Låt inte din vänstra hand veta det
DEN ”store läraren” var den störste iakttagare av människonaturen som denna jord någonsin skådat. Han upptäckte osvikligt dolda motiv och gick skoningslöst till rätta med dem. Han riktade vid ett tillfälle sin kritik mot en vanlig mänsklig svaghet, då han sade:
”Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.” — Matt. 6:1—4.
Hur rannsakande är inte dessa ord av den store läraren! Hur väl förstod inte Guds Son människonaturen, i all synnerhet den fallna, ofullkomliga människans natur! Vi kanske inte är hågade att stöta i basun rent bokstavligt, men vi är benägna för att tala om vår egen godhet. Såsom Skriftens ordspråk säger: ”Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet [godhet, Åk]; men vem kan finna en man, som är att lita på?” Vi får därför detta passande råd: ”Må en annan berömma dig och icke din egen mun, en främmande och icke dina egna läppar.” En gärning kan tyckas vara dikterad av givmildhet, men om vi riktar andras uppmärksamhet på det vi gjort, då blir den goda gärningen bara ett medel att befästa vårt goda rykte. Våra motiv framstår såsom tvivelaktiga, och vi utsätter oss för att bli anklagade för stolthet och skrymteri. — Ords. 20:6; 27:2.
Men vad menade då Jesus, när han sade att vi inte skall låta den vänstra handen veta vad den högra gör i sådana ting som gäller välgörenhet? För det första anger hans ord att vi bör vara ytterst förtegna om våra gåvor. Eftersom den vänstra handen arbetar så intimt med den högra i nästan allt vi företar oss, innebär helt visst detta, att inte låta den vänstra veta det, att vi inte bör skryta över våra goda gärningar ens inför dem som står oss allra närmast, t. ex. en hustru eller en äkta man. Genom detta något överdrivna bildspråk underströk Jesus också den viktiga sanningen eller principen att vad vi främst bör vinnlägga oss om är att erhålla Guds och inte människors godkännande.
Härmed är inte sagt att det inte kan finnas tillfällen då det kan tjäna ett gott syfte att vi riktar andras uppmärksamhet på våra goda och rätta gärningar, såsom t. ex. då vi vill framhålla en viss detalj eller söker förmå andra till att följa en rätt kurs. Kung David framhöll således den väldiga summa han gav till uppförandet av Jehovas tempel: guld och silver till ett värde av omkring 450 millioner kronor. Andra trogna Jehovas tjänare, både före och efter Davids tid, Guds Son inbegripen, talade vid vissa tillfällen om sina goda gärningar. Men detta skedde aldrig någonsin för att de skulle bli ”prisade av människorna”. I stället gjorde de detta för att förhärliga Gud, såsom vi ser av de ord David vidare yttrade till Jehova: ”Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.” Det kan också ha skett för att förmå andra till att göra likadant, såsom när Paulus ingående beskrev sitt liv och leverne och de strapatser han uthärdade såsom en kristen Ordets förkunnare, missionär och apostel, vilket allt gav honom möjlighet att säga: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” — 1 Krön. 29:3, 4, 13, 14; 1 Kor. 11:1, NW; 2 Kor. 6:3—10; 11:12—33.
Den store läraren, Guds Son, ägde sannerligen vittgående insikt om människonaturen. Han visste väl att ”ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det?” Med hjälp av Guds ord och Hans heliga ande eller verksamma kraft kunde Jesus Kristus förstå människohjärtat. — Jer. 17:9.