut sitt mänskliga liv såsom ett offer för att kunna bege sig bortom ”förlåten — ... sitt kött”, det vittnar aposteln Petrus om, då han skriver: ”Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.” (1 Petr. 3:18) Han lämnade alltså för evigt sitt kött bakom sig och for upp till himmelen med sitt ”blod”, dvs. värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer. Såsom överstepräst frambar han där detta lösenoffers förtjänst inför Guds person, alltså i det motbildliga ”allraheligaste”. Alla hans överlämnade, döpta efterföljare, som vandrar i hans fotspår och är pånyttfödda av Guds ande och smorda med Guds ande, äger hoppet att få del i Jesu uppståndelse och bli förenade med honom i de andliga himlarna såsom Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar. — Rom. 8:14—17.

14. a) Var tjänar dessa Jesu smorda efterföljare enligt förebilden? b) Varför kan de kallas en ”härskara” och likaså ”hans helgedoms boning” eller ”den fasta platsen för hans helgedom”?

¹⁴ Medan dessa av anden pånyttfödda kristna ännu befinner sig på jorden i köttet, tjänar de såsom underpräster i det andliga tillstånd som den första avdelningen, ”det heliga”, i templet var en bild av. (1 Petr. 2:5—9) På så sätt tjänar de, fastän de fortfarande är på jorden, Jehova Gud i hans ”helgedom”, på hans heliga plats. Eftersom dessa andliga underpräster slutligen kommer att uppgå till 144.000, kan de kallas en ”härskara” och likaså ”de heligas folk” eller ”det folk som består av de heliga” (NW). På grund av att Jehova Gud kallar denna jord för sin ”fotapall”, kan dessa 144.000 kallas ”hans helgedoms boning” eller ”den fasta platsen för hans helgedom” (NW). I varje fall representerar de den, eftersom de är Jehovas teokratis jordiska undersåtar och representanter.a Dessutom är de, medan de befinner sig i köttet på Guds fotapall, bildligt talat i templets inre förgård som var avsedd för prästerna, den där offeraltaret var beläget. — Dan. 8:10, 11, 24.

Hans helgedoms boning slås ned

15, 16. a) Vad är den smorda kvarlevan och andra som studerar bibeln intresserade av att göra beträffande Daniels syn, och vilka två djur fick Daniel se? b) Vad företog sig det ena djuret mot det andra, och hur gick det för segraren?

¹⁵ I dag, efter det att dessa 144.000 teokratiska medarvingar till Jesus Kristus har hållit på att utväljas under mer än nitton hundra år, finns det bara en kvarleva av dessa arvingar till Guds himmelrike här på jorden. Dessa smorda kristna såväl som alla andra som flitigt studerar bibeln är intresserade av att återigen begrunda den syn som profeten Daniel fick under de yttersta dagarna för det babyloniska världsväldet.b I Daniel 8:2—6 berättar han om hur han såg en tvåhornad vädur bli angripen av en bock med ett enda horn i pannan. I Daniel 8:7, 8 läser vi vidare:

¹⁶ ”Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom; och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld. Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra väderstreck.”

17. Vilken tid syftade synen på, och vad sade ängeln att vädurens två horn förebildade, och sedan de horn som uppstod i bockens panna?

¹⁷ Daniel behövde inte gissa sig till denna syns innebörd, och det behöver inte vi heller. Genom en ängel fick Daniel veta följande: ”Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens tid. ... Se, jag vill kungöra för dig, vad som skall ske, när det lider mot slutet med vreden [på vredens sista tid, Myrberg]; ty på ändens [fastställda] tid syftar detta. Väduren, som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och Persiens konungar. Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna är den förste konungen. Men att det brast sönder och att fyra andra uppstodo i dess ställe, det betyder, att fyra riken skola uppstå av hans folk, dock icke jämlika med honom i kraft.” — Dan. 8:15—22.

18. Efter sammanbrottet för vilket världsvälde började synen vara tillämplig, vilka var ”vädurens” symboliska horn, och vem var ”bockens” symboliska enda horn?

¹⁸ Denna profetia är alltså tillämplig från och med att medern Darius och persern Cyrus åstadkom Babylons fall på hösten år 539 f.v.t. och det medo-persiska väldet upprättades såsom den bibliska historiens fjärde världsvälde. Detta välde, som växte så att det blev större än det babyloniska, österut och västerut och söderut, behöll sitt herravälde över världen från år 539 till år 331 f.v.t. (Dan. 5:1—6:28; 11:1, 2) Under den macedoniske kungen Alexanders ledning fullbordade Grekland erövringen av perserväldet år 331 f.v.t. Det stora hornet i bockens panna föreställde följaktligen denne ”förste konung”, Alexander den store. På så sätt uppnådde det grekiska väldet, som snabbt bredde ut sig så långt österut som till floden Indus i Indien, ställningen som det femte världsväldet i bibelns historiska skildring.

19. Hur brast bockens stora horn sönder, och vilka blev i stället de symboliska fyra hornen?

¹⁹ Alexander dukade under för malaria i Babylon år 323 f.v.t., och därmed blev det ett tidigt slut på hans kungavälde. Det ”stora hornet” brast alltså sönder då dess imperium befann sig på höjden av sin makt. Efter flera års manövrerande av Alexanders fältherrar uppstod till sist fyra hellenistiska riken, men naturligtvis var ingen av dem jämlik Alexander ”i kraft”. År 301 härskade följaktligen fältherren Ptolemaios Lagos över Egypten och Palestina, fältherren Seleukos Nikator härskade över Mesopotamien och Syrien, fältherren Kassandros styrde Macedonien och Grekland, och fältherren Lysimakos styrde Trakien i Europa samt Mindre Asien. Symboliskt talat sköt fyra mindre ”horn” upp i stället för det enda stora hornet, vilket bevisade att bibelns profetiska skildring är sann, ofelbar. — Dan. 11:3, 4.

20. a) Vilken tidsperiod hade synens uppfyllelse ännu inte nått? b) Vad var det som växte fram från ett av de fyra hornen, och vilken framgång hade det i sina förehavanden?

²⁰ Profetians uppfyllelse hade emellertid inte då nått ”ändens tid”, ”vredens sista tid”. (Dan. 8:17, 19, Myrberg) Vilken del av världshistorien framträder nu på förhand i Daniels syn? I sin beskrivning av de fyra hellenistiska hornen eller rikena säger Daniel vidare: ”Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet, och det växte övermåttan söderut och österut och åt ’det härliga landet’ [prydnaden, Melin, fotnot] till. Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade på dem. Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans helgedoms boning slogs ned. Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven för överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och lyckas väl i vad det företager sig.” — Dan. 8:9—12.

21. Vad sade ängeln att det symboliska lilla hornet skulle företa sig, och vilket slut skulle det få?

²¹ Vi får en inspirerad förklaring till denna profetiska syns innebörd, eftersom Daniel, också denna gång genom en ängel, får veta följande om de fyra hellenistiska rikena: ”Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt mått, skall en fräck och arglistig konung [en konung med grym uppsyn och insikt i tvetydiga yttranden, NW] uppstå; han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i kraft; och han skall komma åstad så stort fördärv, att man måste förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt uppsåt. Ja, han skall fördärva många och jämväl de heligas folk [det folk som består av de heliga, NW]. Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt svek; han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig upp; men utan människohand skall han då varda krossad.”

22. Vad uppmanade ängeln Daniel att göra, något som skulle inverka på insikten om innebörden av den slutliga delen av synen?

²² Innebörden av denna del av synen skulle döljas, förseglas, för inblick från vår sida, eftersom det sades till Daniel: ”Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen framtid [den skall ske efter många dagar, Åk].” — Dan. 8:23—26.

23. a) Vem är ”härskarornas furste”, och vem är ”furstarnas furste”? b) Från vilket symboliskt ”horn” gick det ”lilla hornet” ut, enligt historiens vittnesbörd?

²³ Helt visst måste nu dessa ”många dagar” ha förrunnit. Därför frågar vi: Vad uppenbarar världshistorien beträffande denna profetiska syns uppfyllelse? Ängeln förklarade att ”härskarornas furste” var ”furstarnas furste”. Denne är den himmelske teokraten, Jehova Gud. Han är fursten framför alla ”furstar” på jorden. Ingen av dem kan jämföras med honom eller hålla stånd mot honom. Inte ens det symboliska ”lilla hornet”, som också beskrivs som ”en konung med grym uppsyn” (NW), kan göra det. Vilken grym politisk makt är då detta? Enligt historien var den en utväxt från ett av de fyra symboliska ”hornen”, det västligaste, nämligen fältherren Kassandros’ hellenistiska rike, som omfattade Macedonien och Grekland. Senare införlivades detta rike med fältherren Lysimakos’ rike, hans som var kung över Trakien och Mindre Asien. På så sätt återstod det bara tre symboliska ”horn”. Men på 100-talet före den vanliga tideräkningens början övertogs dessa västliga hellenistiska områden av Rom.

24. a) Hur blev romarriket det sjätte världsväldet i bibelns historiska skildring? b) Varför kan inte romarväldet vara det symboliska ”lilla hornet”, trots sitt antikristna förflutna?

²⁴ I det första århundradet före den vanliga tideräkningens början övertog det romerska kejsardömet de östliga hellenistiska områdena och slutligen de sydliga. På så sätt blev romarriket, år 30 f.v.t., det sjätte världsväldet i bibelns historiska skildring. Visade sig då romarväldet vara detta ”lilla horn”, denne ”konung med grym uppsyn”? Nej! Det har nämligen inte ägt fortsatt tillvaro ända fram till ”ändens [fastställda] tid”. Enligt vad ängeln sade till Daniel är den rätta tiden då inne för profetians uppfyllelse. (Dan. 8:19) Det är visst och sant att romarväldet grymt förföljde Jesu Kristi av anden pånyttfödda efterföljare, som dyrkade och tjänade Jehova i hans andliga ”helgedom”. Dessa befann sig i det andliga tillstånd som ”det heliga” i det jordiska templet var en bild av. Man antar allmänt att romarväldet lät döda apostlarna Petrus och Paulus efter den stora branden i Rom, som kejsar Nero gav de kristna skulden för. Vidare framgår det av Uppenbarelseboken 1:9 att det romerska väldet landsförvisade aposteln Johannes till fängelseön Patmos. Förföljelse av detta slag upphörde emellertid kort före kejsar Konstantins påstådda omvändelse. Och denna ägde för övrigt rum ett tusen sex hundra år före ”ändens tid”, som började då hedningarnas tider utlöpte år 1914 v.t. Till och med Heliga romerska riket berövades sin makt långt före år 1914.

25. a) I vilket förhållande stod det ”lilla hornet” till det romerska väldet, och vad är det bevisligen? b) I vilket avseende är det en ”konung med grym uppsyn”?

²⁵ Vad utvisar då historien att det symboliska ”lilla hornet” är, denne aggressive ”konung med grym uppsyn”? Det är en nordvästlig utväxt på det romerska väldet, nämligen Britannien, i betraktande av att det fanns romerska provinser i det som nu är England ända fram till förra delen av 200-talet v.t. Under de därpå följande århundradena kom England att utgöra sätet för ett imperium som från och med 1600-talet också inbegrep kolonier i Nordamerika. År 1763 hade det brittiska väldet besegrat Spanien och Frankrike, vilka båda länder utgjorde mäktiga delar av Heliga romerska riket. Alltifrån den tiden bevisade sig det brittiska väldet vara havens drottning och det sjunde världsväldet i bibelns historiska skildringar. Också efter det att de tretton amerikanska kolonierna hade skaffat sig oavhängighet och hade grundat Amerikas förenta stater, växte det brittiska väldet ut och kom att omfatta en fjärdedel av jordens yta och en fjärdedel av dess befolkning. Det sjunde världsväldet uppnådde ännu större makt då Amerikas förenta stater gick samman med Storbritannien för att bilda det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet. Ekonomiskt och militärt var detta verkligen en ”konung med grym uppsyn”.

26. Hur växte det symboliska ”lilla hornet” ”åt ’det härliga landet’ till” eller ”inemot prydnaden”, och vilken fråga uppstår beträffande denna prydnad såsom en plats för uppfyllelse av profetior?

²⁶ År 1917 växte detta av två makter bestående anglo-amerikanska världsvälde ”övermåttan ... åt ’det härliga landet’ till”, ”inemot prydnaden (för länder)” (Melin, fotnot). Hur då? Genom att Jerusalem blev intaget den 9 december och Palestina kom under brittiskt herravälde. År 1920 tillerkände Nationernas förbund Storbritannien mandatet över Palestina, vilket skulle bestå till den 14 maj 1948. På den tid då bibeln skrevs var det utlovade landet, som Jehova gav sitt utvalda folk, så vackert att det kallades ”prydnaden (för länder)”, dvs. för hela jorden. Enligt Hesekiel 20:6, 15 kallar Jehova det ”en prydnad för alla länder” (Åk). Var det där bokstavligen som ”hans helgedoms boning slogs ned” av det symboliska ”lilla hornet”? Vi måste granska de verkliga förhållandena nu i ”ändens tid” för att få veta svaret.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 220]

Salomos tempel var ingen förebild till den kristna församlingen, utan det var en bild av Guds himmelska tempel, och i dess ”allraheligaste” gick Jesus in med värdet av sitt lösenoffer