han inte efterlämna åt Jesus Kristus något mer än han själv hade, ett jordiskt rike. Ängeln Gabriel sade till Jesu jordiska mor, den judiska jungfrun Maria, att Gud skulle ge honom ”hans fader Davids tron”. Fick Jesus detta rike år 33, då han for upp till himmelen igen och satte sig på Guds högra sida? Davids rike hade omstörtats år 607 f.v.t., och det skulle fortsätta att vara overksamt under de ”sju tiderna” av hedniskt världsherravälde, dvs. under 2.520 år, räknat från år 607 f.v.t. — Apg. 1:6.

21. Vad var det alltså som Jesus måste vänta på att Gud skulle göra, innan han kunde göra bruk av sin rätt till Davids rike?

²¹ Innan den förhärligade Jesus Kristus kunde göra bruk av Davids jordiska rikes rättigheter, måste han alltså vänta på Guds högra sida tills hedningarnas tider utlöpte år 1914 v.t. (Hebr. 10:12, 13) Han måste vänta tills Jehova Gud tog sin ”stora makt” som universell suverän och förde hedningarnas tider till ett slut och gjorde anspråk på ”världens rike”. Därpå kunde Gud inbjuda Jesus, såsom kung Davids förblivande arvinge, att ha del med sig i ”världens rike”, ett rike över hela mänskligheten på jorden. — Upp. 11:15.

22. När var det således som det nya riket framföddes, och hur har detta framställts i bild i bibelns profetior?

²² Det var således år 1914, inte år 33, som den symboliska ”sten”, som kung Nebukadnessar såg i en dröm, blev lösriven från det stora berg som är en bild av Jehovas universella suveränitet. (Dan. 2:34, 35, 44, 45) Det var också vid den tiden som Jehova Gud satte sina ”fötter” på det symboliska berg som kallas ”olivträdens berg” (NW), och det rämnade mitt itu och blev till två berg, det ena åt norr och det andra åt söder. (Sak. 14:4, 9, NW) Detta svarar mot gossebarnets födelse av Guds himmelska ”kvinna”, som beskrivs på ett bildligt sätt i Uppenbarelseboken 12:1—5. På detta sätt framföddes ett nytt ”rike”, ett nytt uttryck för Guds suveränitet i förhållande till vår jord. Därpå satte Gud sin till kung utsedde på tronen, för att han skulle utöva sin ”lagliga rätt”. De symboliska banden av koppar och järn togs bort från ”trädets stubbe med rötterna”, bilden av Guds avbrutna suveränitet i förhållande till vår jord. De föreskrivna ”sju tiderna” hade nu gått fram över stubben. — Dan. 4:20, 23.

Kan man förvänta att kyrkorna skall verka för fred?

● När politiska ledare misslyckas i sina ansträngningar att åstadkomma fred, kan man då räkna med att kyrkorna skall ge sina medlemmar motiv att vandra på fredens vägar? Det kan man inte, om historien är en mätare på deras handlingar. I en nyligen utgiven bok om kristendomens historia meddelar historikern Paul Johnson att under Hitlers tid var det så att både de katolska och de protestantiska kyrkorna ”på det hela taget gav massivt stöd åt [nazist]regimen”.

Han skriver: ”Biskop Bornewasser uppmanade de katolska ungdomarna i katedralen i Trier: ’Med höjda huvuden och fasta steg har vi trätt in i det nya riket, och vi är beredda att tjäna det med all den kraft vi har i vår kropp och vår själ.’ I januari 1934 träffade Hitler tolv evangeliska [lutherska] ledare, ... [som] utfärdade en kommuniké som förband ’den tyska evangeliska kyrkans ledare att enhälligt försäkra Tredje riket och dess ledare om sin ovillkorliga lojalitet’.” Offrandet av millioner katolikers och protestanters liv på båda sidor under andra världskriget var ett bevis för dessa kyrkors lojalitet mot Hitler. Lojalitet mot ”fridens Gud” fanns det inga tecken till. — Fil. 4:9; Jes. 2:4.

Johnson säger emellertid att av de religionssamfund som ”höll fast vid sina principer i tillräcklig grad för att ådra sig regelrätt förföljelse” var ”Jehovas vittnen de tappraste”. På grund av sin fredliga neutrala ståndpunkt i politiskt avseende ”tillbakavisade de varje [politiskt] samarbete med naziststaten. ... Många dömdes till döden för att de vägrade militärtjänst.” — Weidenfeld and Nicolson (London).